|
|
  |
Psykisk sjukdom, Vad är det? |
|
|
Netha
|
30-03-2008, 21:23
|
Gäster

|
CITAT (Kalinsi @ 30-03-2008, 22:19)  Nu är ju inte aspbergers syndrom en psykisk sjukdom. Men jag skriver i detta ämne ändå. Jag har en bror som har fått diagnosen aspergers syndrom i vuxen ålder. Och han har många ggr fått höra elakheter och glåpord av människor som trott sig veta vad han "lider av" som dom så "fint" sagt. Imorse skrev jag en dikt till min bror. Nu när jag läst detta ämne vill jag skriva ut den här.
Min bror
Med glada sprittande rörelser flyger du fram till mig Du ler stort och är så glad du har en present till mig Ditt nyfikna ansikte undrar om jag är glad Lite osäker är du och hoppas Jag blir alltid glad vill alltid visa det mer än jag kanske gör Jag hoppas att du ser och hör hur hela jag strålar av glädje till dig Av tacksamhet över att få ha dig som min bror Min snälla bror som alltid sätter andra först som alltid vill glädja och som lyser av att ge Det finns inget ont i dig bara genomärlig godhet Så mycket som du varit med om så många fördömande människors ord och blickar ändå ler du, ler och ger i oändlighet Du har ingen vän, ingen som sagt att du och jag är vänner Ändå behandlar du ALLA så väl, som om dom vore dina allra bästa vänner Du har alltid ett glatt och vänligt ord till den du möter vill möta glädje tillbaka Tänk så många gånger du fått misstänksamma blickar eller sura ord tillbaka Istället för ett enkelt leende, ett snällt ord Ändå fortsätter du att vara snäll och go för det är den du är! Du är snäll och underbar! Oavsett omvärlden som inte förstår... Tänk om alla kunde vara som du vad lite ondska det skulle finnas då.
© A. Hedberg - 2008 Blir rörd till tårar.
|
|
|
|
rahmat2
|
30-03-2008, 21:40
|
Gäster

|
CITAT (Kalinsi @ 30-03-2008, 22:19)  Nu är ju inte aspbergers syndrom en psykisk sjukdom. Men jag skriver i detta ämne ändå. Jag har en bror som har fått diagnosen aspergers syndrom i vuxen ålder. Och han har många ggr fått höra elakheter och glåpord av människor som trott sig veta vad han "lider av" som dom så "fint" sagt. Imorse skrev jag en dikt till min bror. Nu när jag läst detta ämne vill jag skriva ut den här.
Min bror
Med glada sprittande rörelser flyger du fram till mig Du ler stort och är så glad du har en present till mig Ditt nyfikna ansikte undrar om jag är glad Lite osäker är du och hoppas Jag blir alltid glad vill alltid visa det mer än jag kanske gör Jag hoppas att du ser och hör hur hela jag strålar av glädje till dig Av tacksamhet över att få ha dig som min bror Min snälla bror som alltid sätter andra först som alltid vill glädja och som lyser av att ge Det finns inget ont i dig bara genomärlig godhet Så mycket som du varit med om så många fördömande människors ord och blickar ändå ler du, ler och ger i oändlighet Du har ingen vän, ingen som sagt att du och jag är vänner Ändå behandlar du ALLA så väl, som om dom vore dina allra bästa vänner Du har alltid ett glatt och vänligt ord till den du möter vill möta glädje tillbaka Tänk så många gånger du fått misstänksamma blickar eller sura ord tillbaka Istället för ett enkelt leende, ett snällt ord Ändå fortsätter du att vara snäll och go för det är den du är! Du är snäll och underbar! Oavsett omvärlden som inte förstår... Tänk om alla kunde vara som du vad lite ondska det skulle finnas då.
© A. Hedberg - 2008 Hej, Kalinsi! Det var en underbar dikt som får en att se hela människan och inte bara det som "normerna" kräver av oss. Tack för det! Rahmat
|
|
|
|
|
30-03-2008, 21:56
|

