Varför är somt så skamligt? Alternativ

[LadyG]

Den senaste journalisten jag skrev och klaga till konstaterade att "jag håller med dig om att hon [läs: personen i artikeln som journalisten hade skrivit om] är ute i ogjort vatten, men vad ska jag göra, uppdraget jag fick var att skriva en artikel med vinkel den har".
De flesta journalister är faktiskt förståndiga. Om några ska ha kritik för skandalvinklade rubriker är det faktiskt inte säkert att det ens är journalisten man ska bli sur på utan layoutaren. Det är faktiskt sällan som den som har skrivit artikeln har skrivit rubriker, nedryckare, dårrader, mellanrubriker osv. Ofta har journalisten inte ens skrivit ingressen. Så örfilas den som örfilas bör helt enkelt.

Jo, det har du iofs rätt i men de flesta tänker nog inte på att utseendet, rubriken och allt sådan görs av andra än den som har sitt namn under artikeln. Och de som skapar löpen är helt anonyma, så då får ju journalisten ta hela skitskopan när den kommer flygande.

Redigerat av LadyG: 06-07-2007, 13:56

[Pirum]

5-ÅRIG FLICKA
BRUTALT MÖRDAD AV SCHIZOFREN MAN

Varför förstorar de upp just att det var en psykisk sjuk person som gjorde det?

Sant, känns onödigt, det ligger väl mer eller mindre underförstått att det är en psykiskt sjuk person, om denna mördar ett barn. Väldigt få friska personer mördar barn, och om det skulle finnas 'rationella' skäl till mord på barn (kan dock inte komma på något just nu - kanske Agatha Christie kan få till det i någon arvs-förveckling) så måste man ändå diskutera vad mental friskhet är.

De flesa brotten begås av folk som klassas "mentalt friska".

Men som läsare, samhällsmedlem, whatever, jag vill nog gärna läsa lite mer än just "Person A dödade person B." Eventuella motiv, förklaringar, bakgrundshistorier kan vara relevanta. Synd bara att många snälla personer får lida för att någon dåre släpps ut från rättspsyk för tidigt och slår ihjäl nån tämligen omotiverat.

[Eva-Helene]

De flesa brotten begås av folk som klassas "mentalt friska".

Men som läsare, samhällsmedlem, whatever, jag vill nog gärna läsa lite mer än just "Person A dödade person B." Eventuella motiv, förklaringar, bakgrundshistorier kan vara relevanta. Synd bara att många snälla personer får lida för att någon dåre släpps ut från rättspsyk för tidigt och slår ihjäl nån tämligen omotiverat.

Exakt så!!

[mamamaggan]

Tillhör dem som inte köper kvällstidningar eller " snusktidningar " ( t ex hänt-vad-de-nu-heter ) . Men man kan som sagt inte undgå att se rubrikerna. De skriker ut ett budskap som gör mig illa till mods.

Har vid ett flertal tillfällen haft diskussioner med journalister i flera av omgivningens tidnigar p g a att de vinklar sina artiklar eller pekar ut personer eller folkgrupper, inte direkt men indirekt , och som det sedan visat sig vara på väldigt lösa grunder. Nu säger jag inte att alla journalister gör så men man måste tänka sig för vad och hur man skriver.

Nu kom vi långt ifrån ursprungsämnet , varför det är skamligt att vara psykiskt sjuk , men hoppas verkligen att vi ska sluta peka ut våra medmänniskor som potentiella våldsverkare/mördare bara för att de lider av en psykisk sjukdom.

[LadyG]

Nu kom vi långt ifrån ursprungsämnet , varför det är skamligt att vara psykiskt sjuk , men hoppas verkligen att vi ska sluta peka ut våra medmänniskor som potentiella våldsverkare/mördare bara för att de lider av en psykisk sjukdom.

Sant, vi kom långt från ämnet och jag tror det var mitt fel

Men saken är väl ändå den att det inte är skamligt att vara psykiskt sjuk eller lida av en neuropsykologisk störning, lika lite som det är skamligt att vara invandrare eller kvinna eller någon annan minoritet. Det är bara det att det alltid kommer att finnas folk som fruktar och avskyr det de inte förstår, och det är de som skriker högst som hörs mest.

Det fanns en korkad donna på Aftonblaskan som skrev krönikor innan, hon skrev 3-4 stycken innan hon fick kicken. Hon fick kicken i samband med en krönika hon skrev om unga tjejer som inte kan gå ut utan att smika sig. Hon var extremt hånfull, elak och cynisk emot dessa unga kvinnor och kallade deras psykiska störning för att de var "bortskämda småglin som inte fått lära sig veta hut" eller hur det nu var. Hur som helst avskedades hon efter den krönikan eftersom förbundet BDD Sverige och andra klagade hos Aftonbladet.

Tyvärr är det alltså inte relaterat till ålder, att äldre skulle vara mer intoleranta mot psykisk ohälsa än yngre. Det har förmodligen inte ens med utbildning eller social status att göra. Intoleranta och rädda människor går att hitta överallt och alla jag träffat har varit väldigt förtjusta i att hålla fast vid sina fördomar.

