Mina närmsta anhöriga (mamma, make, plast-son) vet vad JAG vill. Likaså vet jag, makens son och troligen makens tvillingbror, hur maken vill ha det, men om vi, allihop, "går bort tillsammans" eller hur man ska formulera det, så vet nog varken makens eller mina släktingar hur vi vill ha det.
Måste ta tag i detta. Jag vet ju hur snabbt och oväntat olyckor kan inträffa ...

En fråga: måste Vita Arkivet / Livsarkivet registreras någonstans och måste det bevittnas för att det ska vara "giltigt" eller räcker det med att skriva ner vad man vill och sen spara pappret nånstans i hemmet / bankfack el dyl ?

Får jag fråga en sak...?

Många vill inte att en präst ska stå och "svamla" vid ens begravning, att askan ska spridas för vinden/i havet osv.

Men jag tänker lite som så att en begravningsceremoni är ju inte riktigt till för en själv egentligen utan för de anhöriga som får möjligheten att gråta ut och få säga ett fint farväl.
En gravplats är en plats dit man går för att minnas sin anhörig, kanske en stunds tystnad och eftertanke.

Nu till själva frågan: hur många av er har frågat de anhöriga hur de vill att du ska begravas?
Det låter kanske som en knäpp fråga men jag hoppas ni förstår hur jag menar...

Det är just därför jag inte vill styra sonen, bara rekommendera. Men själv är jag jäkligt glad att pappa ville strös i minneslund, för jag vill absolut inte ha en grav att sköta om. Jag minns och saknar honom jämt och samt, jag behöver inte gå nånsans för att göra det.

Kan inte den ceremonin och platsen vara någon annanstans än en i en kyrka/på en kyrkogård?

Vi har pratat om det i familjen.

Frågan är ställd och besvarad. Döden ÄR en del av livet och ingen av oss kan undvika den . Ser att vi har samma inställning till vad en begravning är till för , då är jag alltså inte ensam om det.

Mina närmaste vet att de ska göra som de vill men vet ändå att jag vill brännas och helst spridas över havet. Om de inte gör det sviker inte mig utan de gör det som de vill för att minnas mig vilket väl är det viktigaste.

De finns ju där efter mig och jag kan inte lägga mig i , tack och lov , vad de gör. Vad kan jag göra om de inte följer en plan som jag gjort upp in i minsta detalj om hur jag vill ha det , hemsöka dem som en osalig ande ?

Vill de ha en grav så fixar de det så . Har själv en grav där mina föräldrar vilar men känner det inte som en stor uppoffring att sköta den, det är inte alltid det klaffar med blommor , ljus mm men det ger mig inte dåligt samvete. Gör så gott jag kan.

Min äldre syster gick bort för drygt 20 år sedan och jag har aldrig besökt hennes grav. Var naturligtvis på hennes begravning men har som sagt aldrig varit vid hennes grav.

Ändå finns hon hos mig , under flera år efter hennes bortgång tänkte jag som vanligt ringa henne flera gånger i veckan men det gick ju inte.

Så inte behöver man en grav för att komma ihåg någon men man gör som man vill , det är det viktiga tycker jag.

Har snackat med dottern om detta och hon har många kloka ord att komma med. Hon är totalt mot det att något skulle hamna hos min sida av släkten, så jag slipper oroa mig. Men närmare om begravning och sånt har jag inte tagit upp med mer än med min make --- vi båda vet hur vi vill ha det och det skrivs nu ner till den dagen om dottern kommer att behöva det. ......

Meronia !nu tror jag du har fattat mig helt fel !om jag skriver det Vita Arkivet så handlar allt om var jag ska begravas om jag ska kremeras eller inte hur jag vill ha min begravning vilken musik som ska spelas vad jag önskar för blommor osv ,mitt vita arkiv handlar inte om testamente alls . Men att skriva sina önskemål underlättar ju självklart för de efterlevande !

Motti, jag satt med Vita Arkivet från Fonus framför mig och skrev därför ned de förtryckta poster som fanns där. Vad var och en väljer att fylla i sedan är naturligtvis upp till var och en.

