Vinnande sätt, Att göra gott intryck Alternativ

[Myosotis]

Jag har tidigare varit en stor idealist och aldrig agerat för egen vinning. Inte varit fördömande heller utan accepterat människor som de är bara de inte är elaka. Jag har alltid ställt upp och försvarat dem som varit i underläge... Jag var nog ganska naiv och omedveten om hur människor agerar.

Det låter som om du är en mycket bra människa, det skulle vara synd om du ändrade dig (tycker jag, men det är ju din ensak förstås).

Under senare år har jag upptäckt att de där som är så himla trevliga för att de vet att de vinner på det faktiskt också tar sig fram i livet på ett betydligt mindre smärtsamt sätt än de som är helt fria från beräkning i sitt uppträdande. Att ha en trevlig fasad underlättar livet mycket för den som klarar det. ... Det är lätt att bränna ut sig om man är för idealistisk.

Bra iakttagelse. Jag har också varit väldigt naiv, sen blev jag vuxen och bitter direkt... Nej då, lite naivitet finns allt kvar, och beräknande är jag inte alls. Det är inte lätt alla gånger, men jag vill vara ärlig och äkta. Något av det värsta jag vet är när folk tror att jag ljuger. Ofta är det folk som själva ljuger, för dem är det naturligt, de förstår inte ens att de sårar mig när de säger det.

[Bettson]

Tror nog att det gäller att lära sig skillnad på vänner och bekanta. Om man missuppfattar bekanta som vänner lär man bli gruvligt besviken och till slut förmodligen lite bitter.

Råkar man ut för något tufft så ser man snart var der "riktiga vännerna" finns och vilka som inte är det.

Utvecklas man lite till så inser man, att man inte skall slösa någon överenergi på bekanta. Man sorterar helt enkelt bort de som inte ger något tillbaka. Det innebär inte att man inte umgås eller att man är det minsta otrevlig. Man ger bara inte det där lilla extra och man engagerar sig inte.

Lite längre fram i cykeln så har man det ganska lugnt och bra, orkar mera, samt uppskattar de riktiga vännerna så mycket mera.

Jag fick frågan häromdagen av min chef vad jag förväntade mig av honom.
-Att du är ärlig, och att jag kan lita på dig till 100%, att du låter mig sköta mig själv och respekterar mig, men att du finns när jag kommer och vill ha hjälp blev svaret.( Han antecknade noggrannt) Efteråt insåg jag att det faktikt var just beskrivningen av vad jag önskar av en vän.

Jag säger till och med numera, att hellre är jag ensam med mig själv som jag litar på, än i sällskap bland människor jag inte har förtroende för.

Så det kan bli...... jag som varit, sällskapssjuk, festglad, social mm, har blivit en riktig ensamvarg som slängde mobilen, stänger av den fasta telefonen när jag vill vara ifred och hellre lyssnar på en talbok när det skaver lite i öronen. Fast hunden vill jag gärna ska vara med...förstår inte varför kanske för att hon aldrig kräver något. Hon umgås inte med mig för att jag är nyttig utan för att hon gillar mig.

Bitterheten är numera borta och jag sitter och har det så lugnt och skönt under korkeken.... .Jag har en tio o topplista på människor jag sätter stort värde på. Den blir inte så betungande att administerara.
Något jag varmt rekommenderar

Fast när man måste umgås så underlättar det med lite vett, ettikett och vanligt bondförnuft, lite olja i maskineriet om man säger så.

[Christa]

Något av det värsta jag vet är när folk tror att jag ljuger.

Precis! Det är få saker som kan göra mig så frustrerad som just det. Min chef sa ibland "Det säger du bara för att". Hur bemöter man sådant? Det hjälper ju inte vad man säger om orden ändå liksom inte duger.

Det tog lite tid innan jag förstod att han sa så för att han själv kunde tänka sig att ljuga. Jag är inte ens säker på att han förstod att han indirekt anklagade mig för att ljuga.

Har senare läst i en bok om kommunikation att människor som säger så, gör det för att de känner sig osäkra. Svaga människor med makt är inte roliga att ha att göra med.