Medlem
Antal inlägg: 22 484
Medlem sedan: 04-08-2005
Medlem nr: 6 301

|
Vilken fin dikt med så mycket värme, tack för att du delade med dig.
--------------------
Rotar runt i Sörmlands inland zon 2-3 Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd/Tove Jansson
|
|
|
|
rahmat2
|
30-03-2008, 22:06
|
Gäster

|
CITAT (Gunilla T @ 30-03-2008, 16:00)  Bravo Stintan!!!
Det är så erbarmligt dåligt att påstå att någon är sjuk i huvudet!! Det är förlorare som använder sig av dylika påhopp när argumenten tryter....personen som påstår något sådant saknar kompetens att bedöma vem som är sjuk eftersom den som har kompetens aldrig någonsin skull använda det för att skada någon annan.
Vi måste sluta använda psykiatriska diagnoser som skällsord - psykiska problem och personlighetsstörningar är inte självförvållade och ingen kan försvara sig mot ett sådant argument - vilket säkert är meningen också. Personligen tappar jag all respekt för den som sänker sig så lågt.... amen! Gunilla-T! Tycker att du också har formulerat dig länge och ganska bra i den här frågan. Höll på att glömma bort det.
|
|
|
|
Lars-Olof Arvids
|
31-03-2008, 09:30
|
Gäster

|
Kalinsi, vad UNDERBART du skriver! Olle
|
|
|
|
|
31-03-2008, 09:55
|
Medlem
Antal inlägg: 9 297
Medlem sedan: 02-08-2005
Medlem nr: 6 292

|
Jag är djupt berörd av din fina text!
|
|
|
|
|
31-03-2008, 10:32
|

Medlem
Antal inlägg: 3 326
Medlem sedan: 23-10-2007
Medlem nr: 12 962

|
Oh vilken vacker text!
--------------------
Monaxe zon 2 på västkusten
|
|
|
|
|
31-03-2008, 16:29
|

Medlem
Antal inlägg: 148
Medlem sedan: 11-02-2007
Medlem nr: 9 076

|
CITAT (rahmat2 @ 30-03-2008, 10:15)  I några trådar har vi läst någon säga till sin meningsmotståndare: "De som tycker sånt, bör söka hjälp" Varför och varifrån kommer dessa föreställningar? Jadu, allt för att förnedra sin motståndare, det tror jag. Jag skriver utifrån den sjukes perspektiv, då jag inte är som alla andra. Jag är psyksjuk!Eller hur ni nu ser på saken. Jag drabbas nämligen av depressioner. Djupa och allvarliga sådana, så jag har fått anpassa mitt liv efter det, och jag medicinerar, vilket hjälper något, men inte hindrar att jag ibland blir inlagd på sjukhus. (Detta är orsaken till att jag ibland försvinner från internet på hösten/vintern.) Efter att ha mött helt vansinniga fördomar, så VÄGRAR jag att skämmas, jag har inte bett om att ibland må så fruktansvärt dåligt att jag bara vill hänga mig i en tall. Jag är alltså öppen med min sjukdom, och anser att de som tror och förutsätter att jag alltid ser gröna gubbar eller springer naken på staden bara för att jag har behövt psykiatrisk vård är personer som behöver lära sig ganska mycket. Förut kunde jag bli ledsen och upprörd när någon skrev nedsättande saker och refererade till psykiska åkommor, numera, om någon skriver att jag bör söka hjälp, så bemöter jag det med: "Det har jag redan gjort, hur är det med dig då??!?" Då brukar det bli tyst.....Väldigt tyst. Jag vet numera att min sjukdom finns i släkten sedan minst fem generationer tillbaka, och det är faktiskt en lättnad att veta det, därför att jag inte är så ensam då, och att det förmodligen till en stor del är ett arv. En sak som faktiskt hjälper, är att stoppa ned händerna i jorden. det är sant. Jag mår mycket bättre på våren och sommaren, då jag kan gå i min egen takt och gräva,plantera och ha mig i min egen takt. Att se livet komma helt enkelt, och vara en del i det. Jag behöver till exempel inte mina lugnande, och mina starka sömntabletter när jag grävt potatislandet en dag. Jag anser att trädgårdsterapi borde finnas på varje psykmottagning i landet, för jag tror att det skulle minska förskrivningen av dessa mediciner. Natur, barn och djur gör under för själen. Det fascinerande är, att ju mer öppen jag blivit, ju mer har människor berättat om anhöriga och vänner med problem. Det är dags att sluta vara tysta, och att sluta skämmas! Nu! Underbar dikt!
Redigerat av MammaMattsson: 31-03-2008, 16:37
--------------------
ADHD. Det är inte mig det är fel på. Det är du som tänker för långsamt.
|
|
|
|
rahmat2
|
31-03-2008, 16:36
|
Gäster

