Finska forskare vill rädda hundrasen då varannan hund bär på den smärtsamma sjukdomen syringomyeli, sjukdomen innebär att hjärnan inte har tillräcklig utrymme inne i skallen. Rasen har också sju andra ärftliga sjukdomar.

Förbjuda Cavalier King Charles Spaniel

Har aveln gått för långt?

JA, aveln har gått för långt för länge sen. Det finns många raser som knappt är livsdugliga längre och det skulle vara hemskt synd om de dog ut. Tollaren är tydligen också väldigt inavlad, det visste jag inte förut men så hörde jag om en tysk uppfödare som ledsnade på alla döda valpar och sjukdomar så han begärde att få korsa in en annan ras för att rädda tollaren. Avelsförbundet (eller vad det nu heter) krånglade så mycket de bara kunde, först fick han avslag och när han försökte igen gick de med på det på villkor som är helt omöjliga att uppfylla. Så nu har han lämnat klubben och jobbar på egen hand, parade en av sina tikar med en australian shepherd (ingen aning varför han valde just den rasen, hade ju varit mer logiskt med en annan retriever) och fick en kull fina friska valpar som växte som de skulle istället för att tyna bort. Så skulle man behöva göra med några till raser, i andra fall skulle det kanske räcka att sluta avla på utseendet enbart. Hovawart är ju ett exempel där utseendet inte är det viktigaste utan hälsan och psyket. Många valpköpare vet nog tyvärr inte vilka problem som väntar dem. Alla uppfödare är kanske inte så intresserade av att informera om rasens nackdelar. Undrar om det skulle hjälpa om alla potentiella valpköpare skulle börja ställa krav på uppfödarna. De allra flesta ställer inte ut och vill nog hellre ha en frisk hund än en perfekt men sjuk.

Dem flesta retriverraserna är "sjuka" kanske därför valde han in en annan hund som är relativt frisk?

Ja! En del avel är helt sjuk!

Ja det var nog så han tänkte, han tittade på Golden först men de var också sjuka. Men ändå, det är ju en jakthund så om den ska behålla sina egenskaper borde det vara lättare med en hund som liknar den mer.

Ja, aveln har gått för långt om man får fram djur som lider. Det är många raser som borde utparas, men såvitt jag vet är det ganska ovanligt i hundaveln...? I motsats till kattavel, där man ganska ofta utökar avelsbasen med andra raser (men även där finns det raser som aldrig borde ha godkänts, för att inte tala om nya amerikanska raser som aldrig kommer godkännas här)

Kanske förklaringen:
"Ursprunget till den kanadensiska retrievern anses vara en typ kallad Red Decoy Dog och med inkorsningar av spaniel, setter, vallhundar och lokala apportörer som den nu utdöda St John's Dog eller andrar retrievrar, fick man så småningom fram Little River Duck Dog eller Yarmouth Toller, grunden till dagens nova scotia duck tolling retriever."

Hämtat från en kanadensisk uppfödare.

Om man utökar avelsbasen med andra kattraser blir det väl s.k. bonnkatter av det?? Eller??
Ang. hundavel är det väldigt olika i olika länder och olika i olika raser. I Sverige har SKK ganska klara rekommendationer om inavelskoefficient. Även andra länder i Europa börjar mer och mer komma efter. England t.ex. som väl är ett av dom länder som använt inavel för att befästa en typ har också börjat inse problemet.

Jaha där ser man.

Kul om han får Tollare med halv svans eller stubbsvans....

[quote name='Anki på Öland' date='11-09-2011, 11:52' post='1459791']
Om man utökar avelsbasen med andra kattraser blir det väl s.k. bonnkatter av det?? Eller??



Nej, exempelvis kan man para en oriental med siames och ungarna blir orientaler. Samma med javanes, balines och alla andra syskonraser....

Hur kan det bli något annat än blandras av det?

För att rasstandarden är sådan. Men barn från oriental och siames kan bara bli oriental av rastyp eller ej rastyp, varav de utan rastyp aldrig kan vinna i utställning. Men ungarna kan inte bli siames....... Siamesungar får man bara om bägge föräldrarna är siameser.

Men hur typas dom då? Låter ialla fall väldigt konstigt om man korsar två raser att det kan bli något annat än blandras

Nej, man får söka tillstånd för utparningen och sedan återpara med "rätt" ras. Till exempel en i Europa väldigt ovanlig ras som snowshoe, för att undvika inavel vet jag en uppfödare som parar in siames. I Devon Rex har man parat in brittiskt korthår, i Burmillan får man använda t.ex. burma. Det är bättre att få in lite nytt blod, även om det är av en annan ras, än att ha en för snäv avelsbas.

