Måste man försvara varför man är singel? Alternativ

[Meriona]

Nä nu blir jag så trött på alla vänner, släktingar och arbetsbekanta som ställer frågan varför man är singel och när man ska träffa nån?

Jag har varit utan karl i 4 år snart men före dess så har jag varit upptagen sen jag var 19. Jag tycker bara det är SKÖNT att få rå om mig själv, sonen, husdjuren om mina intressen. Varför måste alla andra ha ont av att jag är ensam och inte har nån att ha "det där" med, det saknar jag inte det minsta.... Eller att man inte har nån respektive att ta med på julfesten, jag kan väl stanna hemma om man måste komma i jämna par....

Usch det kanske blev lite personligt detta, men är det INGEN som känner lika dant? Är det inte lite angrepp på integriteten att ställa frågan "när ska du träffa nån ny karl då", ungefär som att fråga någon när de ska ha barn, det gör man väl bara inte??????

[*Stintan*]

Jag har varit singel i snart 8 år och det tänker jag vara resten av mitt liv. Även jag fått höra kommentarer från en del håll så tydligen går man inte säkert ens som pensionär. Jag har valt själv och jag trivs utmärkt att leva som singel.

Myosotis du har ju internet, tycker det verkar som om det är där de flesta träffas idag. Båda mina tjejer träffade sina killar på Facebook.

[Myosotis]

Myosotis du har ju internet, tycker det verkar som om det är där de flesta träffas idag. Båda mina tjejer träffade sina killar på Facebook.

Ja, det är sant. Förr trodde jag att det skulle vara ytligt, att man inte kunde lära känna någon på riktigt på nätet, men som min kloka kompis sa, det är nog tvärtom, man bedömer tankarna hos den man pratar med istället för utseendet. Sen kan man ju bli lurad, men det kan man bli IRL också.

[*Stintan*]

Ja, det är sant. Förr trodde jag att det skulle vara ytligt, att man inte kunde lära känna någon på riktigt på nätet, men som min kloka kompis sa, det är nog tvärtom, man bedömer tankarna hos den man pratar med istället för utseendet. Sen kan man ju bli lurad, men det kan man bli IRL också.

Ja man ska nog va lite försiktig. Jag tror som din kloka kompis att det är tvärtom. Man kan lära känna varandra väldigt väl på nätet. Jag har själv av en slump hittat flera kompisar på nätet, det är ett perfekt sätt tycker jag.

[Huggorm]

Problemet är väll att folk ofta är väldigt olika den uppfattning man fått om dom via skriven text på nätet. När man träffas i verkligheten kan det plötsligt kännas väldigt fel

[*Stintan*]

Ja det beror väl på hur lång kontakt man haft innan man träffas irl kanske. Man kanske har chattat och mejlat och kanske telefon i flera månader innan man ses. Med dom kompisar jag har träffat har jag inte märkt att det skulle vara som du säger alls.

Redigerat av *Stintan*: 05-05-2009, 23:23

[pejori]

Men...Måste man "hitta" någon då??
Som sagt, jag trivs utmärkt som singel, och backar snabbt för inviter.
Tvåsamheten, är den så viktig egentligen?
Jag känner att jag är nöjd, när jag kan ligga och läsa mitt i natten utan att någon "gnäller" över tända lampor.

[Rose]

ALLT är uppbyggt på att man är två, hela systemet är sjukt!

Ja, så är det tyvärr. Det är dyrt att leva ensam.

[Pia L]

Angående att hitta någon på nätet...jag hittade en trevlag sådan på nätet för snart 2 år sedan, vi pratade på msn lite innan vi beslöt oss för att träffas, vi båda kände att vi var på samma plan.
När vi i efterhand tittade efter så hade vi bara pratat på msn i en vecka, men vi hittade varandra riktigt ordentligt, det räckte med att se in i hans ögon så kändes det att NU hittade jag äntligen rätt.
Den mannen och jag ska gifta oss 25 Juli i år

Men egentligen........så hade jag planerat att vara singen i MINST ett år innan jag över huvud taget skulle träffa en man, och helst bara vara särbo sedan....men, men, känslorna kan man inte styra över.

[Wilmer]

Jag tycker det är väldigt skönt att bo själv... Så jag säger inget . När man lagar mat finns den kvar tills man själv ätit upp den.. Ingen som nallar från lunch lådan .

Men allvarligt, vissa saker tycker jag är jobbiga med att vara singel. Man förväntas vara till förfogande jämt på något vis, precis som om man inte har ett fullt liv utan barn och man . Är man singel har man faktiskt en massa att göra bara av att sköta hem och hushåll - har man en sambo delar man (ofta??) på alla göromål. Ingen byter däck, lampor, klipper gräs, handlar, lagar mat, städar........... På detta skaffar man sig annat som gör livet rikt. Visst, ramlar man över kärleken så gör man, det är ju toppen! Men är du nöjd med att leva singelliv så gör det.

