Man ska aldrig kompromissa så mycket att man mår dåligt själv, man kan aldrig ändra sina värderingar.
Man ska heller inte offra sig själv så mycket att man försvinner.

Man kan inte kompromissa om man mår dåligt av det.
Där går gränsen, båda sk amå bra.

Men när behöver vi komporomissa? Om vad?
Vill han ha en rosa soffa, så kan jag väl få mina gula fotöljer?
Vi behöver inte titta på samma film på bio?
Vill han äta fisk och jag kött, behöver vi väl inte äta samma sak?
Barnen dör inte, om föräldrar inte tänker alltid lika, för så är det i verkliga livet.

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändock alltid rosor...

Mitt förslag är att ni pratar ut om hur NI vill ha det och hur NI skall komma till den den punkten där bägge parter får det de behöver.

Sker saker inte spontant, så planera för spontaniteten, låt inte tiden rinna mellan fingrarna utan bestäm dagar och tider då ni skall göra saker tillsammans, efter ett tag så blir det äkta spontanitet.

I SVT2 har dom helt underbart program Gränslöst kärlek som visar par från olika länder,
med helt olika kulturer och vanor och hur de får sitt liv att fungera tillsammans.
Kommer i kväll 20:30, kanske värt att se för dej.