Om man däremot parar olika raser utan mål och mening med sin avel, ja då är det gammal hederlig backyard breeding.

Kattuppfödarna verkar alltså vara smartare än hunduppfödare! (Ja alltså inte varenda enskild utan om man ser till vad som är brukligt och accepterat.)

Ja, om hunduppfödarna vägrar para in nytt blod även om det är vad som krävs för att rädda rasen, då är de inte särskilt smarta

Det här avelsförbundet eller vad det nu hette tyckte inte det fanns några problem med rasen

Kan ju tänkas att det inte är hunduppfödarna som vägrar..... fast å andra sidan är nog avelsbasen större inom i alla fall dom hundrasen som talas om här att det inte behövs egentligen.

Läste aldrig länken från början men såg nu att det var Finland det gällde. Kollade lite snabbt och tydligen är det också ett problem i England men verkar inte vara något stort problem här. Här är väl ett ärftligt hjärtfel det största problemet hos cavaliererna. Det har rasklubben försökt lösa med att alla hundar som går i avel skall vara hjärtundersökta innan man parar annars får du inte registrera valparna. Det är väl det som är det positiva med renrasaveln - att man kan ta tag i problemet och göra något åt det. Hur många som producerar valpar av blandras undersöker hjärta, höfter, ögon, knäleder mm innan dom tar valpar. För det spelar ju faktiskt ingen roll om det är olika raser, har dom samma problem kan det ärvas ändå.

Utparningar inom raskattvärlden är noga kontrollerade med listor på vilka raser det är tillåtet att para ut med. Utparning är inte heller tillåtet i alla raser och då måste det finnas en anledning till korsningen t ex snäv avelsbas som redan har nämnts. Dessutom måste man alltid ansöka om raskorsning och det är inte alltid det godkänns utan man måste ha ett syfte och ett mål med utparningen*.
Sedan registreras alla kattungar som blir resultatet av utparningen i en särskild stambok som kallas för Kontrollstambok eller Reservregister. Det går alltså att härleda kattungarna bakåt vad gäller härstamning. De kommer också att finnas med senare i Orginalstamboken men betecknas då oftast med en speciell kod så att man skall se att de är resultat av en utparning. I nästa generation parar man avkomman efter utparningen inom rasen och förhoppningsvis uppnår man då (eller efter ytterligare en generation) det man har haft som mål. Så, utparning är lite mer komplicerat än t ex en "hoppsankull" och blandrasavel.

*De enda som inte behöver tillstånd är s k syskonraser t ex siames och balines då det enda som oftast skiljer syskonraserna åt är t ex pälslängd och mönster.

Jag föder upp rashundar och det engagerar mig mycket.
Anki sa så här: Hur många som producerar valpar av blandras undersöker hjärta, höfter, ögon, knäleder mm innan dom tar valpar.
Jag håller helt med där! Och sen kommer en viktig sak till: Hur många AVSTÅR från att ta valpar när man ser att saker finns som inte borde finnas? Det här tycker jag är den viktigaste frågan! Den gäller ALLA som vill föda upp djur, inte bara rashunduppfödare.

I min ras finns "lycksökare" som sett hur frisk och trevlig min ras är. De köper på sig några tikvalpar, köper kennelnamn, lägger upp en hemsida och så har de "startat kennel". Sen börjar de producera valpar! Tikarna är köpta för att "bli avelstikar" så de tar valpar oavsett deras lämplighet. Lite skavanker och misstanke om sjukdomsanlag stoppar inte "för rasen är ju ändå så frisk. Man får välja en bra pappa bara." Fast när fler och fler resonerar så här så är rasen snart inte frisk, det är just där vi är idag i min ras.

Jag tycker det är förfärligt, själv är jag - i min ögon - väldigt noga och seriös. Tänker på rasen och på de som ska leva med hundarna jag föder upp. Därför tar jag inte valpar på den som jag kanske hoppats på om det visar sig att nåt inte är perfekt. Stor besvikelse och förstårs enormt med tid och för att inte tala om pengar går förlorade, men det är allvarligt att föda upp hudar som ska säljas till andra och leva i deras familjer. Man FÅR INTE glömma allvaret och ansvaret!

