Jag hörde på nyheterna häromdagen att endast en liten andel av dom som gjort en ballongsprängning för att vidga hjärtats kranskärl följer läkarens råd om mat och och motion.

Vad beror det på? Varför prioriterar människor ner sin egen hälsa?

Ungefär samma som det de rapporterades om förra veckan, folk som en gång fått hudcancer fortsätter sola. Jag tror helt enkelt folk har för stor tillit till sjukvården, de litar på att allt går att fixa så de behöver inte lägga om sin destruktiva livsstil

Ja varför gör inte folk som andra säger? Fråga dom!
Gör du som doktorn säger eller gör du på ditt eget sätt?
Det finns folk som tror mer på hokuspokus än på farbror doktorn.

När det gäller motion så handlar det väl i första hand om att man gör det över huvud taget. När det gäller mat finns det ju olika sätt om det nu är det du menar.

Vad jag förstod det så gör majoriteten inget alls utan lever som de gjorde tidigare.

Det ligger nog mycket i det ni säger, både Stintan och Huggorm. Det finns alltid en massa konstiga orsaker till att inte ta till sej forskningsrön....

Finns många som inte kan motionera.
Kan ju också vara så att känner man sig inte sjuk/dålig så är det svårt att motivera sig själv till att ändra sin livsstil. Man orkar inte bry sig kanske. Det är nog inte så enkelt som det låter.

Jag tror mycket på lättja och att allt löser sig ändå.
Finns ju massor av saker man borde göra men inte orkar.
Sallad/frukt varje dag. Tandtråd etc...

Om jag skall tro något så är det nog att människor har en slags inneboende optimism som gör att dom tror att inget skall hända.

Samma som när människor tar risker i trafiken.

Sedan undrar jag också om det trots allt kan vara kunskapsbrist men jag vet inte.

Är man lagad och dopad är det bara att köra vidare

Kan bara tala för mig själv men skulle jag bli tvungen att operera mig för te.x cancer, fetma, hjärtproblem mm så skulle i alla fall jag, efter att ha fått en andra chans, förändra min livsstil och ta till mig vad doktorn rekommenderade.

Tror egentligen inte att man kan skylla på det. Drabbas man av något allvarligt blir man väl automatiskt extra intresserad av vilka faktorer som spelat in och vad som kommer att påverka hälsan i fortsättningen. Det finns hur mycket information att tillgå som helst, inte minst på nätet.
De som "bara" ligger i riskzonen kan nog däremot drabbas av den där inneboende optimismen du nämnde.

Folk vet hur de ska göra inte minst om man t ex gjort en operation då får man ju råd efteråt , kanske t o m gå till en dietist.

Jag tror att det är svårt att ändra vanor , om man levt på ett sätt i 30 - 40 år , kanske ännu längre , så är det inte så lätt att ändra sig.

Är det inte så att man börjar bra men så småningom faller man alltmer tillbaka i gamla vanor ?

Om man vant sig vid att sätta sig framför TV:n framåt kvällen så är det inte så lockande att ge sig ut på en promenad.

Men jag håller med , en del uppför sig helknäppt. Vet en kvinna som fick nytt hjärta och nya lungor. Hon hade rökt hela sitt liv , gick t o m upp på nätterna och rökte , och motionerade aldrig. Hon var definitivt inte överviktig , konstigt nog , men hade en urusel kondition.

Tror ni hon slutade röka efter operationen ? Inte då , så ett kort tag efter den så dog hon.

Hon har två döttrar varav den ena , nu drygt 50 år gammal , lever exakt som sin mamma och hon är dessutom överviktig. Inte ens att förlora sin mamma i förtid kan få henne att ändra sina vanor , så vanor sitter hårt.

Frågan är om det skulle gå lättare om människor i samma situation slog sig ihop i en grupp och t ex promenerade tillsammans.

När jag bodde ensam så hände det att jag blev sittande i telefonen istället för att gå ut och gå trots att jag gillar att promenera.

Dom ordnar ju så kallade självhjälpsgrupper när det gäller allt möjligt så om man genom vårdcentralen skulle kunna komma i kontakt med andra som behövde komma igång så kanske det vore en väg för dom som redan fått hälsoproblem.

För egen del ville jag gärna spela badminton men då måste man först hitta någon att spela med och sedan behöver båda vara med i en klubb för att få vettiga tider och jag lyckades inte hitta någon som ville spela regelbundet.