Singel med barn, då har man ju ett barn i livet! Dessutom. Och du - en pojkvän måste även acceptera tre semesterboende lurvtottar modell större

[ABCiV]

Jag var singel i drygt 3 år efter en skilsmässa. Trivdes med singellivet, men är en väldigt sällskapssjuk människa, så jag sökte hela tiden den stora kärleken. Jag fann den till slut, så nu är vi gifta och bor på landet :-).

Vad jag egentligen ville kommentera är att ni som valt att leva som singlar, det ska respekteras! Men... det finns de som säger att de valt det, men faktiskt inte vågar skaffa någon ny. Eller som intalat sig själva att de vill leva ensamma och sedan blir väldigt bittra när livet passerat revy och de känner att de missat nåt viktigt. Har en väldigt nära i familjen som idag är så bitter att man knappt orkar träffa henne....och hon har i 30 år hävdat att karlar bara är besvärligt och inget för henne igen.

Så.. jag respekterar fullt ut allas val här i livet, men man måste också ta konsekvenserna av det!

Bara en liten annan vinkling så här på morgonen :-)

Redigerat av ABCiV: 06-05-2009, 06:50

[Aqvakul]

En önskan är att så många som möjlighet får leva det liv de själv vill och får respekt för sina val.

Personligen så har jag levt i samma tvåsamhet i snart 36 år och har ingen som helst önskan att byta ut detta mot ett singelliv.

[*Stintan*]

Ja det jobbigaste är just att omgivningen alltför ofta tror att man bara säger att man valt att leva singel fast man egentligen inte vågar/vill. Det är ju dom som tror det man måste försvara sig inför. Det finns många som är bittra utan att det beror på att dom lever singel. Tror det är mycket en läggningssak. Positiva människor blir sällan bittra.

Det finns inget jag saknar för att jag är singel, tvärtom är det mycket jag är glad för att jag slipper.

[Lars-Olof Arvids]

Det är konstigt att folk inte kan få vara som de är och leva som de vill. En del lever i (förhoppningsvis) lyckliga parförhållanden, andra njuter singellivets friheter. Varför kan man inte respektera båda sorterna? Jag har aldrig varit annat än singel, och även om jag inte skulle vara främmande för något om den rätta dök upp är jag inte precis någon aktiv sökare. Jag är ingen festprisse heller, men när jag någon gång hamnar på ett fint kalas brukar det konstiga med mig vara att jag är nykterist. Det får jag försvara betydligt oftare än att jag inte lever ihop med någon.

Olle

[ABCiV]

Ja det jobbigaste är just att omgivningen alltför ofta tror att man bara säger att man valt att leva singel fast man egentligen inte vågar/vill. Det är ju dom som tror det man måste försvara sig inför. Det finns många som är bittra utan att det beror på att dom lever singel. Tror det är mycket en läggningssak. Positiva människor blir sällan bittra.

Vet inte om det var menat till mig.. men jag kan i alla fall säga att den personen jag tror är bitter inte har behövt försvara sig alls inför mig. Jag har respekterat valet fullt ut, men tycker det är jobbigt när man ständigt får höra av denna singellevande kvinna hur jobbigt det är att leva i tvåsamhet. Hur man nu kan ha så otroligt mycket åsikter om det när man lever singelliv och så har gjort i halva sitt liv.

I det fallet är det nämligen precis tvärtom, att vi som valt att leva som sambo/gift har varit tvungna att försvara oss gentemot singelmadonnan.

[*Stintan*]

Vet inte om det var menat till mig.. men jag kan i alla fall säga att den personen jag tror är bitter inte har behövt försvara sig alls inför mig. Jag har respekterat valet fullt ut, men tycker det är jobbigt när man ständigt får höra av denna singellevande kvinna hur jobbigt det är att leva i tvåsamhet. Hur man nu kan ha så otroligt mycket åsikter om det när man lever singelliv och så har gjort i halva sitt liv.

I det fallet är det nämligen precis tvärtom, att vi som valt att leva som sambo/gift har varit tvungna att försvara oss gentemot singelmadonnan.

Nej det var inte menat direkt till dig bara, jag bara spann vidare.

Fast tror du inte den typen av människa hade gnällt o klagat åt andra hållet om hon inte varit singel? Jag tror att en del människor hela tiden utgår ifrån sig själva och har synpunkter på alla som inte har det som dom. Egotrippade besserwissrar som bara måste ha synpunkter på andra. Påminner lite om en del barnlösas kommentarer och åsikter man fick höra när ungarna var små.

