När det värsta har hänt, finns det hopp, kan man hälpa Alternativ

[Myosotis]

Kan du inte åka själv då? Jag lovar, det känns INTE bra efteråt att man inte tog kontakt. Det är svårt och jobbigt, och det är nog helt naturligt att inte vilja "tvinga sig på".

[Aqvakul]

Kan du inte åka själv då? Jag lovar, det känns INTE bra efteråt att man inte tog kontakt. Det är svårt och jobbigt, och det är nog helt naturligt att inte vilja "tvinga sig på".

avvaktar lite - vill helst att vi åker båda två...

[Myosotis]

självklart känns det ju bättre att åka tillsammans. Ni måste väl inte nödvändigtvis åka idag?

[Aqvakul]

självklart känns det ju bättre att åka tillsammans. Ni måste väl inte nödvändigtvis åka idag?

Nej, det hände tydligen i onsdags, så en dag mer eller mindre...


(men när nu tanken har väckts så finns inte alternativet att avstå...)

[ängsvädd]

Livet är inte enkelt: När jag nu bestämt mig för att ta tjuren vid hornen, så tvekar hustrun...

Åk själv då - hon behöver väl inte följa med om hon känner tvekan.

[Alba]

avvaktar lite - vill helst att vi åker båda två...

Jag förstår om ni vill åka båda två. Usch....det är inte lätt.

[zissi]

Så fruktansvärt tragiskt........förstår så väl din osäkerhet i detta.

[pejori]

Håller med resten.
Tveka inte utan åk dit.
En kram är allt som behövs just nu.
Praktiska saker, som mat är jättebra.
Tänk på att tårar inte är skadliga, så låt dom gråta om dom gör det.
Bara att finnas med dom någon timma, hjälper jättemycket.

[Meriona]

För två jular sedan så tog sonens klasskamrat livet av sig. Det blev en fruktansvärd chock samtidigt som man inte visste hur man skulle bete sig, flickan hade just börjat i klassen och vi föräldrar hade ingen aning om vem hon var. Men skolan ordnade en minnesgudstjänst dit vi gick och där visade det sig att pappan till flickan var någon jag kände ganska väl. Ytterligare en chock alltså. Men ett väldigt bra och lagom laddat sätt att visa sin omtanke. Kan du kolla om det är nåt liknande på gång, tro?

[Aqvakul]

Vi åker dit i morgon efter jobbet!

[Anma]

Bra beslut! Jag minns när min bror tog sitt liv vad mycket det betydde de som kom och brydde sig om.

[Sussie F-Flower]

Bra beslut! Jag minns när min bror tog sitt liv vad mycket det betydde de som kom och brydde sig om.

[netaave]

Vad vet du om familjen? Det kanske är så att dom har ett kontaktnät redan och då kan det bara bli fel om ni kommer som inte haft kontakt på flera år.
Jag kan ju säga direkt att jag inte hade uppskattat när jag var i den sitsen (min bror dog hastigt) att folk kom som inte hört av sig på flera år, i det läget behöver man folk man är trygg med. Hade jag varit ensam så kanske jag sett det på annat sätt, det vet jag ju inte men för mig var det viktigt att familjen var samlad.
Däremot uppskattade vi folk som hörde av sig, skickade en blomma eller ringde och beklagade. Där blev det på mina/våra villkor, jag kunde välja att svara eller inte beroende på dagsformen.

Håller med om att man blir lite handlingsförlamad vad gällde mat m.m. men inte 17 ville jag att en jag inte hade umgåtts med annars skulle börja riva runt i mitt kök. Det klarar man inte då. Däremot minns jag att nån ställde en gryta på trappen med tillhörande blomma, men den personen "störde" oss inte och det uppskattade vi.

Så mitt tips är skicka en blomma eller ett vykort och tala om att ni gärna hjälper till om det är något ni kan göra, skriv telenr på det kortet också även om du vet dom har det, så blir det lättare orkar dom ringa så gör dom det.

[Aqvakul]

Vad vet du om familjen? Det kanske är så att dom har ett kontaktnät redan och då kan det bara bli fel om ni kommer som inte haft kontakt på flera år.
Jag kan ju säga direkt att jag inte hade uppskattat när jag var i den sitsen (min bror dog hastigt) att folk kom som inte hört av sig på flera år, i det läget behöver man folk man är trygg med. Hade jag varit ensam så kanske jag sett det på annat sätt, det vet jag ju inte men för mig var det viktigt att familjen var samlad.
Däremot uppskattade vi folk som hörde av sig, skickade en blomma eller ringde och beklagade. Där blev det på mina/våra villkor, jag kunde välja att svara eller inte beroende på dagsformen.