Men trådstarten var egentligen för att jag försöker förstå hur människor tänker kring detta. Dom har ju börjat skriva ut motion på recept men långt ifrån alla läkare tillämpar det men det kanske ger mer tyngd än bara allmän rådgivning. Många får i och för sig inte ens råd och frågan gäller ju inte bara dom som gjort ballongsprängning även om den aktuella undersökningen gällde just det.

Christa du har ju aldrig haft förtrående för läkarkåren eller vårdcentralen.....

Vad skall dom göra som int ekan motionera? Det finns många som gärna skulle vilja göra det men inte kan. Skall man ge upp dom? Skall man då t.o.m. ympa i dom dåligt samvete? Räcker det int eatt dom mår dåligt?

Mat? Visst spelar mat en stor roll men jag ville äta enligt dina principer

Visst finns det människor som slarvar med sin hälsa men jag tror att dom är i minderhet.

Elisabeth

Sedan måste väl många ändra sin livsstil för att överhuvud taget få bli opererade för sin åkomma. Innan en operation kan göras alltså.

Christa , att slå sig ihop i grupper finns redan inom vården. De som t ex haft en hjärtinfarkt träffas efteråt för att motionera , prata om livstil ( bl a diet ) , får gå och prata med kurator mm .

Själv har jag fått gå på mycket sjukgymnastik under lång tid och där fanns det fullt med folk som gått igenom än det ena än det andra när det gäller sjukdom/skador.

Det finns de som inte dyker upp ens till det , de som inte tror på vården och att de skulle behöva hjälp därifrån. " Jag tränar väl genom att hålla på hemma med dagliga sysslor så jag sk-ter i att åka till sjukgymnastiken , dessutom kostar det " den attityden har en del , främst äldre män har jag märkt.

Ja, jag vet att tongångarna mer och mer lutar åt det hållet i alla fall...

Det är nog rätt olika på olika vårdcentraler. När det gäller råd kan det ju även skilja beroende på vilken läkare man går till på samma vårdcentral. Här i trakten vet jag flera som inte fått några råd alls.



Huvudfrågan var varför dom som kan ofta väljer att inte förändra något.

"I en studie som Hjärt- lungsjukas riksförbund gjort deltog drygt 1 000 personer som genomgått ballongvidgning. Vid det första återbesöket uppgav majoriteten att de inte ändrat sina levnadsvanor."
Hela texten finns bl a här: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Nyheter...r-hjartinfarkt/

Man får nog fråga de berörda för att få ett svar på din fråga Christa. Lite konstigt om inte den frågan ställdes när de gjorde undersökningen.

För andra blir ju svaren bara hypotetiska men jag tror att många tycker att det är jättetråkigt att motionera och då i synnerhet att promenera.

Kastas det inte lite sten i glashus här?
Hur många av er tränar i en timme eller mer två till tre gånger i veckan, äter bara nyttig mat, röker inte, dricker inte, och undviker att vistas i sol?

Det är lika nyttigt för er som det är för de som tidigare varit sjuka.

Jag har inte kastat något men... Tränar gör jag inte men jag rör mig en hel del. Äter inget onyttigt men en matfundamentalist håller nog inte med. Ingen rökning, inget drickande(alkohol) och solar aldrig. Vistas dock i solen om det inte går att undvika. Samlar ju på lite D-vitamin.

Då är det väl jag som är svarta fåret här då

Gjorde en ballongsprängning akut för snart två år sen (42år då om det kan va av intresse).
Lever ungefär som förut tycker jag.
Super, röker och äter som jag vill.
Inte för att jag äter speciellt onyttigt men ändå.
Röker väl i ärlighetens namn betydligt mindre med men inte slutat helt.
Motionen står skruvdragaren och spaden för, typ.
Tycker det får räcka.
Man har ju begränsat med tid och tycker det är viktigare att dona hemmavid när orken finns än slita på skorna på annat håll.
Helst i fullt solsken givetvis, och med en öl och en cig i pauserna

Resonerar lite som så att med ett trångt kärl vidgat och en drös mediciner på det varje dag så är risken att få en ny infarkt mindre än den var innan jag verkligen fick en.
Blodet flyter lätt numera åtminstone vilket märks när jag skär mig...

Du har ju en poäng i det även om det är mer förståeligt att människor tror att dom skall fortsätta att vara friska än att dom som redan åkt på en smäll inte kämpar för att slippa fler.