Redigerat av LadyG: 06-07-2007, 20:55

[Netha]

Oj vad många inlägg det har hunnit bli... vi har varit på resa i några dagar så jag har inte läst innan.

Anledning till att jag startade tråden var person som drabbats av anorexia och där påföljande panikångestattacker.
När vi pratade öppet om det så kom det fram att det fanns fler som drabbats av lika men som aldrig vågat/velat dela detta med någon utanför familjen.
Det fick mig att undra varför det fortfarande på tvåtusentalet i vårt upplysta samhälle anses som skamligt.

När Kronprinsessan Viktoria drabbades så blev sjukdomen nästan "fin" på något vis.
Men det var väl för att hon var den hon var, och så fortsatte "vanliga dödliga" att skämmas för att de inte alls fick samma hjälp som hon.

Personen i mitt fall, har fått all hjälp i tidigt skede och det är nästan så man inte tror det är sant att det finns så engagerade, empatiska människor
i vården, som det visat sig i detta fall.

[Fizzgigg]

Det kan kanske vara så att det kanske kan upplevas som skamlig på grund av att det handlar om osynliga handikapp och att folk ofta inte vet eller har felaktiga uppfattningar om psykiska åkommor. Folk kan se ett benbrott och vet vad ett benbrott är. De kan se utslagna tänder och livligt föreställa sig vad det innebär. Eftersom snacket har varit inne på Aspergers syndrom så är det till att börja med ett osynligt handikapp så om ingen berättar att en person har det (personen själv eller någon annan som vet om det) är det ingen som märker det. När det har berättats måste det till en lång förklaring om vad det är och vad det innebär, gärna med en powerpoint-presentation och en avslutande frågestund.

Det skulle nog upplevas som mindre skamligt om psykiska åkommor även syntes fysiskt. Gröna horn = autism, öron i pannan = schizofreni, 18 fingrar = manodepressiv osv.

[Netha]

Visst är det väl så att mycket beror på att det inte alltid syns utanpå att man är sjuk.
T.ex anorektiker ser ofta väldigt pigga och fräscha ut och de jobbar minst för två.. vill visa att de kan/duger.

Och nog tycker jag att de flesta borde åtminstone hört nämnas t.ex Aspergers syndrom m.fl diagnoser.
Tycker att det skrivs om dessa ganska ofta i tidningarna och pratas i radio och teve och därför borde man åtminstone ha en hum om vad det handlar om.

Många gånger tror jag att det inte handlar om okunskap utan om känslan "gud vad bra JAG är"... jag är minsann "klar i knoppen"
Fast ingen kan vara säker på att klara sig... när som helst kan vi alla drabbas av sjukdom i någon form...
även sk skamliga som man inte talar öppet om.

[LadyG]

Men de som lider av t ex Aspergers utvecklar inte syndromet "hux flux", de föds med det. Det går inte att bota, bara lära sig leva med det i mer eller mindre grad beroende på hur allvarlig störningen är. Aspergers syndrom kan ju vara allt från riktigt störande för den som lider av den (så mycket att de inte klarar av ett normalt liv) till att det inte alls märks utanpå ens om du skulle umgås med personen någon längre tid.

Hur många tror du vet att aspergers syndrom är medfött och att det finns en ärftlig faktor? Bara att det räknas till autismspektrat gör att folk tänker "Rainman" och klassar människor med aspergers som idioter bara för det. Det har ingenting med intelligensen att göra, som många felaktigt tror men just filmen Rainman har nog gjort mer skada än nytta i det fallet. Alla med någon form av autiststörning får automatiskt "Rainman-stämpel", bara för att det är det folk känner till något om. Autism vet folk vad det är, tror de. Och de inbillar sig att alla störningar är likadana, att det är så enkelt som att det räcker att sätta ett namn på det så vet alla vad det är.

Men det är inte lika enkelt och lätt som ett benbrott, som Fizzgigg skrev innan. Det GÅR inte att säga aspergers och alla vet vad det är, för inte ens alla LÄKARE vet vad det är. Det finns folk som utreds i många ÅR innnan de kommer till en som hört talas om syndromet och får rätt diagnos.

Det är nästan bara specialister inom sjukvården (samt en del duktiga som läser på av egen fri vilja), anhöriga och de drabbade som vet något värt att veta om sådant som t ex aspergers, schitzofreni, anorexia eller BDD.

Fast om det är några som skäms mer än andra för sin sjukdom så är det väl de killar som drabbas av anorexia. Det är trots allt en "tjej-sjukdom" men den slår lika hårt mot killar. De lider lika mycket som tjejerna, fast färre killar törs söka hjälp. Det är ingen som räcker ut en hjälpande hand till killarna, eller mycket mycket få i alla fall.

