Efter att ha läst igenom hela tråden (och nästan hela Amairas inlägg......) måste jag hålla med om det Bettson skrev i sitt första inlgg. Satt och nickade medhållande när jag läste det.
Tycker det är sonens sak att tala om för sin mamma att det här är hans liv och hans familj nu, och så här vill vi ha det.
Tycker inte heller man ska blanda ihop seriefigurers vara eller inte vara med döden, att skilja på fantasi och verklighet är en helt anna sak.
Lycka till med svärmorsan.
tycker Anki som tycker att hon kan minst lika mycker om barn som vilken förskollärare som helst.

Precis min tanke!

Kan man inte ta med sin svärmor till familjerådgivningen? För barnets skull!!?

[QUOTE=Sulawesii,01-04-2005, 10:38][QUOTE=Ralf,01-04-2005, 09:35][QUOTE=evelina,01-04-2005, 08:17]När jag läser allt i den här tråden så tänker jag, inte konstigt att det är så mycket krig i världen när man inte som vuxen ens kan hålla sams med sin svärmor.  
Så det är bara en det är fel på.....
Precis min tanke!

MEN!! Jag har inte sagt att det är ens fel.

Livet förändras när människor blir äldre, även om det är jobbigt så kan det bli en helt annan människa man har med att göra än förut.
Av egen erfarenhet så får man låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra och minnas hur människan har varit och dom fina stunderna.

jag tycker att du ska gå på din magtjänsla..rååse-marie
ingen känner din dotter bättre än du, och du ser hur hon reagerar på farmor.
kan inte din "gubbe" prata med sin mamma och få henne att fatta, så får du göra det som är bäst för er, även om det kräver en brytning
att man är farmor/mormor innebär inte att man automatiskt är en snäll "gumma" som bakar bullar
det finns elaka mor/farföräldrar, så skydda din dotter i första hand

lycka till

gör som hon i "Falsk Som Vatten" ta lite cyanid i en vattenpistol o sprut i munnen på henne när hon badar

Man kan ju--tyvärr---ej säja upp bekantskapen med svärmor............
Usch!
Och har man en karl som inte törs säja "bu eller bä" till sin mor--ja, då
är det tyvärr kört!!!!

Jag tycker faktiskt att man i vissa lägen både kan och (kanske) bör säga upp bekantskapen med svärmor , föräldrar , syskon eller andra släktingar.
Därmed inte sagt att detta är ett sånt fall !
Men om det ständigt blir konflikter eller om man känner att man mår psykiskt dåligt att av att träffa någon, då bör man faktiskt tänka på sig själv och sin familj i första hand !
Om man ständigt försöker lösa problemen men inte kommer någonstans, hur man än försöker , finns det kanske inget annat alternativ kvar.

Lycka till och hoppas allt löser sig till det bästa, oavsett vad lösningen blir !


Jag bakar aldrig bullar ! Är inte jag en snäll farmor då ?

Nä, du är en eeeeeeeeeeeelak farmor!
Mvh
Fenja

Jag tycker om min karl--men ej svärmor!
Så--jag är fast! Kan ej "skilja mej" från svärmor........

Wow, vilken respons du fick på ditt inlägg... Se det possitivt, i alla bemärkelser!!!


Jag är inte mamma än, men en dag hoppas jag att jag ska bli det, och jag skulle inte vilja att min svärmor (eller någon) tog bort min dotter/sons fantasi.
Den är så viktig.

Ofta har barn i den åldern en "hemlig kompis" (i fantasin, som Alfons Molgan) för att utveckla sitt "egenjag".
Så låt inte din svärmor ta bort fantasin, även om Tarzan är "död" så måste barnet få stimulera sina tankar med att han är levande, han finns ju på film, och att han (i form av kanske mormor/farmor) kan komma och leka med henne.

Livet är alldelses för kort för att "döda" alla hjältar för ett litet barn. Tänk om Spindelmannen, Tarzan, Stålmannen, Barbi, Svanprinsessan, Törnrosa, Björne, Bamse m.fl. var döda...

