Jag kan inte låta den här dagen passera obemärkt, det har blivit min "Milla-dag" för att jag aldrig ska glömma henne eller för att hon skulle ha dött helt i onödan. Man kan göra skillnad, både du och jag.

Nu är det fem år sedan min vän Milla dog. Hon lämnade vänner, familj och sina hundar kvar. Hon hade kanske kunnat leva idag, hon hade behövt få ett nytt hjärta. Inte för att hennes hjärta inte var varmt eller stort nog, det var ett mekaniskt fel på det. Men det fanns inget hjärta över till henne. Jag vill be dig som läser det här om en tjänst: Ta dig tid att fundera i några minuter på hur du vill göra med din kropp när du inte längre behöver den själv. Det finns andra som kan få låna lite av dig och leva vidare i livet tack vare ditt beslut. Men då måste du bestämma dig innan du dör. Om du är osäker eller vill veta mer, så läs mer på Livsviktigt: http://www.livsviktigt.se/Sidor/default.aspx . Har du redan tagit ställning tar det bara en minut att registrera sig i donationsregistret, det kan du göra här: http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret det går fort, du kan ändra dina önskemål när du vill. Gör det på en gång, man vet aldrig om man har tid att göra det sen. Ungefär åtta av tio svenskar är positiva till organdonation, men det är bara runt 100 registrerade donatorer som dör - men 700 personer som väntar på organ, varje år. Om du vet vad du vill göra med din kropp efter din död, registrera din önskan.

Bilden visar Milla och Harry. Hon lämnade oss den 4 Mars 2008. Milla var en solstråle i ens liv, alltid sprudlande glad. Om jag dör vill jag ge livet till någon annan om det går. Kanske känner du likadant? Tänk om det hade funnits ett hjärta till Milla när hon behövde ett!

Fin tanke det här Anna-Karin!

Själv tog jag ställning för snart 20 år sedan och finns registrerad! Även familjen är informerad!

Har en fd svägerska som för några år sedan fick nya organ och nu kan leva ett normalt liv igen!

Så om fler tänker på andra skulle det vara bra!

Fin tanke! Jag själv har varit med i över 20 år och även mina vuxna barm. Hade en kusin som väntade på hjärttranplantation men hann aldrig få något tyvärr.

Jag har också varit med länge, anmälde mig redan innan datorernas tid.

Har tänkt på detta en del när det var frågan att ge min ena njure till min syster, men det blev inte av.

Jag misste min bästis i ett akut hjärtinfarkt -06 (hon blev 51 år och lämnade efter sig 3 barn o ett barnbarn) och jag saknar henne fortfarande, men där visste vi inte före vad som orsakade hennes dödsfall och hon kanske hade kunnat räddas om hon maken hennes hade kommit hem bara en timme tidigare......

Vi har inte gett tillåtelse att ge organ mer än till oss inom familjen, jag är lite villrådig i denna fråga än så länge, men det är en verkligen en behövlig gåva i så fall.
Min tanke är att inte ligga dålig och medvetslös i den stunden som de får in en annan som kunde behöva mina organ och att de väljer mellan oss....... vem av oss får leva.....
Jag är klyven.

Nu har du nog missuppfattat det hela. Man tar bara livsviktiga organ från döda människor.



Jag har stått i organregistret sen lång tid tillbaks....

Av de som tvekar är det säkert många som tänker som Ugglemormor. Rädslan är att man inte ska vara riktigt död. Om kungen eller stadsministern akut behöver ett nytt hjärta och jag ändå är nästan död...
Jag vill dock inte tro att man gör så i vår civiliserade värld.

När jag var ung sa jag nej för att känslan att man skulle skära i mig när jag var död kändes obehaglig, men man blir klokare med åren.
Jag är också anmäld som organdonator sedan säkert tjugo år.

Jag vet det att det gäller för det mesta avlidna personer, men de kan inte ligga länge så för då blir organen också "döda", oandvändbara.....
Känner till fall där det har gjorts ett aktivt val att den äldre få gå när en ung kommer in och behöver akut organ.....
Det känner jag som skrämmande senarium.......
visserligen hade kanske bägge avlidit, eller att den som de skulle ta organ ifrån kan komma på benen igen, men dock är risken liten, men den kommer att bli ett jobbigt fall för de anhöriga som hoppas att hen vaknar och att få en sådan fråga gör saken inte bättre......
Det var så jag menade...