|
CITAT (MammaMattsson @ 31-03-2008, 17:29)  Jadu, allt för att förnedra sin motståndare, det tror jag. Hej, mammamattsson! Du är jätte stark! Rahmat
|
|
|
|
|
31-03-2008, 16:41
|

Medlem
Antal inlägg: 3 326
Medlem sedan: 23-10-2007
Medlem nr: 12 962

|
Tycker att du visar en enastående styrka som så bra beskriver vad depression är och hur hårt det kan slå. Dags att sluta gräva ner och skämmas över sjukdomar som kan drabba oss alla
--------------------
Monaxe zon 2 på västkusten
|
|
|
|
|
31-03-2008, 16:44
|

Medlem
Antal inlägg: 94 312
Medlem sedan: 07-10-2007
Medlem nr: 12 751

|
CITAT (MammaMattsson @ 31-03-2008, 17:29)  Jadu, allt för att förnedra sin motståndare, det tror jag. Jag skriver utifrån den sjukes perspektiv, då jag inte är som alla andra. Jag är psyksjuk!Eller hur ni nu ser på saken. Jag drabbas nämligen av depressioner. Djupa och allvarliga sådana, så jag har fått anpassa mitt liv efter det, och jag medicinerar, vilket hjälper något, men inte hindrar att jag ibland blir inlagd på sjukhus. (Detta är orsaken till att jag ibland försvinner från internet på hösten/vintern.) Efter att ha mött helt vansinniga fördomar, så VÄGRAR jag att skämmas, jag har inte bett om att ibland må så fruktansvärt dåligt att jag bara vill hänga mig i en tall. Jag är alltså öppen med min sjukdom, och anser att de som tror och förutsätter att jag alltid ser gröna gubbar eller springer naken på staden bara för att jag har behövt psykiatrisk vård är personer som behöver lära sig ganska mycket. Förut kunde jag bli ledsen och upprörd när någon skrev nedsättande saker och refererade till psykiska åkommor, numera, om någon skriver att jag bör söka hjälp, så bemöter jag det med: "Det har jag redan gjort, hur är det med dig då??!?" Då brukar det bli tyst.....Väldigt tyst. Jag vet numera att min sjukdom finns i släkten sedan minst fem generationer tillbaka, och det är faktiskt en lättnad att veta det, därför att jag inte är så ensam då, och att det förmodligen till en stor del är ett arv. Det fascinerande är, att ju mer öppen jag blivit, ju mer har människor berättat om anhöriga och vänner med problem. Det är dags att sluta vara tysta, och att sluta skämmas! Nu! Underbar dikt!  Psykisk sjukdom kan se ut på en massa olika sätt precis som somatisk sjukdom. Människor som drabbas av psykisk ohälsa är inte sämre eller i grunden annorlunda än andra personer som blir sjuka. Men våra rädslor skapar märkliga fantasifoster och vrångbilder. Psykisk ohälsa är ett vanligt och i allra högsta grad "normalt" tillstånd. De flesta har inte långvariga mer eller mindre kroniska sjukdomstillstånd utan drabbas av kriser och motgångar i livet som tillfälligt blir övermäktiga. Männsikor i akuta psykiska sjukdomstillstånd kan upplevas som både jobbiga och hotande. I ett samhälle värt namnet borde vi bättre än i dag vara beredda att avsätta resurser och medmänsklighet för att verkligen hjälpa människor i psykisk nöd.
--------------------
Har du också ett stort monster under sängen?  zon 1
|
|
|
|
|
31-03-2008, 16:49
|

