Började i förra veckan hon hade svårt att ta sig upp om hon hamnade på hö sida och vi tyckte att hon ibland sprang på tre ben.
Sen har det succesivt blivit värre, och idag konstaterade vi att hö ben va slappt ända från höften.
In till djursjukhuset där dom röntgade, höftkulan ur led och leden sliten, hon hade en fraktur i hö ben för 8 år sen, men den fick självläka och har inte vållat några problem sen dess.
Finns iaf inget att göra, maken och jag hade väl ställt in oss på att kanske ta bort henne, men döttrarna blev hysteriska. Särskilt E som fick henne då hon inte orkade vara med kompisarna efter sin hjärntumör. C va ju bara 7 och minns knappt ett liv utan henne.
Så 2656 kr fattigare (jodå vi får tillbaka lite) med ett recept på smärtstillande sprutor för tre dar står vi nu inför att vänja oss vid ett liv utan henne.
Vi har haft henne 10 år, vi hämtade henne dan före midsommarafton 2000, 8 v gammal.
Hon har ju aldrig varit i bur annat än de obligatoriska 14 dagarna + lite vanetid sen slussades hon ur och blev så tam. Hon har varit mer som en hund än en kanin.
Bara förra veckan skuttade hon runt i trädgården när vi jobbade där.

Känns så konstigt att hon inte ska finnas här längre. Men hon kan inte gå än mindre skutta omkring och det är ju inget värdigt kaninliv.

Fy så jobbigt. Det är alltid lika svårt att förlora ett älskat husdjur.

Så tråkigt ! Jobbigt när man haft den så länge , usch .

Stackare, även om man inser att det är dags så gör det lika ont ändå...

Har redan sagt det, men usch så jobbigt. Hon har haft världens bästa kaninliv hos er Lyckliga Millan!! till er anhöriga.

Uach så jobbigt att tvingas inse att en älskad liten kanin inte orkar mer.
Jag tänker på er.

Usch ja... det är det jobbigaste med att ha älskade husdjur! Dom här svåra besluten som man måste ta!

Vad ledsamt netaave, här har passerat flera kaniner (och andra djur) under årens lopp och jag vet vilka kära vänner de kan bli. Vår första kanin Hassel var nå´t alldeles speciellt, han såg inte mycket ut för världen och var den sista kaninen de hade kvar i ZOO-affären men dottern ville ha honom i alla fall men det visade sig att han var helt underbar. Han fick en hona som sällaksp (Sotis) bara några dagar efter och de jagade varandra runt, runt i buren. Buren var för liten och jag hade ställt in en kartong som koja till dem men Hassel var smart, han hoppade upp ovanpå kartongen och lät Sotis springa runt. Byggde en utomhusbur till dem tämligen omgående och där levde de i bästa sämja, rena kärleksparet måste jag säga och det var lite rörande att se emellanåt. Hassel var dock kastrerad och det kunde reta Sotis emellanåt... vad är detta för karl...?

Sotis dog tyvärr efter bara fyra år och Hassel var ledsen och det syntes tydligt att han saknade henne, köpte en annan hona till honom "Smulan" men han kom aldrig att acceptera/älska henne på samma sätt som Sotis som tydligen var hans livs kärlek. Till slut acceprterade han dock Smulan och de levde i någon slags harmoni men han blev aldrig samma kanin igen.

Smulan förtjänar en egen historia, äldsta dottern gjorde sin PRAO på djuraffären strax initill och berättade för lillasystar (8 år) om att det fanns en jättegullig kanin där. Hon var där varenda dag och tittade och jag bestämde mig för att köpa denna kanin, det var tänkt som en överraskning men lilltjejen var redan där. På vägen hem diskuterade vi olika namn, Jag tyckte att hon såg ut som en fralla och det ena gav det andra och så blev det Smulan.


Trodde aldrig att någon kanin skulle vara i närheten av populariteten av Hassel (han blev 7 år) men Smulan lyckades faktiskt ta hans plats och lever fortfarande efter drygt tio år.

Lite fascinerande är det att även djur har känslor och att de har så olika personligheter.

