Blir alltid glad när min 'lille'bror reder upp mina galna planer.
Jag berättar vad jag vill ha gjort och hur jag tänkt att det ska göras. Han tittar på mig som om jag måste ha ramlat ner från det högsta trädet på gården och landat på huvudet.
Sen kommer de... orden som jag börjar bli van vid. 'Varför gör vi inte så här istället!?!'
Som vanligt har han löst det mycket snabbare och enklare än jag tänkt från början.
Jag brukar alltid fråga om det är nåt jag kan göra eller om jag ska hålla nånstans när nåt av mitt ska fixas.
'Ja, håll dig ur vägen!', får jag nästan alltid som svar.
Min käre bror är bäst.