[Myosotis]

...Hur bemöter man sådant? Det hjälper ju inte vad man säger om orden ändå liksom inte duger...

Jag tror att ju mer man anstränger sig desto mer övertygad blir den andre om att man faktiskt ljuger, så jag har ingen aning om det går att bemöta sånt överhuvudtaget. Bara att se glad ut, hålla käften, få ont i magen och hoppas på att de själva hittar sanningen så småningom. Fast de menade ju inte så mycket med det, så de lär inte bry sig... Inte så konstigt att jag hellre umgås med mina hönor än med människor.

[Rosmarin]

Tror nog att det gäller att lära sig skillnad på vänner och bekanta. Om man missuppfattar bekanta som vänner lär man bli gruvligt besviken och till slut förmodligen lite bitter.

Råkar man ut för något tufft så ser man snart var der "riktiga vännerna" finns och vilka som inte är det.

Utvecklas man lite till så inser man, att man inte skall slösa någon överenergi på bekanta. Man sorterar helt enkelt bort de som inte ger något tillbaka. Det innebär inte att man inte umgås eller att man är det minsta otrevlig. Man ger bara inte det där lilla extra och man engagerar sig inte.

Lite längre fram i cykeln så har man det ganska lugnt och bra, orkar mera, samt uppskattar de riktiga vännerna så mycket mera.

Ja precis! Hellre en god vän som man träffar sällan än tjugofem personer som man träffar hela tiden och absolut inte har något verkligt utbyte med.

Jag fick frågan häromdagen av min chef vad jag förväntade mig av honom.
-Att du är ärlig, och att jag kan lita på dig till 100%, att du låter mig sköta mig själv och respekterar mig, men att du finns när jag kommer och vill ha hjälp blev svaret.( Han antecknade noggrannt) Efteråt insåg jag att det faktikt var just beskrivningen av vad jag önskar av en vän. Detta är vad man önskar av vänner och av andra personer man har i sin närhet tycker jag. Det fungerar ju inte alltid så tyvärr i arbets- och andra påtvingade relationer. Att din chef frågar dig verkar som ett tecken på respekt från hans sida tycker jag.

Jag säger till och med numera, att hellre är jag ensam med mig själv som jag litar på, än i sällskap bland människor jag inte har förtroende för. Jag också!!!

Så det kan bli...... jag som varit, sällskapssjuk, festglad, social mm, har blivit en riktig ensamvarg som slängde mobilen, stänger av den fasta telefonen när jag vill vara ifred och hellre lyssnar på en talbok när det skaver lite i öronen. Fast hunden vill jag gärna ska vara med...förstår inte varför kanske för att hon aldrig kräver något. Hon umgås inte med mig för att jag är nyttig utan för att hon gillar mig. Ett djur, hund, katt eller annat som vill vara med oss vill ju det oavsett hur vi ser ut, om vi har klätt oss fina eller inte etc. En villkorslös uppskattning och kärlek. De är där utan att tränga sig på och man kan vara precis den man är, för hur man än försöker vara utåt mot andra så går det inte att lura ett troget djur. De genomskådar oss från första ögonblicket.

Bitterheten är numera borta och jag sitter och har det så lugnt och skönt under korkeken.... .Jag har en tio o topplista på människor jag sätter stort värde på. Den blir inte så betungande att administerara.
Något jag varmt rekommenderar

Fast när man måste umgås så underlättar det med lite vett, ettikett och vanligt bondförnuft, lite olja i maskineriet om man säger så.

Du har många poänger i det du skriver Bettson. Om alla försökte visa lite mera respekt gentemot sina medmänniskor tror jag att tillvaron skulle vara lättare och framför allt trevligare. Om man till detta lägger det där lilla extra på de som verkligen är värda det men inte alla de andra så kan man skapa goda relationer och samtidigt skydda sig själv mot ovälkommet tärande. EN riktigt god vän är guld värt. Bättre en "vän" i handen än tjugo i skogen... för att vränga till ordspråken lite.

Redigerat av Rosmarin: 07-01-2009, 11:23