Vilka återstår då???
-Göran Persson, han lever, vilken hjälte!
Han kommer i en svart limo, är klädd i en grå "förklädnads"kostym och räddar hela vårat land från skattechock enligt § 5 i 6 stycket sammanställt i Regeringsrättens rättighet till ökat bidrag för exlusiva resturangbesök...


Och jag tycker det är helt rätt att lätta på trycket med att skriva av sig, okej, att anklaga någon på orätta grunder och skriva ut namn och sådant det är inte rätt... Men dina känslor för din svärmor är inget som du döljer direkt och du har tagit upp det med henne, alltså är det inget skitsnack.
För du vågar stå för det.

Kom ihåg att DU är DIN DOTTERS MOR, ingen annan ska förklara för dig vad som är rätt eller hur du ska uppfostra din dotter. (ge råd kan man, men du behöver inte följa dem)
Säg till svärmor att det är INTE OKEJ att ta bort dotterns fantasi, och i så fall så kommer ni inte på besök igen om det sker...

Det är som med barn, ge henne en chans, förklara reglerna och varför reglerna har satts upp, sköter hon sig inte så ska hon ha en "bestraffning".
Du verkar vara en sådan person som kan säga en sak och sedan hålla det! Låt inte någon sätta sig på dig. (Tala igenom med din sambo först, litet tips)

Du har fått många goda (på gott och ont) råd här på forumet, men du ska göra det som känns rätt för dig. Be inte om ursäkt för att du skyddar ditt barn. Svärmödrar är kända för att vara jobbiga och riktiga "kärringar".
(hoppas att jag kommer ihåg att INTE BLI DET när jag blir gammal)

Jag tycker att du råse-marie om ni har ett ärligt kärleksfullt förhållande borde visa dina inlägg här för din sambo... då fick han se hur du upplever situationen och han fick ge sin syn på saken...Kanske har ni helt olika syn på det hela men kan prata igenom allt och komma till någon lösning som är till det bästa för dottern och också för er vuxna.

Det gagnar ingen att ensam gå och grunna och må dåligt.

Men ska en karl alltid ta parti för sin partner vid svärmorsproblem? Det är ju faktiskt hans mamma.
Ni tänker jag inte på er Rose-Marie utan bara allmänt.

Om jag inte kom överens med min svärdotter skulle jag bli galen om det gick ut över min sons och min relation!

Tyvärr--tar en karl inte parti för sin maka. Inte i mitt fall!
Jo--han försöker--men svärmor vinner--oftast!
Svärmor är inte elak--men hon spelar på våra känslor!
Att vi ska tycka synd om henne--det kan vara jobbigt, det också!
man dras ständigt med dåligt samvete...

Ja, det tycker jag. Han har valt sin kvinna och då bör ju deras relation gå i första rummet tycker jag. Annars känner hon sig utmanövrerad och blir än mer hatisk mot svårmor och vad visar det inför barnen? Ens partner är alltid prio ett, man har lämnat sitt barndomshem bakom sig o klippt banden (förhoppningsvis alltså) med sina föräldrar och fått ett mer vuxet förhållningssätt till varandra. Om min fd sambo någon ggr gått emellan när hon höll på kanske det hade varit bättre nu när vi är separerade, men han lyssnade bara medan hon öste skit över mig o jag var ung och inte van vid elakheter alls från min uppväxt så jag trodde på henne, tänk vad som hade kunnat bli om han satt sig upp mot henne o sagt ifrån...

Jag tycker det är fegt att inte ställa sig inför sina föräldrar och säga:
Det här är min partner, jag älskar henne/honom, om ni inte kan acceptera det eller behandla henne/honom med den respekt hon/han förtjänar eftersom jag valt denne/denna, så känner jag att jag behöver få komma ifrån er ett tag. Det är mitt val och jag vill bli respekterad för detta!


