Hejsan

Är det nån som har tips för att göra förhållande bättre? Alltså hitta tillbaka till varandra.. en gång var man ju så kär i varandra.. sen kom vardagen. Inte för att det är så jätte illa, men när det nån som har tips på att muntar upp stämningen.

Typ små saker i vardagen samt små resor på helgen?

Alla svar är jag jätte tacksam över för att att gubben o jag ska få det bättre

Svårt att råda när man inte vet något om paret eller partnern.
Ni var ju inte överens i barnfrågan så jag är inte förvånad om det knakar pga det, men det här kanske beror på annat?

Annars får man väl försöka överraska, fixa med sånt maken tycker är kul.
Åka på en kryssning kanske.
Laga något gott och ha en mysig kväll
Ordna en överraskningsfest med nära vännerna

tänk tillbaka lite
vad gjorde ni för att bekräfta varandra och ha det bra förut?
gör det igen.
småsaker, som småresor, lite extra gott på helger, förtroenden, levande ljus, M.M.
leta upp det du attraherades av då, och använd det igen.
lycka till

oj så du minns det. det stämmer.

här har vi minnen som hästar

Jag tror att det är viktigt att försöka överraska varandra ibland. Behöver inte vara dyrt eller komplicerat utan småsaker, sånt som man vet att partnern gillar. Gärna spontant.

Det får liksom inte bli för invant och tråkigt i förhållandet. Och man får inte ta varandra för givet.

Förslag kan vara små skrivna lappar, massage, ljus, favorit-middagen och sånt. Mysiga stunder!

absolut, la en liten lapp med sambons rakgrejjor på kvällen och han var glad hela dagen efter läst den ,och det stog inte så värst mkt, bara "glöm inte att jag tycker om dig"

Ja, jag håller verkligen med om att små lappar kan höja stämningen jättemycket...

Jag brukar köpa godis, och gömma i min brors rum... (Inte för att min bror är min pojkvän, men jag älskar honom jättemycket ändå...)
Sedan skriver jag datum på godiset så att när han hittar det så kan jag tråka honom för hur länge det tagit för honom att "sniffa"upp det...
(Tar det mer än två timmar så är han ur form...*ler*)

Ibland kan jag köpa ett chokladhjärta till min pojkvän, be honom blunda, och ge honom godisen med munnen samtidigt som jag stjäl en kyss av honom...

För att visa att vi tycker om varandra så rör vi mycket vid varandra... kanske bara ett finger som möter hans finger, men det är ändå kroppslig kontakt....
(Han är den stora puss och kyssaren i förhållandet)


Berätta gärna hur det går... om du gjort något romantiskt för din pojkvän.... *ler*

Blommor!
Aldrig lägga sej på kvällen utan puss o kram!
Chr o jag har vart ihop se´n -73 o det funkar bra än...........
("peppar, peppar--ta i trä".

Jag tror inte på lappar, blommor, levande ljus utan att vardagen ska vara delad. Vad menar jag?
Bekräftande kommentarer, en smekning i föbigående, uppmuntran och tacksamhet öevr att få dela vardagen...
Hur gör man?
Lyssna, lyssna, lyssna och prata.
Ha som mål hos bägge att hjälpa den andre så mycket som går, har bägge det målet lovar jag att allt det tråkiga bara försvinner, tvätten, disken, städningen....
Se varje vardagsgöromål du gör som en kärlekshandling till din älskade och se varje göromål den andre gör som en kärlekshandling till dig.

Lyssna, rör vid, se och uppmuntra....

Jag är inne på Fabulus tankar plus påminnelse om
att kärlek är det enda som växer, när man slöser med det.

Så sant!!

visst är det så
om BÅDA har den andres bästa först, och värnar om det...så är ett förhållande som bäst
men närhet är viktigt. små saker, ett ögonkast, en smekning...helt rätt

Tja, riktigt så långt är jag inte beredd att gå... lite lagom egoism är viktigt också.
Och lagom med eget liv också.

Men det blir väldigt jobbigt att leva i ett förhållande där bara ena personen har denna fina insikt...

