Stämmer bra. Man måste "odla" sig själv med det man kan och tro på det att det växer vackert med all omsorg, då lyser det utåt och kanske hjälper andra el. att nån börjar tänka på sitt eget välbefinnande.

Inte genom sorg och olyckor som kan hända under livets gång, utan den man är just nu.... ...fuchian ...

Så klart att man kan vara nöjd med sig själv även om man råkat ut för sjukdom, det har väl mer med livsinställning och självkänsla att göra huruvida man är nöjd eller inte. Såklart att jag skulle gärna ha min tjugoårskropp tillbaka, men å andra sidan vill jag ju inte bli av med fyrtio års livserfarenhet, så det är bra som det är.
Såklart att inte pengar är viktigast, fast man kan ju göra mycket som är kul och givande för pengar.
Slutligen tycker jag nog att skillnaden kan vara hårfin mellan skryt och äkta glädje och stolhet över något.
Det du uppfattar som skryt kanske jag uppfattar som äkta stolthet och naturligtvis vice versa.
Gita

Lägg av!

En erfarenhet jag gjort är att många människor som upplevs som positiva, empatiska och riktiga energikällor, ibland brottas med fruktansvärda demoner. En positiv livsinställning behöver alltså inte motsvaras av en inre trygghet, en god självkänsla eller självtillit.

Kan vara hårfin ja men är det långt ifrån alltid vilket vi sett tydliga exempel på den senaste tiden. Det beror som sagt på hur man framför det. Stolt och nöjd kan man vara utan att för den skull vara egocentrisk vilket ofta är en mindre trevlig egenskap hos skrävlarna.

Det stämmer, i alla fall så var det på det viset för mig flera år tillbaka i tiden och visst finns det fortfarande mycket kvar att arbeta med och befria mig från dessa "demoner" inom mitt väsen!

Att vara positivt när man är tillsammans med andra människor är bra mycket bättre än tillåta sina "demoner" spy ut här eller IRL!

Låter lite motsägelsefullt i mina öron. Utan det ena så är det nog svårt att vara det andra.

Jag har mött alldeles för många exempel för att inte tro på det. Vi människor är väldigt komplicerade och fungerar ofta på flera nivåer...

Många som mår dåligt är riktigt duktiga på att bygga upp en blänkande fasad utåt

Oj oj oj,om du bara visste!!!
För mig gick det alldeles utmärkt att vara glad,fastän hatet och självhat brann inom mig!
Men medmänniskorna ser ganska snart igenom sådan fasad skydd mot smärtan som man bär på och är inte ens medveten om detta själv.

Så var det i alla fall för mig och när ens sätt utåt inte är överens med vad man har inom sig så reagerar medmänniskorna just för den sanna kännslorna som man har "gömt" inom sig.
Detta gjorde att jag kunde inte fatta varför några människor inte tyckte om mig...jag var jo sååå glaad sååå!!!
Men allt som jag hade inombords var så smärtsamt att jag omöjligen kunde ta den till mig....

Bakom hatet finns alltid en massa rädslor är ett som är säkert och bakom detta i djupet av ens själ ande finns endast kärlek.

Men då är det ju ett spel för gallerierna och inget äkta och det märker man ju ganska snart.

Har du "märkt" nåt Stintan?

Så är det många gånger!Jag själv gjorde inte att jag ville det själv,utan det bara blev så under livets gång och jag tror att det är ett skydd som man själv inte ens är medveten om att man har skaffat,för annars hade man gått sönder,vilket jag gjorde till slut...

Bra skrivet!
Pengar är bra att ha men lyckan sitter nog nån annanstans. Det finns rika personer som mår jätte dåligt för dom blev för RIKA!!!
Något som irriterar mej just nu är att vi tar in sk"flyktingar" i vårt land så att dom får skapa sitt eget "lilla krig" i vårat sverig!?
Vem hjälper dom som inte .......orkar...... bråka? Dom som sitter i Sudan med flugor i sina ögon!?