En person jag pratade med i min ras ville ha valpar på sin tik trots att tikens syster dött i en sjukdom som ärvs från båda föräldrarna och finns spridd i rasen. Alltså hade den här tikens båda föräldrar ett sjukdomsanlag och då är ju risken överhängande att hon ärvt det från någon av dem. I enkel uppsättning blir inte hon sjuk, men hon bär sjukdomen. Ägaren sa "Jamen jag väljer en pappa som är frisk". Men det räcker ju inte! Om pappans uppfödare resonerat som hon, som avlat på misstänkt anlagsbärare så kan han också ha sjukdomsgenen. Iså fall få de sjuka valpar tillsammans. Jag frågade henne vad hon skulle säga till förtvivlade hundägare när de berättar att deras hund håller på att dö i denna sjukdom. Hur skulle det kännas? "Jaha, ja, det är inte så konstigt, sjukdomen finns i rasen. Jag vet att både mormor och morfar är anlagsbärare för mammans syster dog ju i det, men jag ville så gärna ha valpar". Eller? Tikägaren svarade "Jag ska stötta dem". Skit, hon har inte förlorat en hund, hon fattar ju inte hur ont det gör! Man undrar om hon skulle skriva ut det på sin hemsida när valparna ska säljas, "avlar på misstänkta anlagsbärare men stöttar dig om din hund dör i sjukdomen".

Självklart kan jag också få valpar med allvarliga sjukdomar, men jag kan i alla fall bedyra att jag gjort allt som står i min makt för att undvika detta. Det gör att jag sover gott om nätterna och inte bävar för att träffa på någon av mina valpköpare på en utställning eller så.

KCCS är en av de äldsta hundraser som finns, det finns igenkännbara exemplar avmålade från 1500-talet. Av den anledningen vore det tråkigt om den försvann.

Vill man odla bort sjukdomar i en ras så går det att göra. Problemet är ras-standarderna. Det är svårare att väga in friskhet, mental stabilitet och funktionalitet än att bara titta på vilken hund som har t.ex. minst huvud med bulligast panna, vilket leder till att exemplaren med de mest extrema utseendena vinner utställningar och används i avel, med liten eller ingen hänsyn till övriga egenskaper.

Cavalieren har mycket svåra problem med hjärtat (bland alla andra hälsoproblem rasen dras med). Hjärtklaff-förändringen debuterar oftast inte förrän hunden är fyra år och då har många redan avlat på den och den defekta genen har förts vidare.
Trots eventuella hjärtundersökningar innan hunden går i avel så har ju problemet inte uppstått när man tar första kullen och hunden anses vara frisk.

Förbjud eller utavla alla raser med vanliga allvarliga rassjukdomar. Min kompis har en korsning mellan cavaljer och japansk spets - hunden har fått hjärtklaffsfel/blåsljud och ledproblem från båda raserna Veterinären sa att så gott som alla cavaljerer får hjärtproblemet. Inte acceptabelt!

Jaha och hur bra blev det att utavla med en annan ras då??

Det kan bli mycket bra .
Tex blandade man ut schillerstövaren med en bosnisk stövare och i malinoisen finns schäfern inkorsad . Detta beroende på att genpoolen behöver utökas med nya individer.
Cavalieren har en mycket snäv genpool eftersom rasen härstammar från mycket få individer och det hela tiden avlas fram nya hundar ur denna lilla grupp.
Här kan den som är intresserat av avel och genetik läsa mer och förkovra sig:

http://www.genetica.se/

Även Holland och Belgien är drabbade av denna inavel som har skett. Det börjar nog bli ett spritt problem. Visst SKK har bra krav med mera med inavelsgraden. Men kan det då inte bli svårt för uppfödarna om dem ska ha hem "nytt" blod till Sverige och så är hundrasen så sjuk i utlandet?

Man kan kolla på vad för hundar har använts för att få fram rasen? Så som den tyska uppfödaren gjorde med tollaren är ett exempel för att få in bra blod. Det finns en hundras man blandar in "grundrasen" titt som tätt för att undvika för hög inavel, nu kommer jag inte på vilken det är.

Det finns väl fler länder att söka nytt blod i. Utavel måste väl ändå vara "sista utvägen" om man nu till varje pris ska ha kvar rasen.
Jag ser det som rent djurplågeri att hålla på och avla på sjuka djur eller djur som bär på sjuka anlag.

Jodå jag vet att det KAN bli bra - vad jag undrade var hur bra just den nämnda korsningen blev. Det är inte bara att slänga ihop 2 olika raser och tro att det blir bra.

Det är knepigt med avelsarbete. Lätt att slinka in på spåret "det människan tycker är snyggt" istället för "bäst för djuret".

Belgian Blue är väl exempel på monsterkossor med dubbla uppsättningen muskler.

Bulldog - så deformerad att luftvägar och hudveck skapar lidande

Guldfiskar - med ögon stora så de nästan trillar ut, kroppsformer som gör att de inte kan simma normalt och i vissa fall deformerade simblåsor som gör att de ofta hamnar uppochned.

och miljoner miljoner djurslag till som bara är till för att tillfredställa människans experimentlusta utan hänsyn till djurens rörelsemönster eller funktionsduglighet.

