Jo fast då adopterar man ju bort barnet helt och hållet. Men om barnet bor kvar hos mamman så kan inte pappan bara så där adoptera bort barnet, till vem ska han göra det i så fall om det inte finns nån som lever med mamman som vill adoptera. Det måste ju finnas en mottagare för en adoption, och om mamman lever som ensamstående med barnet och inte vill lämna bort det så kan ju inte pappan adoptera bort det bara så där. Jösses vad jag svamlar, jag hoppas du förstår vad jag menar.

Ja, det är ju jättesvårt att råda i något liknande!
Jag lider med dig, trots att man aldrig kan lita på okända människor och veta vad deras egentliga syften är...men DEN läxan kan du ju nu

Om ditt nuvarade dilemma kan man ju bara tycka, men det är ju det du vill, så...:

Jag tycker att du ska ha kontakt med barnet om än bara vid födelsedagar och storhelger, just för den lilles skull! För trots att han förmodligen inte kommer att få "faderskänslor" för dig som för den låtsaspappa som bor med. Men då kommer han aldrig att behöva undra över varför du valt bort honom för det är det han kommer att tro... Att DU har valt bort honom.

Sedan kan du, när han är tillräckligt stor, tala med honom om hur det hela ligger till och vid det laget så har ni säkert kunnat utveckla en bra relation!

MEN gör honom aldrig besviken och utebli från era möten! För om du tror att det kommer att bli så då är det bättre att försvinna helt ur hans liv... men jag kan nästan garantera att man ångrar sig när man blir gammal...Tänk om han är det enda barn du får?


Jag förstår att du inte känner några faderskänslor ännu. Det är inget som kommer per automatik när dom föds utan det växer fram i relationen mellan er!

Men gör detta för er bådas skull, och framför allt för hans skull! Tänk dig in i situationen som övriga här har berättat om när fadern varit frånvarande och skapat existentiell kris hos många !

Försök att hålla ett vakande öga över honom och skapa en bra relation till mamman och "pappan" så kan du finnas där i periferin, och framförallt finnas där när han själv är så stor att han själv väljer att träffa dig!

Annlo: Jag skriver under på vartenda ett av dina ord. Exakt mina tankar.

Nu är det juh inte mamman som vill adoptera bort barnet, kanske inte ens Shiva heller för den delen, men om han skulle vilja det så är det juh bara till mammans nya karl, inte nån utomstående. Och vad det gäller handläggningstider så är det en ganska smärtfri lösning som går relativt fort. Vad som är bäst för barnet? Tja, det hade juh lika gärna kunnat vart mammans nya som varit den biologiske fadern och då hade han fått han som pappa oavsett om han är bra eller dålig. Vad som blir just nu är att mammans nya inte är "pappa" till pojken och pojken senare känner att hans nya pappa inte älskar honom tillräckligt eftersom han inte har adopterat honom. Det var så det vart för min svåger, tösen trodde inte att han älskade henne tillräckligt, då kontaktade dom den biologiske fadern och svågern adopterade henne.

Så bra skrivet....shiva ta till dig detta...det kommer ni alla må bäst av

håller helt med.

För det första:tack för din åsikt om mig som människa!

Visst tar Shiva ansvar ekonomiskt för sin son;han är nog tvungen, kan jag tänka mig,men han säger att han inte bryr sig ett dugg om att han har en son och det är klart att han inte rår för att han inte känner någonting för barnet och det tycker jag är mycket sorligt.

Jag menar inte med mina ord att fördöma Shiva eller andra,utan det är mina uppriktiga tankar.

Jag anser inte att en person tar ansvar när man inte använder skydd utan vill ha safesex;att kvinnan kanske lurade Shiva är också hemskt om det verkligen var på det viset!

Shiva är ändå pojkens pappa och DET är verkligen sorgligt att han inte får chans att lära känna sin son

Jag menade så klart både kvinnan och mannen med mina ord.

Tycker att det är en lömsk jäkel till kvinna som säger att hon tar dagen efter piller.... Hon måste ju ha missat poängen med dem helt. De ska ju användas när man verkligen vill försäkra sig om att man inte blir gravid. KAnske för att komdomen har spruckit. De ska ju inte användas som ett ångersätt för att man ångrar ligget kvällen innan.

