Nu är det över...., min älskade Wilma har fått somna Alternativ

[Noak]

Vi fick ju ta bort vår gamla vovve för drygt en månad sen, det var väntat men ändå så plötsligt.
Vi hör honom fortfarande tassa omkring i huset...
Så jag förstår hur ni har det.

[Boxer]

Visst gör det ONT när en älskad familjemedlem måste lämna, men när man efter ett tag tänker på den saknade känns värmen ända ut i fingerspetsarna.

[evni]

Oj,oj oj vad ledsamt. Gråter med Er. Vilken sötnos.
/Eva

[Wilmer]

Stor kram till dig och resten av familjen!! Kicki

[zaaritha]

När så´nt här sker, så gör det så ont!
Man vet att det är oundvikligt, men utestänger det.
En del av en själv är borta.

[Farbror Blå]

Känner med er, har en katt som är min ögonsten och bästa vän

[pejori]

Det är lika svårt varje gång.
Man säger...ALDRIG MER!!! men med tiden läger sig sorgen lite.
Sen är man där igen...Det som jag tycker är värst, är att ta bort ett ungt djur...
Har mina djur fått ett fullvärdigt liv, som innefattar deras normala livslängd, så är jag nöjd.
Ett bra slut, när tiden är inne, då har du gjort ett bra val.
Hur många gånger jag gråtit över ett dött djur, som iiingen kan ta platsen för, vet jag inte, men det kommer nya kärlekar...
Jag gråter med dej.

[inger1]

Ja, kära du jag vet exakt hur ni känner er. Det gör så fruktansvärt ont att det är inte sant.
Detsamma gjorde jag med min Ceasar i tisdagsförmiddag i Fjugesta.
Han fick diagnosen testikelcancer för en månad sedan men allt var okej med honom fram till måndag när han var så konstig hela dagen. Han ville inte äta överhuvudtagen vad jag än lockade med och sov och sov.
På tisdagmorgon märkte jag att han kunde inte kissa, på sin höjd några droppar och då förstod jag vad klockan var slagen.
Ringde till fyra vet.stationer innan kliniken i Fjugesta förbarmade sig över honom. Det var fullt överallt, blev hysterisk, det här var ju akut för sjutton.
Vet. upptäckte att hans prostata var förstorad och med hans cancer i bagaget var det inget alternativ med några åtgärder.
Han blev helt utslagen av den första sprutan så hans bortgång gick också väldigt snabbt och fort. Han rörde inte ens på ögonlocken.
Mina tankar är hos er.
Mvh Inger

[pejori]

Och mina tankar är hos dej...Inger1
sörjer med er som nyss förlorat era älsklingar

[Myosotis]

Tröstekram till dig Inger också!

[Monaxe]

Förstår att det är jobbigt Inger, vi fick ju lite längre tid på att förbereda oss. Men man blir ändå aldrig tillräckligt förberedd... Även om man vet att man gör det rätta så kommer tankarna, kanske ändå, ett litet tag till...
Men när man ser att sjukdomen tar överhand och att djuret inte mår bra längre, då vet man ju att man inte har något val. Åtminstånde det kan man ju göra för sitt husdjur, låta dom slippa att lida mer.
Nu har det gått 11 dagar sedan vi tog bort Wilma, och det känns innerst inne som en lättnad. Vi visste ju och bara fasade för vad som skulle komma, nu är det gjort och både vi och hon kan få ro.
Lova, min andra tik har mått riktigt dåligt, men hon har sedan 2 dagar börjat att vilja ha vårt sällskap igen. Hon har bara gått undan och velat gömma sej sedan hon blev ensam.
Idag kom Wilmas urna (separatkremering) och nu känns det som om hon ivarje fall är lite hemma igen...
Tack för alla tröstande ord, det värmer!

[pixieangel]

Hej Monica

Jag satt länge och funderade på en kommentar för jag ville gärna ge mitt stöd för just nu går även jag och vet att "dagen snart kommer" för min hund.

Jag är helt säker på att hundar förstår mycket mer än man tror och de blir ju en familjemedlem som man känner utan och innan. Så därför är jag helt säker på att när Wilma kände att det var dags (efter att ni kommit hem) så kände även du det och fattade rätt beslut.

Men jag förstår att det måste varit väldigt svårt och jag lider verkligen med er.

Kram
Susanne

[MariaS]

Jisses Monica, denna tråden hade jag helt missat.

[Heda]

Usch, usch usch det är så jobbigt, varje gång men det är ju en del av att ha djur och det är värt det! Det är värt all den där sorgen och alla tårar för att få ha dem hos sig! De ger så otroligt mycket, våra djur och hur jobbigt det än är när de lämnar oss så är det värt det!

Ibland träffar man ju människor, som inte själva har djur, som undrar om man verkligen vill ha en hund igen och gå igenom allt det där, en gång till....klart att man vill! Så mycket som dom ger, så mycket som man får, så mycket glädje!!

Vi har en labrador som börjar bli grå om nosen och även om hon är jättepigg och i fin form fortfarande, så vet man ju att det går ganska fort när det väl börjar rasa. Usch, ibland får jag tårar i ögonen när jag ser henne, bara för att hon inte ska finnas för alltid!! För att man vet att det bara är några år kvar men än finns hon hos oss!! Så mycket kärlek som man ger och får tillbaka!

Många kramar till er! Glöm inte bort den hund ni har kvar, hon klara sig. De fungerar ju inte som vi. De saknar ett tag och sen går de vidare, sånt är livet. Min sambos förra gammelhund fick en hjärnblödning. Han tog bort honom morgonen därpå och när han kom hem med honom nosade Stina (labben) bara på honom helt kort, konstaterade antagligen att han inte var där längre och gick sedan iväg.

Kram, Kram

//Heda

[hacendado]

Hej Inger
Det är så fin att så många bryr sig i det som hände dig. Från min sida vill jag säja att hoppas att gråter det som du behöver. Vi är så inriktad att verkligheten integreras så att vi glömmer det som jag har sett i andra kulturer, där räknar man att när våra djur dör är inte de helt borta från vårt liv. De är på väg någonstans.
Det viktigaste då är att ge sig tid och möjligheter för att tårarna rinner ut från oss tills man känner att man är färdig.
Lycka till

[Sess]

Usch va hemskt.... jag sitter i en sån fruktansvärd sits nu.... Min hund har pålagringar på höfterna bak (artros) och hon blir inte bättre.... bara sämre och sämre... och nu den senaste tiden har det börjat gå väldigt snabbt neråt... förra veckan började vi prata om det där hemska beslutet, men då blev hon väldigt pigg så veterinären tyckte vi skulle fortsätta med tabletter ett tag till för uppenbarligen vill hon inte än.... känns det som... men nu har jag märkt mer och mer på henne att hon snart inte orkar längre... det här är det värsta jag varit med om.... NÄR beslutet ska tas, hur länge man ska gå... man vill ju inte ta beslutet för tidigt, men ändå inte för sent så dom lider Nej fy va dåligt man mår just nu.... Men en stor kram till er iallafall! Tänker på hur ni haft det innan beslutet.... usch...