Bara hjärndöda Ugglemormor!
Jag har bestämt mig för att tro att det aldrig görs val som du beskriver det.

Har tänkt anmäla mig länge så tack för påminnelsen, är nu anmäld.

Eva,

Jag hoppas att den situationen uppkommer, men jag VET att det har hänt gm. en som fick organ att de hade en "hjärndöd" (obs de hör fortfarande) anhöriga blev frågade om att de ville stänga av.....

Sådana fall är jobbiga för deras anhöriga som hoppas när deras kära ligger i coma och får en sådan fråga.
Nu löste det ju bra, den donerade gav upp andan och sedan var det enklare för anhöriga att låta ge bort det andra behövdes.
Jag har jobbat på intensiven och vet hur snacket går........

Tack Anna-Karin Lundberg för att du berättade om din vän och att du uppmanar till organdonation.
Jag har en man som med stor sannolikhet behöver en ny lever så småningom. Senast var det bara väntade förändringr som läkaren sa, det är alltså inte akut ännu, men det är en tidsfråga när det blir det.

Det var bra att ta upp detta till diskussion för att det har inte varit så nära inpå i vårat liv förrutom syrran, men man kan leva med en njure och ge bort den andra, men vi matchade inte ihop och man tog hänsyn till min tillstånd om jag behöver ha bägge ....... när man har haft så mycket krångel i kroppen.....
Mor hade endast en njure och den hade passat, men det löste sig sedan för hennes del.....

Detta gav mig en tankeställare när vi har varit så anti hela familjen mot detta, men får ta nya beslut när det blir så många som behöver organ och att dessa operationer ger ett bra liv till den som får nytt.

Anma;
Jag vet inte om jag är ute och cyklar, men när det gäller en lever så hade jag för mig att den växer under livets gång och man kan i så fall dela med någon den biten att kunna klara sig????
Det är mina gamla tankar fr. tiden jag läste till sköterska, vet inte mer om det stämmer.....
hoppas att din käresta får det han behöver, nu är ni ju sedan friare från skador och elände......

Va fint AnnaKarin att du gjorde något bra av denna dag. Hoppas det väcker tankar som leder till handling hos många. Själv är jag och sambon registrerade sen länge,vi har båda mist nära vänner alldeles för tidigt,oavsett om en donation kunnat hjälpa dem så vill vi ta ställning.Jag tänker också på anhöriga tanken på att de ska få frågan om jag svävar mellan liv och död känns inte rätt.Därför tar jag själv ställning för donation nu när jag kan.

Väldigt fin tanke Anna-Karin och jag hoppas att det ger en del den där sista putten att verkligen skriva på för organdonation.

Ugglemormor.
Koma och hjärndöd är inte samma sak. Det har t o m jag lärt mig utan att ha studerat medicin.

Angelägen fråga.....
Kan man tänka sig att ta emot organ borde man också kunna tänka sig att ge...
Är själv registrerad sedan många år.

Också registrerad sedan många år.

Eva,

Jag vet skillnaden mellan dessa två olika tillstånd, men när kroppen hålls vid liv med maskiner och patienten inte visar mer än kallas hjärndöd ----- så har inte själen gått vidare utan finns där och den hör, ser allt....... men den förstår att det finns inte någon återvändå, men finns där ändå....

Då kroppens funktioner slutar totalt att fungera maskinellt, då lämnar själen sin boning även att den är inte längre så fast i sin kropp, men nära den..... ett svagt silvertråd binder vår kropp och själ ihop och den brister inte förrän kroppen tas ur maskinerna.

Som medial, har jag sett detta med egna ögon, och jag tror inte förrän jag själv ser det...... och detta har jag sett så många gånger så det tvivlar jag inte på.
Vår ande vet att den ska vidare .... men vill finnas nära de kvarvarande kära tills det är dags.....

