Vem kan ha skrivit detta? Håller ni med om skribentens bild av verkligheten?

De starkaste utvecklingstendenserna inom svensk sjukvård de senaste decennierna handlar om att tycka synd om, kompensera och ta över ansvar.

jag har läst något liknande men det handlade enbart om psykiatrin, unga vuxna.
där kan det kanske vara en del av verkligenheten, inte annars.

Intressant! Minns du var du läste det?

nej tyvärr.

http://www.lakaremedgranser.org/om-oss

Jag kände igen bilden alls men jag har ju ingen erfarenhet av ungdomspsykiatri. Det framgick inte heller att det var det som åsyftades. Man fick snarare intrycket att de menade sjukvården i största allmänhet.

Kan nog hålla med om detta då en läkares uppgift är att tycka synd eller att ta över ett ansvar för någons dödsskräck, de ska hjälpa till och stötta givetvis men deras jobb är att vara experter på att laga något. Om man grovt skulle jämföra en läkare med en rörmokare så vill man ju att rörmokaren fixar rören inte att han håller ens hand när de går sönder och fäller en kollektiv tår.
En läkare ska givetvis vara en människa och vara empatiskt men fokus bör ligga på att fixa kärnan till problemet istället för att behandla symptomen.

Det var där jag läste det.

Hela stycket lyder så här

Läkekonst baseras på att bota, lindra och trösta och aldrig skada. Läkekonst försvåras i ett sammanhang där allt obehag betecknas som av ondo eller som uttryck för sjukdom. Det är inte längre normalt att må dåligt när livet gör ont. De starkaste utvecklingstendenserna inom svensk sjukvård de senaste decennierna handlar om att tycka synd om, kompensera och ta över ansvar. Den som lider har drabbats (offerperspektiv) och det utmålas politiska löften om att ingen ska behöva känna obehag och alla har rätt att känna trygghet. Är det förenligt med ett liv? Patienter beskrivs också som kunder, Landsting som beställare och läkare, sjuksköterskor och annan personal som utförare. Var tog läkekonsten vägen?

Men varför bildar läkare inom olika grenar ett nätverk för att hävda detta? De patienter som går till läkare i syfte att träffa någon som tycker synd om dom måste ju vara förvinnande få.

Det var inte riktigt så jag menade utan vad jag menar är att om fokus hos läkarkåren flyttas mer åt trösta och medlidande biten istället för att ta hand om problemet så är det inget bra. Jag får Citera tv-doktorn House "vad vill du helst ha? En läkare som håller din hand när du dör eller en som ignorerar dig när du blir frisk?" låter lite kyligt men jag vet vilken läkare jag skulle välja.

Men friska människor söker ju knappast läkare. Om jag lägger dyrbar tid och ork på att konsultera en läkare så vill jag naturligtvis ha hjälp med att identifiera orsaken till mina hälsoproblem.

Man har ju dessutom bara ca 20 minuter på sig och det kan vara nog så svårt att hinna förmedla så mycket information så att läkaren förstår vad det handlar om.

Nu pratar jag inte om friska människor utan om alla de sjuka som söker sig till vården givetvis och läkarnas inställning och sätt att arbeta på gentemot patienter överlag för det var väl det skribenten mendade dvs Läkares arbetsmetoder gentemot patienter. Jag mena inte att jag måste ha rätt utan hur jag tolkade skribenten som verkar eftersträva mer riktigt "doktorsarbete".

Ja att tolka vad de vill med sitt nätverk och orsaken till att de tycker att det behövs är inte helt lätt. När jag läste på lite olika ställen så tyckte jag att det kändes kränkande. De verkade ha en föreställning om att människor söker läkare utan att egentligen behöva det.

Det är ju ganska vanligt att människor inte får någon hjälp när de sökt läkare och sedan söker alternativhälsovården istället eller försöker söka information på egen hand. Kanske tror dessa läkare att om de inte hittar någon sjukdom med ett namn på hos patienten så har patienten sökt i onödan.

Är det verkligen så vanligt att folk inte får någon hjälp när de söker läkare? Att söka information på egen hand kan man väl göra ändå oavsett. Förresten så verkar hela den här diskussionen handla om antingen eller. Varför måste det vara så?

Det är de här funderingarna det handlar om. Det är alltså läkare som skrivit dom.

