Gå i väggen Alternativ

[Motti]

Så sant så sant Maria .S men alla klarar inte det även om man önskade att man kunde,hur lär man sig det ?

[Heda]

MottiTvinga dig själv att ta åtminstone 20 min per dag, 20 minuter gör inte att allt går åt skogen!! 20 minuter där du "känner igenom" dig själv, inuti. Känn dina känslor, dvs är jag arg eller irriterad eller stressad och varför. Vad är det värsta som kan hända? Det brukar hjälpa mig! Om du inte pallar att packa alla glas i egna små pappersknyten....är det värsta som kan hända att dom går sönder och ni får dricka i pappmuggar tills du hunnit köpa nya för 60kr på IKEA....försök få perspektiv!
Det du har just nu är ju faktiskt bara "världsliga ting"! Känn hur roligt det är med nytt hus och ny trädgård!! Snart är det över och då kan du strosa runt och göra stoora planer för alla underbara rabatter!! Sånt där praktiskt det löser dig, jag lovar! Ni hinner! Sätt dig ner en stund i röran och känn...lyssna på fåglarna, försök få perspektiv!


Det är värre när det blir som för Pia L, när det är känslomässiga, stenhårda smällar!! till Pia. Då finns det verkligen bara en väg ut....att överleva. När man har överlevt får man laga ihop sig så gott det går och vänta på läkning.

//Heda

[Bettson]

Den som är på väg in i väggen eller inte förstår att den redan är där, kanske märker många båda fysiska och psykiska symtom och tecken på att något är fel.

Kroppen har man ingen kontroll över utan den kan strejka och man hyser allvarliga tankar om att man håller på att mista förståndet.

Men....... egentligen är det bara reptilhjärnan som slår till och räddar livet på en eftersom den egna personligheten och förmodligen den uppfostran man fick gör att man fullkomligt försöker ta livet av sig själv med krav....

Man kan tex svimma, få brästsmärtor och mycket annat när stressnivån blir för hög.

Reptilhjärnan kan hitta på så förunderliga saker som att du inte är läskunnig längre och alla bokstäver ser ut som kinesiska tecken vilket gör att du inte kan jobba ifall läskunnighet är ett krav på jobbet.

Andra små fiffiga saker reptilhjärnan hittar på, är att du kanske en morgon inte kommer ihåg hur du lägger in backen på bilen så att du kan backa ut från garageuppfarten.

Eller om du åker buss att du inte kommer ihåg var du skall gå av......

Eller att lokalsinnet försvinner så att du inte hittar hem ifall du går ut.

Tidigare tecken kan vara att du inte hittar din mobiltelefon när du skall till jobbet eftersom den stressar dig. Du glömmer den inte medvetet utan undermedvetet.

Eller bilnyckeln som har en benägenhet att försvinna när du skall till ett möte eller ett arbete du inte vill gå till och som stressar dig.

Listan kan göras hur lång som helst med små spratt som reptilhjärnan hittar på...... men kom ihåg en sak. Det är livräddare, för ibland behöver folk rädds från sig själva.

OCh tokig är man absolut inte, bara lite överansträngd.

[Felicia]

Jag känner igen mig med Skogstrolls beskrivning.
Jag hade dessutom svårt att köra bil - blev helt enkelt ur-kass på att köra, växlade fel, körde åt fel håll och var väldigt okoncentrerad. Kändes farligt så jag undvek att köra då det var som värst.
Sen tar det ju väldigt lång tid att bli frisk. Jag var sjuk förra året och började sen nytt jobb efter jul på heltid igen men jag är inte mig själv ännu.
Den fruktansvärda tröttheten finns kvar. Har svårt att orka göra något hemma men jag hoppas det blir bättre då jag har ett jobb jag trivs eftersom det var det dåvarande jobbet och chefen som gjorde mig sjuk.

[HelenN]

Efter ett halvår med konstant feber, luftrörskatarr och bihåleinflammation svartnade allt en dag på jobbet i början av 2005....jobbet som jag prioriterade före allt annat. Jobbade som teamleader med drift, personalansvar mm. Hemma hade jag sambo o 3 barn...men jag jobbade 100% både på jobbet o hemma....för när jag kom hem körde jag också på i 140....hela tiden...från 06,30 på morgonen till läggdags på kvällen. Själv fattade jag inte varför jag belv sjuk......undersökninger, prover, röntgen....jag längtade tills de skulle hitta en tumör i lungan...men icke....efter mycket om och men .....utmattningssyndrom.....+ en muskelinflammation i vänstersida....från örat till skinkan.....och den är idag kronisk.