Turligt nog är det fler och fler som börjat återgå till att avla fram djur som är sundare.

Ta och kolla in utställningsbilder på Schäfer från 1930-talet och sen bilder från nu.... Svårt ibland att tro att det är samma ras. gamla modellen horisontellt rak linje på ryggen, nu sluttande från mank till höft och med betydligt smalare höftparti än hundarna från 1930-talet. Kolla in hur en riktigt snygg Pudel såg ut på 1930-talet och jämför med en från idag....

Alla hundraser är mycket hårt inavlade - det är därför de är hundraser. Att utavla, dvs korsningar, ger oftast frisk första-generations avkomma pga att olika föräldra-raser har ansamlat anlag för olika recessiva sjukdomar, men har man otur har bägge raserna samma problem. Utavling tar inte bort anlaget, och är egentligen ingen lösning.

Man behöver inte utavla för att bli av med en ärftlig sjukdom så länge inte alla hundar av rasen har sjukdomen. Om det finns hundar utan anlaget är allt man behöver göra att odla på dem istället för de hundar som har anlaget.

Jag är mångårig uppfödare av labrador och har nu min första cavalierkull men fick min första cavalier på sent 70-tal. Jag tycker att det är intressant att läsa här att "alla" äldre cavalierer har hjärtfel eller att "de flesta" har gått i avel innan fyra års ålder. Jag känner inte alls igen denna "sanning", trots att det är min egen ras som beskrivs.

Vår cavalierhane är snart sju år gammal och frisk som en fisk. Hans farmor dog förra sommaren av ålder, 15 1/2 år gammal och fortfarande hjärtfrisk. Hans mamma är 12 år gammal, har blåsljud av lägsta graden (något som snarare bör kallas åldershjärta - hur många andra raser fortsätter att kolla hjärtstatusen upp i hög ålder?) och jagar fortfarande rådjur när hon får chansen. Vår tik är drygt fyra år nu och hjärtfrisk och just därför har hon också fått ha en valpkull. Hon är parad med en hane som visserligen är yngre men vars pappa var hjärtfrisk när han dog i trafikolycka, 11 år gammal. Mormor lever än, 15 år och hjärtfrisk. Allt sådant går att kolla upp, just för att vi föder upp rasrena hundar som registreras inom SKK. Det finns i Sverige också hälsoprogram för väldigt många raser som vi som uppfödare är skyldiga att följa, just för att försöka komma till rätta med hälsoproblem som föreligger. Jag skulle vilja påstå att Sverige ligger i framkant här.

Det man ska komma ihåg när man ser blandraser liknande den som nämndes i något inlägg, cavalier x bichon, och som resulterade i valpar med blåsljud är att ingen av föräldrarna behöver ha något som helst hälsointyg eftersom valparna ändå inte ska registreras. Jag har inom labradoren sett rena skräckexempel på valpar som sålts oregistrerade på Blocket, där föräldrarna helt enkelt varit avelsspärrade hos SKK på grund av sjukdomar som exempelvis PRA.

Idag finns det hur mycket information som helst att tillgå via internet. Som blivande hundägare kan man läsa hälsostatistik för generationer bakåt när man väljer att köpa en renrasig hund. Visst finns det uppfödare som gör tvivelaktiga parningar men som valpköpare kan jag leta och välja var jag köper. Själv trivs jag ofantligt bra med båda mina raser, våra hundar tränas och tävlas aktivt och är fantastiskt friska. Jag skulle aldrig tveka på att skaffa någon av dem igen men jag skulle välja föräldradjur noga när jag köpte valp.

Så här ser sjukdomssiffrorna ut för cavalieren:

http://valporama.wordpress.com/2011/08/20/...harles-spaniel/

Intressant att problemen uppmärksammas, ofta talas det bara om bulldoggar och andra raser med extrema utseenden och de hälsoproblem de medför, och de sjukdomar som finns hos de hundar som ser "normala" ut glöms bort trots att de kan vara minst lika illa.

Sedan är det ju många som verkar tro att bara en hund är en blandras så är den per definition frisk och sund, för det är ju blandraser!

Intressant att läsa vad en uppfödare skriver, Huset Elliot. Om det finns så friska hundar behövs väl ingen utparning utan rasen skulle kunna räddas och göras friskare genom att para vettigt inom rasen, någon kommentar från dig som är insatt hur man borde gå tillväga, vilka hinder man skulle stöta på etc?
Tyvärr är det ju så att det finna väldigt oansvariga uppfödare, jag pratade t.ex. med matte till en Flatcoated när jag jobbade hos veterinären. Tiken fick våldsam klåda och blev nästan naken i samband med varje löp, de höll på att avliva henne nästan för att hon skulle slippa lida mer, men sen hittade de någon behandling som funkade. Det var något ärftligt, och det avlades på tikens helsyskon!! Det låter ju helt galet, hur försvarar man sånt?

