Ja, så är det nog. Jag kan inte heller påminna mig om att mina tre var särskilt besvärliga i tonåren... ...inte ens i närheten av hur jobbig och upproriskt jag själv upplevde min pubertet...

Det är ju så jag blir fundersam.....

Tålamod jag!!!!!!

Det vet du väl att jag kan bli så arg att jag kapar vinbärsbuskarna när kärringarna tjatar på mig att jag SKALL göra sylt. Nej tålamod är inte min starka sida. Tror jag.

Men jag har umgåtts mycket med män och faktiskt sett att det finns ett och annat att lära.
Män och kvinnor hanterar konflikter på olika sätt. KVinnor vill diskutera, vara resonabla och komma fram till en lösning bra för alla parter.

Män säger rakt ut vad de vill. Sedan kan två saker hända. Om de inte är vuxna så smäller det.
Om de är vuxna så bidar de tiden och ställer till något jäkelskap bakefter.
En arbetsledare jag känner säger så här: Jag bjuder alltid på min yrkeskunskap och gör därigenom billiga jobb till stor intäkt. Om chefen är dum så börjar jag med att inte göra så billiga jobb och förhandla fram en sämre intäkt. Hjälper det inte så gör jag något dyrt. Man skall placera problemen där de här hemma. Dvs chefen vältrar över problemen på sin mellanchef. Om högsta chefen inte lyssnar på argument för att inte göra detta så ser man till att chefen får problemet tillbaka. Dvs det syns i ekonomin. Chefen fattar alltid budkapet.

Det är likadant med ungar. OM de lyckas få mig arg så är det jag som har problem.
Om de får problem pga av sina handlingar så får de ta ansvar. Då gäller det att inte dämpa deras problem. jag menar , de lyssnar ju ändå inte på vad man säger i en viss period, varför inte låta dom göra misstag ( inom rimliga gränser förstås).

Metoden är mycket lättare att tillämpa på de människor man inte har så stark relation med. Men den fungerar. Men jag vet av erfarenhet att det krävs viss träning. JU mera stressad eller känslomässigt engagerad jag är desto sämre hantera jag konflikter. Skall jag erkänna så är jag urrisig på konflikter, men jag tränar.

Jag går fortarande på massor av minor med att folk utnyttjar mig för att jag är för snäll. Men omskolning pågår.

Jag har fått världens bästa komplimang av min 17-åring !
Han tycker att jag är världens bästa mamma och pappa !
(han har aldrig träffat sin pappa)
Dessutom är jag inte som andra mammor. För mammor spelar inte tv- och dataspel , tittar inte på film med tonåringen, lyssnar inte på samma musik
och går inte att prata med om allt ! I alla fall inte hans kompisars mammor !
Sånt trodde jag alla gjorde !
Eller är det jag som är konstig ?

Nej du är inte ett dugg konstig.

Sånt gör jag också. Jag har också periodvis fått höra att jag är världens bästa mamma fast inte just nu när han är skoltrött och vi har batalj varje morgon om ifall han skall gå til skolan eller inte.

Oh tackar Trodde jag var ensam om min last för dataspel så vi är fler som du ser

Grattis till komplimangen!!!

roligt med ungdomar som inte bara uppskattar (vilket de oftast gör) utan även kan tala om det!!!

Det du beskriver är ett typiskt exempel på hur en underordnad/svagare part kan få sin vilja igenom/påverka gentemot en överordnad/starkare part. I den engelskspråkig litteraturen beskrivet som "weapons of the weak". Eftersom världen tyvärr ser ut som den gör så är det nog oftare kvinnor än män som använder sig av denna strategi. Har vi inte det gamla svenska talesättet: "Kvinnans list överträffar mannens förstånd".? Därmed är inte sagt att detta beteende skulle vara speciellt kvinnligt eller manligt. I de rådande maktförhållandena används denna strategi av den svagare parten.

Fin komplimang, Blomstertanten!