Håller med om att man blir lite handlingsförlamad vad gällde mat m.m. men inte 17 ville jag att en jag inte hade umgåtts med annars skulle börja riva runt i mitt kök. Det klarar man inte då. Däremot minns jag att nån ställde en gryta på trappen med tillhörande blomma, men den personen "störde" oss inte och det uppskattade vi.

Så mitt tips är skicka en blomma eller ett vykort och tala om att ni gärna hjälper till om det är något ni kan göra, skriv telenr på det kortet också även om du vet dom har det, så blir det lättare orkar dom ringa så gör dom det.

Nya bud, känns som lite dålig timing!

Vi har efter stor vånda beslutat oss för att åka dit utan att göra mycket mer än att ge en blomma, visa att vi bryr oss och gråta lite tillsammans. Vi tänker inte tränga oss på eller babbla en massa. Det hade varit väldigt mycket lättare att undvika den personliga kontakten. Dessutom vet jag att familjen inte har särskilt stort umgänge.
Vi får väl se hur det utfaller....

[pejori]

Nya bud, känns som lite dålig timing!

Vi har efter stor vånda beslutat oss för att åka dit utan att göra mycket mer än att ge en blomma, visa att vi bryr oss och gråta lite tillsammans. Vi tänker inte tränga oss på eller babbla en massa. Det hade varit väldigt mycket lättare att undvika den personliga kontakten. Dessutom vet jag att familjen inte har särskilt stort umgänge.
Vi får väl se hur det utfaller....

Är övertygad om, att ett personligt besök är mycket uppskattat.
Detta är saxat från en sida jag läser och skrivet av mamman som tre dagar tidigare förlorat sin tvåårigen son.

"Jag tror att det finns en del därute som är osäkra och rädda för att möta oss. Kanske är det vad man ska säga, hur man ska försöka trösta som är det svåra i mötet. Vi har full förståelse för detta. Men det är just detta som vi är så otroligt rädda för, att omgivningen inte vågar möta oss. Att vi ska bli sittande här ensamma. Vi behöver inte bli tröstade, vi behöver inte en massa ord, det vi behöver är en stund av era liv, en stund då vi bara kan finnas för varandra, med eller utan ord"

Så känner dom flesta i sorgen, så du/ni gör fullkomligt rätt Aqvakul.

[TheLan]

Precis som pejori skrev "det vi behöver är en stund av era liv". Man behöver känna att världen fortfarande snurrar där ute och att man inte blir helt isolerad.

En korg med en kanna kaffe / dricka och några smörgåsar kan göra otroligt mycket, Försök inte att förklara utan sträck bara fram det. Ord är överflödigt i sådana här situationer, Konversationen måste komma från familjen. Annars blir det bara fel.

[Biggan_]

Är övertygad om, att ett personligt besök är mycket uppskattat.
Detta är saxat från en sida jag läser och skrivet av mamman som tre dagar tidigare förlorat sin tvåårigen son.

"Jag tror att det finns en del därute som är osäkra och rädda för att möta oss. Kanske är det vad man ska säga, hur man ska försöka trösta som är det svåra i mötet. Vi har full förståelse för detta. Men det är just detta som vi är så otroligt rädda för, att omgivningen inte vågar möta oss. Att vi ska bli sittande här ensamma. Vi behöver inte bli tröstade, vi behöver inte en massa ord, det vi behöver är en stund av era liv, en stund då vi bara kan finnas för varandra, med eller utan ord"

Så känner dom flesta i sorgen, så du/ni gör fullkomligt rätt Aqvakul.

Jag tror också det är så dom flesta känner, och det är som sagt inte en massa ord utan det är att någon bryr sej och visar omtanke som betyder något!

Åk ni dit med en blomma och ge en kram, så ger det sej själv hur det blir!

[Ralf]

Jag tror inte man ska dyka upp o gråta lite tillsammans. Var det inte här på Odla som nån fick en ytlig bekant på begravning som grät värst av alla, så släktingar till den avlidna fick trösta denna kvinna och inte själva sörja....

Om jag var dessa efterlevande skulle jag nog bara vilja vara själv nu. Sen skulle jag fråga fråga mig, var var ni när den avlidna levde och hade det svårt??

[netaave]

Om jag var dessa efterlevande skulle jag nog bara vilja vara själv nu. Sen skulle jag fråga fråga mig, var var ni när den avlidna levde och hade det svårt??

Huvudet på spiken

[Wilmer]

Det var väl korkat sagt Ralf, hur många närstående har inte en aning om att deras nära går med självmordstankar, hur ska då utomstående veta det??? En familj måste inte haft det svårt för att en tonåring ska bli självmordsbenägen det trode jag alla visste??