Till Shiva vill jag bara säga. Gör ditt bästa och lycka till. JAg håller tummarna för dig!

Ciczi

Vi kan nog tycka allihopa att man skall ta ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av dom. Att barn skall vara önskade och planerade av två ansvarstagane individer.

Fast om man ska vara riktigt ärliga. Om alla barn skulle vara genomdiskuterade och planerade av två ansvarstagande individer då skulle inte befolkningskurvan se ut som den gör idag.

Kanske är det en mänskligt överlevnadsbeteende att lustan slår till ibland.

Likaväl som det är ett mänskligt beteende att man växer till sig när man skall bli förälder. Mammorna har ju i regel haft nio månader att vänja sig vid att barnet tar över ens liv.

Pappor brukar det ta lite längre tid för eftersom man behöver kontakt med barnet. Men när man väl får det så tar beskyddarinstinkterna vid.

Jag tror inte att någon pappa är okänslig inför sitt barn. Däremot tror jag att män skyddar sig med en attityd av, att jag bryr mig inte om eftersom de känslomässigt inte tacklar situationen om den är knepig.

Så Shiva, jag tror inte ett ögonblick på att du inte bryr dig. Du bara stänger av dina känslor för att du inte orkar lösa situationen.

Här svänger diskussionen från sida till sida. Som singel utan barn kanske jag inte skall lägga mig i för mycket men jag förstår att Shiva inte känner något för barnet. Att få reda på att man är far långt efter barnafödseln är ungefär som att köpa en nallebjörn på postorder. Nån pappa kommer han aldrig att bli.

Beträffande adoption så kan den nuvarande mannen i kvinnans närhet ansöka om att få adoptera barnet fast jag undrar om dom inte måste vara gifta????? Det är för övrigt bara en ren juridisk sak, han övertar farsrollen med försörjning mm och barnet får rätt till arv mm. Och barnet förlorar rätt till arv efter Shiva.

Beträffande kvinnor som inseminerar sig sticker jag ut hakan lite. Egoister!!! Tanker bara på att dom vill ha ett barn, inte på att barnet kanske vill ha en pappa. Vad gör hon när barnet skriker, VEM ÄR MIN PAPPA???? Hade jag inte vetat vem som varit min pappa hade jag bara varit en halv människa.

Svarar förståss, det är storken Näe skämt åsido, det är väl ändå bättre att kvinnorna som vill ha barn själva (det kanske är ett lesbiskt par) låter sig insemineras istället för att göra som Shivas brud, bluffa? Då får dom juh tala om för barnet hur efterlängtat det var och att det är en insemination, så jädra viktiga är inte vi pappor, huvudsaken är att barnen har en trygg uppväxtmiljö och vuxna som bryr sig om dom.

Jo, fast då handlar det inte om funderingar kring "varför min pappa inte vill veta av mig"? Men jag håller med dig...att miljön är otroligt viktig också! Men som tonåring får man nog sina existensiella kriser ibland ändå...

Det du tänker på går ju att förklara på ett helt annat sätt! Och är för övrigt en helt annan (het!) fråga!

Kompletterar lite, ursäkta Shiva att jag svävar ut i din tråd. Jag hade tidigare en arbetskamrat, Mattias, med lite annorlunda familjeförhållanden. Han hade en mamma, som för övrigt också jobbade på televerket. En äldre moster som han inte hade nån kontakt med alls och som senare dog, barnlös. Morföräldrarna döda. Pappan? Tja, han kanske finns, kanske inte, för Mattias var ett semesterminne från Portugal. Så dog mamman i bröstcancer. Nu är han ENSAM. Inga släktingar på närmare håll än sysslingar. Trevlig situation va!

Överhuvudtaget så tycker jag inte att någon annan än barnets mamma och pappa kan avgöra vad som är bäst i just detta fall.
Tragiskt är det ändå.. hur man än vrider och vänder på det hela.
Här finns ingen "skyldig"... åtminstone inte en mer än den andra parten... det krävs ju som bekant två till att "göra" barn.