Det GÅR inte alltid att "lära" sina partners att göra som man själv vill... Det är ju därför som jättemånga har diskussioner om städningen exempelvis... (även jag)

För även om jag älskar diska, städa, ha rent runt mig, tvätta, sköta katterna, klippa gräset, måla huset, tömma soporna mm så kanske min partner känner att det inte alls är vad som gör honom lycklig att hjälpa till med....

Men i stället så renoverar han, fixar med bilen, och hmmm, något mer spenderar han nog tiden med, men jag kommer inte på just nu...


Kanske blev lite snurrigt nu, men vad jag försöker få fram är att det räcker inte bara med att en har insikten att det är en "kärlekshandling" om den andra bara tar emot att bli uppassad och inte förstår att den ska hjälpa till...

Naturligtvis måste båda bjuda till o ge av sej själva!

vad gör man om han tycker att du stör och att det inte behövs, så länge han är hemma.?
gör allt men visa det inte för mej typ

Då är han självisk--till tusen!

sen då?

Tja--man får väl försöka prata om det? Det är bland det viktigaste att
kunna prata!!

Jag tror att är en viss gräns nådd av nonchalans så går det inte att komma vidare sen.
Likaså om man inte är överens i livsfrågor, då går det bara inte.

Nej, det förstår jag! Men; finns det äkta kärlek då?
Kanske bäst att göra slut på förhållandet?

misstänkte det

Pejori, menar du mitt inlägg?

nä ....netas

Nu får du väl ändå bestämma dej..?

fast du har rätt du med.
det är nog dags att göra slut på det då

behövs inte
det fanns fler ord efter vad gör man, som förklarade inlägget

Ja--har man inget utbyte av varann o kärleken dött--varför kämpa på?
Kanske för barnens skull, men de känner antagkigen att nå´t
är fel?

Det kan ju vara en ide att söka lite hjölp från familjerådgivningsbyrå (långt ord) jag vet par som räddat sitt förhållande genom den vägen

Missuppfatta nu inte mig, det är inte så här.

Nejdå...jag gjorde inte de...menade generellt

inte här heller...längre

Grattis

VAD är kärlek....

hur vet man att man är kär???


Jag och min pojkvän har inte samma syn på hur man ska diska, tvätta, när det behövs städas, när vi ska ha barn, vilken musik vi ska lyssna på, vart grejer ska stå, rapar och pruttar vid matbordet mm... går att räkna jättelänge...

Och om vi inte skulle vara tillsammans så hade vi nog inte ens varit vänner... (Detta är mina tankar, inte hans)

Men jag älskar honom, och det kittlar i magen varje gång jag hör hans röst, eller om han är borta några timmar så saknar jag honom...

Lite filosofi: Är det detta som är kärlek???

Kärlek är olika för alla människor.


Men ibland är det skönt med olikheter, jag stör mig på att min sambo lägger besticken annorlunda än vad jag gör tex. men det tror jag är bra, för om man är för lik så blir vardagen för enkel, och vissa tycker det är bra, men andra tycker det är jobbigt(som jag som vill ha variation) och så länge det inte gäller livsviktiga saker(iof kanske barnfrågan är kanske en av de större frågorna om man känner att det är det) så är kanske olikheter en bra sak...

kärlek är självklart individuellt.

labarradepan, om inte levande ljus, myspys och samtal dygnet runt hjälper, testa tvärtom;
Skaffa egna hobbies, egna vänner, visa ett du är en egen person som klarar dej bra ensam utan din partner också.
Då kanske han upptäcker igen att du är den intressanta person han blev kär i?

Målet i ett förhållande kan inte vara att bara smälta ihop till en person,
utan som två olika individer komma överens så bra som möjligt, trivas och skratta ihop.
Höll på att bli rolig felstavning: "skatta ihop".

Så många svåra frågor här. Tror inte på något universalt råd, eller någon "handlingsmanual" - men givetvis tror jag ändå på "goda råd" och idéer att tänka vidare, utifrån sig själv.
Människor är så olika all likhet till trots, och vice versa.
Nä, vilket "svammel" det blev av det här då (från min sida alltså) Är alldeles för osäker på om det ens finns något som skulle vara "rätt".