"Läkekonst försvåras i ett sammanhang där allt obehag betecknas som av ondo eller som uttryck för sjukdom. Det är inte längre normalt att må dåligt när livet gör ont. De starkaste utvecklingstendenserna inom svensk sjukvård de senaste decennierna handlar om att tycka synd om, kompensera och ta över ansvar. Den som lider har drabbats (offerperspektiv) och det utmålas politiska löften om att ingen ska behöva känna obehag och alla har rätt att känna trygghet. Är det förenligt med ett liv? Patienter beskrivs också som kunder, Landsting som beställare och läkare, sjuksköterskor och annan personal som utförare. Var tog läkekonsten vägen?"

Och.....?????

När/om jag går till läkaren, will jag ha hjälp inte skall dom tycka synd om mig. Utan hjälpa mig

Jag tror också att min husläkare vet att när jag kommer då är det kris. Tror inte att han tycker synd om mig då, jo innerst inne gör han det, utan försöker att hjälpa mig. Tyvärr har han inte alltid svaret, så som med min yrsel. Men kan inte heller trolla. Kunde han det, så skulle han säkert trolla bort min yrsel

Elisabeth

Tycker du att texten ger en korrekt bild av sjukvården i Sverige?

Kan du utveckla det lite mer i så fall. Vad du grundar den bilden på osv.

Nej det tycker jag inte. Har aldrig stött på en läkare som "tycker synd om" däremot empatiska behandlande läkare. Jag tycker artikeln är konstig.

Det är mycket som är konstigt på deras webbplats.

De är ju lite luddiga men jag får en känsla av att de nedvärderar sina patienter.

Det får mig att undra hur vanligt det är med dessa uppfattningar. Att läkare är väldigt olika är ju helt klart och jag har ju funderat väldigt mycket på hur de jag mött på vårdcentralen här egentligen resonerar.

http://www.lakaremedgranser.org/home

Har aldrig själv upplevt något dålig med vården utan alltid bemötts på ett bra och effektivt sätt. Måste vara någon läkare som tröttnat på göra annat än bara läkargrejer.

"Läkare med gränser" startades, om jag förstått det hela rätt, av Åsa Kadowaki, psykiater och KBT-terapeut. Hon har gett ut boken: 'SVENSK SJUKVÅRD TILL VANVETT'

Där hon enligt beskrivningen på Psykologinsats's hemsida

.... tar ett KBT-perspektiv på sjukvården och argumenterar i den här boken för att läkarna ska återta sin auktoritet och våga göra medicinska bedömningar, som kanske inte alltid faller patienten på läppen. Hon argumentera också för att patienterna ska återta initiativet och försöka lösa livets olika ekonomiska, arbetslöshets och familjeproblem på ett aktivt sätt och inte passivt förlita sig på, att sjukvården ska skydda dem för påfrestningar och lindra de plågor som livet normalt utsätter oss alla för.

Åsa Kadowaki är psykiater och KBT-terapeut. Hon har varit verksam inom psykiatrin, inom ett privat psykologföretag som konsult till vårdcentralsläkare och är även ansvarsläkare vid försäkringskassan och har i sin verksamhet sett otaliga exempel hur patienter blivit sjukskrivna där sjukskrivning har varit direkt sjukdomsalstrande och skadligt.


Det handlar alltså framförallt om själsliga åkommor.

Har själv, tack och lov, aldrig behövt söka vård inom den sektorn, utan har endast erfarenhet av mer lekamliga sjukdomar och behandling av dessa.

Aldrig har jag träffat på någon läkare(jag har träffat många)som har tyckt synd om mig. De har alla varit helt inriktade på att få mig frisk, så snart som möjligt, med hjälp av olika behandlingsformer.



Fotnot: KBT-Kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapiform som koncentrerar sig på att belysa hur en patients mer eller mindre omedvetna beteende påverkar dennes tankar och känslor. Terapiformen började användas under 60-talet och är numera den terapiform Socialstyrelsen pratar sig mest varm för.

Inte underligt då att så många blir utförsäkrade när dom har såna knäppgökar som ansvarsläkare på Fk.

Jag började faktiskt fundera på om hennes bok var/är ett beställningsverk från alliansen.

Tack Red Top för den informationen! Kände du till detta tidigare eller har du tagit reda på det nu?