Självklart står jag med i donationsregistret! För mig är det så självklart. Varför ska jag som död behöva mina organ när någon annan kan ha nytta av dem? Kan jag hjälpa någon vill jag självklart göra det.

Fint initiativ av dig, Anna-Karin.

Leverchirros betyder att levern dör mer och mer och det som är dött är dött, det kan inte bli levande igen. I USA bland annat opererar man in en lite bit frisk lever från tex anhörig som sedan får växa till sig, men i Sverige anses sånt för riskabelt. Tror att det forskas på att ta en frisk bit från patienten också och odlar den större i laboratorium för att sedan operera tillbaka en "ny" lever.
I Sverige är det levertransplantation som gäller när ens egen lever inte klarar sitt jobb längre.

När det gäller mina egna organ så är det för mig en självklarhet att donera det någon kan använda, Jag skulle ta emot organ om jag behövde och då är det väl självklart att ge.

När det gäller mina nära och kära, man och barn, är det inte alls självklart och jag hoppas verkligen att jag aldrig någonsin kommer i den situationen att jag måste fatta beslut om deras organ.
Gita

Förhoppningsvis har din nära och kära tagit beslutet redan så att du eller någon annan anhörig slipper om det skulle bli så illa.

Är väldigt dåligt insatt när det gäller donationer men för att donera måste man väl vara relativt frisk? Har donatorn rökt t.ex eller druckit eller har en allmänt skröplig kropp, ja då är det väl kört. Finns kanske någon åldersgräns när man är för gammal? Själv tror jag att man i en nära framtid kommer att kunna "tillverka" nya organ ungefär som kan odla ny hud idag.

Skaffade donationskort för en herrans massa år sedan och här får dom ta det dom kan. Mina barn har också tagit ställning, så där finns inga tveksamheter heller.
Kan min döda kropp, ge någon annan livet, så varför inte?
Allt annat är resursslöseri.

har haft kortet i plånboken sedan tonåren, kanske ska man regga på nätet också?

Tack för all respons! Om bara en enda av er har registrerat sig så är jag glad, då har jag gjort skillnad mot innan och min Milla-dag kan leda till att en annan får leva ifall en dör.

Om man vill veta mer finns det massor att läsa på Livsviktigt. Om man har registrerat sig för länge sedan, eller är osäker om man gjort det så kan man registrera sig igen, via hemsidan. Det är den senaste registreringen som gäller och man kan ändra när man vill.

Jag tycker det viktigaste är att man registrerar sig om man vet att man vill donera, sa att ens kropp inte kasseras om man skulle dö på ett sätt som gör att man skulle kunna använda organ.

Om man inte vill donera är det OK och har man registrerat sin önskan behöver inte familjen fundera på saken ifall de ställs inför att ta ett sånt beslut.

För min egen del känns det som ett sätt att "återfödas", att livet kan vandra vidare till en annan person, när det lämnar min kropp. Då skulle jag inte ha dött helt i onödan. Jag ser mina organ som "apparater" som hjälper hjärnan att fungera. Jag tror att om min hjärna är borta så är jag borta, att allt som är "jag" finns i hjärnan, inte i min lever, i mina muskler eller i mitt hjärta. Utan hjärna är kroppen bara en övergiven kropp. Och om den kan få en annan människa att leva vidare i livet - ja, det vore ju fantastiskt!

Anma,

Det var väl där (USA) jag var ute och cyklade när jag skrev om delvisa byten av lever.
Jag känner ju inte till närmare din mans hälsa och möjligheter, så det var detta jag spånade efter, men ni vet ju bäst vad som gäller för hans del.

Jag tror att de tar inga organ av en gammal, sliten, sjuk kropp och det var min tanke bakom att jag vet inte vad som väntar mig personligen och hur mycket stryk mina organ har/kommer att ta för att bli aktuella att användas av någon annan.
Än så länge ser jag tiden an. Vet bara att maken nekar och det får jag väl respektera om det skulle bli den frågan att ta, vilket jag hoppas att man slipper......

