Kan man säga att mammor kommer bäst överens med sina söner och pappor med sina döttrar?
Kan det vara individuellt?
Varför störs mammor av döttrarnas beteende och varför störs pappor av sina sönernas beteende?

Vet ej. I mitt fall stämmer inte ditt påstående i alla fall.

Där ser man att det är individuellt!

Jag har aldrig störts av mina döttrars beteende.

Skönt för dig!

Fast det kan nog kanske ligga lite i det ibland ändå. Barn av samma kön som föräldern själv kan kanske bli "ens förlängda liv" på nåt sätt. Man kanske har större förväntningar om att barnet "ska bli det man själv aldrig blev"...äsch, jag vet inte.

Dumma frågor/tankar kan bara få dumma svar! Det är min tro Silos!!!!

Jag har bara ett barn, en son och det går alldeles utmärkt att umgås med honom. Jag har däremot två föräldrar, en pappa och en mamma och det var lättare att tala klarspråk med pappa. Om det är relaterat till personen eller könet låter jag vara osagt, men jag tror mest på personen.

Och vad menar du med det,tycker du att mina frågor var dumma?

Ja det var dom! Jag tänker inte utveckla det närmare, det finns bra o dåliga föräldrar helt enkelt om det sedan är en han eller en hon spelar ingen roll!

Nu har du totalt missuppfattat mina frågor!Det handlar ju inte om dåliga eller bra föräldrar!

Och du,frågorna är aldrig dumma,men svaren kan faktiskt vara det

Inga frågor är för dumma! Finns nog inget universalt svar på detta men nog har man hört/sett många exempel på mor/son som funkar bra ivf.

Jag vet mor och döttrar som inte alls har passat ihop. Om man får generalisera lite grovt så var det nog pga att mamman är lite mer pjoskig (hönsmammatypen) medan dottern framåt, självständig och rebellisk.

Har en son och två döttrar och har aldrig stört mig på någons beteende. Tack och lov

Denna filmklipp visar tydligt vad jag menade med mitt tråd här:
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/n...;videoid=753057

Så elakt. Det bestämmer väl inte du vilka frågor som är dumma, andra kanske tycker det är intressant att fundera på.

Tror inte att det stämmer på mig heller. Äldsta dottern är en glad och sprallig person, hypersocial och positiv ( lik sin pappa) så det går bara inte att störa sig på henne. Mellandottern är mycket lik mig och då kan vi ryka ihop när vi båda ska vara dominanta och betämma hur saker och ting ska vara:giggle: Vi har dock ännu mera roligt ihop för vi har samma typ av humor Sonens beteende störs jag verkligen inte av för han är mycket trevlig att ha att göra med för det mesta och hjälper till när vi ber om det utan att knota (nåja nästan ).
När jag var ung gick jag inte alls ihop med min mor däremot. Hon var konflikträdd (ingen bra egenskap av en tonårsförälder) och bad till gud i timmar!!! (hon var mycket troende) när jag gjorde "fel" eller betedde mig ohyfsat. Jag blev som galen av det och blev ännu värre - en ond cirkel Pappa och jag bråkade lika mycket som vi hade roligt ihop, jag var verkligen pappas flicka:)

Jag tror att barn och ungdomar behöver vuxna att bråka/stångas med lite då och då så att de vet sina gränser och får en chans att utvecklas som människor!

Våra söner har ett öppet förhållande till oss båda. Men visst är det könsdifferenser om vad vi talar om. Gällande barnbarnen har jag bättre kontakt med flickorna men jag tror att killarna kommer med tiden. Ännu låter de så mycket och det orkar jag inte. Men när den Stora Trädgården tar överhanden så hittar vi säkert varandra. Tjejerna är därvidlag mer mogna.

En lite by side variant. Ida 7 år, rastar Jonna i stan utan koppel. Tiken viker inte från hennes sida. Ingen annan i familjen har den kontakten med hunden. Möjligen yngste sonen som är hundallergiker! (Efter årets första spårning och hittandet av den fällda älgen som hon var först fram till har höjt honom till skyarna).

Jag märkt att jag kommer lättare överens med mina söner,speciellt den yngsta.
Dock har jag mycket bra relation till mina båda döttrar.
Jag bara undrar vad detta beror på eftersom jag har både hört och läst vad andra mammor har berättat att det var likadant för dem.
Och inte att tala om relationer till männens mammor!Sådana har jag läst mycket om och många unga kvinnor har problem med sin svärmor,men det är nog en annan historia....
Själv hade jag ingen svärmor.

Jag tror att det ligger lite i det, även om jag tycker att stör är fel ord.
Ofta har man lite större krav på sitt eget kön, men kanske också lite mer förtroende för att dom ska fixa det.

Ja,ordet STÖR är fel,det håller jag med dig om!