När det värsta har hänt, finns det hopp, kan man hälpa Alternativ

[Aqvakul]

Igår fick vi ett fruktansvärt besked. Vår f.d. grannflicka 16 år tog livet av sig genom att hänga sig i bostaden.

Kan föräldrar drabbas värre?

Vi var grannar i åtta år och umgicks lite, men har bara setts på stan en gång de sista fyra åren. Vi vill göra något, men vad?

[Christina i Taxi...]

Köp en blombukett (känns bättre att ha nåt i handen!) och åk dit.
Säg att ni hört vad som hänt och vill visa att ni finns & minns...

Jag har varit med om liknande situation och gjorde så - det har jag aldrig ångrat.

Redigerat av Christina i Taxinge~: 15-11-2009, 10:27

[gladepetter]

Håller med Christina. Visa att du finns. När det sker dödsfall i ens närhet så brukar både besök som telefoner sluta ringa. Har tyvärr egen erfarenhet av det när pappa gick bort....allt blev tyst. Ofta vill man visa hänsyn....men ingen vill bli bortglömd i sorgen.

[tepa]

Hej

Det var ju fruktansvärt dethär. Tragiskt. Tycker nog också som de andra. Visa att du bryr dig.

Hälsn Tepa

[MariaS]

Det har nog ingen större betydelse om man lämnar en blomma eller en ask choklad, bara just det där att man visar lite omtanke, gör många gånger att de inte känner sig ensamma i sin sorg.

[Alba]

Så fruktansvärt. Tveka inte att ta kontakt. Kanske ska du ringa först och säga att ni tänker titta över.
Då får du ju höra om de alls orkar ta emot besök så här i början. Gör de inte det kan ni skicka en blomma med ett fint kort och några ord att ni tänker på dem.

En blomma även till dig Aqua som tänker på era vänner.

[Christina i Taxi...]

Jag var nog lite korthuggen i mitt första svar. Det väckte så många minnen.....

Så här gjorde jag den gången:
köpte en liten fin, men enkel, blombukett för att ha nåt i handen, inte för att man måste/ska/bör ge nåt!
åkte hem till familjen utan att ringa först eftersom telefonsamtal kan bli så konstigt "krystade" vid såna här känslosamma tillfällen. Det är inget vanligt "hälsa-på-besök", så jag lämnade min blombukett till mamman i familjen som öppnade, sa att jag var så ledsen (och började gråta), sen kramades vi och hon drog in mig i hallen. Där blev vi stående - vi grät, kramades och pratade i säkert 20 minuter. Sen gick jag och jag hade inte ens tagit av mig jackan.
Det var ett mycket känslosamt men bra möte och den mamman har flera ggr tackat för att jag kom över alldeles spontant. Dessförinnan hade vi inte haft nån kontakt på flera år.
Så kan man kanske inte alltid göra, det måste ni "känna av", men det är inte meningen att man ska göra nåt "långbesök" om inte familjen själv visar att de vill.

Den som sörjer behöver få prata om & visa sin sorg och det måste vi ta!
Det är fint av dig att vilja göra det!!

[Cacki]

Absolut, de behöver säkert allt stöd de kan få.
Ha gärna i åtanke att små praktiska hjälpinsatser kan vara enormt välkommet. Kolla upp om dom får lite mat i sej eller kanske att fixa lite fika t. ex. Ja, vad som helst egentligen. Att någon bara kommit med ett erbjudande är sådant man minns i efterhand. Inte alltid att man tänker på att göra det mitt i all tumult. En praktisk insats "på distans" kan också göra stor skillnad. Finns det något utanför hemmets dörrar som behövs göras? Det är viktigt för dem att känna att världen snurrar trots att de förmodligen befinner sej i ett vacuum just nu. Hjälp dem att hålla lite vardagsrutiner. Det är nog väldigt lätt hänt att man fastnar i sin sorg och att det blir stora högar av allt som hopat sej att ta hand om när hjärnan börjar fungera som den brukar igen.

[Anma]

Håller med cacki och Christina.

[KRT]

I många länder är det "tradition" att man går över med lite mat - så de drabbade slipper tänka på sådant. Fråga om man kan göra något, att man finns där om de behöver prata eller ha hjälp med något. Visa att man finns där och att man känner med dem.

Finns inga bra ord för sådana tillfällen , man känner sig så otillräcklig och jag tror det är det som får många att dra sig undan. Men ofta behövs det inte så många ord.....

[Aqvakul]

Fick det svar jag väntade, så nu är det bara att ta tag i det...

[anne-li i olofst...]

En stor kram till er som tar tag i detta....
det kommer att göra skillnad för den familjen som är drabbad.
Men det kommer jobbiga stunder för er också, allt som kommer sååå nära och är sååå jobbigt att tänka på.
Ta hand om er också....

[Gunilla T]

Svårt att hitta ord men...lita på det du känner så vet du vad du skall göra

[Monaxe]

Håller med om vad som skrivits tidigare i tråden.

