Brandfackla, *kastar in, och springer* Alternativ

[amaira]

Hej alla goa! Jag har behov av att fördriva tiden en stund.

Har läst några inlägg lite här och var på "småprat". Fascinerande.

Genom andra kan man lära känna sig själv - om man vill. Genom att "spegla sig själv", eller snarare genom att bli uppmärksam på, på vilket vis man speglar sig själv.

Vi dömer ju andra efter oss själva, och efter våra egna erfarenheter. Hur skulle något annat kunna vara möjligt? Hur skulle vi kunna veta något annat?


Vad är ödmjukhet? I mina ögon är det att VETA att vi inte vet... Det är egentligen det enda vi behöver veta - och den allra svåraste kunskap för en människa att införskaffa sig. Att förstå, att vi inte alltid förstår rätt. Att ha styrkan och modet att tordas ifrågasätta våra egna tankar: kunna tänka: "Är mina tankar verkligen helt sanningsenliga här? Kan jag verkligen vara säker på det?"

Även om det som skett onekligen är det som skett (svart på vitt) - kan jag VETA att min tolkning av det som skett, verkligen är den rätta? Kan jag verkligen vara säker på att det är så det är? (Och i så fall, vem behöver då Gud, när jag finns.)



Ett klokt citat tycker jag är: "Det är inte vad som sker som får oss att flyga i luften, utan hur vi tolkar det som sker."

Det finns ju onekligen utrymme för olika tolkningar, ungefär lika många som det finns människor. Det jag anser om en sak, kanske en annan anser helt annorlunda om.

Med det säger jag inte att det ena är rätt och det andra fel, utan att det finns UTRYMME för olika tolkningar av en och samma händelse! Även för mig ... om jag "börjar tänka efter" litegrann, och inte bara låser mig vid en enda tankegång.


Om det finns någon här som känner sig ha behov av att "tänka efter" litegrann - det är ett fascinerande område, eftertankens domäner - så tänkte jag skriva av lite ur en väldigt bra bok som heter "Ditt Inre Centrum" av Marta Cullberg Weston:

En människas största fel är hans/hennes upptagenhet av felen hos andra, noterar filosofen och poeten Khalil Gibran. Vi vill att den andre ska vara en kopia av oss själva (i alla fall av våra egna åsikter - min not), men det är självklart omöjligt. Det krävs dock en ganska stor livsvisdom för att verkligen kunna visa respekt för varandras olikheter.

- - - Personer med bristande självkänsla har en tendens att tolka motpartens reaktioner enligt sina egna förutfattade meningar. Vardagliga kommentarer blir då lätt en bekräftelse på att man "inte duger", vilket startar en negativ cirkel av sorg och hämdreaktioner En person med bräcklig självkänsla är sårbar för kritik - (verklig eller inbillad - min not. igen) - och reagerar kraftigt.

--- När man lärt sig att avstå från de defensiva manövrerna och istället lyssnar har man chansen att upptäcka dolda eller förnekade sidor hos sig själv. Kanske kan man till och med känna en motivation att göra något åt dem.

Ja, och den som här använder detta jag skrivit, för att analysera varandra eller andra - gör inget annat än ger en demonstration av det som står här ovan.

Någon som klarar utmaningen? Jag jobbar själv på temat.


Det här inlägget kan bli ett bra inlägg - eller ännu ett tokigt urspårat.
Jag kastar in brandfacklan och springer!

Så småningom kommer jag försiktigt att kika in för att se om det har kommit något bra ur det. Om här finns något "vettigt" som jag kan få "bollat tillbaka". Eller se om jag bara ska hålla mig undan, och inte låta mig bli indragen i något igen, som ändå inte kan leda någonstans.