När man däremot pratar med donationslinjen så pratar man om vad man "brukar" praktisera.
Vad vi kommit fram till mellan raderan är att om man låter bli att registrera sig så måste anhöriga tillfrågas. Min man skulle i det läget kunna bedriva utpressning och säga att ni får ta precis vad ni vill bara min som får sitt.
I annat fall doneras inte ett enda organ.
Möjligtvis skulle denna möjlighet gå förlorad ifall jag stod i donationsregister. I så fall hävdar socialstyelsen att jag kungjort min vilja till donation och då gäller sjukvården beslut dvs min son skulle riskera att bli utan.
Men jag tycker det är trist att anhörig i det läget så att säga skall behöva bedriva utpressning för att rädda sina barn. I stället skulle man med glädje vilja hjälpa andra, men ifall man redan fått dödsbud över en anhörig som betraktas som hjärndöd så vill man i det läget att det skall betraktas som en självklarhet att man skall få rädda en annan famlijemedlem
Det skrämmer mig lite att socialstyrelsen och praktiserande sjukvård verkar ha olika riktlinjer för hur det hela skall gå till.