[attachment=51285:Bild015.jpg]

Åh en sån fin liten Hermelinkanin.
Ja det är tufft i synnerhet som hon fortfarande är så glad och pigg. Idag när vi kom hem lyckades hon sträcka sig i buren så hon såg entrén och man riktigt såg hur glad hon blev. Hon brukar ju annars alltid stå på översta trappsteget i hallen och vänta då hon hör bilen och gick man då förbi utan att ta upp henne så högg hon sig fast i byxbenet till man hälsat.
Vi kommer o ta bort henne efter midsommar för att inte förstöra helgen. Och vi har ju smärtlindring så hennes sista dagr blir ganska bra ändå, vi flyttar runt henne till favvoställena så att hon också är nära oss hela tiden.
Igår tänkte jag att aldrig mer en kanin, men inser att vi nog måste ha en ny bebis så småningom men då skaffa nåt annat än en Hermelin, kanske en lejonhuvad.
Vi har ju fått haft henne i 10 år och får vara tacksamma för det, vet ju att hon haft det bättre än de flesta kaniner hos oss.

[attachment=51290:IMGP7489.JPG]
Här ligger hon i Elles häck nedanför hennes altan, där trivdes hon som fisken i vatten. Var ju nära till godsakerna.

Nu är det gjort

[attachment=51525:IMGP7427.JPG]

RIP Millan 28/4-00 - 28/6-10

Så fin

Skickar en tröstkram!

Så fin hon var på kortet! Nu får ni minnas alla goa stunder ni har haft med henne! Hon fick ett långt och härligt kaninliv hos er!

Beklagar sorgen netaave. nynnar på Bright eyes.

Tack alla men det känns ändå ganska "bra" det var inget värdigt liv hon hade de sista dagarna, kunde inte hålla urinen och så det kom där hon för tillfället låg, sen hasade sig ju fram på tre ben med den onda baktassen "långt efter".
Nu ligger hon mot mina principer under körsbärsträdet i trädgården, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig när dom skulle ha 1800 för att ta hand om kroppen.

[attachment=51542:Bild0341.jpg]

Visst är det ledsamt när man tvingas ta ett sådant beslut, men det är väl att man kan avbryta deras lidande!

Inget fel med att begrava en kär vän i den egna trädgården, tvärtom och att få vila under körsbärsträdet måste vara det finaste som finns.. Här har det som sagts tidigare passerat en hel del djur genom åren och de flesta är begravda på ängen här intill. Hamstern Tipp, kaninen Ronja, hamstern Teddy, marsvinen (vad de nu hette...). Bättre att begrava en älskad vän i trädgården eller ute i naturen än att låtan dem försvinna i en brännugnl

Ja man blir ledsen när ens djur dör... jag hade en kanin som hette Smulan för länge sen som dog och jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta. Sen fick jag en Fransk vädur som hette Soft, hon fick en tumör i magen och dog Kissekatten Morris dog efter 20 år och det var ju också jobbigt, jag kommer precis ihåg den dagen när vi skulle hämta honom som kattunge. Men så är det väl... det är ju naturligt även om det är jobbigt just när det händer. Fina minnen har man i alla fall.

Jag har haft så fruktansvärt många djur och man saknar väl alla på nåt sätt. Nu har jag en gnällig kattdam och en sköldpadda. Jag skulle aldrig klara mig utan djur och hoppas jag kan ha en hund en dag.

Ja det var ledsamt !hörde det av Elle i kväll.Kan bara sympatisera i saknaden för den brukar bli stor efter att ha haft en "kompis" så länge men som jag sa till Elle så småningom kan man minnas alla fina stunder och alla härliga upplevelser man haft med sin vän och förtrogne för de vat bra mycket mer om oss än andra gör och alltid lika trogna och beredda på att trösta.Jag har haft väldigt många djur i mitt liv men varje kompis man haft har haft olika personligheter och alltid är de lika glada att se en. det kan man inte säga om många,djurs lojalitet stäcker sig långt. Vilken fin viloplats han fick :)själv hade jag en egen kyrkogård när jag var barn runt en jättegran med små stenar med namn på där ligger många av min barndoms vänner