Men frågan av TS är väldigt bra gjort att ta upp. Jag vet inte om min väninna hade kunnat räddas, om det fanns redan något fel i hennes hjärta och hon var ju så ung, 51år och hade nog inga känningar innan, vad jag vet om och vi var så tajta att hon hade nog berättat om det iofs......

Det har alltid varit självklart för mig att man kan få ta mina organ när jag inte behöver dem längre. Min man vet om det, men jag har ändå dragit mig för att anmäla mig. Jag vet inte varför, det bara känns lite olustigt. Kanske som att utmana ödet. Jag är rätt duktig på att undvika sådant jag tycker är obehagligt och det är väl inte en så väldigt vacker egenskap.
Men nu när jag har läst den här tråden så har jag äntligen fått tummen ur och anmält mig.
Tack Anna-Karin för att du delade detta med oss och gav mig en liten puff.

Tack Ester!

Du ska inte känna obehag, nu ska du känna att du är speciell, att du skiljer dig från mängden och att du har gjort något fint! Du har sagt ja till att dela med dig, att du vill hjälpa andra.

Känn dig stolt, du är god!

Tack Anna-Karin! För att du väcker tanken, ffa hos de som inte tagit ställning, men också hos oss alla andra.

För mig, personligen, är det en självklarhet att donera vad jag kan. Om jag dör på ett sätt som möjliggör donation kan jag rädda livet på minst 5 personer - det betyder att jag inte skulle dö förgäves utan genom min död ge den finaste gåva man kan ge till andra: nämligen ett nytt liv.

Kanske har detta smitta av sig på mina anhöriga - min man och föräldrar ser likadant på saken, och jag och min man har diskuterat saken för våra barn och kommit fram till samma beslut. Om vi förlorar ett barn kan vi iaf förhindra att andra föräldrar också måste förlora ett barn - hur kan man ens vägra?

Som jag ser det (men det är min personliga åsikt och jag respekterar att andra inte håller med, även om jag inte förstår dem) är vägran att donera ungefär som att gå förbi någon som faller ihop på gatan utan att göra något. Att se på hur någon kvävs utan att försöka göra Heimlich, eller att se någon drunkna utan att försöka få upp den.

Det är varje vuxens ansvar att iaf ta ställning, och sedan registrera denna inställning alt. meddela ett flertal anhöriga. Det känns kanske olustigt, men att lämna beslutet till anhöriga i en fruktansvärd situation är värre. Enl efterlevande/anhörigt underlättade det enormt att beslutet redan var fattat och att man kände till den avlidnes önskan!
Så därför uppmanar jag alla att visa denna omtanke om anhöriga och fatta beslutet själv, och göra det känt.

Nej och åter nej ..... jag ser inte detta som KRT säger att inte hjälpa upp den som ramlat el. rycka in vid akuta tillfällen för andra människor, för det gör jag! .......

Mitt eget dilemma är att jag är klyven och att mina nära inte vill registrera sig. Skulle jag dö, behöver jag inte något av min jordiska boning längre, så varför i katten nekar mina anhöriga att inte ge sitt tillstånd till donation?
Maken säger att här skärs inget, sen kvittar hur många donationskort jag skriver.på......
Det tas väl hänsyn till min vilja, inte hans i denna fråga?...

Jag har tänkt på detta rätt mycket när tråden startade och läst om andras åsikter om det hela....
och jag tänker inte på den saken att vi har försäkringar för att få allt vi behöver innom 14 dagar, även organ, så detta rimmar inte rätt för min egen del längre......

Som andeväsen skulle man nog vara tacksam om någon hade nytta av det som kan tas ur min jordiska kropp....och se en annan att få leva.....

En mycket god vän till mig fick ett hjärta, men hens liv känns inte rätt, hen är också medial och säger att mycket förändrades i livet efteråt med det nya hjärtat, hens sätt att vara, inte göra det han älskade innan utan det känns mysko ....... men jag tror att så är inte fallet, jag umgås med andra som fått nya organ och de mår så bra de kan........
Det är ju att ge och få som gäller när man tänker efter???? inte kan jag be om organ och inte ge mina, det känns fel helt enkelt.....efter allt grunnande om saken .....

