Jo det är trist.
Tror inte att alla som skrivit i tåten har sett inslaget.
Tycker det är angeläget att inte vara blåögd med förutfattade meningar om vilka det är som ser självmord som enda utväg. Hon gjorde en bra grej där med att påpeka det att ämnet berör oss alla. Rätt var det är är man själv där eller har någon riktigt nära som vacklar på gränsen.

Jag har lärt mig på sistone att i kris är det svårt att ha beredskap för hur man ska handla. Bättre tycker jag att ta reda på så mycket som möjligt innan katastrofer inträffar. Utan att för den skull ta ut sorger i förskott.
Men hur sjutton ska man få ihop den ekvationen?

Tackar dig för länken.

Jag tycker Camilla var/är stark, som står upp för sina medmänniskor. Jag lärde mig i alla fall en viktig sak av inslaget.

Det värsta är när den deprimerade blir tyst. Eftersom det kan vara ett tydligt tecken på att man bestämt sig.

Det var också bra att få påpekat att det är bättre att "störa" en gång för mycket än att hålla sig borta från den som mår dåligt.

Jag letade upp statistik på självmordsförsök. Det är skrämmande läsning. Sedan 1987 är det framförallt i gruppen 15-24 år, som självmordsförsöken ökar.

Det ser jag som ett tecken på att vi lever i en allt hårdare värld där framförallt de unga inte klarar av trycket.

Och inte blir det bättre av att så många går arbetslösa. Det är inte nyttigt för någon att känna att man inte behövs och att ständigt få höra att man tillhör en problemgrupp.

Det värsta är när dom deprimerade isolerar sig. Då räcker det inte att slå en signal på telefonen för att prata. Vederbörande svarar helt enkelt inte. Hon sa ju det Camilla, hon försvann till Indien utan att någon visste var hon var.
Det är otäckt och man känner sig hjälplös när man inte får kontakt.

Oj. Vad är du mer utbildad till?

Ursäkta OT men nu blir jag nyfiken. Kan du inte starta en ny tråd om det fröken F?

Nu har jag sett intervjun. Jag är imponerad av hur bra hon kan uttrycka det hon känner.
Ni som inte sett intervjun - gör det.


Hon kommer med så många kloka ord.

Måste man rädda alla som verkligen vill dö? Om man förhindrat självmordsförsök flera gånger, men människan fortfarande inte hittar det som är bra i livet, inte kommer upp till ytan mer än till nöds, kan man tvinga den personen att fortsätta leva, då det enda som egentligen man har som skäl är att det gör så ont i en själv om den man älskar försvinner? När man hellre vill att den personen fortsätter sitt privata inombordshelvete för att man själv ska slippa ta itu med det svåra sorgarbetet, när ingen hjälp finns och ingen hjälp hjälper. När det som räddar människan tillbaka är övertalningsförmågan i situationen, och skuldbeläggning "nej, du får inte dö, du ska leva för mig. Jag kommer att få samvetskval resten av livet om du dör, du kan inte dö just nu. Inte nu, vi måste lösa detta problem tillsammans först, du får inte ha något ouppklarat med mig innan. Nej, jag ger dig aldrig tillåtelse att dö. Aldrig. Du får inte."
Finns det något fall sär man faktiskt som medmänniska ska lämna sig själv vid sidan om och låta den självmordsbenägna bestämma själv över sitt liv? Kan man leva med att man gett sitt medgivande?

Viktig fråga anma. När ska man låta en människa dö som inte vill leva? Svåra avvägningar.

Jag vet inte. Men jag söker svaret. Inom mig är det tomt, ingen vägledning där.

Har MYCKET svårt att se dej som kollega, hur i hela friden skulle du kunna ha fått legitimation? Att du inte praktiserar som ssk längre beror väl på att du blivit deslegitimerad.



Betyg och intyg, jaha, men ingen legitimation då? precis vad jag visste.

Det där måste verkligen göra ont i hjärtat.
Nej, jag tror inte längre att man måste rädda alla. Förut trodde jag det för "själens" skull på den man räddar, men inte längre. Kalla det karma om du vill. Har trott att man är tvungen att gå igenom "helvetet" och överleva det i något av sina liv istället för att fly. Självmord är en slags flykt. Bättre ett helvete här och nu än att skjuta upp till ett okänt kanske ännu värre i nästa liv. Jag tror inte längre på det kan jag tillägga.
Man kan inte veta vad som pågår inom en annan människa. Det kanske finns något där som gör att vederbörande finner en orsak att leva vidare. Det vet inte jag. Men om det finns något måste man ändå kämpa vidare och försöka.

Jag tror inte att var och en av oss är ensamma öar. Jag tror att havet förbinder oss och dom tsunamis som startar vid en död och ännu större vid självmord drabbar dom närmsta öarna hårdast...Jag tror att även dom som är förtvivlade inte vill skapa liknande inombordshelvete för andra i och med sin död. Jag tror att det är det som dom flesta som har detta helvete förstår, när dom har en tillfällig liten topp i sin dal.

