|
På dagen idag, för 5 år sedan dog min Bessie, blott 11 år gammal. Det är ännu med tårar i ögat som jag minns henne. Hon var en blandning mellan Schäfer och Collie, vi tog hand om henne när hon var nästan 1 år. Då hade hon blivit misshandlad både psykiskt och fysiskt av sin tidigare familj. Efter bara några månader var hon min mest tillgivna vän. Hon lämnade inte min sida.
Det var varken sjukdom eller ålder som tog ut sin rätt. Det var en pinne. Hon var pinntokig, lilla fröken, och sprang runt i trädgården med en pinne i munnen. När den andra hunden försökte ta pinnen från henne körde hon ner huvudet mot marken, varav hon slog i pinnen i marken och den trängde upp i hennes svalg. Vi var ute och såg allting, husse lyckades dra ut pinnen och sen åkte vi i ilfart till veterinären. Vi fick penicillin och smärtstillande, veterinären hittade en pinnbit som satt kvar i svalget, som hon drog ur.
Men vi förlorade Bessie. På natten till söndagen, 2 dagar senare, dog hon lugnt och stilla framför mina ögon på vardagsrumsgolvet. Hon hade då fått infektion i såret, varav allt hade svullnat upp och täppt till hennes luftvägar. Jag var på sätt och vis förberedd, sedan olyckan hände hade hon förlorat sin livsgnista i ögonen. Hon hade ont och var gammal. Hennes sista år var präglat av stelbenthet och trötthet.. Ändå så gör det så ont i hjärtat...
Våra hundar idag får inte leka med pinnar, det är bara en onödig risk, när det finns bollar att leka med istället. Det har aldrig varit några problem med att lära dem det, veterinären berättade att det är vi människor som lär hundarna leka med pinnar - inte tvärtom. Jag vill dela med mig av min lärdom till er andra, kanske Bessie och jag kan rädda livet på andra genom att berätta vår historia?
|
Till minne av Bessie
22-08-2007, 09:49