Mitt eget "recept" däremot, livsviktigt för mig, är detta:
"Ärlighet och kommunikation, öppna händer och den djupaste vänskap."
Utan detta - ömsesidigt - kan jag inte leva i en relation!
Det innesluter också en sorts "fördragsamhet" (både med mig själv och min partner) att vi är mänskliga och misslyckas ibland och gör fel ibland.
Och det innesluter definitivt "självständighet", att inte vara beroende av partnerns förmåga att göra rätt.

Äh, jag ger upp "förklaringar" ...
Jag vet definitivt vad jag menar, men finner inte bra ord för det.

Att inte behöva "försvara sig"! De flesta konflikter (som jag upplevt i alla fall) beror på en känsla av att behöva gå i försvar.
Ett sätt att säga det på, är Dr Phils "Vill du ha rätt, eller vill du vara lycklig?"

Ett annat sätt är att försöka lyssna! Man (läs jag) blir så lätt förblindad av vad JAG vill säga, att JAG måste bli förstådd, att jag tappar bort att försöka förstå den andre. Jag kan liksom inte släppa "min egen vinkel". Det bäddar för missförstånd, men det är mycket svårt att "lyssna" reservationslöst.
Det kan jag själv enbart när jag känner mig TRYGG, och vet att min partner aldrig i livet skulle göra mig illa, eller försöka skada mig på något vis.
Jag behöver också ha modet att möta livet som det är. För livet gör en illa ibland...
Därför behövs "självständigheten", jag VET att jag klarar av att stå på egna ben om det skulle behövas. Och när jag VET det, så törs jag också vara BEROENDE, fast på ett annat vis.
Min man är VIKTIG för mig, MYCKET viktig!!!

Det krävs ju mod för att tillåta både en själv och ens partner att vara viktiga, i lika doser!


Det krävs till och med mod för att älska...

oj vad många har skrivit här sen jag sist läste. Ja, jag har funderat på mycket vad man kan göra, men jag har varit den som har haft svårt att prata om känslor i vårt förhållande. Han har varit bättre på det. Men nu efter 2 år har jag fått mig en tankeställare och vi börjar nu kunna prata om problemen. Vilket är väldigt bra. Visst är vi olika, men det verkar vara fler som är det. Vi har lite diskutioner om städ, tvätt o sånt. Brukar jag som gör det, för jag trivs inte när det är "skitigt".

Kanske ska prova detta, göra lite mer saker för mig själv. just nu gillar jag att hålla på o dona o trädgården, då brukar han meka bil el hoj. Och jag ibland tar jag mina promenader själv med. Tjejmiddagarna är varannan månad. så då är man med dem med, fast jag borde vara mer med mina vänner. Fast de har ju med familj o hus. Ibland räcker inte tiden till känns det som.

Jag ska prova lite av varje här. fortsätt gärna skriv här.

Har levt drygt 30 år med samma man, lite upp och ner men i stort sett 30 lyckliga år. Jag tror att det viktigaste för ett förhållande är att man har roligt tillsammans och har några gemensamma intressen , men också att man tillåter sej att ha egna intressen. För mej och min man har gemensamma resor och ett gemensamt konstintresse varit ljuspunkter i en ibland jobbig vardag.
Sen tror jag att liknande grundvärderingar och ömsesidig respekt är en förutsättning för ett förhållande och att man inte skall analysera sönder allting.
Men det allra viktigaste är nog att kunna ha kul ihop, sen spelar det inte så stor roll vad man gör eller villka intressen man har
Birgit Ek.

jag tror det behövs att man lyssnar på varann i ett förhållande

Det är svårt att generalisera här, men jag tror att det är viktigt att man lyssnar på/respekterar varandra, har kul ihop, visar kompromissvilja ibland och att man vågar röra vid varandra fysiskt. Ungefär vad de flesta redan sagt här tidigare... Svåraste frågan är det här med barn. Den saken kan jag inte svara på, för det är så väldigt individuellt.

man ska nog inte förväxla kompromissvilja med ömhet, då har man fått den andre att göra något den inte vill

om man inte bestämt vad man ska göra i förväg då kan man ju kompromissa om man vill åka till punkt b eller a

men jag tror inte på att kompromissa om det ikullägger ens privata planer. då är det nog bra om var och ens privata planer överrensstämmer, annars låter man bli, så att man inte gör saker man inte vill menar jag

men att förväxla kärlek med kompromissvilja, det är nog tvärtom att kärlek är inte kompromissvilja utan att stå på sig själv och att få utrymme att göra det. nog finns det så mycket plats att man ska kunna få finnas? inte ska man behöva svärta ner sig själv till en massa som gör saker ihop. hur mycket kärlek är det?
har man så olika planer att man måste kompromissa, då är det ingen ide att ha någon plan