Min vännina miste sin då 12 årige son i en cykelolycka för några år sedan. Jag var på semester när det hände, kom hem ett par dagar efter. Jag fick reda på det via en annan vän innan jag kom hem, men valde att inte ringa till min vännina. Kände att det samtalet skulle bli för svårt på telefon, ville hellre ha henne framför mig.
Jag åkte hem till min vännina samma dag jag kom hem från semestern, hade med mig en bukett blommor (precis som Christina skriver då känns det bra att ha ngt i handen).
Det blev inte mycket sagt, men en kram säger mycket det också. Vi grät tillsammans, det var omöjligt att inte gråta.

I efterhand har min vännina berättat att det var det bästa att folk kom oanmälda, så man slapp ta ställning till om man vill ha besök eller inte. Många vågar inte komma eftersom man är rädd att störa.

Uppskattat var de gånger som någon kom med färdig lunch eller till och med färdig middag. Matlagning är det som inte prioriteras i ett sådant läge.
Ffa att visa att man finns där, och gärna vill hjälpa till. Men man kan nog inte förvänta sig att de som är drabbade ringer och ber om hjälp med ex matlagning el dammsugning, det får man göra oombedd. Finns det små barn kan man kanske ta hand om dom några timmar så föräldrarna får vara ensamna en stund.

Fint av er Aqva, att visa omsorg för era fd grannar i en så svår situation.

[Myosotis]

Så fruktansvärt. Åk dit oanmält tycker jag, bara känn efter om de vill ha sällskap eller vill vara ifred. Koka kaffe åt dem, fråga inte om de vill ha kaffe för det vet de förmodligen inte, bara gör det. Om man inte vet vad man ska säga gör det inget, det finns inga ord ändå och tomma floskler vill ingen höra.

[Cacki]

Jag kom att tänka på en sak till. Finns det fler barn i familjen? Det är så lätt att glömma att "Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land...". Vi vuxna har nästan alltid egna erfarenheter av dödsfall och sorg, även om man kanske inte varit drabbad personligen. Vi vet sedan tidigare hur man kan reagera, men det är inte säkert att det andra "folket" är som oss. Lägg därtill att det dessutom kan bli en enorm chock för dem att ställas inför en sådan här situation. Dels med vad de själva känner inombords och dessutom få se sina föräldrar så förtvivlade, de som bruka vara de starka och trygga i vanliga fall.

Jag var själv med om en sak när jag var barn. Jag och min lekkamrat hade bestämt att jag skulle komma över och leka nästa dag, men sent samma dag fick vi veta att hennes bror hade förolyckats och omkommit. Nästa morgon sa min mamma att hon inte tyckte att jag skulle gå dit just då, när detta fruktansvärda drabbat dem.
Framåt dagen ringde det på dörren hemma hos oss och utanför stod min kompis. Hon var jättearg på mej och sa
- Skiter du bara i mej nu bara för att den där jävla X har dött?? Det gav mej en tankeställare som jag tagit med mej i livet. Jag tycker att det visar på att barn inte alltid reagerar som vi vuxna vid sorg. Det som anses "passande" och naturligt för vuxna behöver betyda inte samma sak för barn.
Det är kanske så att barn behöver få en paus från sorgen en stund då och då och bara få vara som vanligt.

Kan ni vara de som "ser" barnen så gör ni en enorm insats för dem också, det är jag alldeles övertygad om. Det där "främmande folket" kanske behöver spela dataspel tillsammans med någon en stund, eller kanske få följa med och köpa en serietidning, eller få följe med någon över till en kompis, eller kanske bara behöver en liten påse godis uppkrupen i knät hos någon vuxen som håller om dem en stund. Vad som kan vara lämpligt beror förstås på hur nära inpå tiden för flytten till "vårt land" ligger.

Jag tror faktiskt att man inte behöver vara orolig för att någon ska tycka att man gör något opassande om man hittar på "konstigheter" med barnet. Alla förstår nog så småningom vad det handlade om.

[Myosotis]

Så fint skrivet, Cacki! Jag kom att tänka på flickans kompisar när jag läste det du skrivit, det finns säkert en bästis någonstans i djup chock och sorg. Finns det något man kan göra? Det blir så lätt en familjegrej, det hade varit fint om man kunde inkludera vännerna.

[Sussie F-Flower]

Fy, vad tragiskt...
Du har fått så många bra tips redan, Aqua, och jag instämmer med vad de andra har skrivit.
Vad fint att du bryr dig och visar din omtanke, det kommer familjen säkerligen att uppskatta.
-Styrkekram innan du går!

[Christina i Taxi...]

Fick det svar jag väntade, så nu är det bara att ta tag i det...

Tro inte att du kan vara den som vänder allt till rätta - tro bara att du är den som en stund kan visa din medkänsla och ta emot deras sorg. Då går allt bra.

[Aqvakul]

Livet är inte enkelt: När jag nu bestämt mig för att ta tjuren vid hornen, så tvekar hustrun...