Vad pappan genast bör göra.. är att tala om för släkten att det är hans barn... inte släktens. Kanske får han då en chans till att etablera kontakt och bygga upp en relation med sonen.
Mycket av mammans beteende kan kanske bero på att så många vill "ha tillgång till" barnet...
hon blev ju inte ihop med en hel klan den gången bebisen blev till.

Huvet på spiken, håller med särskilt det där med övriga släkten. God natt.

Naturligtvis!

Det vi kan bidraga med här är ju bara olika perspektiv och det hela diskuterat ur lite olika vinklar...

Och det är ju verkligen inget som släkten ska tvinga fram

Där tror jag största hindret ligger i Shivas "fall".

Jag vill börja med att säga-TACK!

Det är helt underbart med alla Era reaktioner och tankar, jag hade aldrig väntat mej det! Tack så himla mycket, jag är glad att jag skrev inlägget.

Först ska jag förklara några saker. Självklart ska man använda kondom, och aldrig lita på någon annan än sej själv i sådana situationer. Inte bara för att förhindra graviditet. Men det är lite sent att tänka på det nu. Hade jag fått veta något under graviditeten hade jag nog önskat abort, det är också lite sent tänkt, för retroaktiva aborter finns väll inte?

Klart att jag egentligen inte struntar i allt, och innerst inne är det klart att jag bryr mej! Men situationen var minst sagt rörig från början, och det går inte direkt bättre nu, allt är så förbaskat struligt. Pojken har ju en "pappa" som han också kallar -pappa, och det är en jäkla trevlig kille, och jag vet att Pojken har det bra med tillvaron. Men problemet är att jag inte har någon del i historien. Klart att jag FÅR träffa honom, men är inte delaktig.

Dessutom vet jag inte vad jag borde göra, vad är bäst för Honom?
Kanske bäst att jag håller mig undan tills hans mamma tycker det är tid att berätta hur det ligger till, tror trots allt att "mamma vet bäst"!

Många bra saker jag Ni sagt kommer jag bära med mej, och jag har läst ordentlig vad Ni har skrivit och tagit det mesta till mej ( några mindre begåvade saker som jag redan förträngt )

För att sammanfatta mina tankar; Han har ju som sagt inte bett om att komma hit, inget är ju Pojkens`s fel, och hur vi än gör måste vi vuxna inblandade
lägga våra egna problem, åsikter, egon och känslor åt sidan, det enda viktiga i denna röra är att POJKEN får det som ar bäst för Honom, och det får vi absolut inte glömma bort! Jag hoppas att det hela löser sig, för Pojkens skull.
JAG vet tyvär inte vad som är det bästa.

Kram och tack till Er alla

jag är övertygad om att ditt beslut blir riktigt bra för er tre

Kram till dig också Hoppas att det löser sig... och att du inte försitter chansen att skapa relation med lillpojken

som reserv sa, pappor är inte så jädra nödvändiga=)
nä men det är klart, kallar han den nuvarande för pappa så ska han göra det, men veta att du är den biologiska.
det behöver inte vara så komplicerat för barnen om inte vi vuxna skulle lägga oss i så mkt. det här är min pappa och det här är min biologiska pappa. inte så svårt egentligen.
Ni behöver ju inte hitta på saker eller så, bara veta att du finns och du inte har något emot pojken...men det är upp till "föräldrarna" så kklart.

Lite sent att tycka till nu kanske när så många redan skrivit.


Om mammans sambo vill adoptera din son tycker jag det är storsint av dig att gå med på det. Fråga honom!
Ibland kan mamma-styvpappa gärna se att biologiska pappan håller sig undan, men adoption - då förlorar de underhållet. Synnerligen egoistiskt, men så kan det också vara.


Min dotter har växt upp med styvpappa sedan hon var två år. Någon kontakt med biologiska pappan fanns inte längre då och papparollen övertogs helt av styvpappa.
Vi har aldrig dolt sanningen och aldrig förtalat hennes biologiska pappa, men i alla tider har hon varit rädd för att han skulle ta kontakt med henne! Detta har han inte gjort, men jag vill bara ge en vink om att har man en gång valt att hålla sig borta så ska man inte sen försöka "tvinga" sig på barnet av egoistiska skäl.