Gratulerar ugglis, det var ditt 7:e inlägg i den här tråden utan att tillföra något vettigt utan bara svamlar om dig själv. Kan vi få ett 8:de också?

........

Att mycket förändras säger ALLA som transplanterats, och det finns rationella, psykologiska förklaringar till det (varken kan, vill eller har tid) att gå in på dem nu, men det har med förändringar att göra.

Vi får ju faktiskt inte heller glömma att man faktiskt kan tacka nej till transplantation. Man måste inte ta emot ett erbjudet organ, och känner man att man inte kan vara sig själv med ett nytt hjärta (tex) bör man kanske låta någon annan som verkligen värdesätter organet få det?

Fallet med min vän, togs beslutet av hans fru till ett nytt hjärta när han själv var inte i sina sinnes fulla bruk. Han var redan så dåligt läge.
Han hade nekat det själv, om han hade frågats om det.

Det jag undrar här att hur fick de tag i ett passande hjärta så snabbt i en liten stad i lappmarkerna? Han har forskat i det och fått fram att han fick det av en zigenare. De var inte välkomna där han bor....kan hända att det gör honom den han är nu, skulle jag tro.

Grannfrun fick nya njurar, men det märktes inte på henne att hon kände sig annorlunda, vi snackade mycket med varandra när våra barn lekte ihop.

Det är nog upp till personen själv hur de känner av det nya organet, skulle jag tro....

Ok, nu har jag lugnat ner mig från mitt utbrott och kan svara sakligt...

1) eftersom man endast transplanterar hjärta på några få sjukhus i Sverige är det nog inte så att din vän transplanterats "i lappmarken"
2) organ skickas över hela Sverige, samt resten av norden, det finns nationella och internationella transplantationslistor - hittar man ingen matchande mottagare i Sverige, tittar man i våra grannländer osv.
3) pga ovanstående kan man alltså aldrig veta varifrån och från vem ett organ kommer
4) donationer är anonyma och omfattas av sekretess, men kan alltså INTE spåra organ.
5) hur fort man kan hitta ett organ beror på vad du har för blodgrupp etc, vissa grupper är vanligare än andra: har man tex A+ är det lättare att hitta ett matchande ordan än om man har 0- eller AB -.

6) hur kan du vara så urbota korkad att du skriver (eller ens tänker!) något så dumt som att etiska ursprunget till organet skulle "förklara" att din vän inte kommer överens med sitt nya hjärta!!! Det spelar väl ingen roll varifrån det kommer, vem som har donerat och möjliggjort att din vän fått en ny chans till liv.......


Ursäkta utbrottet men, jag har väldigt svårt att inte reagera på den typen av rasistiska och neonazistiska uttalanden!!!!!

Ja, jag förstår ditt utbrott, hade reagerat liknande, men kan inte komma ur fakta som jag VET om detta fall,

Ja, det lasarettet, mycket litet, ligger långt in på "lappmarkerna", men de gjorde så gott de kunde.
Sedan kunde de inte säga om det kom en läkare fr. större sjukhus, men min vän är välkänd person på orten och hans föräldrar innnan dess så han känner väl till de som jobbar i detta sjukhus. (obs, ej i sverige)

Han var ju polis (vet inte graden) och änny anlitades vid vissa vister i ex. rättegångar ex.
Så det var inte någon liten "bonnaläpp" som fick gå igenom detta och han figurerar säkert rätt så mycket bakom kulisserna och ingen där stoppar honom om han vill ha reda på saker .........

I sakfrågan som du skriver om är helt rätt här i landet och det vet jag som jobbat med olika avdelningar och haft olika fall.... tystnadsblikten all sin ära, men vet du vad som snackas i fikarummet, under operationer ex. de är ju trots allt personer med sina fel och brister. Som den nattsköterskan som nallade mina smärtlindrande piller under sina nattpass, anmält är det och personen avstängd, och detta i en av sveriges universitetssjukhus. Polisanmälan hade skadat, det ville de undvika och det var fler än jag som råkade ut samma sak under de nätter hon jobbade........
Jag ska snacka med honom när jag träffar honom under sommaren och frågar mer, för till mig berättar han nog det mesta, men respekterar hans proffesionella del där han ska hålla käft, och det gör han.....