Jag vill börja med att påpeka att den länk som merlin68 hänvisar till är en privat sida. Vem som helst kan skriva vad som helst på internet, det gör det inte per automatik sant.

Personligen tycker jag att det är tråkigt att just cavalieren får klä skott som en osund hundras. Visst finns det problem inom rasen men jag kan lätt räkna upp raser med betydligt större problem. Jag har själv en valpköpare som jobbar på vårt närmaste djursjukhus och har pratat med såväl henne som hennes kollegor om cavalieren för att höra deras syn. De upplever inte cavalieren som sjuk. Visst, säger de, de har sina hjärtan men det är också det de har. De har sällan eller aldrig andra sjukdomar, det största problemet de upplever är vad som kan hänföras under kategorin vanvård - fetma, dålig tandstatus, illa skötta öron osv.

När det gäller hjärtstatusen så tycker jag att uppgiften i länken som säger att 100 % av alla cavalierer vid 10 års ålder har blåsljud är fascinerande och för svenska förhållanden helt osann. Dessutom, vilka andra raser kollar hjärtat hos gamla hundar? Min kompis labrador dog av hjärtproblem vid 12 års ålder. Gamla hundar får sjukdomar, så även gamla människor, men hos andra raser finns ingen sådan statistik att tillgå. Tyvärr är det också så att mycket statistik är baserad på utländska studier och jag vill påstå att hälsoläget i Sverige är betydligt bättre, just för att vi har en väldigt bra kennelklubb och ett hälsoprogram. Här är också alla uppgifter officiella, vem som helst kan kolla dem.

Det finns absolut sjuka hundar i Sverige också, det vore naivt att säga något annat. Men vi lever i ett informationssamhälle, som valpköpare kan man ta reda på information och välja bort valpar som kommer från riskparningar, oavsett ras. Det tror jag personligen skulle sanera marknaden en hel del. För många valpköpare verkar dock kriterier som närhet och rätt tid (dvs så fort man kommit på idén ska man helst ha en valp) vara viktigast.

Båda mina raser, cavalier och labrador, har så stora registreringssiffror att det absolut bör gå att göra parningar som håller rasen vid liv. Ett problem jag upplever som uppfödare är svårigheten att hitta hanar. Många "vanliga" hundägare tar inga hälsointyg, meriterar inte sina hundar, kanske rent utav kastrerar man dem. Det är olyckligt, ju fler hundar som finns att tillgå desto bredare blir avelsbasen. Ansvaret för en ras hälsa vilar på alla hundägare, inte bara uppfödarna. Om fler hade hälsointyg (inom raser med hälsoprogram) blir också statistiken mer rättvisande. Många kollar kanske hjärtat på hunden när man upplever ett problem, de som inga problem upplever kommer aldrig till veterinär men de linjerna kan vara de mest intressanta. Tänk på det, ni som har hanar, ta hälsointyg och meritera gärna. Det kan finnas uppfödare som är intresserade av just er hund!

Som cavalierägare fascineras jag över att denna underbara lilla hund får klä skott för så mycket elände. Den ras som jag upplever som en av de sjukare är schäfern men sällan eller aldrig läser man något om alla deras problem. För egen del äger jag hellre en hund som kan vara pigg och frisk under sin levnad och kanske drabbas av krämpor när det blir äldre, än en hund som aldrig ens får bli gammal.

