Nyårsaftonens förmiddag kollar jag lite datorinfo och sociala medier.
Fortfarande iklädd morgonrock reser jag mig för att gå ut i köket och plocka en ung orrtupp till vår nyårssupé om aftonen.

Toffeln glider fram någon cm. Vänster, = onda knät. Toffelns tå suger fast i golvet och fotbladet viker sig så att jag nästan känner stortån mot hälen. Bara det!
Faller i en oorganiserad hög på golvet och livet passerar revy framför mig. Fan vad ont det gjorde. Första trösten var jämthundstiken som ögonblickligen vet var jag har gjort illa mig och börjar att slicka vristen! På rätt ben. Sedan kom hustrun.

Lindar en elstisk binda om foten och linkar runt lite stötigt. Efter en timme så är foten ömsom het ömsom fryser jag om den. Av med bindan. Senare på kvällen kan jag börja stödja på foten. Att ta sig till akuten i Östersund är inte att tänka på bl a pga väglaget.
Nyårsdagen är svullnaden mer åt elefantiasishållet.
Bibehållen volym till i morse. ringer HC och får en så snabb tid att jag måste be om en senare. Jag infinner mig och blir läkarundersökt samt skickad till röntgen. Efter en handlingsrunda i tätorten så får jag reda på att röntgenläkaren vill ha fler bilder men att röntegenavdelningens dator har pajjat. Åker17 km tillbaka till Väst i byn och äter en lunch som frugan fixat. Ringer HC och hör om datorn är fixad. Jag får klartecken och kör tillbaka.
När jag skall anmäla mig i receptionen tar receptionisten telefonen när hon ser mig och efter ett kort samtal meddelar hon att röntgenavdelningen sagt att hon skall ringa så fort hon ser mig.
Får komma in direkt. 5 nya bilder.

Sedan följer en dryg timmes väntan på bildtolkningen från Österund innan min läkare meddelar att det är bara att ta det cool och vänta (på jamska skulle det ha hetat "väänt") tills svullnaden gått ner. Inga ligamentskador om än uttänjda och inga skelettskador. Så en titt på mina skodon från läkaren. –Fortsätt att ha de där skoterstövlarna! (alltså, om jag blir rädd så att jag hoppar så står de kvar där jag dem ställt

Nu kan jag sova lugnt i natt.

Varför skulle jag skratta?? Nä det låter mer som du behöver en kram fast du hade ju lite tur i oturen det kunde vart värre

Ursäkta om jag fnissar lite, lite, men vilket predikament !! Och på Nyår !!
Tur att det inte var värre ! Även om det gör ont ...

Jag bröt ett av alla mänskans fotben för många herrans år sen, blev också skickad lite hit o dit, körde (som du) själv runt till de olika sjukvårdsinrättningarna. Aj, aj, aj, vad ont det gjorde att koppla ! Fick, precis som du, rådet att linda + ha stödjande sko/känga på foten tills det inte gjorde ont längre ! Inget gips !

Hoppas det blir bra med din fot !

Klart man skrattar efter din beskrivning av händelsen du är ju inte humorlös fast å andra sidan så kan man ju läsa en viss ångest imellan raderna och så klart inte kul när sådant händer och man får åka kors och tvärs genom Norrland för att få veta hur det står till med foten .Fick själv ett fönsterfoder på min tå vägde säkert 1,5 kilo och krossade min stortånagel outhärdlig smärta katten for i taket av mina vrål stortån blödde oavbrutet i två dagar och efter det så var det endast Skotterstövlar som man kunde ha på foten i tre månader ,hade kunnat mörda snickarna då I vilket fall så var det gott att höra att du inte bröt något och fick gå gipsad,för då hade du ju inte kunnat jaga på ett par månader heller Krya på dig !

Inget att skratta åt trots din beskrivning! Uttöjda ligament kan ställa till problem lång tid framöver! Har gjort nåt liknande och efter det tog det månader innan foten fungerade normalt igen!

Krya på dig och ta det lugnt!

Stackare! Vill bara tillägga en liten (men tror jag, inte helt oviktig sak): Jag var utan dina yttre förutsättningar och betydligt längre söderut med om nästan samma sak för några år sedan. Och som tur var hade jag en sjukgymnast som granne, och samma dag berättade och visade och övade hon mig i hur viktigt det var att stödja precis som vanligt på den onda vristen för att inte få permanent nedsättning. Jag nästan grät över övningarna (som eg. bara gick ut på att jag gick över golvet fram o tillbaka medan hon tittade på och med jämna mellanrum ropade: Linka inte! Nu haltar du, gå vanligt!) Det gjorde väldigt ont, men vet man att det inte är farligt utan hjälper så står man ju ut. Tyvärr kan läkare oftast ingenting om sådant eftersom det inte riktigt är deras bord. Det dröjer länge innan man är bra, men detta underlättar (tyvärr, får man säga, pga av det onda i metoden).

Jag har väldigt svårt för att skratta åt andras elände men hoppas din vrist snart blir bra!

Inte sjutton skrattar man åt andras elände , då är det något fel.

Skönt att det inte var något värre , det är säkert jobbigt nog med din skada.