Sedan tycker jag att man ska kunna tala med varandra även om det blir konflikter, men det ska inte vara ensidig smutskastning däremot där den ena bara tar emot o den andra ger skit i kubik, då är det bättre att klippa banden. Som äldre tycker jag att man med ålderns rätt bör o borde förstå människors olikheter och därför kunna hantera dom bättre än en tjugoåring som just flyttat hemifrån. En äldre person kan visa mer överseende med tokigheter, man är ju ung o dum också....ibland iaf. Respekt går ju båda vägarna....

Oj,oj. man blir bara matt av att läsa..
Mina terrorister är mest hos farmor när inte sex-åringen är på förskolan.
Alltså när vi arbetar. Jag hoppas att min svärmor säger till när jag irrar och virrar men jag vet att det blir på ett fint sätt.

Nej, nu blev jag matt efter att ha läst..
Lycka till Rååse-marie.!

Mycket klokt skrivet, Ullet, kan bara hålla med dig.

Jag tycker också att detta är en ideal lösning!

Å andra sidan ... "ideala lösningar" funkar inte alltid i verkliga livet. Och "fegt" ... det kan jag inte uttala mig om, eftersom jag inte vet orsaken.

"Feg" är en "orsak" - men sällan den enda och den verkliga orsaken.


Jag håller med om det mesta som ni alla skriver här.
Men tycker ändå att det ibland blir "ideal-tillstånd" som ni skriver om, och därmed om "hur det borde" vara.

Men när det inte är som det "borde", vad gör man då?

Ett problem kan ju aldrig lösas förrän man utgår från hur det ÄR, inte från hur det borde vara?? Eller från något annat som man "tycker" eller "tror"??

Även om det är ett "idealtillstånd" så innebär det ju inte att man inte kan sträva efter det. Någonstans måste man ändå som vuxen människa, tycker jag, ta ställning, o om man inte gör det så anser jag det vara fegt.

Det enda man kan göra är att vara sann mot sig själv, hur vill jag bli behandlad o på så sätt behandla andra, och ta ställning till hur man vill ha det i sitt liv tror jag. I det handlar det om att stå för det man gör, även att säga ifrån till sina föräldrar när man ser att ens partner blir illa behandlad. Om det är idealtillstånd så är det väl det man ska sträva efter om man anser det vara viktigt, jag anser det vara viktigt o en så pass stor del i mig har det kuraget, om mina föräldrar orättfärdigt kritiserar o behandlar min partner som skräp, då är det mitt ansvar att visa var jag står. Att inte göra det tycker jag är fegt o fult mot den jag sagt mig älska o vilja leva mitt liv med. Ansvaret för min partners välfärd i min familjs liv är till stor del mitt (även om det även ställer krav på den andre att ställa upp o acceptera min familj med dess brister o fel men det tar jag som självklart?) o om min familj av olika anledningar inte kan bete sig som folk, då måste ju jag ställa mig emellan, man ska ju beskydda o ta hand om varandra i ett förhållande, tycker då jag iaf. Sedan tror jag också att tidigare erfarenheter kan ha med saken att göra, jag skulle aldrig någonsin låta mig trampas på el låta ngn trampa på min partner, vi är in this family together....

Hej

Jag orkade tyvärr inte läsa igenom alla fina inlägg som du redan fått som svar. Det beror på tidsbrist. Samtidigt måste jag ändå svara känner jag. FÖr det ÄR ett problem som du har med svärmor.
Mitt råd lyder: LYssna på ditt hjärta! Var med när hon är med din 5-årimg- Tala i raka termer. Säg till henne vad du tycker, men skrik inte utan säg JUST DÅ när du hör henne säga dumma saker att si ochså är det inte utan si och så istället. Och när din 5-åring inte lyssnar på er säger du till henne att hon som är så gammal borde ha vett i huvudet att veta. Hon har ju själv uppfostrat barn. Hjälper inget annat får du hota med att det är inte sunt för er att umgås (dvs. du säger upp bekantskapen för barnets själsliga hälsans skull) om inte hon skärper sig och tänker på 5-åringen i första hand!!!
Kram
OCh lycka till
Stå på dig!
Tala ut och säg raka besked!
Kram igen - för det är inte lätt