Håller inte med att man aldrig hör om schäferhunden, det är väl typexemplet för en förstörd ras!! Med den sjukt sluttande ryggen som gör dem så fula fast de egentligen är så vackra! Och så har de väl problem med analkörtlarna bl.a. Måste faktiskt säga att jag inte visste att Cavaliererna hade problem förrän denna tråd kom upp. Mops och bulldog och såna som inte kan andas är däremot vanligt att man hör om, är det inte bulldogen som inte kan föda naturligt dessutom. Hundar med hudveck får hudproblem, många stora hundar har höftproblem, boxrar har känslig hud och de vita kan vara döva. Vad jag har förstått (rätta mig gärna, jag har ingen hund själv och är inte så värst insatt, har varit på hundutställningar och läst/sett på tv men har alltså ingen egen erfarenhet) så är ett av problemen att man på utställningar bedömer hundarna av många raser enbart på utseendet, de ska vara en viss typ och vissa raser har nästan blivit karikatyrer av sig själva. Om en hanhund motsvarar typen väldigt bra och får höga poäng vill alla använda just honom till avel för att deras valpar sen ska bli lika bra, jag hörde om en dalmatiner som blev på modet fast han egentligen var kraftigare än vad som varit brukligt, och då kan hela rasen snabbt förändras om alla plötsligt avlar på det nya sättet. Nu är inte storlek någon sjukdom, men det funkar väl på samma sätt med andra egenskaper.
Hur ska man ändra på det? Vill verkligen de flesta uppfödare använda friska okända hanhundar som du säger? Jag tror tyvärr inte det. Självklart finns det massor med ansvariga uppfödare också, men jag har en känsla av att de som hellre använder en prisbelönt hanhund och struntar i hans ärftliga sjukdomar är i majoritet. Man kan väl inte förbjuda dem att para hur de vill? Hur skulle man kunna komma tillrätta med problemet? Det här med valpköparna är en lösning, man får hoppas att fler söker information och avstår från att köpa valp från en linje med problem. Men många är nog tyvärr inte medvetna om problemen, de litar på när uppfödaren säger att det är en jättefin ras utan några problem. Finns det ingen annan väg att gå? Utifrån sett verkar det så enkelt: Om alla domare började döma på ett annat sätt och det krävdes intyg på att hundarna är 100% friska innan man får avla på dem skulle väl problemet lösa sig självt inom några år. Vad är det som gör att det blir så hätskt motstånd så fort någon kräver något sådant? Jag förstår faktiskt inte, är det ekonomiska intressen som så ofta? Det finns väl rasklubbar eller vad det heter, vem bestämmer deras officiella åsikter? Varför går det inte att förändra något? Skulle man kunna förbjuda inavel?

Tack, Huset Elliot, för ett bra och sakligt inlägg!
Det här "Ansvaret för en ras hälsa vilar på alla hundägare, inte bara uppfödarna. " som du skrev håller jag verkligen med om!

Jag föder också upp hundar och är jättenoga med vilka hundar som får gå i avel. Jag är ingen stor producent av valpar, men de som föds här är efter enormt välplanerad avel. Ofta har jag åkt utomlands för att hitta den perfekta hanen. Det gör att jag har många intressenter på valparna, fler köpare än födda valpar. Det är då väldigt vanligt att de som varit i kontakt med mig och väntat på valp inte får någon. De blir besvikna och köper i all hast en valp på annat håll. De har väntat och vill så gärna ha en valp just nu.

Det sorgliga är då bara att de glömmer varför de ville ha en av mina valpar, och inte tog en från Blocket från början, för det är ofta där de köper valpen sen, när de måste ha en i all hast när det visade sig att mina födda valpar inte var tillräckligt många för att kunna sälja en till dem.

De uppfödare som säljer sina valpar på Blocket är inte de mest seriösa, de mest seriösa får sina valpar sålda ändå. De som säljs på Blocket är ofta de sämsta valparna i rasen som finns, ingen vill köpa dem, det är därför de hamnar där, ofta på "REA" eller som "Fynd".

Som konsument väljer man vilken marknad man vill stödja. Efterfrågan styr produktionen! Hade valpköparna mer krav så skulle valpar efter olämpliga föräldrar inte kunna säljas och då skulle uppfödare inte göra såna valpar. Är man nybörjare och ska köpa hund så måste man lära sig om rasen innan man köper, man ska ju ha sin hund i kanske 15 år! Valet av valp är oerhört viktigt på avgörande för hur livet med hunden kommer att bli.

Den som sätter valpar till världen har ansvaret för dem. Men de som väljer att köpa dem har gjort ett medvetet val!

Trist att du har såna förutfattade meningar om att det bara är oseriösa uppfödare som annonserar på Blocket för så är det inte.

Sen håller jag med om att köpare ofta är alldeles för okunniga. Samtidigt kanske man bör tänka på att även valpköpare ibland måste se till när det tidsmässigt är bäst för dom att skaffa hund. Det är mycket som ska stämma även för valpköpare och inte alla har möjlihget att vänta.

Det måste ju ligga ett stort ansvar på uppfödarna att välja sådana köpare som också vill ta ansvar för rasens fortlevnad.

