Godsägare, förkastligt yrke? Alternativ

[Gita]

Finns andra sidor av sånt också. Själv är jag bondunge och uppfödd under jäkigt fattiga förhållanden. Som ensam flicka kunde jag på den tiden inte ärva syskonens kläder utan vi var beroende av att släktingar skickade begagnade kläder till mig, som jag naturligtvis blev väldigt retad av i skolan.

I skolan var ungarna värda lite olika mycket. Först var det tjänstemannaungarna, sedan industriarbetarungarna, och så bonnungarna.

Eftersom vi bonnungar stod längst ner så fick vi ta straff för både det vi gjort och inte gjort. De andra ljög sig fria. Värst var lärarungarna.

Som bonnunge så var det inte tid till läxläsning efter skolan och ingen hjälp med läxan. Det fick man klara på bussen på vägen hem. För hemma väntade minst 3-4 timmars jobb för att hjälpa till att försörja familjen. Vi hade nämligen inte råd med pigor och drängar. Det var vi barn som fyllde den rollen.

Jag har ett yrkesförflutet inom lantbruk, min make jobbar fortfarande inom lantbruk åt en sk storgodsägare. Faktiskt så är vi bästa vänner. Skillnaden oss emellan är att storgodsägaren har tjugo miljoner i skuld på banken. Det har inte vi.

Det som ändå gör mig upprörd är att våra barn har mobbats i skolan i alla år. Huvudsakligen för att de trott att min man var storbonde eller godsägare. De har kallats bidragstagare pga att arbetsgivaren har haft rätt till EU-bidrag för jordbruket. Ungarna har skrikit till mina barn att ni skall göra som vi säger för att din pappa får lön från våra skatter.

I detta brukssamhälle har mina barn fått stryk i skolan i många år. Länge utan att vi föräldrar visste och enbart pga av vårt yrkesval.

Nej, att kategorisera folk utifrån deras yrke är väldigt trångsynt tycker jag. Det finns elaka människor överallt och man borde inse att det inte har med yrke att göra.

För mig gör det naturligtvis ont med nedsättande kommentarer om bönder, storgodsägare, hemmansägare, bonnjävlar och annat. Jag vet hur hårt mina föräldrar slet och tvingade oss barn att slita. Jag vet hur hårt min man jobbar och hur lite han får betalt. Och jag vet hur ledsna mina barn var under skoltiden.

Men jag hatar inte hela omvärlden för det. Men däremot tycker jag det är trångsynt att döma alla personer inom en yrkeskategori för den kännedom man har om enstaka individer inom samma yrkesgrupp.

Elaka människor finns det överallt i samhället.

Får jag fråga hur gammal Du är Bettson. Tycker det du beskriver låter som det var för för väldigt länge sedan. Min upplevelse att växa upp som bondbarn på femtio- och början av sextiotalet stämmer inte alls med din. Jag upplevde det som väldigt fint och ganska statusfyllt att komma från en gård och några fattiga bondbarn har jag aldrig träffat på. Visserligen kanske man inte hade så mycket pengar alltid eftersom de var bundna i företaget, men det gäller nog alla småföretagarefamiljer. Inte heller upplevde jag att bondbarnen stod lägst på rangskalan, snarare lite tvärtom och när jag kom så långt som till gymnasiet i slutet av det glada sextiotalet var det överhuvudtaget ingen som frågade efter föräldrarnas yrke.
Gita

[Pirum]

Jag är varken fånig, jävligt naiv eller vrång men jag undrar - gäller det där alla med egna företag? Att man inte ska ha större företag än man kan sköta själv. Med familjens hjälp då förstås. Utom om man är sjuk.

För det kan väl inte vara så - oh hemska tanke! - att du inte begriper att dom som brukar egna gårdar räknas som företagare?

Jag inser att jag tog i i överkant, men gårdarna hemmavid när jag växte upp (70/80-talet) var mycket bättre skötta om de var "familjejordbruk" än om de var "legojordbruk" (hittar inget bra ord), där ägaren satt nånstans långt borta och lät inhyrd personal sköta allt arbete i skog eller på åker. Det var lite så jag menade. Idag är flera av familjejordbruken borta, ekonomiskt utkonkurrerade, och skog och åkrar byter ägare allt efter spekulationsekonomins nycker. Långsiktigt ägaransvar? På väg att bli riktigt omodernt.