Så KRT ---- inget nytt under solen, så var inte arg på något som jag kan bevisa........för detta är ett mysterium delvis för mig också o vill veta mer om det .....
Vi växte ihop, inte som familj, men nära släkt o han var då lite för stor att leka med en liten tös som jag var, men kontakten mellan oss har vi redan från början......

Nu sätter vi punkt till detta, det blir annars för OT. för TS som menar endast väl, och har fått mig att tänka till. tack!

På onsdagar i TV4 fakta är det alltid program om olika sjukhus o operationer. Att se en transplanterad patient överleva o få ett nästan normalt liv är helt fantastiskt.
Det kan var en njure eller hjärta eller lungor. Svåra operationer som inte alltid lyckas, men som ändå ofta ger livet åter till en svårt sjuk patient. Så visst är det viktigt med organdonationer eller att vara blodgivare. Att som donator fundera över vem som var givaren är nog ganska naturligt.

Suck here we go again!

gnon nu menar du säkert att som mottagare skulle man gärna vilja vet från vem hjärtat kom????

Men jag tror att ingen får reda på det, allt anna<t är uppdiktat

Ja hur skriver jag egentligen. Mottagare givetvis.

Vad rätt tänkt men fel det blev.

Sucka hur mycket ni vill ------ men även min grannfru nämnde det till mig att hon undrat vems njurar hon hade fått, så nog finns dom tankarna hos flera ......alla tänker inte bara på sig själv utan att det finns en tanke och tacksamhet till en donator.

Att min vän ville veta, är inte konstigt alls och han har alla möjligheter att ta reda på det han vill.
Han hade inte levt nu om han hade kunnat säga sitt ---- att inte ta emot ett nytt hjärta och det får man respektera, även att jag då inte hade fått hans stora björnkramar........och saknad hade han blivit .... .

Ugglemormor - du upprepar ditt mönster. Lämnar ut dina anhöriga, vänner och bekanta som inte haft något att säga till om i dina berättelser. Det har slutat på ett tråkigt sätt alla gånger och nu är du på väg dit igen.

Det är skillnad mellan personlig och privat - personlig kan man vara men att bli så privat som du blir är inte bra...tänk om du pratar med någon av dina grannar här och de vet snart hela din familjs livshistoria utan att du vet om det...

Du är inte anonym på nätet och du lämnar så mycket information om dig själv, dina anhöriga och bekanta att vem som helst kan avslöja din identitet.

Ett sätt att hejda sig kan vara att skriva under ditt eget namn, då kanske du också tänker efter en smula vad det är som du lämnar ut till allmänt beskådande.

Bara en tanke...

Ja, det är ju bra ju fler som ställer upp som givare.

Men trots att man ställer upp både som levande och död donator så är det långt ifrån säkert att ens organ kan användas, därför viktigt att så många som möjligt ställer upp så det blir ett större urval så att säga.

Det är bara de som avlider när de vårdas i respirator som kan donera organ. Det beror på att organen måste vara försörjda med syresatt blod hela tiden. Lite enklare är det med vävnader då dessa klarar sig lite längre utan syre (hjärtklaffar, hornhinnor och hud exempelvis)

http://merorgandonation.se/om-organdonation/vad-kan-doneras/

Gunilla T,

Jag ansåg inte alls att det skulle vara något utlämnande av mina anhöriga nu när vi diskuterade om detta med donationen.
Personerna jag nämner är inte samma i irl, endast berättelse hur en del reagerade vid organbyte.
Tror du att jag inte tänkte före?

Men om den allmänna meningen är som du säger så kommer jag att tala om person1, person 2, osv.
skulle det lätta förståelsen? ......

Om jag har fattat rätt så kan man också precisera vilka organ man vill skänka ? Jag har väldigt svårt för att ta ställning till donation och så bör man väl vara frisk också vid donation tex inga kroniska sjukdomar som astma diabetes eller annat .

Tack för att du fick utbrottet, samt förklarade. Då slapp jag reta upp mig..



Ja.
Du kan också välja vilka organ du inte vill ge bort.