Nej jag kan inte heller skratta åt sånt En bekant har faktiskt brutit foten lagom före jul, hon får inte ens stödja på den, man kan verkligen hålla sig för skratt

Hoppas din fot slutar göra ont snart!

Jag skrattar aldrig när någon gör illa sig, det finns ett program på TV som heter Americas funniest homevideos dit folk skickar in filmer på när de klantat sig. Mycket är roligt men i många filmer ser man att personer gör vurpor som måste göra fruktansvärt ont och jag ser ingen komik i det.

Hoppas du blir återställd snart Överbölingen.

Sånt är så smaklöst!!! Har också sett såna program för länge sen, även om de försäkrar att de bara visar sånt där ingen kommit till skada så tycker jag det är sjukt att skratta åt barn som ramlar och slår sig Slutade titta när det började bli sånt. Kommer ihåg en liten pojke som tvärstannade och fick ett slag i bakhuvudet av lekställningen som fortsatte snurra. Han slogs till marken och såg förvirrad och rädd ut, det måste ha gjort väldigt ont. Hur f-n är folk funtade som kan skratta åt sånt??! Och jag tycker inte ens om barn, men jag skulle aldrig kunna skratta åt sånt.

Det är inte samma sak tycker jag, för åt det skrattar jag gärna. Personen som ev. skadar sig går ju ändå med på att skicka in videot för att alla ska kunna skratta åt det.

inte alltid, många gånger är det barn som får en gunga i huvudet etc.

Åt Överbölingens eskapader skrattar jag inte, det är mest tragiskt att inte maskiner funkar så man får fara hit och dit, det har hänt människor nära mig också. Lagom skoj...

Men åt AFV skrattar jag mer än gärna - älskar programmet! OK, allt är inte skoj men mycket är det, roligast är dock alla knasiga djur.
Men så kallar min pappa mig för Katastrof-Fia också!
Fast ibland är det kanske en mindre bra egenskap vilket poängteras när sonen kommer hem och säger att fröken blir arg på honom för han skrattar när någon gör illa sig. Ja vad säger man...? Borde kanske också få mig en utskällning av fröken!

Notera att jag glömde ett litet "då" i slutet av rubriken

Ang min tråd om vrickat fotblad.
Och att skratta.

Jag skrattar inte heller när folk gör sig illa, men det lättar upp för alla parter om situationen kantas med viss humor. Förutsatt att det inte är alldele s på tok och sorgligt.

Jag har två minnen som Vi skrattade inte då men det gör alla inblandade dagarna efter.

Nr1: 1962 gör två scoutkamrater och jag en fjälltur under tre veckor. Utan trangiakök och tält. Två dagar innan vi når fram till Idre är det dags för lunchpaus. De praktiska sysslorna var uppdelade enligt ett bestämt schema. Den här dagen skulle Dagge laga maten, Lasse fixa en eldstad och jag samla ved. Allt går rutinmässigt efter så många dygn tillsammans. Dagens skulle vara potatismos (pulver, usch) och lite torkat renkött som vi hade fått av en same några dagar tidigare.
Då händer det som inte får hända när man skall äta potatismos i det fria. Med strålande sol har vi inte noterat ett åskmoln som rusar fram skymt av en fjällkam.
Dagge står med kastrullen och sleven i hand och skall till att servera potatismos när regnet plötsligt vräker ner. – Potatismos! Säger Dagge. Nästa sekund – potatisvälling, följt av – potatissoppa!
Slutkommentaren blev – Det här skrattar vi inte åt nu, men väl när vi kommer hem.

Och tro det eller ej. Femtio meter längre fram bakom en krök på stigen står en olåst huggarbarack. Skönt med torra kläder.

Nr2: För några år sedan när ”Bananen”, förråd och vedbod stod där gäststugan nu står. Bananen, därför att det var vridet och sviktande samt gult till färgen, Hustrun hade gått in för att hämta något och när hon kliver ut så missar hon stocken framför dörren och kliver ner i en grop samt faller handlöst framstupa. Resultat = en stukad fot.
En av sönerna och jag stod alldeles bredvid och kittade fönster. Visst tröstade vi frugan och modern. Men än i dag skrattar vi åt händelsen av en enda liten anledning. Den fallna kvinnan pratade hela tiden under själva fallet!!!

Tänker att min incident hade inträffat senare under nyårskvällen! Aha!

Men tack i alla fall för er allas empati.

De skrattar säkert åt videon själva när de blir äldre

Ja långt efteråt kan ju många incidenter verka komiska men det är så lagom kul just när det händer.

Jo men visst, men det behöver inte gå längre än till nästa dag i de flesta fall. Redan i går skratta de vi åt incidensen.

jag är en sådan som kan skratta när någon ramlar och slår sig, tror inte att det är så ovanligt.

Pratade om detta med min man, jag har ju samma fallenhet som dig. Han tycker att det är något som saknas i skallen när man skrattar så...

Man vill väl inget något ont om man har alla" Indianerna i kanoten" !men man kan väl få skratta åt sättet Överbölingen beskriver händelsen med humor trots allt han fick stå ut med .Förstår han precis efter mitt öde med fönsterfodret inte så kul just när det händer och all smärta man får stå ut med men så där efter kan man ju skratta år eleändet !