Medlem
Antal inlägg: 148
Medlem sedan: 11-02-2007
Medlem nr: 9 076

|
CITAT (Aqvakul @ 31-03-2008, 17:44)  Psykisk sjukdom kan se ut på en massa olika sätt precis som somatisk sjukdom. Människor som drabbas av psykisk ohälsa är inte sämre eller i grunden annorlunda än andra personer som blir sjuka. Men våra rädslor skapar märkliga fantasifoster och vrångbilder. Psykisk ohälsa är ett vanligt och i allra högsta grad "normalt" tillstånd. De flesta har inte långvariga mer eller mindre kroniska sjukdomstillstånd utan drabbas av kriser och motgångar i livet som tillfälligt blir övermäktiga. Männsikor i akuta psykiska sjukdomstillstånd kan upplevas som både jobbiga och hotande. I ett samhälle värt namnet borde vi bättre än i dag vara beredda att avsätta resurser och medmänsklighet för att verkligen hjälpa människor i psykisk nöd. Jodå, Visst är det så. Jag har träffat jättesjuka människor på sjukhuset, och visst undrat över dem, men sedan insett att bara man talar vänligt och beter sig som man vanligtvis gör, hjälper, även om de är jättepsykotiska. Det behöver inte vara svårare än så, faktiskt. Och, jag kan tala om att jag mötte en av mina numera bästa vänner på en sådan inrättning.
--------------------
ADHD. Det är inte mig det är fel på. Det är du som tänker för långsamt.
|
|
|
|
Netha
|
31-03-2008, 21:59
|
Gäster

|
CITAT (MammaMattsson @ 31-03-2008, 17:29)  Det fascinerande är, att ju mer öppen jag blivit, ju mer har människor berättat om anhöriga och vänner med problem. Det är dags att sluta vara tysta, och att sluta skämmas! Nu! Sååå rätt du har! Precis samma har jag upplevt och just därför är det av så stor vikt att vi alla börjar vara mer ärliga, uppriktiga när det gäller det som förr betecknades som skamligt och man skulle hålla tyst om. Stor kram till dig som så öppet berättar för oss hur det är att vara drabbad.
|
|
|
|
|
31-03-2008, 22:35
|

Medlem
Antal inlägg: 6 295
Medlem sedan: 04-07-2007
Medlem nr: 11 365

|
Jo, jag vet hur det kan vara jag också. Jag har fått en personlighetsstörning. Den var nog "på gång" en längre tid innan den bröt ut p.g.a. en (som jag har förstått på senare tid) alldeles orimlig psykisk press som gjorde att jag "gick in i väggen". Att man har en personlighetsstörning är inte något man talar om "bara sådär" precis! De flesta av mina nära och kära vet inte om min diagnos. Dom vet ju att jag har en psykisk sjukdom, men inte vad den kallas för. Gemene man får lätt för sig att en personlighetsstörd människa är farlig eller helt tokig eller......"what ever"! Men, jag är den jag alltid har varit, bara känsligare för stress, har lite lättare för att oroa mig, lättare för att "måla f*n på väggen", är mer misstänksam mot andra människors intentioner, har fått sämre självförtroende, o.s.v. o.s.v.
--------------------
Ju mer du vet, ju mindre förstår du (Zhuang Zi) cancer.gif
|
|
|
|
rahmat2
|
31-03-2008, 22:39
|
Gäster

|
CITAT (Eva-Helene @ 31-03-2008, 23:35)  Jo, jag vet hur det kan vara jag också. Jag har fått en personlighetsstörning. .... Hej, Eva-Helene! Hoppas att det går över som allt annat som brukar gå över. Rahmat
|
|
|
|
|
31-03-2008, 22:44
|