Håller med Stintan, det är inte bara oseriösa på Blocket men en seriös uppfödare ger då oftast hänvisning till en hemsida där man kan se mera hur uppfödaren tänker och vad den gjort tidigare. Men hur man kan ringa och köpa en hund av någon som inte ens uppger sitt namn övergår mitt förstånd.
Att alla seriösa får sina valpar sålda ändå är rent skitsnack. Jag satt kvar med 2 valpar till dom var 5 månader och jag räknar mig verkligen som seriös, just nu sitter ett antal uppfödare kvar med valpar runt om i Sverige i min ras och inte 17 är dom oseriösa inte, jag känner dom allihopa. Det är bara en svacka, inte en människa som ringer just nu, sånt får man också räkna med när man tar en kull valpar. Att man ska kunna ge dom en god start även om dom får gå kvar hemma längre än väntat - och definitivt inte rea ut dom!
Att det skulle vara "finare" valpar om man går utomlands kan jag inte heller hålla med om generellt. Att det kan vara ett måste i din ras (Anna-Karin) kan jag förstå eftersom den är så väldigt liten så det måste vara en mycket smal avelsbas här. Men jag använder ju hellre en svensk hund där jag kan följa stamtavlan bakåt i många led och vet vilka alla hundar är, vet hur dom ser ut och kan följa alla sjukdomar och hur väl undersökta dom är på SKKs hemsida än ta en vacker utländsk hund som jag egentligen inte vet mycket om bakgrunden på eftersom det inte finns dokumenterat på samma sätt som här.
Allt är inte bara svart och vitt och förutsättningarna är ganska olika i olika raser.
Och Myo, enl. SKKs grundregler får man inte inavla längre.

Mysotis, visst debatteras schäfern men inte i den grad som jag kanske tycker att den förtjänar. Mycket har skrivits om dess rygglinje men den har så oändligt mycket mer problem än så. Och aldrig någonsin hörs det röster om att denna ras ska förbjudas, sina problem till trots!

Naturligtvis har du rätt, alla uppfödare vill inte använda friska hanar med lite meriter (det skriver jag heller inte). Men vi är en hel del uppfödare som faktiskt letar efter just sådana - hanar som inte är överanvända, som är friska och som kan tillföra något, inte minst en ökad genetisk mångfald. Vår egen hane är ett lysande exempel på detta, han har måttliga meriter (något CK på utställning och ett LP1) men blev efterfrågad i avel när han fått sitt 4-årsintyg på hjärtat. Idag har han fyra kullar, vi har låtit honom para de tikar som vi har ansett uppfyllt hälso- och sundhetskrav. Som hanhundsägare har jag också ett ansvar för rasens fortlevnad. Problemet är ju att hitta sådana här hanar, när de aldrig syns utåt. En koll på statistiken för just cavalieren kan man få via www.rasdata.nu och sedan välja cavalier. Dessa uppgifter kommer direkt från SKK:s statistik, dvs det är inga egna tolkningar eller tillägg. Här ser man hur få hundar som faktiskt är hälsokontrollerade (och jag vill påstå att de flesta som är kollade finns hos uppfödare). Då förstår alla kanske också att detta med att 100% av alla över 10 år har hjärtfel rimligtvis måste baseras på en hel del antaganden eftersom mörkertalet är väldigt stort.

Jag säger absolut inte att cavalieren inte har hälsoproblem, det finns en hel del inom rasen som inte är bra. Men jag tycker inte att den bild som målas upp i media och på internet är med sanningen överensstämmande heller, jag träffar på betydligt fler friska hundar än sjuka (faktiskt väldigt få sjuka). Nu pratar jag om svenska hundar, de utländska har jag ingen koll på.

Tillbaka till detta med klubbarnas agerande. När det gäller rasstandard finns det något som kallas "domarens fria skön", dvs domarens tolkning av rasstandarden. Det gör ju att, precis som Mysotis skriver, domare kan välja att prioritera extrema detaljer om de anser detta vara typiskt, något som också kan leda till en osund utveckling på sikt. Jag upplever ändå att man har observerat olika rasers problem och tvingat rasklubbarna att arbeta med detta i och med framtagandet av RAS (se SKK:s hemsida för mer info om detta). Många rasklubbar arbetar också med avelsarbete genom att lyfta fram frekvent använda hanar osv, för att uppmärksamma uppfödare på detta. Jag upplever också här att arbetet har gått framåt, det vi kallar matadoravel var nog vanligare för 20-talet år sedan än vad det är idag. Här måste uppfödare och hanhundsägare ta ett gemensamt ansvar. Men jag vill komma tillbaka till att också den enskilda hundägaren har ett ansvar - genom att välja en hund efter friska, kontrollerade föräldrar och genom att uppmärksamma rasens hälsoprogram. Det handlar inte bara om att få fler hanar att använda, det handlar också om att få en bättre bild av det faktiska hälsoläget.

När det gäller vita boxrar som är döva så har detta inget med uppfödarnas arbete att göra vad jag vet utan detta är ett anlag kopplat till färg. Raser med vitt har också problem med dövhet, detta gäller även exempelvis dalmatiner. Hos raser som boxer, bostonterrier m.fl. föds det ibland vita hundar utan att man som uppfödare har planerat detta. Det finns också letalanlag kopplat till färg, merle-färgen hos exempelvis collie eller harlekin-färgen hos grand danois har letalanlag och man kan alltså inte para två individer med denna färg. Lite kuriosa kanske.