Jag som än så länge inte haft någon tonåring under mina vingars beskydd skulle vilja fråga er erfararna mammor och pappor en sak:
Ligger det nåt i att summan av trotset är konstant? Alltså, att om barnet har en våldsam trotsperiod vid 3 år så blir det lite mildare i nästa trotsperiod o.s.v? Jag hoppas ju på att det ska vara så eftersom min dotter kom i trotsåldern vid 1,5 år och det varade tills hon var 3 år, sen var det lugnt i ett halvår och så kom nästa dust.

Jag hoppas ju på att hon ska göra bort det värsta trotsandet och bli en lugn tonåring sen. Jag har hört flera som sagt att trotset verkar jämna ut sig i längden. Det stämmer in på mig iallafall. Min man har inte haft någon trotsperiod alls så antagligen kommer det när han blir medelålders inom kort!
/Magdis

Magdis, jag måste tyvärr göra dig besviken...
Alla vittnar om att jag var extra trotsig och busig som unge och ett pain-in-the-ass som tonåring. Nu som vuxen heter det att jag har temperament...
Det enda positiva är att jag med åren lärt mig vilka situationer som är farliga och också att försöka undvika dessa tillfällen så långt som möjligt!
Får jag gå och pyssla i mina rabatter hålls jag väldigt snäll...
Mulle

Tyvärr måste jag hålla med mulle, Norrbottens-Magdis....

Buhuu, mina nerver!

Magdis, det gäller inte alla. Min nu 18 åriga dotter, trodde jag aldrig skulle få fylla så många år. Hon var totalt hopplös som liten, på lekskolan sa dom att hon kommit i en "förpubertet", enda trösten i eländet skulle vara att den "riktiga"puberteten skulle vara mildare. DET kan jag skriva under på, hon har varit en ängel under sina tonår, sonen på 17 år däremot, vet jag inte var han la sin trots eller pubertet någonstans. Han tränar visserligen ca.15-20 timmar i veckan, så han har nog inte tid för något sådant.

Copycat, jag hoppas det kommer bli samma sak med min dotter. Jag tänker att eftersom hon gör så våldsam revolt nu för att markera vem hon är så har hon gjort undan lite av det tills tonåren. Samtidigt som hon tydligt visar att hon inte vill rätta sig efter vad vi vuxna säger alla gånger så märks det att hon är väldigt förnuftig. Jag hoppas att hon kommer att vara en lugn och förståndig och präktig flicka när hon kommer i tonåren!

När jag var liten blev jag ganska hårt tuktad och vågade inte annat än lyda och sen när jag kom i tonåren så tog jag igen det istället! Min dotter har det inte på samma sätt och borde förhoppningsvis inte ha samma behov av att hävda sig sen, det gör hon så bra nu!

är man två är det helt normalt att säja nej till allt -bara för att testa -vill du ha glass ?- nej
sen äter de den
Det går snart över - en stund i alla fall

Jo.... nog är det så... Hörde häromdagen grannflickan vilt vrålande "jag VILL inte gå in"... samtidigt som hon snällt travade bredvid pappa på väg in.

Bara kolla läget lite liksom

Hörde en gång någon beskriva trotsålders som tröståldern. Ganska träffande. Allting känns dumt och besvärligt och man måste kolla om mamma och pappa VERKLIGEN finns där - och tröstar..

Tröståldern, det var ganska bra uttryck.
Jag har också läst varianten att det är föräldrarna som trotsar, inte barnet. Det ligger litegrann i det även om det inte är hela sanningen. Man kräver ju mer av henne nu är när hon var 1 eller 2 år.
Det är lite kul egentligen, det är så tydligt att min dotter gör "konstpauser" hela tiden när jag vill att hon ska göra nåt. Som för att markera att "jag tänker minsann inte göra som du säger med en gång utan jag väntar tills du börjar bli irriterad, bara för att visa att jag också har en vilja".