[*Stintan*]

Jag skulle nog vilja påstå att det Bettson berättar inte var helt ovanligt ända tills en bit in på sextiotalet. Inte var klasssamhället avskaffat precis och finns fortfarande kvar. Säger detta utifrån min egen erfarenhet. Titelsjukan grasserade fortfarande i hög grad. Däremot märkte inte jag att bondbarn skulle ha varit fattigare än många andra. Tragiskt med mobbningen Bettson berättar om men tyvärr förvånar det mig inte ett dugg då jag både sett och upplevt liknande. Kanske var det olika på olika platser i vårt avlånga land hur människors syn på andra var.

[Berith]

Jag inser att jag tog i i överkant, men gårdarna hemmavid när jag växte upp (70/80-talet) var mycket bättre skötta om de var "familjejordbruk" än om de var "legojordbruk" (hittar inget bra ord), där ägaren satt nånstans långt borta och lät inhyrd personal sköta allt arbete i skog eller på åker. Det var lite så jag menade. Idag är flera av familjejordbruken borta, ekonomiskt utkonkurrerade, och skog och åkrar byter ägare allt efter spekulationsekonomins nycker. Långsiktigt ägaransvar? På väg att bli riktigt omodernt.

Tack, då förstår jag hur du tänkte.

[skogstroll]

det har nog mycket med personlighet att göra (hoppas jag). jag jobbar på en advokatfirma där tyvärr majoriteten beter sig på ett visst sätt som inte är så smickrande alla gånger. Det finns ju alltid undantag och man ska väl aldrig döma nån innan man lärt känna dem. Vad gäller godsägare kan man ju födas till det och vara rätt trevlig ändå

[Mollis]

det har nog mycket med personlighet att göra (hoppas jag). jag jobbar på en advokatfirma där tyvärr majoriteten beter sig på ett visst sätt som inte är så smickrande alla gånger. Det finns ju alltid undantag och man ska väl aldrig döma nån innan man lärt känna dem. Vad gäller godsägare kan man ju födas till det och vara rätt trevlig ändå

lustigt att du nämner just advokatfirma, jag har jobbat som konsult nästan hela mitt liv och just advokatfirmorna är en sån där "nej, jag vill helst inte ta det uppdraget"-kund. Det finns inget smickrande alls att säga om deras sätt att ta hand om tillfälligt inhyrd personal, som It-konsult blir man satt i en skrubb (eftersom de gärna bor på flotta adresser i gamla hus i city med noll utrymme för it-utrustningen) och där blir man helt bortglömd, inte inbjuden på kafferast eller överhuvudtaget uppmärksammad...trist. Alla kontor kanske inte funkar så men min erfarenhet är i alla fall det.

[skogstroll]

jag håller med, har bara jobbat på advokatbyrå sen 90-talet och jag har nog inte mycket bra att säga om dem. Då hade jag hellre vart godsägare... de är tyvärr bra mossiga på byråer och det enda man kan glädjas åt är en hyfsad lön

Redigerat av skogstroll: 13-04-2008, 12:50

[Tesa]

Jag inser att jag tog i i överkant, men gårdarna hemmavid när jag växte upp (70/80-talet) var mycket bättre skötta om de var "familjejordbruk" än om de var "legojordbruk" (hittar inget bra ord), där ägaren satt nånstans långt borta och lät inhyrd personal sköta allt arbete i skog eller på åker. Det var lite så jag menade. Idag är flera av familjejordbruken borta, ekonomiskt utkonkurrerade, och skog och åkrar byter ägare allt efter spekulationsekonomins nycker. Långsiktigt ägaransvar? På väg att bli riktigt omodernt.

Då förstår jag också vad du menade...och kan hålla med..

[Anma]

Men ni vet väl att "Små sår och bra advokater skall man vårda ömt"!

[Aqvakul]

Men ni vet väl att "Små sår och bra advokater skall man vårda ömt"!

Är du är säker på att det inte är tvärtom....

[Anma]

Är du är säker på att det inte är tvärtom....

Stora sår och dåliga advokater ska man vårda oömt?