Det är väl så att även om man är nöjd med sig själv, känner sig trygg i själv, så är man väl också ledsen ibland. De flesta av oss råkar ut för motgångar lite då och då, sorg och saknad efter älskade anhöriga drabbar ju dom flesta. Alla har nog mer eller mindre bra dagar, men har man en optimistisk och trygg syn på sig själv så vet man att efter regn kommer solsken
Skillnaden är kanske mera hur man hanterar motgångar och misslyckanden. Är man nöjd med sig själv och sitt liv så anklagar man kanske inte sig själv när saker går på tok utan tänker "egentligen kan jag ju" och ser inte ett misslyckande som ett personligt nederlag. För man kan ju inte lyckas jämt och för övrigt duger jag utmärkt precis så som jag är. Så tänker i alla fall jag.
Gita

Kan inte säga mer, det var precis mina tankar! Jag är nog en sorglös galning! Varför ska man gräva ner sig då man har ett liv att leva, sorg, smärta, glädje,empati är en del av livet.

Det mänskliga psyket är mycket mer motsägelsefullt än man kan tro. Att kalla människor försök att skapa glädje trots en inre melankoli, kan knappast avfärdas som ett spel för gallerierna...

Jag har stött på människor som har en påklistrad fasad ja eller vad menar du?








Konstig mening du skrev där men jag har aldrig påstått att det skulle vara ett medvetet spel för gallerierna och inte heller att det är något fel att försöka skapa glädje.

Ja va tro du? Stintan? Är alla här som jag o du vill att dom ska vara?

Bra skrivet! Ja som det nu ser ut så behöver jag inte skriva nånting alls och det känns bra i "hjärtat"/hjärnan.
Ett litet inlägg bara som min pappa alltid sa: Ärlighet varar längst!
Skriver hans ord i rosa bokstäver för han var en av dom som lärde mej känslor, vi hadde djupa diskusioner om livet o dess mening!
Min son sa i går på telefon: Du morsan har gjort mej till det jag är idag!!!!!!!!!!!!!
Ja då brast allt och vi kunde inte prata mer!

Jag har ingen företällning om hur jag vill att andra människor som jag inte känner ska vara. Varför ska man gå omkring och fundera på det? Du kan ju bara vara du och jag jag och andra är som dom är. Jag lär aldrig kunna bestämma hur andra ska vara och har inte heller någon önskan om det. Var och en väljer själv sen får folk ha synpunkter om dom vill. Vissa gillar man mer och andra mindre, här precis som irl. Det vore ju urtrist om alla var stöpta i samma form.



Vad synd att ni inte kunde prata mer.

En förklaring kanske till dina nattliga funderingar

Kram på er alla som har varit med och diskuterat, måste sluta nu eller spy för jag blev så djäkla bakfull!

Lite märkligtt att du tar upp din pappa för den här tråden får mig att tänka på min pappa, en stark, levnadsglad och fantastisk människa. Det var han som lärde mig att jag är värdefull, inte underlägsen någon, precis som jag är, det var han som lärde mig att livet är fantastiskt, det var han som lärde mig att varje ny dag är ett äventyr, det var han som lärde mig att det är en mänsklig rättighet att misslyckas ibland och att man alltid kan försöka på nytt.
Gita

Då är det nog bättre att inta horisontalläge.
Krya på dig.

En sån insats är ovärderlig!

Hade vi samma pappa?

Det var dumt sagt. Ogenomtänkt. Du har inte funderat på att man kan hata sig själv och älska andra? Vara snäll och hjälpsam mot andra därför att det är så man är, alldeles äkta? Skulle aldrig falla mig in att låtsas vara något jag inte är. Jag hatar mig själv och engagerar mig ändå, eller kanske just därför, för hemlösa katter, min sjuka vän, ledsna nätkompisar. När man vet hur det känns att vara nere unnar man ingen annan det utan har kanske extra nära till tröstande ord, precis de orden som man själv behöver höra. När jag tar hand om skadade fåglar eller räddar katter från avlivning eller hemlöshet gör jag inte bara en insats för dem, utan samtidigt för mig själv, för det känns bra att kunna göra någon nytta, att vara behövd. Det är precis sådant som håller en över ytan.

Så ledsamt att du känner så!

Jag tycker i allafall om dej Myo!

Gillar dig skarpt, precis som du är!

Instämmer

eller kanske just för att myo är som hon är?

myo - det är tråkigt att du inte är riktigt komfortabel med att vara den du är. jag tror att du är en alldeles förtjusande person, varm och medkännande och en bra vän.

Det är svårt att tycka om sig själv om man inte blivit älskad av föräldrarna under sin uppväxt. Det var ingen kommentar ang. Myos uppväxtförhållanden för dem känner jag inte till eller diskuterar utan det var bara ett allmänt konstaterande.

visst är det så.

en till som gillar dig skarpt för att du är den du är!