Som svar på din fråga: Håll fast så länge du kan för din egen skull, för när någon verkligen bestämt sig spelar det nog ingen roll vad du säger, tror jag. Om du känner dig grym släpp taget, men bara om du känner dig stark nog att ta den smällen. Du kan inte leva åt en annan människa. Hur du än gör blir det jättejobbigt för dig.

Men som sagt lyssna inte på mig. Jag har ändrat min uppfattning om livet. Jag tror att man ska göra det bästa man kan av det och bli den bästa människa man någonsin kan, men jag tror inte längre att självmord är lika förödande för själen som jag trott förut. Mer än dom tsunamis man lämnar efter sig. Dom tsunamis som borde vara skälet för alla av oss att leva vidare. För dom drabbar öarna vi älskar.

Om jag var du skulle jag skaffa någon att bolla dina tankar med. För då kanske du hittar ditt svar inombords. För det är där svaret finns på för dig.

Jag har kastat ut lite tankar för att se hur dom studsar runt. Vet inte hur "sanna" dom är. Tycker det är allvarliga frågor, det gäller ju liv.
Av den allvarliga anledningen ber jag om ursäkt om jag trampat på någons känslor om samma saker...

Med dig i mitt arbetslag skulle du inte bli gammal, det skulle jag se till. Trivs inte med den tillgjorda överlägsenheten som genomlyser din personlighet, men du får vara där du är.
Att du för med dig detta ältande, gör att du inte bli trovärdig ens.

En sak som jag inte fattar, ÄR att vad ska jag behöva bevisa och till vem? det brukar ju heta så att om du inte har gått i mina skor, vet du inget om mig och tvärtom.
Om du är med på fackförbundet för skötersker så finns jag där som "vilande" medlem.

Är det så svårt att begripa att man kan sluta arbeta? Har man den möjligheten så sitter man inte hemma och rullar tummarna precis. Det finns så mycket annat som man vill göra/vara med om, så jag har inte stirrat mig blint på att jobba det jag utbildades för hela livet.
Livet är för värdefullt och spännande att man inte vill missa nya saker bara för dens skull att man ska jobba!
Gå och reta dig på nån annan...... .... fuchian ....

Tack, du är klok som en bok. En riktigt bra bok.

Man är inte förberedd på sådana händelser och det är inte lätt att veta hur man ska reagera eller vad man ska göra?
Om de är knutna i en familj, kanske märker man det fortare och kan hitta hjälpen till personen/anhörig i tid innan de faller i detta mörka hål som känns att man inte orkar upp igen.
Ibland är det så att man gör sitt och ändå personen tar den "lättaste" vägen, som de tror på, men de tänker inte hur detta påverkar omgivningen/familjen.
Kan vara ens karma att gå igenom det i detta liv och då lyckas de med sitt, men är inte förstås medvetna om detta själv förran de passerat gränssen och ser vidden av förödelse de ställt till.

Vissa är födda med en känsla att inte höra hemma här och det brukar ge utslag i tonåren och därefter, därför finns det så många unga som gör det, men deras sociala situation och ev. svåra trauman kan göra att man har svårt att orka leva.
Har varit med om att föräldrar pressat sin avkomma till något de inte vill och inte kan, men ska vara till lags för alternativet är inte lättare ---- att bli hånad av de sina.

Sen vet man inte så säkert om alla dessa droger blir överdocerade utan att det handlar om medveten försök att sluta sina dagar. Då är det verkligen sorgligt för deras anhöriga.
Det finns många tankar kring detta ämne, men det finns också de som använder det som utpressning, inte ovanligt alls när alla andra arkument inte ger det de vill ha.
Nog om detta, men det för inte med sig något positivt i ens tankar. ....fuchian ......

Ingen utpressning i detta fallet. Det som hållit personen här är just vetskapen om hur ont det gör för de som är kvar.

Jag börjar bli riktigt förbannad på psykvården i Uppsala län. Vet bara inte vart jag ska vända mig för hjälp. Har pratat med hur många läkare som helst senaste åren som nickar förstående och lovar bättring, men inget händer.

Tyvärr är det så att den vanl. sjukvården inte kan/vill ge ett mer adekvat hjälp att kunna återhämta sig, att det gör ont, vet nästan varenda kotte, men när det gäller att handla, då räcker de inte till. Oftast har de en måttstock hur länge och hur ont det "brukar" göra, men vi är inte lika för katten!
Jäkla sätt att behandla en hjälpsökande, kan inget mer än bli arg.
Jag har annat i tankarna som kanske vore bättre alternativ, men då ska man hitta en psykiater som kan sina saker.
Har varit med om 2 fall som jag fick hos mig, de hade rullat runt i hela psyket innan dess och när man hörde och anade att detta går inte så skickade jag dem vidare och de är i form och lever sitt liv.
det handlar inte om hokkus-pokkus, som jag nu kanske får påpekad av henne som är efter mig i denna tråd, men det bryr jag mig inte om. .... fuchian .....