Ja du Magnus,

Varför inte ta ett snack med mamman och framför allt hennes nya kille för att se vad han känner för barnet. Om han har varit ihop med tjejen sen innan din son var född så är ju chansen stor att han var med på förlossningen och älskar barnet som sitt eget, trots att han innerst inne vet att du är den biologiska pappan.
Kan det inte vara så att han är intresserad av att adoptera honom? Det tror jag är det bästa för barnet då du inte har någon del i hans liv just nu i alla fall, och uppenbarligen inte heller är intresserad av det. Även om den nya killen adopterar barnet så kommer han i förlängningen att få veta att du har en son och i så fall är det ju upp till honom om han vill ha kontakt med dig eller inte. Då kanske saker och ting är annorlunda för dig också och du kan på ett bättre sätt ta till dig honom? Vem vet?

Jag tycker i alla fall att du ska kolla med tjejen och den nya killen vad de tycker ni ska göra för som det är nu ska det ju inte behöva vara.

// Andreas

Jag har funderat och funderat på om jag ska skriva här i tråden och nu har jag bestämt mej!

Jag har två pojkar som är födda med drygt två års mellanrum och lever i en fast relation så på ytan ser allt kärnfamiljsartat ut. Men... min man är inte pappa till den store pojken.

Jag blev gravid vid ett oskyddat samlag med en kille jag träffade på en semesterresa. Av skäl som jag inte vill gå in på här var abort inget alternativ för mej utan jag bestämde mej för att behålla barnet och nio månader efter min resa födde jag min son.

På grund av en del missförstånd och att jag var extremt trött under pojkens första månader bröts kontakten med den biologiska pappan. Vid det här laget var jag sambo med den man som jag lever med idag - han hade även varit med på förlossningen.

Månaderna gick och blev till år och varken jag eller pappan hörde av oss till varandra... Jag pratade dock med sonen om att han hade "en pappa till - Pappa Anders, som bor långt härifrån" och det började jag med innan han själv kunde tala. (Fingerat namn)

När sonen var nästan fyra år kändes det hela så tokigt att jag kontaktade pappan efter mycket grubblande och nu har dom en bra kontakt även om den inte är jättetät. Min son reser och träffar sin biologiska pappa någon gång per år och dom pratar en del i telefon. För min sons del betyder detta ganska mycket och han har även kontakt med sin farmor och farfar och träffar dom ibland också.

Det som har varit viktigt är t ex att känna igen sej fysiskt. Min son är otroligt lik son biologiska far och inte ett dugg lik min man och sin halvbror. Sonen och hans biologiska far har en massa drag gemensamt även temperamentsmässigt och när det gäller mat!

Jag tycker inte att du ska ge upp kontakten helt Magnus! Kämpa för att få träffa din son ibland även om det i nuläget är jobbigt och du kanske inte kan känna någon översvallande faderskärlek. DU har rätt till umgänge även om det är hans mamma som har vårdnaden.

Kontakten med sin biologiska far har betytt väldigt mycket för min son även om han har en pappa som har funnits till för honom under hela hans uppväxt. När han var i den åldern som din son är nu var det kanske inte så viktigt, men nu är min son snart femton år och läget är ett helt annat.

Jag är väldigt tacksam mot min sons pappa för att jag inte har behövt förklara för min son att "Din pappa bryr sej inte om dej"! Det är inte roligt för ett barn att få reda på en sån sak oavsett om det finns någon som är en fungerande pappa i vardagen.

Detta var bara ytterligare en infallsvinkel och varken jag, din släkt eller din sons mor ska ju bestämma vad du ska göra - det är ditt beslut hur du ska gå vidare. Lycka till!

Jag tycker du ska tänka dig för väldigt noga innan du bestämmer dig för att skriva under adoptionspappren.
Det är en lösning som gynnar er vuxna men är det verkligen det bästa för barnet? Vad händer om dom separerar?