Frågan är om det i alla fall informeras för lite. Fast när det rökning så vet ju alla att det är farligt och många röker ändå så något mystiskt är det ändå med människans tankesätt.

Det finns ju förståss mycket information på nätet men vem läser den?

Alla rökare (förutom de som saknar beroendegenen) vet hur svårt det är att sluta.
Att skuldbelägga gör ingen friskare. Själv slutade jag i ca 10 år innan jag lyckades med min långpaus som förhoppningsvis räcker hela livet.
Jag slutade innan mitt hjärta började bråka. Det har inte börjat ännu och förhoppningsvis börjar den inte heller, men oddsen är låga. Mammas alla fem syskon har hjärtproblem, inklusive hon själv. Min äldsta kusin på mammas sida fick sin första hjärtattack innan han fyllt 35 år, det är en renlevnadskille som tränat hela livet. Den ende av syskonen som klarade sig från hjärtproblem är en bror som dog vid 36 års ålder av hjärnblödning.
I min släkt finns däremot inte en enda med högt blodsocker, oavsett levnadssätt. En del sitter i generna också.

En fördömande attityd leder ofta till motsatt effekt påstås det ju. Dock tycker jag att det är en ytterst relevant frågeställning med tanke på hur det ser ut med folkhälsan i dagens samhälle.
Själv tänker jag inte ens deltaga i någon hälsofreakstävling eftersom jag vet med mej att jag inte skulle ha någon chans att vinna den ändå.
Dessutom tror jag att "för mycket och för lite skämmer allt" oavsett vilken livsstil man än väljer att följa.

Halaj!

Det där resonemanget kan ju appliceras på en massa annat. Wienerbröd, t.ex.
Alla vet ju att wienerbröd är en kaloribomb som i princip består av fett och socker.
Den tillför inte mycket nyttigt till kroppen, utan lägger sig som bomull kring midjan.
Ändå äter folk dem. Obegripligt.
När det finns spenat, broccoli och morötter!

//T

Att det är svårt att sluta är ju helt sant, åtminstone för dom flesta. Men det är fortfarande många ungdomar som börjar röka. Får dom tillräckligt med information eller vad får dom att börja om dom vet att det är farligt?

Själv bestämde jag mig för att aldrig prova när jag såg att pappa försökte sluta utan att lyckas. Sedan när vi fick information i skolan att det var farligt så blev ju intresset ännu lägre. Jag berättar inte det för att skryta eller något i den stilen. Jag undrar helt enkelt hur man resonerar om man bestämmer sig för att börja röka även om man vet att det är farligt. Sedan tror jag faktiskt inte att eleverna får tillräckligt med information.

Det där med skuld förstår jag inte riktigt. Skuld gentemot vem?

Ja ingen vill väl bli sjuk egentligen och ändå ökar diabetes typ 2 lavinartat. Kalkylerar man med risken att bli sjuk eller får människor för lite information? Jag höll ju på att få det av stress och hade jag haft den kunskap jag har idag så hade det inte blivit så.

Men om dom som redan blivit sjuka struntar i hälsan så är det kanske framförallt psykologi?

Ungarna har väl föräldrar! Varför tror du att folk är så oinformerade hela tiden. Det tror inte jag. Att börja röka kan vara t.ex. grupptryck, nyfikenhet (en eller några gånger är inte farligt tror man) det finns säkert fler anledninga till att folk gör saker som är farliga/skadliga.

Jo man skuldbelägger folk när man matar med att dom borde motionera mer, äta bättre , inte göra si o inte göra så. Själv blir jag obstinat av sånt. Ju mer folk tjatar desto mer gör jag tvärtemot.

Håller för en gångs skull med: Hellre morot än piska!
Och låt för all del alla ta allt i sin egen takt, man behöver inte lägga om ALLA vanor på en gång för att få ett friskare liv, oftast är det då som allt rasar och man är på ruta ett igen.
Nej, vill man har förbättring sker det oftast med enkla medlen (vilket förståss skiljer sig från person till person).

Alla ungar är nyfikna på det som är förbjudet, halvförbjudet och som föräldrar och vuxensamhälle säger är aja-baja. Det är inget konstigt i det, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Sen är det olika hur mycket av det förbjudna som man vågar sig på. Och den bedömningen påverkas nog av hur förståndig man är, hur väl föräldrar och lärare m.fl. nått fram med informationen om hur farliga saker är osv osv. OCH hur starkt grupptrycket är. Grupptryck är en farlig sak, det får människor att göra saker som de inte alls vill, men alternativet känns ännu värre för dem.