Redigerat av *Stintan*: 06-05-2009, 08:04

[ABCiV]

Klockrent Stintan! Så är det! Den här kvinnan klagar faktiskt mycket på allt som inte stämmer överens med hennes val. Tack för den vinkeln!

[Betty]

Det är konstigt att folk inte kan få vara som de är och leva som de vill. En del lever i (förhoppningsvis) lyckliga parförhållanden, andra njuter singellivets friheter. Varför kan man inte respektera båda sorterna? Jag har aldrig varit annat än singel, och även om jag inte skulle vara främmande för något om den rätta dök upp är jag inte precis någon aktiv sökare. Jag är ingen festprisse heller, men när jag någon gång hamnar på ett fint kalas brukar det konstiga med mig vara att jag är nykterist. Det får jag försvara betydligt oftare än att jag inte lever ihop med någon.

Olle

Jag har en tjejkompis som har samma problem som du. Att hon är singel verkar vara ok men att hon är nykterist - och gillar att gå på krogen och pubar för att umgås med vänner och träffa folk - det väcker ständigt frågor och kommentarer från omgivningen.


Jag känner igen en sak som någon sa tidigare i tråden; att man möts med större respekt när man ingår i ett par. Mellan mitt första äktenskap och nuvarande var jag singelmamma under några år och jag upplever att jag både i en del privata sammanhang och mer offentliga blir bemött med större respekt nu som gift än när jag var singel.
- Kan det vara så att singlar upplevs som hotfulla, är en del gifta kvinnor kanske rädda att man ska ta deras män ifrån dem eller att deras män ska drabbas av "nyuppväckt jaktinstinkt" när de kommer tillräckligt nära en "ensam hona"...?
- Går man som singelkvinna in i en elektronikbutik för att köpa t.ex. en TV eller andra kapitalvaror så är min erfarenhet att man får sämre service än om man har en man vid sin sida, utstrålar man "lägre köpkraft" som singel eller vad?

Redigerat av Betty: 06-05-2009, 09:06

[Huggorm]

Det är konstigt att folk inte kan få vara som de är och leva som de vill. En del lever i (förhoppningsvis) lyckliga parförhållanden, andra njuter singellivets friheter. Varför kan man inte respektera båda sorterna? Jag har aldrig varit annat än singel, och även om jag inte skulle vara främmande för något om den rätta dök upp är jag inte precis någon aktiv sökare. Jag är ingen festprisse heller, men när jag någon gång hamnar på ett fint kalas brukar det konstiga med mig vara att jag är nykterist. Det får jag försvara betydligt oftare än att jag inte lever ihop med någon.

Olle

Det där inlägget skulle jag nästan kunna kopiera och bara byta signatur. Exakt så är det för mig med

- Går man som singelkvinna in i en elektronikbutik för att köpa t.ex. en TV eller andra kapitalvaror så är min erfarenhet att man får sämre service än om man har en man vid sin sida, utstrålar man "lägre köpkraft" som singel eller vad?

Tydligen inte "lättlurat offer" i alla fall, alltid något att glädjas över

[Aqvakul]

Jag tror att det kan stämma att singelkvinnor "diskrimineras" i olika sammanhag. Men det gäller inte för män, eller?



En annan reflektion: Jag tror att många parförhållanden är asymetriska. Jag tar min egen relation som exempel: Min största rädsla är att jag skulle mista min hustru. Hennes största rädsla är att det skulle hända barnen något. Jag har tagit upp detta med många vänner, som känner igen sig. Mannen beöver sin partner, kvinnan behöver sina barn. Är det ofta så här, och i så fall varför?




Redigerat av Aqvakul: 06-05-2009, 09:13

[Betty]

Jag tror att det kan stämma att singelkvinnor "diskrimineras" i olika sammanhag. Men det gäller inte för män, eller?/...

Jodå naturligtvis gäller det även för män. Ett par exempel: I min bekantskapskrets fanns för många år sedan en man som blev ensamstående pappa till en ettårig dotter när hans sambo dog. Olyckskorparna kraxade en hel del över hur det skulle gå men jag kan lova att den dottern fick en minst lika bra uppväxt och omvårdnad som om hon skulle växt upp med en ensamståenda mamma.
Mammor anser sig ofta ha större kunskap och fallenhet för barnavård och skötsel av hemmet.
Hemma hos oss är det maken som tar hand om städningen och vi handlar tillsammans, vi får ibland höra att han är duktig på att "hjälpa till" här hemma. Ingen skulle uttrycka sig så om mig som är kvinna.