Det var många som skrivit under det senaste dygnet, kul !
Att vara trygg sätter jag nog högst. Att ha gemensamma planer, projekt som är verkliga tillsammans. Visst tänker jag åka MC genom Europa med gubben när jag är pensionär och barnen vuxna men jag vill också ha projekt som lever här och nu, växthusbygge som exempel. Tomtplanering, och givetvis barnen.

Mitt i allt det här tid att känna in vad vi behöver, ömhet och närhet och kanske framför allt en fortsatt nyfikenhet på vad min mans liv är idag, vad arbetet är vad lusten är, på samma sätt som då för tio år sedan... Jag gör vad jag förmår och han gör vad han förmår. En dag räcker jag lägre nästa är det han och med tryggheten att vi gör vårt bästa, var och en så blir det få (inga) bråk om disk, tvätt...
Jo, det kittlar i magen, det sprids en värme i kroppen av att se honom och jo, jag tycker han är världens bästa och vckraste. Men jag tar inte känslan för given, jag gläds åt varje dag den är kvar.
Jag och han glädj åt vad vi har, långtar och kämpar för det vi kan nå och drömmer om det ouppnåliga ibland men grämer oss inte för vad vi har.

Så håller jag mig lycklig och jag upplever att det gäller Honom också.

jag tror att många är så fullt sysselsatta med att arbeta och mycket tar folk på sig en livsstil av att konsumera mera för att göra allt arbete meningsfullt som för att fylla ett hål av förtvivlan som gnager i själen, av livets ingenting

jag tror det är viktigt att ha en vettig sysselsättning vilket inte så många har i dagens samhälle vilket leder till att en massa folk dräller omkring och undrar varför livet är så meningslöst, jag menar har man en vettig sysselsättning kan ge ringeffekter på vattnet i form av positiva kärleksförhållanden. en glad person är en glad kärlekspartner. t.ex. lån, betungande uppgifter, överdimensionerade krav men mest kränkningar är väl sådant som dämpar lusten och drar ner nivån av lycka.

hur långt ska man kompromissa? Jag menar hur mycket..

Handlar inte allt om "självkännedom" egentligen? Att lära [I]känna[I] sin egen gräns? Det är ju olika var gränserna går, för olika människor.
Vitsen är väl att det ska kännas BRA?
Eller kanske att man klarar av att inse skillnaden mellan vad som är bra respektive dåligt på kort sikt, och vad som är bra respektive dåligt på lång sikt, både för en själv och för relationen?

Har man svårt i en relation tror jag att det är [I]sig själv[I] man behöver jobba med. Eftersom det är det enda sättet som man kan förändra något på.
Hotet kan ju vara att relationen tar slut, det är en "risktagning". Möjligheten kan ju vara att relationen blir BRA. Eller att man kommer dithän att man finner en annan relaiton som blir bra... Eller att man finner ... "sig själv" helt enkelt

En relation är en dialog. Att alltid sätta sig själv först blir till sist grus i dialogen. Jag menar att du måste bestämma dig för vad som är ditt mål. Relationen eller din egen utveckling.

Jo, om du känner dig själv, mår bra själv kommer realtionen med en jämlike bli bra men jag tror också det fungerar på motsatt sätt. En bra relationen leder till egenutveckling och tillfredställelse.

Relationer behöver massor av tid, energi och närvaro. Hur klarar man det i dagens prylhysteri coh arbete för bägge på minst 40 h/vecka?

Gör tiden tillsammans betydelsefull, gör saker tillsammans, inte parallellt.
Om den lediga tiden är 10 timmar så ge er minst 8....

Satsa på dig själv leder bara till egotrippade missfoster.. Vi är mer än en för att hjälpa varandra inte för att trampa på varandra.

nån som har nått tips på en helg utflykt? romantiskt ställe? Där man kan övernatta? inte allt för dyrt. gärna omkring sörlands området