Jag började också ana att det framförallt gällde själsliga åkommor. Vad det i sin tur innefattar kan man dock diskutera. Det är ju mycket som påverkar den psykiska hälsan men vad som är hönan och ägget är ju inte helt solklart. Många med värk och annat har blivit avfärdade med att det är psykiskt. Jag anser inte heller att utbrändhet är en psykisk åkomma även om det påverkar den psykiska orken. Även värk och annan fysisk ohälsa kan ju göra att den psykiska kapaciteten sjunker avsevärt.

Det konstiga är att i medlemslistan finns alla möjliga sorters läkare.

http://www.lakaremedgranser.org/vi-aer-med

Om du menar fakta om "Läkare med gränser", så tog jag reda på det under dagen. Gillar att forska vidare, när jag ser uttalanden, som jag tycker är intressanta eller märkliga på något sätt.

Undrar om det finns fler webbplatser med läkarnas interna diskussioner. Jag skulle gärna vilja veta hur de tänker och resonerar.

Varför då? Tror du att alla tänker och resonerar lika? Man går väl inte till doktorn och har förutfattade meningar om hur h*n tänker. Det visar sig väl när man träffas och har man träffats många gånger så vet man.

Nej alla tänker inte likadant men det kan ända vara intressant att få lite inside information. KRT skrev en sak i en annan tråd om att läkare klassifiserade patienter i olika sorter. Kanske inte helt rätt uttryckt från min sida så jag skall försöka hitta det igen.

Framförallt skulle jag vilja veta hur de tänker när det gäller alla de patienter som fått veta vad de inte har men inte vad hälsoproblemen beror på. Det är olika hur mycket jobb de lägger ner innan de ger upp. Det skulle vara intressant att veta hur de tänker när de inte gjort speciellt mycket och ändå säger att patienten är färdigutredd.

Det skulle också vara intressant att veta om de lägger ihop de olika saker som patienten sökt för eller om de tittar på varje sak för sig. Det sägs ju att i Sverige ser man patienterna som en massa olika delar medan man i en del andra länder ser människor som en helhet.

Varför skriver man ut läkemedel mot sympomen istället för att identifiera orsaken? Är det tidsbrist eller kunskapsbrist eller beror det på deras utbildning? Påverkas läkarutbildningen av läkemedelsbolagen?

Kan väl säga så här ang vad du Christa skriver om att skriva ut läkemedel istället för att identifiera orsaken är att jag har gått i drygt 4 mån med svår värk i höft-ljumske som inte går att identifiera!
Det är gjort alla tänkbara röntgen och inget finns som kan förklara varför det värker som det gör! och alla läkarna jag haft är unga och otroligt duktiga och tycker iaf inte synd om mig annat än för att de inte kan finna orsaken!

att bli sjukskriven för att man inte får bostadsbidrag eller få antidepressiv medicin + sjukskrivning när man har kärlekssorg i 20-årsåldern är på tok, det har inget med vård att göra. helt fel ute är inte dessa läkare.

Har du hittat det hos "Läkare med gränser"? Det låter ju konstigt att någon kan bli sjukskriven av de skäl du nämner.

Sorg efter separation eller död kan i och för sig sänka människor helt för ett tag. Om man klarar att jobba beror ju på vad man har för jobb. Jag skulle inte vilja bli opererad av en kirurg som inte sovit på flera veckor eller är helt paralyserad av sorg.

När det gäller sjukskrivningar så finns det mycket att diskutera men visst känner jag till fall där jag tycker det verkar konstigt att personen har blivit sjukskriven men det är alltid svårt att bedöma.

Att gå till doktorn med förutfattad mening att h*n i princip är inkompet och bara vill döva symptomen ... rekommenderas inte.
Inte heller att komma till doktorn och ha en färdig diagnos ... säga att jag är med i den o den patientföreningen och vet att jag har den sjukdomen ... eller ... jag har läst på nätet och sett att jag nog lider brist på den o den vitaminen/mineralen osv osv.
( att någon i vårt land lider av vitamin/mineralbrist är oerhört ovanligt/unikt)
Så klart ser doktorn till hela sjukdomshistorian ... vad du haft för bekymmer tidigare och vilka mediciner du fått.
Många gånger kan det handla om hypokondriker och då är det viktigt att ha grepp om helheten.

Inte alltid hittar man roten till det onda och då gäller att man lindrar symptomen.