Hoppas jag får lägga mig i här och komma med en kanske lite udda fråga.
Finns det något i Vita Arkivet som berör vad som man vill ska hända med ens husdjur när man går bort?
Eller, vet ni hur man ska bära sig åt för att få sitt husdjur som "arvinge".
Alltså att det blir bra omhändertaget, när man inte har några släktingar eller liknande som det går att lita på.

Jag tror nog inte det, men det går väl skriva en notis om det om man inte har kommit överens med någon som skulle kunna överta husdjur.
I mitt fall kommer det bli en papegoja över, men maken kommer att ta hand om den, men sedan har jag fått redan en förfrågan av en yngre vän att han skulle gärna ta över gojan, om inte denne nuvarande men den som jag sedan har skaffat. ....... Någon hund blir det inte efter denna vi har.

Min dotter hade tagit hand om allt annat än en ilsken goja, det är redan färdigdiskuterat........

Kanske någon annan har fler förslag och du kanske skulle kunna höra dig för......

Efter att ha begravt en nära anhörig och fått räkningen så bestämde jag mig för att inte ha nåt vitt arkiv utan låta dom göra vad dom har råd med.
Jag har sagt till dom att jag tycker det är att slänga pengarna lite i sjön dom får gärna köra mig direkt från dödsbädden till krematoriet utan begravning.
Dom kan ju ses ändå, skulle föredra att dom gör det och äter nåt gott än att kosta på en dyr cermoni, och minnas mig kan dom lika gärna göra vid köksbordet som vid en grav.
Däremot har jag eftersom det finns särkullbarn med, gjort ett testamente dels för att ingen ska kunna ställas på bar backe för att nån kräver sin lott och dels för att det finns vissa smycken t.ex. som en släkting gjort som jag vill att döttrarna ska ha.

Det är inte de anhöriga som betalar begravningen, det gör du ju själv via ditt dödsbo. Efterlevande får kanske mindre i arv om begravningen blir dyrare. Men det är ju med begravning som med andra skulder, arvsskifte kan ske endast efter att dödsboets skulder reglerats. Och efterlevande kan inte ärva skulder. Så värsta som kan ske är att efterlevande inte får något arv.

Inte helt rätt väl eftersom alla faktiskt inte har några tillgångar och då kan det nog bli så att de efterlevande betalar kalaset.

Jag kan tänka mig att anhöriga väljer att fylla i vad som fattas i dödsboet för att finansiera en begravning. Fast jag funderar på om det för dödsbon efter dem som varken har försäkring eller tillgångar som täcker begravningskostnader finns något annat samhällsstöd. Är det någon här som vet hur det ligger till?

Min enda erfarenhet är när min mamma dog, men hon hade både försäkringar, tillgångar och dessutom hade hon satt undan pengar till begravning så för oss var det inget problem.

Ja jag tror att det finns något sorts begravningsstöd man kan söka.

http://www.skelleftea.se/default.aspx?id=32199

Det låter bra att dödsbodelägare kan ansöka hos socialtjänsten om stöd till begravning om den avlidna inte hade några tillgångar. Även en fattig förtjänar ett värdigt slut och de anhöriga ett värdigt avsked.

Visst kan anhöriga betala, men de är inte tvungna. Saknas tillgångar i dödsboet och dödsboet inte har någon begravningsförsäkring så går kommunen in och betalar för en enkel begravning. Finns inget som tvingar anhöriga att finansiera en begravning.

Dessutom om man plockar bort allt lull lull så kan en begravning kosta så lite som 2000-5000 kr beroende på var i ladet man bor (kista och kisttransport), allt annat kan man fixa själv eller få gratis. Har svårt att se att ett dödsbo inte ens skulle ha den summan. Men även om den summan skulle fattas så betalar kommunen som sagt för det.




Ja, kommunen betalar för begravningen. I vissa fall även den församling man eventuellt tillhör.

Jag sa inte att de var tvungna utan att det kan bli så att de efterlevande betalar.

Ja som jag skrev får dom göra som dom vill och jag tycker dom kan ha roligare för pengarna än att lägga x antal tusen på en begravning.



OM det finns tillgångar och försäkringar ja.