Av samma anledning som ni dricker alkohol samt aldrig tränar. Det är exakt samma princip, fast om än i ett mindre perspektiv.

Lite lustigt att fokus plötsligt hamnat på ungdomar och rökning. Det är väl den enklaste frågan att svara på eftersom vi alla har varit unga själva en gång och vet hur man tänkte då. Är det någon gång i livet man känner sej odödlig och osårbar var det väl just i den åldern och att vuxna mest bara var jobbiga och tjatiga...eller har vissa av oss glömt hur det var?

Var det bara jag som inte hade minsta lust att börja röka när jag var tonåring? Jag hade inte minsta tanke på att prova, jag visste ju hur farligt det var och hur illa det luktade. Och jag såg ju vilka det var som gick upp till affären bak skolan och rökte, det var inte några jag ville börja umgås med

Det är nog betydligt färre i din generation som började röka än i generationerna innan.

Egentligen skiter jag i alla goda råd om hur man skall leva, för att leva lite längre. Min svärmor är 95, och de senaste 10-15 åren har hon klagat över hur jäkligt det är. Jag lever på det sätt jag tycker är bäst, till all lycka för mig själv. Jag njuter av vin, goda middagar, gott sällskap och lite rökning då och då! Varför skall jag ut och springa, när jag inte tycker det ger mig ett mervärde. Lite rundare om magen, men glad och god i sinnet. Är det inte trivsel vi alla längtar efter? Livsnjutare? Javisst! Ute och reser och upplever andra kulturer, andra människor, och ser oss omkring. Det finns inga fickor i svepningen!!

Den dagen jag ser en joggare som kutar förbi och har ett leende på läpparna skall jag fundera på att också börja

Det där är väldigt intressant! Menar du att du känner skuld inför dig själv? Kan du beskriva lite mer konkret?

Om du och många andra känner sig obstinata av information om motionens fördelar, vad skulle då istället öka motivationen? Hur ser dom perfekta morötterna ut?

Själv ser jag två svårigheter i det hela.

1. Människor tror inte att dom skall drabbas av något som ännu inte har hänt och ju yngre och friskare man är ju svårare har man att ta till sig budskap om allvarliga hälsoproblem som kanske dyker upp i framtiden.

2. När det gäller vinster som att man blir piggare, gladare, får mer ork även mentalt och får mer lust att ta itu med vardagsbestyren, sover bättre osv så är det vinster som kommer efter ett tag och den som inte upplevt det kan nog inte föreställa sig hur det känns.

Det som är intressant i resonemanget med morot och piska är att det ger en känsla av att vinsten skulle vara någon annans och inte din egen.

I andra sammanhang där du kan välja mellan olika saker så behövs ju varken morot eller piska för att du skall välja det som ger dig mest. Du behöver ingen piska för att välja löneförhöjning, den godaste maten, den skönaste sängen, den roligaste prylen eller den vackraste blomman.

Det kanske ändå mycket handlar om att tydliggöra vinsterna istället för att komma med rekommendationer om vad man bör göra.

Sedan håller jag ju med om att det inte brukar hålla om man sätter ambitionen för högt, det brukar spricka förr eller senare.

Det är väl inget konstigt att man kan få dåligt samvete när man inte gör/gjort något man vet att man borde. Det blir ju inte bättre för att andra tjatar om sånt man redan vet. Jag undrar om du förstår hur det känns att vilja men inte kunna. Du kan ju inte utgå från dig själv hela tiden utan människor har olika förutsättningar.

Finns ju massor av människor som levt ett sunt liv med bra kost och motion mm som ändå drabbas av ditten och datten. Dessutom tycker jag att det verkar urtråkigt att gå omkring och tänka på sin hälsa hela tiden.

Hur skulle vinsten kunna vara någon annans?

I andra sammanhang säger du behövs varken morot eller piska. Nej självklart inte eftersom du väljer något som i sig självt är en morot och inte har några alternativ. Måste man däremot välja mellan en rolig och en tråkig sak så vill det nog till att man får en riktigt god morot för att man ska välja det tråkiga. Eventuella framtida vinster vet vi faktiskt inget om eftersom livet är som ett lotteri.