Medlem
Antal inlägg: 6 295
Medlem sedan: 04-07-2007
Medlem nr: 11 365

|
CITAT (rahmat2 @ 31-03-2008, 23:39)  Hej, Eva-Helene! Hoppas att det går över som allt annat som brukar gå över.
Rahmat Tack Rahmat! Det hoppas jag också. Den typen som jag har kan förbättras med åren och jag önskar inget hellre än att så småningom kunna arbeta - åtminstone deltid - gärna med något som har med någon av mina hobbies att göra.
Redigerat av Eva-Helene: 31-03-2008, 22:45
--------------------
Ju mer du vet, ju mindre förstår du (Zhuang Zi) cancer.gif
|
|
|
|
rahmat2
|
31-03-2008, 22:46
|
Gäster

|
CITAT (Eva-Helene @ 31-03-2008, 23:44)  Hoppas jag också. Den typen som jag har kan förbättras med åren och jag önskar inget hellre än att så småningom kunna arbeta - åtminstone deltid - gärna med något som har med någon av mina hobbies att göra. Då får jag önska dig lycka till med ett arbete baserad på dina hobbies också!
|
|
|
|
|
31-03-2008, 22:57
|
Medlem
Antal inlägg: 8 694
Medlem sedan: 05-07-2004
Medlem nr: 4 012

|
Jag önskar också Eva-Helene lycka till (och Mamma Mattson och alla andra som har det jobbigt)
Undra förresten om det finns NÅN människa som aldrig varit i obalans. De flesta människor skulle behöva "söka hjälp" nån gång i livet och då menar jag inte att det behöver vara nån psykvård. Ibland kan hjälpen finnas lättare och närmare än man tror genom att prata med någon som lyssnar. (om problemen är av lättare slag)
Själv gick jag i terapi under några månader för 10 år sen. Det skäms jag inte den minsta smula för. Varför skulle nån göra det?Det plus att jag tog mig ur en jobbig livssituation gjorde att jag mådde bra igen.
När man pratar om sånt här så finns det ju ingen enda som tycker att det är skamligt att må dåligt så varifrån kommer egentligen föreställningen att det skulle vara så skamligt? Det måste ju vara en själv som upplever det så och tror att andra tycker så.
|
|
|
|
|
01-04-2008, 06:05
|

Medlem
Antal inlägg: 94 312
Medlem sedan: 07-10-2007
Medlem nr: 12 751

|
Eva-Helene! Vil bara berätta att jag upskattar din "personlighet" väldigt mycket! Anders
--------------------
Har du också ett stort monster under sängen?  zon 1
|
|
|
|
|
01-04-2008, 07:49
|
Medlem
Antal inlägg: 717
Medlem sedan: 08-03-2004
Medlem nr: 2 955

|
Som du skrev Magdis, vem har inte varit i obalans NÅN gång. Jag själv fick panikångest efter att vara nära att dö ifrån mitt barn när hon var två år. Svår lunginflammation och blodförgiftning. När jag sedan blev sjuk i samma några år senare började ångesten. Som bara handlade om "bakterier". Då gick jag i insiktsterapi för att få hjälp. Jättebra, lärde mig hantera ångesten och dessutom så lärde det mig så mycket om mig själv och hur jag fungerar. När jag råkade ut för en olycka och fick en skallskada för 6 år sen började en strid med försäkringskassan. Deras läkare ansåg att jag inte klarat mitt jobb fullt ut på grund av denna terapi. Varför jag gått i terapi frågades inte efter. Hade aldrig varit sjukskriven eller ätit någon medicin för det heller. Ändå påstod fk att jag varit oförmögen att sköta mitt arbete pga mitt psykiska tillstånd. Neuroläkare etc var så upprörda över läkarens utlåtande. De menade tvärtom, i mitt jobb med barn och föräldrar var det en stor tillgång att jag gått i terapi. Vilket jag också kände var bra. Tack vare att jag hade en advokat genom bilistens försäkring så fick jag till slut rätt mot fk. Tom nästan en ursäkt, de medgav att det var utom all tvivel att skadorna berodde på något annat än olyckan. Vilken lättnad det var! Det jag vill komma fram till är att om okunskapen är så stor hos läkare är det inte konstigt att "vanliga döda" har sådana fördomar. Jag tycker därför det är så bra när "kändisar" eller anhöriga till dom går ut och berättar om deras psykiska problem. Tror det är ett bra sätt att avdramatisera den skeva bild som finns idag. Till er alla som till o från mår dåligt en  torvan
|
|
|
|
|
  |
1 användare läser den här tråden just nu (1 gäster och 0 anonyma medlemmar)
0 medlem(mar):
|
|
 |
|