[Netha]

För att börja i slutet av ditt inlägg... visst finns det killar med anorexia men inte vet jag om de skäms mer än tjejerna.
Det där med skam är nog mera vad vi "friska" lägger i benämningen än vad de sjuka själv gör och känner.
Vill påstå att det är väldigt många som vet att t.ex Aspergers är ett medfött syndrom

Att ingen skulle räcka anorexiadrabbade killar en hjälpande hand, det håller jag inte med om.
Visst kan en och annan råkat ut för sånt, men övervägande får alla oavsett kön, samma bemötande/behandling.



Bara att det räknas till autismspektrat gör att folk tänker "Rainman" och klassar människor med aspergers som idioter bara för det.
Där drar du förrhastad slutsats och tror att alla sett Rainman... jag har inte.

Och att det bara är specialister inom sjukvården osv som har en hum om vad det handlar om... det köper jag inte.
I dagens läge har vi så mycken info tillgänglig på alla möjliga områden... tidningar, radio, tv, internet
och då tror jag att procenten är låg avseende dem som helt saknar tillgång till dessa.

[LadyG]

Jag frekventerar ett forum där man kan vara helt anonym och där det dagligen dyker upp nya, unga tonåriskillar som inte vågar erkänna eller berätta annat än under anonymitetens skydd. De får ingen hjälp för de ber inte om det, och de ber inte om det för att de skäms. Under alla år jag varit där har jag bara lyckats övertala EN att söka hjälp. Hur det gått för alla andra törs jag inte tänka på, men jag hoppas de funnit lycka nu.

Du tillhör dem som stött på en riktig levande människa med aspergers, så att du inte har några fördomar är jag inte speciellt förvånad över. Men om man besöker Apsergercenter och pratar med folket där så är det en annan verklighet som man möts av. Det är tyvärr ingen förhastad slutsats, det är egen erfarenhet och samtal med berörda jag baserar det på.

De flesta jobbar upp till 8 timmar, har resväg till och från jobbet, det ska diskas, lagas mat, handlas etc så i genomsnitt enligt SCB har människor ungefär en timme egen tid om dagen. Mer vissa dagar, mindre andra dagar. Tror du de lägger den korta tiden på att söka information om saker på nätet, om de inte absolut måste eller är intresserade? Informationen finns, visst. Men hur många har tid att ta fram den, läsa den och ta den till sig, om de ens orkar bry sig?

[Netha]

Nej, jag tror inte att alla söker info... lika lite som att alla skulle förstå vad det handlar om.

Jag har inte mött någon med Aspergers, förutom på tv... men jag har läst och läser allt jag kommer åt ang denna diagnos.
Vad som behövs... är mer förståelse och medkännande.. medmänsklighet.


Precis som jag också läser allt om övriga "psykdiagnoser".... och jag är alltjämt förundrad över människors oförmåga att fatta att det är mååånga i vårt samhälle som inte mår så bra.
Och så undrar jag jämt... Varför skäms så många över att tala om när de själv eller någon nära drabbats av psykisk ohälsa?

Senast idag har jag mött en som drabbats och vi hade ett så givande samtal ossemellan.
Inte heller hon förstod varför så många skambelägger psykiska sjukdomar.

[Bee]

Jag tror att alltför många numera glömt det viktigaste: ”Må den utan skuld kasta första stenen”. Man kan inte erkänna sin egen skuld därför att det vore detsamma som att erkänna att man inte är perfekt! Och perfekt skall man vara. I alla avseenden. I arbetet. Hemma. I skolan. I föreningslivet. Man får ALDRIG lämna en blotta – vad skulle folk säga då? Och det är just det - vad skulle folk säga? Och då är vi tillbaka till Nethas första fråga: varför är det skamligt att ha en psykisk sjukdom?



Jag växte upp med en mamma som inte klarade av det vanliga livets prövningar. Jo, jag jag fick en aha-upplevelse av ett tidigare inlägg här i tråden. Det var väl fullständigt naturligt att mamma behövde åka på ”vilohem” ett par gånger om året?



Största boven till det hela stavas religionen! Fast på ett ett konstigt sätt. Det framgår ju rätt klart i bibeln att man inte gillar psykiskt sjuka och att man skall undvika dom.



Men i det religiösa samfund jag växte upp i hade man sitt eget sätt att hantera saken: ”Han/hon har sitt huvud för sig” och så lät man personen vara som den behövde och var ständigt omgiven av kärleksfulla personer. Det var hyfsat mycket inavel (många kusingiften) och man tog hand om ”sina egna”. Man gör så fortfarande har jag förstått (har lämnat samfundet för flera år sen).



Problemet har varit tvivlarna och de icke-religiösa. Dom har varit mer rädda för psykiskt sjuka än de religiösa (jo!). Så hur ”neutrala” vi än har blivit har vi inte tagit med oss det kärleksfulla att en person ”har sitt huvud för sig” utan vi förkastar personen istället och lämnar honom/henne till ”ulvarna”.



Dagens ”sjukvård” i detta avseende i min hemkommun lämnar jag därhän. Det är knappt värt papperet det är skrivet på. Men så det också väldigt nära ”Schartau-land”, dvs Bohuslän. Gamla "kulturer" lever länge!