Tror inte alls att det handlar om vare sig tidsbrist eller kunskapsbrist hos doktorn ... bara att man helt enkelt inte vet vad orsaken är ... man har idag inte svar på alla frågor ... vare sig det gäller människokroppen eller annat.
Läkare blir man efter lång utbildning och praktik ... dessutom förkovrar man sig hela tiden ... tar del av och lär sig nytt hela tiden.

Men det är ju läkare som både skriver ut medicin och sjukskriver. Det kan man väl inte skylla patienterna för. Dessutom tycker jag att man är ute på väldigt hal is om man bagatelliserar människors depressioner utan vidare. Man kan aldrig generalisera när det gäller sjukdom.

Precis! Svårt att bedöma ... och vem är du att göra det???

Såna uttalanden får mig att gå i taket! *förb*

nej, det jag skrev är inget jag läst utan vad jag tycker.
jag tycker att detta som stod tidigare i tråden - "Hon argumentera också för att patienterna ska återta initiativet och försöka lösa livets olika ekonomiska, arbetslöshets och familjeproblem på ett aktivt sätt och inte passivt förlita sig på, att sjukvården ska skydda dem för påfrestningar och lindra de plågor som livet normalt utsätter oss alla för"
framförallt det jag fetat är helt rätt, många människor söker idag vård för helt vanliga påfrestningar som drabbar de flesta av oss.
självklart är det skillnad på egentlig depression och att tillfälligt vara ledsen för att ens pojkvän gjort slut.

Så rätt!

Sjukvården är rätt dålig på att ta hand om människor som verkligen mår dåligt och många är rädda för att ens ha att göra med människor som verkligen råkat ut för traumatiska saker. när stora katastrofer inträffat som med tex. Estonia så inrättas det kriscenter för de drabbade men om en enskild människa drabbas av något så sopas det gärna under mattan och detta har jag personlig erfarenhet av. Man skall klara sig själv och får 14 dagars sjukskrivning och en burk piller i handen.

jag tänker att mycket utav det som människor idag går till doktorn för är saker som man förr tog med sin familj och sina vänner.
nu menar jag mest själsliga åkommor, min morsa kunde ju inget göra när jag bröt benet liksom.
människor är ensammare idag.

Så synd att du råkat ut för detta.
Själv har jag ... tack o lov inte råkat ut för traumatiska upplevelser, men har syskon som drabbats och fått jättebra hjälp.
Men visst är det så att om det handlar om en större katastrof så tar man hand om alla men glömmer dem som drabbas i fam och mår minst lika illa.

där brister vården tyvärr - 14 dagars sjukskrivning och en burk piller borde följas upp, kanske inte av läkare men iaf en psykolog eller kurator.
om vi pratar psykiatri vill säga.

Men som det nu är inom psykiatrivården ... då politikerna i Landstingen nästan kostar mer än vården ... då händer det att sköterska tar hand om hela vården inkl medicinutförskrivningen ... detta efter att hon pratat med doktorn som inte ens träffat patienten.

Vissa saker verkar vara för tunga ens för de sk. proffsen att hantera och då är det lättare att låta det vara.

Som du säkert såg så var det inte jag som skrev det ursprungliga utan jag höll bara delvis med men du brukar ju inte ha för avsikt att förstå vad jag menar. Du verkar ha ett horn i sida på mig och jag skulle väl inte ens försöka få rätsida på det eller förklara när jag vet att du missförstår medvetet och letar fel men jag blir en aning frustrerad ändå.

Men snälla ... hur kan du påstå nåt sånt. För det första så undrar jag hur jag skulle kunna se att inlägget inte är ditt ... du skriver ingenstans att det är citat.
Ber om ursäkt ändå.

Horn i sidan, letar fel ... varför skulle jag ha det!?
Då skulle jag väl inte till o med letat land o rike runt tills jag, med hjälp av barnen, hittade o köpte en LP, bara för att du skulle få texten till en låt.

Det var det här jag bemötte netha. Ursprunget till tråden är ju att "Läkare med gränser" tycker att folk gnäller och vill bli sjukskrivna helt i onödan.

Herkules tyckte höll delvis med dom och jag skrev då att det kan finnas fall där folk sjukskrivits i onödan men att det kan vara svårt att bedöma.

När jag läste vad de Läkare med gränser skrev så blev jag ganska beklämd och en aning chockad. Kolla deras sida ordentligt om du verkligen är intresserad av ämnet i den här tråden. Du angrep mig för att tycka precis det jag inte tyckte.

Förstår inte ....

Så var det ju inte riktigt.