Förstår precis vad du menar men vi pratar nog inte om samma sak riktigt. Jag har heller inte sagt att detta skulle gälla alla. Det du säger är ju äkta men tyvärr finns det dom som har en påklistrad fasad. Kanske som ett sorts skydd. Människor är ju naturligtvis olika. Om du har läst vad jag skrivit tidigare i tråden så kanske du förstår vad jag menar. Jag gav nedanstående svar till Aqua tror jag det var tidigare:

"Konstig mening du skrev där men jag har aldrig påstått att det skulle vara ett medvetet spel för gallerierna och inte heller att det är något fel att försöka skapa glädje."

Det är väl jättebra om man kan vara till glädje för andra och kan känna att man gör nytta. Alla behöver få känna sig behövda.
Kan man allt det där hur kan man då gå omkring och hata sig själv? Självklart går det upp och ner för alla människor men man kan ändå vara nöjd med sig själv. Man kan ju ändå inte bli någon annan. Om man inte spelar teater.

och en till

Absolut! när jag har haft motgångar i livet så har just arbete i någon form lönearbete elelr ideellt varit en räddning och gjort att man känner att man behövs och tillför något.

Absolut .. instämmer helt

Att göra någonting för sinn nästa gör att man säjlv mår bra då!

Det där känner jag så väl igen från mig själv en gång i tiden.
Ju sämre jag mådde och ju mer sk** jag fick ta, desto mer brydde jag mig om andra.
Det som t ex en okänd katt gav tillbaka-för att man strök lite på den-i form av lite spinnande eller en kärvänlig stuff med huvudet, var helt tillräckligt för att kunna stå ut ett tag till.
Jag mådde jättedåligt t o m när personer som var dumma emot mig, råkade ut för något tråkigt. Ett totalt självförakt.

Min man sa en gång till mig: När jag träffade dig så bad du t o m om ursäkt för att du andades och tog syret från andra.

Så här i efterhand när jag inte längre avskyr mig själv, förutom min risiga kropp ibland, så ser jag själv att det var helt sant.
Den här ömheten gentemot alla andra var absolut inte en uppbyggd fasad eller ett spel för gallerierna.
Det var helt enkelt jag!

Tack för alla snälla kommentarer [attachment=53244:grouphugg.gif]


Okej, i så fall tar jag tillbaka "dumt" och "ogenomtänkt".


Man behöver inte hata den delen av sig som är djurälskande, hjälpsam etc. Om jag fick byta ut mig (garantin har tyvärr gått ut, men man kan ju önska) skulle jag behålla vissa väl valda delar av min personlighet. Jag vill inte vara annat än ärlig, konsekvent etc, men det räcker inte för att tycka om mig.


Bra sagt!

Och jag älskar dig över allt annat oavsett hur du än är, bättre människa och vän kan man inte ens gräva upp med grävskopa. Men din dåliga självkänsla skulle jag mer än gärna sparka all världens väg, jag förstår inte ens varifrån den kommer.

Hur vet du att det inte är precis det de gjort?! Tycker jag har lite jord i håret. Det skulle förklara en hel del...

Synd!

Aha, har du grävt till hönsen igen? De KAN sprätta själv har jag läst...

Jag lider med dig Myosotis. Jag förstår precis vad du menar och antagligen rätt bra hur du känner.

Det spelar liksom ingen roll att man själv vet att man har goda sidor som andra får glädje av. Självföraktet och hatet ligger betydligt djupare än så.
Det är inte det lättaste för någon annan heller att hjälpa en ur det. Finns ingen mall över hur man kan lyckas heller.

Jag tror inte att det här hjälper dig direkt heller Myosotis, men jag säger ändå, att jag tycker du är en helsympatisk person som många runtomkring dig (både djur och människor) får stor glädje av att lära känna. Du har bara, tyvärr, hamnat på sniskan med dig själv av någon hemsk anledning.

Hoppas innerligen att du någon gång kan få hjälp av någon/något att ändra din självsyn. Livet blir så mycket trevligare då.

Jag håller tummarna (nej just ja det går ju inte, de är ingipsade), stortårna och resten av fingrarna för dig och önskar dig verkligen lycka till med din självkänsla. DU ÄR BRA!!!

Jag överlevde men var dålig i två dygn! Man är ju inte klok ibland, tur att det är sällsynt! Man kan lugnt påstå att hjärnan hadde tagit semester för så mycket tokigt var det länge sedan jag skrev.

Vi gör alla våra misstag