Jag tror att de allra flesta uppfödare gör sitt bästa efter sin tro och förmåga. Min egen önskan är att SKK skulle återinföra sin uppfödarutbildning, inte som den fungerar idag utan mer som den var förr, där man genomgår utbildning och avlägger examen för att erhålla sitt kennelnamn. Då var detta med kennelnamn lika med att man hade examinerats i någon form, idag räcker det med att jag har fantasi nog att hitta på ett unikt namn och pytsa upp 1500 kr till SKK. Det finns utbildningar hos såväl rasklubbar som SKK men det är inget krav att gå dem. Genom att införa det skulle kennelnamnet bli en sorts kvalitetsstämpel och det tycker jag personligen skulle vara en tillgång.

Måste kanske göra ett förtydligande också. Jag vill på intet sätt påstå att cavalieren är en alltigenom kärnfrisk ras och att det inte finns problem, tvärtom. Det finns absolut problem med sjukdomar och en hel del för uppfödarkåren att tänka på. Men jag vänder mig emot den nattsvarta bild som målas upp. Det är helhetsbilden av rasen jag tycker är felaktig, detta att alla hundar är sjuka. Så ser inte den svenska verkligheten ut, åtminstone inte från min horisont.

Utan tvekan! När man avlar fram missbildade djur som har svårt att andas, har ständigt rinnande ögon, päls som de själva inte klarar av att sköta, för korta ben, dåligt hjärta, fel på höfterna och/eller skallar som är för små för hjärnan, har det definitivt gått på tok för lång med dessa frankenstein-lekar! Det borde vara olagligt!

Ja det var ju väldigt nyanserat och låter som om du är väldigt insatt........

Håller med. En del raser är osunda. Men som tröst har pendeln svängt till att ta tag i problemen hos de flesta raser. I alla fall när det gäller hund, katt och nötkreatur.

Avel är en avvägning. Man måste alltid fråga sig "kommer denna kombination att utveckla rasen till det bättre" Och gör den inte det så bör man avstå. Men det är givetvis lättare sagt än gjort, många är (givetvis) hemmablinda på den egna tiken, alternativt att man har helt enkelt tillgång till det avelsmaterial man har (tiken) och vill av den anledningen inte avstå från att använda henne. Litet egoistikt och kortsiktigt (och ingenting som jag tycker är OK) men tyvärr mänskligt.

Det är inte nödvändigtvis bra för rasen om man enbart skule avla på ett enda kriterium, säg HD-resultat. Det beror också på litet på hur säker man är på att det resultat man testar är säkert (HD är det egentligen sådär med; man kan mycket väl röntga om en hund och få ett anant utlåtande), och det är mycket enklare att avla bort sjukdomar om det är en enkel nedärvningsgång. Vissa defekter kan man göra DNA test på och då kan man ju enklare plocka bort anlagsbärarna ur aveln.

Det hela är en balansgång, eftersom man kan begränsa avelsbasen för snävt; då får man problem med för hög inavel.

En annan svårighet att åstadkomma resultat i aveln, hälsomässigt, är att upföljningen är svår. Uppfödarna har inte möjlighet att tvinga sina valpköpare att röntga/ögonlysa/göra ultraljud eller vad som nu skule vara aktuellt för rasen. Även om man skriver in det i kontraktet är det tyvärr sedan inte avtalsmässigt bindande (det här har diskuterats vitt och brett på ett antal hundforum).

När man är valpköpare är det lätt att tycka och ha sikter på att uppfödaren skall ha koll på sina linjer, hälsomässigt. Men sedan borde det även vara valpköparnas för..ade skyldghet att testa sina hundar så att uppfödare kan använda den informationen för att förbättra sin avel.

Det är lätta att peka finger på uppfödarna och säga att "de måste göra något". Men då krävs det att vi som är valpköpare också drar vårt strå till stacken.

Jo jag är faktiskt relativt bra insatt. Bodde många år med en katt som var halvperser och hon hade problem med tårkanalerna och kunde inte sköta sin egen päls själv, utan det fick jag göra. Detta för att en del människor tycker det är snyggt med en viss typ av utseende. Jag har även varit sambo med en hundinstruktör och lärt mig en hel del om hundar och träffat många irl. Fö så är alla exempel som jag tagit upp sånt som jag både har sett och läst om.



Ett steg i rätt riktning ju

Som sagt...väldigt onyanserat! En hundinstruktör behöver inte veta särskilt mycket om hundavel och allt kring det.