Jag har funderat en del på det där med roligheten. Många tillbringar ju mycket tid på Facebook och på andra sociala medier. Motionsformer som tillfredsställer sociala behov borde vara attraktiva. Olika spel och lekar och kanske sådant som skapar utmaningar oavsett hur skröplig man är från början.

Sedan är det ju förståss olika vad man tycker är roligt. Jag gillar att promenera, speciellt ute i naturen. Att vandra bland vitsippor och fågelkvitter ger mig mycket avkoppling och glädje.

Svårare är det ju för dom som bor inne i stan men där finns ju mer inomhusaktiviteter att välja på så dom har det ju lättare på vintern när det är kallt och mörkt ute.

Dåligt samvete har jag dock aldrig haft för att jag inte motionerat. Min kropp skrek hela tiden efter mer rörelse när jag jobbade på kontor men på kvällarna skrek den också efter sällskap och då hade det ju varit bra om det hade varit lättare att kombinera.

Om motion är något man gör för att man borde och inte för att det känns bra så förstår jag att det är lätt att välja bort.

Men om man t ex börjar få högt blodsocker, är inte det en tillräcklig vinst då att man får ner det?

Lite svårt att svara på dina frågor för ena sekunden pratar du om ungdomar, nästa om friska människor o så plötsligt sjuka.
Det är ju individuellt vilka motionsformen som skulle kunna vara attraktiva. Jag t.ex. är rätt mycket på Fb men jag är ingen gruppmänniska.

Christa alla kan inte motionera och då spelar det ingen roll om man bor på landet eller i stan och för dem låter det du säger snarast som ett hån. Jag frågar mig ibland, när värken känns som värst, till vilken nytta jag motionerat så mycket som jag gjort tidigare i mitt liv. Hade kanske kroppen varit lite mindre utsliten idag. Något svar lär jag inte kunna få.
Högt blodsocker kan man kanske få ner på annat sätt än genom motion förhoppningsvis.

Ok, huvudfrågan var varför dom som kan motionera prioriterar bort det. Egentligen handlade det inte bara om motion heller. Nyhetsinslaget handlade om så kallade livsstilförändringar över huvud taget.

Vad jag förstår har du lagt om kosten. Det är ju väldigt många som inte kan tänka sig att göra det. Vad var din morot i det fallet?

Ja du ser frågan är så komplex så det går inte att avgränsa och ge generella svar och råd.

Vet inte om det fanns någon morot direkt när det gäller kosten. Nyfikenhet kanske.

Människan är inte särskilt rationell. Ofta prioriterar vi det som känns bra på kort sikt, framför mer långsiktigt välbefinnande...

Hittade det här i en rapport: "En stor andel av den svenska befolkningen över 40 år är så otränad att deras syreupptagningsförmåga knappt överstiger vad som krävs vid sömn"

Även jag uppfattar det som hån när man tror att alla skall motionera.

Visst många yrngre kunde motionera men Christa tänker du inte på det hur många/dom flesta barnfamiljer har det. Båda föräldrar jobbar. När dom kommer hem måste dom först jäkta till dagiset och hämtar ungarna. Trött och många gånger griniga också. Är barnen större, ja då måste man kolla läxorna osv. hungriga är dom alla i alla fall.

Då gäller det först att fixa mat till alla, sen maste man också ha tid ihop med barnen. När dom väl har lagt sig, blir det plock i hemmet. När skall dom vara ute och motionerar?

Inte heller letar föräldrar först på internet om maten dom hade tänkt sig är nyttig eller ej.

Visst det finns mycket information på nätet och även mycket som säger olika saker. Och det som är nyttig för dig, kann vara helt förkastligt för mig.

Och inte heller skall jag först läsa stora avhandlinmgar eller söker olika svar på ett forum för att kunna stoppa nåt i munnen.
Skall man leva så ja då går livet förbi en.

Christa tycker du att en 20 åring skall tänka alltid på va eventuellt kan hända om 30-40-50 år? Skall man hela tiden behöva< tänka på att ev. senare kunna råka ut för en infarkt? Då skulle livet blir för trist.

Alla sittande jobb ger också livstidssjukdomar. Vad gör man åt det?

Elisabeth

Ja det är verkligen synd om alla som inte hinner och det där med sittande jobb är ju också ett elände. Det måste vara väldigt jobbigt för dom med nyheten som kom häromdagen att det är livsfarligt med för mycket stillasittande.