Hur det var??? Det minns jag tyvärr inte....de första 7 månaderna är en stor minneslucka.......ser på mina gamla läkarintyg att jag var sjukskriven 14 dagar i taget....under den tiden skulle jag bli frisk från infektionerna samt träna upp mig hos sjukgymnast......sen försökte jag rehabiliteras tillbaka till min arbetsplats....för jag skulle tebax!
Jag provade en gång...två gånger..tre gånger.....det gick inte.......årsskiftet 2006/2007 avslutades min anställning....jag gick en kurs för sjukskrivna (GRUS) på arbetsförmedlingen direkt 2006/2007....den va jättebra....trodde efter den att jag var redo att arbetsträna.......och under sommaren 2007 gick jag en coachkurs i på Af osså....sen blev jag inskriven i Samverkan.....mellan AF & FK.......skulle arbetspröva i ett år.....jag hann med två ställen....jobba har jag inget problem med....att ta pauser och inte vara världsbäst.....har jag problem med. Kan inte bara sitta på en stol o titta....utan skall göra samma jobb som alla andra som jobbar där. När jag kom hem efter arbetsträningen på 2 timmar så orkade jag inte ens prata med sambon o mina barn...utan la mig raklång på sängen med kläderna på o sov......sen va jag sliten hela dagen.

Den senaste tiden har jag träffat en arbetspsykolog via AF...helt superbra....vi har kartlagt var min stress situation började och den började med mitt första arbete fr 21 år sedan...sen har jag bara kört på. Och under tiden så har det ju hänt saker som dödsfall, skilsmässor inom familjen, barnafödande mm mm som givetvis osså påverkar. Jag har väldigt många symptom kvar, så det är bara sjukskrivning eller sjukersättning som är aktuell just nu. Jag MÅR mycket bättre....om man jämför med 2005, men jag har massor att jobba med. Måste lära mig att koppla av....prioritera rätt saker varje dag.....säga nej......ligga o vila......leva i nuet.....ja....massor!

Redigerat av lämås: 16-07-2008, 14:07

[Pia L]

Det Bettson beskriver stämmer så bra, jag kunde bara inte hitta orden då jag kände att det var alldeles för mycket.
jag har t.ex haft ett album här, men det var innan allt rasade och minnet totalt försvann för mig, idag sitter jag med bilder som jag gärna skulle vilja dela med mig av, min älskade lilla kattunge, mina nyanlagda rabatter, men minnet finns bara inte där och jag begriper inte hur jag klarade av att få till ett album.
Jag får sitta och titta på mina bilder för mig själv istället och vara nöjd med mina resultat.

[ingrid fuxwall]

Det Bettson beskriver stämmer så bra, jag kunde bara inte hitta orden då jag kände att det var alldeles för mycket.
jag har t.ex haft ett album här, men det var innan allt rasade och minnet totalt försvann för mig, idag sitter jag med bilder som jag gärna skulle vilja dela med mig av, min älskade lilla kattunge, mina nyanlagda rabatter, men minnet finns bara inte där och jag begriper inte hur jag klarade av att få till ett album.
Jag får sitta och titta på mina bilder för mig själv istället och vara nöjd med mina resultat.

Men vi vill gärna se på dina bilder, bara du visar dem för oss

[Bettis]

13 december för 8 år sedan sprang jag in i den berömda väggen, har alltid jobbat massor, massor har haft extra jobb mm. var projectledare de sista åren då flög jag upp och ner till Stockholm men stortrivdes. Den morgonen gick jag upp som vanligt och satt vid frukosten och började bara stor gråta, sedan var karusellen igång. Jag orkade/kunde inte ta mig upp ur stolen, när jag efter några dagar tog mig till företagets läkare blev jag sjukskriven i en månad!!!! idag förstår jag ju att det var alldeles åt pipsvängen fel men då fattade jag inget. Jag hade panikångest gick i cirklar på nätterna och fick ingen luft, kunde inte sova följde faktiskt en serie på TV Kvinnofängelset jag tror den började vid 0400 tiden. Kunde inte prata med folk omkring mig, mina "vänner" slutade att höra av sig eftersom jag inte ville prata slöt mig för mig själv då var det som bäst. Fick/får det är fortfarande lika dant för mig att om allt går i sin gilla vardagslunk så fungerar jag idag, men jösses en sådan jobbig tid det har varit och fortfarande är ibland. ´När jag väl kom i kontakt med vuxen psyk fick jag en underbar läkare som har hjälpt mig mycket på vägen.

Jag skulle också arbetsträna jojatackar..... jag skulle alltså börja med två timmar om dagen, jag var alltså på jobbet 05.30 med en massa ångest och satt där till 06.00 då gick jag in och "jobbade" i två timmar sedan kunde jag rusa hem när alla andra kom till jobbet orkade bara inte träffa folk och heller inte prata med dom. Då bestämde min chef att jag inte fick komma före 08.00 och att jag måste fika med dom andra för det var bra för mig.... ellerhur. Då hade jag mina tankar på att köra bilen rätt in i en bergvägg, så illa var det för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har ställt kundvagnen i affären och rusat ut för jag har inte fått luft eller så har det varit för mycket folk där.

