Igår var jag på hönsutställning i Alnarp igen. I år kom jag
inte tomhänt hem: Jag tröstköpte en guldfärgad sebright och en blå-viltfärgad dvärgaraucana!!!

Jag hade aldrig ens sett en dvärgaraucana, det här är bara så häftigt! Hon var inte till salu egentligen, men hon blev underkänd (färgen är inte godkänd i Sverige, men väl i Tyskland där dvärgvarianten avlats fram), så de ringde till hennes ägare och frågade om jag fick köpa henne.

Jag har gått och tänkt på att utöka flocken länge nu, och nu blev det bara för tomt när den stora försvann. En guldfärgad sebright var planerat (dock sa jag så sent som för några dagar sen att jag tänkte vänta till våren...

), och sen hade jag hoppats att de skulle ha maran, bara för att titta och kanske få ett telefonnummer till en uppfödare. Det fanns inga maran så det blev en oplanerad spontan araucana

. Men jag har inte gett upp tanken på maran. Om jag skaffar en maran och en dvärgmaran och behåller en kyckling efter min älsklingshöna (det blir ett nytt försök till våren) så skulle jag vara uppe i nio hönor, nästan så att man kunde ha två tuppar. Stora maran har jag grubblat mycket på. Min stora svarta blandras som dog nu var ju så stor och stark så jag knappt kunde hantera henne, det var alltid jättejobbigt att smörja hennes fötter mot fotskabbskvalster. Därför har jag sagt att jag aldrig ska ha så stora höns mer, och jag var lite rädd att maran skulle visa sig vara för stora. Nu pratade jag med en som känner till maran, och hon lät mig testhålla i en plymouth rock som är i samma storlek som maran, båda väger 2,5 - 3 kg. Hon var jättefin, tvärrandig (ytterligare en trevlig ras

tar det aldrig slut? Kommer jag att drunkna i höns snart?) och inte alls för stor att hålla i! Min stora vägde 3,6 som död, och då hade hon magrat väldigt.
Förresten finns det en ny sebrightfärg som jag inte kommer ihåg vad de kallades (vitkantad?), men efter lite googlande så har jag hittat dem under namnet chamois.