[Jan Lindgren]

Hej!
Alla som är på något sätt avvikande har fått problem i skolan. Barn saknar tyvärr tolerans. Det är något man förhoppningsvis lär sig medan man växer upp. Lärarbarn får utstå mycket på grund av deras föräldrars yrke. Invandrarbarn får problem på grund av deras föräldrar. Förmodligen får icke invandrarbarn problem i invandrartäta områden. De flesta lärare jobbar mycket med barnens attityder och oftast hjälper det på sikt men det förutsätter att barnens föräldrar också är någorlunda toleranta.

En flykting kan normalt inte välja var han hamnar. Det gäller att komma undan så fort som möjligt. Jag tror det är mycket svårt för oss som aldrig behövt fly från ett land för att klara livhanken att helt förstå vad det innebär. Min fru var liten när hennes familj var tvungen att lämna allt och fly. De lyckades få med sig sina kläder men inte skorna och en handvevad symaskin. Det var allt. Trots att hon var så liten att hon inte minns något av sitt forna hemland så har det satt sina spår. På den tiden var det lättare att vara flykting eftersom det var gott om arbete så efter tre veckors karantän så var det bara att jobba. Sociala myndigheter la sig inte i utan vänliga människor skänkte gamla möbler och liknande så att de klarade sig i början. Länge levde drömmen om att kunna flytta hem igen. De sparade pengar och köpte grejor att ta med sig hem. Min fru talar om att en dag så tog de fram den fina servisen de köpt och använde den. Då visste hon att de skulle stanna i Sverige. Min fru är alltså uppvuxen i Sverige men ibland så känner hon sig som en främling här. De som kommer hit som vuxna tror jag kommer att ha mycket svårt att känna sig som svenskar. Vad som är värre är att även deras barn kommer att känna ett visst främlingskap. Jag tror att det tar två generationer innan invandrarna känner sig helt som svenskar. Våra barn är registrerade i Sverige som invandrare. Är en förälder född utom Sverige så är det så. Det är något att tänka på när man läser statistik.
Det vore kanske bättre att vi började känna oss som europeer istället för svenskar och efter ytterligare några generationer så kanske vi skulle kunna nöja oss med att bara vara människor. Det är onödigt att dela in människor i kategorier. Önskedröm, fömodligen, vi tycks älska vår stamtillhörighet.
MVH
Jan Lindgren

[Bettson]

Får jag fråga hur gammal Du är Bettson. Tycker det du beskriver låter som det var för för väldigt länge sedan. Min upplevelse att växa upp som bondbarn på femtio- och början av sextiotalet stämmer inte alls med din. Jag upplevde det som väldigt fint och ganska statusfyllt att komma från en gård och några fattiga bondbarn har jag aldrig träffat på. Visserligen kanske man inte hade så mycket pengar alltid eftersom de var bundna i företaget, men det gäller nog alla småföretagarefamiljer. Inte heller upplevde jag att bondbarnen stod lägst på rangskalan, snarare lite tvärtom och när jag kom så långt som till gymnasiet i slutet av det glada sextiotalet var det överhuvudtaget ingen som frågade efter föräldrarnas yrke.
Gita

Jag är nog ungefär i din ålder. Men jag har förstått på ditt resonemang tidigare att du säkert har kommit från en större gård eller i alla fall från en familj med bättre ekonomi än vad min hade. Kom ägaren från en familj som var stor så var det många syskon som skulle lösas ut.

När man kom till gymnasiet så jobbade man själv ett par kvällar i veckan och helgerna och kunde därmed köpa lite vettigare kläder bland annat. Då märktes det inte så mycket att man var annorlunda.

Men ändå. Jag hade faktiskt en väninna som berättade att hennes föräldrar hade så dålig ekonomi så när hennet bror fick sitt studielån så fick föräldrarna låna sonens pengar för korna nere i ladugården hade inte foder.

Så du har nog levt i en skyddad värld Gita om du aldrig har träffat på några fattiga bondbarn.Eller tror du att jag ljuger?

[Bee]

...//Det vore kanske bättre att vi började känna oss som europeer istället för svenskar och efter ytterligare några generationer så kanske vi skulle kunna nöja oss med att bara vara människor. ...//

Du har helt rätt där! Och jag vill tro vi är på väg så smått..