Idag går jag fortfarande hemma och kommer nog aldrig tillbaka men jag kan fungera idag, vissa dagar/nätter är det ett elände men för det mesta fungerar det. Idag kan jag tänka att om jag visste vad mitt arbete kunde ställa till med, då hade jag gått hem 17, inte jobbat varje helg, tagit ut min semester, inte sagt ja till allt och alla, men nu är det som det är. Skulle nog kunna skriva en timma till om allt men det gör jag inte

[pejori]

När jag gick in i väggen för fem år sedan, var det inte stress som utlöste det.
Inget stressigt jobb, eller svårigheter att säga nej.
Det var mera som Eva-helene säger...Personliga tragedier som hela tiden avlöste varanndra.
Jag var redan sjukskriven och hemma, där dom stora problemen fanns.
För att slippa tänka och känna, blev jag väldigt speedad och gjorde hela tiden saker, för att slippa känna efter.

När sedan smällen kom, och jag fick hjälp, ville jag först inte ha hjälp. Jag var ju inte sjuk, det var mitt liv som var sjukt!!!
Min kurator övertalade mej att komma på ett besök, med orden" vi behöver inte prata, vi kan bara vara"
Tänkte att, det kan ju inte bli värre och det blev det inte.
Fick fantastisk hjälp och är frisk idag, men man blir inte helt frisk, någonsin.

Det ligger alltid en liten oro i bakhuvudet, att det kan slå till igen, och man är skör....Så dålig vill jag aldrig bli igen och mitt dåliga samvete, att min omgivning fick ta smällen, har jag lärt mej leva med....Det man inte kan förändra är det förflutna, så man får "göra upp" med sig själv för att orka.

Större saker går bra, det är smådetaljer som ställer till det.
Men man lär sig att undvika dom och som någon sa, "man försöker överleva"....

[Klura]

För min del började det i juli -02 med synrubbningar och att rummen gungade fast jag inte var yr i huvudet.
Vägen var helt plötsligt inte rak.
Jag gick samma dag till vårdcentralen och de sa att jag var stressad och utarbetad och det tyckte jag nog kunde stämma med tanke på mina 12 timmars arbetsdagar.
Jag blev iaf sjukskriven fyra månader och började sen jobba halvtid.
Men jag fick minnesluckor varje dag. Jag visste tex inte var jag varit och lastat eller var jag skulle lossa.
Och ändå hade jag kört samma vända i fyra år.
Blev inte bättre trots antidepressiva tabletter, stresshanteringskurs, kurrator mm.
Efter 1½ år upptäcktes att jag hade en väldig B12-brist och det ger ju bla samma symptom som depression.
I september -04 blev jag helt sjukskriven och var det i två år då jag fick chansen att gå på "körskola" för att ev börja köra igen.
Det kändes bra att sitta i en lastbil igen och jag passade även på att komplettera med släpkort.
Nu har jag kört i ett år och trivs jättebra men är fortfarande trött och har gräsliga minnesproblem.
Måste skriva upp allt (med klockslag) och stryka när det är klart så jag vet att jag fixat det.
Var hos läkaren för ett tag sen och tog nya prover som visade hyfsade värden, men jag litar inte på dom.
Har läst att just B12:an kan visa okej fast det inte är det.

[Kajsa i Arvika]

Här e ännu en som suttit som en smäck i väggen... Även för mej var det privatlivet som var orsaken och fattade först ingenting.. inte kan man väl bli utbränd när man gillar sitt jobb.. men visst kunde man det...

Nu känner jag igen tecknen igen och försöker därför bromsa så mycket jag bara kan... för mej börjar det med att jag blir fruktansvärt ljudkänslig och irritabel.. hjärnan får svårt att tolka både syn och hörselintryck.. ibland blir jag bara sittandes med stängda ögon och fingrarna djupt instoppade i öronen.. Jag måste verkligen ANSTRÄNGA mej att sakta ner, ta en sak i taget.. medvetet hålla tankarna kretsande kring stunden och inte dra iväg flera dagar eller veckor framåt..

[Sailor Pluto]

Ja, tack och lov så har jag faktiskt gått in i väggen. Motivering till det svaret: Utan den s.k erfarenheten hade jag aldrig lärt mej att prioritera och prioritera bort saker, eller att känna efter hur jag egentligen mår.

Det var en obeskrivlig tid. Ta alla negativa känslor du någonsin känt och blanda ihop dem så vet du hur det kändes för mej. Framförallt var den extrema tröttheten närvarande hela tiden. Huvudvärk och ständig sjukdomskänsla var också riktigt besvärligt.

Detta hände för ungefär 2 1/2-3 år sedan och då hade det varit på g i ett par års tid. Främsta orsaken var nog problem med anhöriga och en rad dödsfall inom den närmaste familjen.

Efter många om och men har jag faktiskt repat mej rätt bra . Kan både jobba och träffa folk igen.

[skogstroll]

sant! man lär sig nåt också - nämligen hur himla tråkigt man hade det innan.

[ingrid fuxwall]

Tycker så synd om Er alla som råkat så illa ut

[abbbe]

här kommer min historia: allt började med odlas forum. jag ville vara en lojal kille som var intresserad av odling. men jag blev inte accepterad av någon tyvärr. vet inte vad det berodde på alla bara utfryste mig