Jag är nog av den uppfattningen att ärlighet varar längst, i det här fallet är det ärligheten mot barnet som är det primära.

Hasta inte med det här, det kanske kan vänta till pojken är så stor att ni även kan ta hänsyn till vad han tycker, under tiden tycker jag att han ska få veta hur det ligger till.
Barn har en förmåga att inte krångla till saker som vi vuxna kanske har lite lättare för, får han bara veta hur det ligger till så blir det den naturligaste sak i världen för honom att han har två pappor, en som mamma kände förut och en som bor med dom nu.
Det viktigaste är att man säger precis som det är utan krångliga detaljer.

Ja just det, säg att dom håller ihop 8-10 år och då separerar, inte många separerar och är på god fot med varann. Då blir det så att den pappan som pojken haft under dom åren helt plötsligt inte är värd ett skit, mamman kan använda pojken som vapen emot honom och han har inga som helst rättigheter till pojken. Om han däremot hade adopterat honom så skulle han få umgängesrätt, eller kanske t.o.m. vårdnaden om pojken, vem vet, han kanske är mest lämpad av dom. Hela Shivas situation är juh lite av "grisen i säcken", ingen vet juh hur det kommer att gå för vare sig pojken eller mammans förhållande.

Precis det som Inas son varit med om, är det jag menade i mitt inlägg också! Att pojken får en pappaförebild i mannen han bor med men att du finns där när han undrar över sitt ursprung!

Jag vet att många tycker så men själv tycker jag att det är obegripligt - kanske är jag inte tillräckligt svensk... För mig finns ett barn i ett sammanhang, är en del av en släkt, en historia som är mycket större än bara mamman och pappan.

När min mamma dog kunde min pappa inte bara sluta umgås med min mormor, min morbror, moster, kusiner på mammas sida eftersom hans barn är släkt med dem. En bekant till mig dog - hans släktingar får inte längre träffa hans barn eftersom mamman tycker att det hela är ett avslutat kapitel eftersom pappan är död. Men för barnen är det knappast avslutat!

Man behöver inte älska sina barns släktingar, men jag tycker att det är så självklart att om man skaffar (eller får) barn med någon så inser man att man för evigt är mer eller mindre knuten också till den andra förälderns släkt.

Det här är ett litet sidospår, men det hade varit intressant att höra om någon håller med mig eller om ni tycker att jag är alltför "sydländsk"...

Magnolia, jag tycker inte du är för sydländsk, bara human, vem vet Shivas föäldrar kanske inte har några barnbarn och är jätteglada över denna pojke. Och det du beskriver om att klippa banden till halva släkten vid dödsfall är inte så ovanligt och mycket grymt emot barnen som behöver ha kontakterna kvar för att hålla fast vid den bortgångne föräldern.

Så klart jag håller med och inte tror jag att det är "osvenskt" på något vis
men i detta fall handlade det ju om en bebis som inte har kontakt med pappan ( eller mycket lite)... då tycker jag faktiskt att släkten ska lugna ner sig och låta föräldrarna sinsemellan komma fram till någon lösning.

Inte tar man väl avstånd från släkten även om det blir skilsmässa... varje par har rätt att sköta sitt eget och sånt ska inte släkten blanda sig i.

Har aldrig någonsin varit med om att någon "klippt banden" med släkten om någon dött eller ens vid skilsmässa.
Man är ju släkt oavsett ...

Jag tror inte heller att det spelar så stor roll för ett mycket litet barn hur många släktingar man har eller inte har kontakt med, men någon gång måste man ju börja bygga upp en relation.

Det jag egentligen invände mot var hur du skrev att hon inte valt att bli ihop med en hel klan - det är precis det jag tycker att hon har gjort, medvetet eller inte! När man får barn tycker jag att det är självklart att man inte bara får ett barn utan en hel hoper mer eller mindre drägliga släktingar på köpet

Sedan tycker jag precis som du att PARETS relation ska släkten inte lägga sig i.

Tyvärr Felix matte så är det egentligen inte så ovanligt trots allt,vid en separation så är det oftast mamman som får barnen och det är ett mycket effektivt vapen hon har, särskilt om separationen varit jobbig. Finns inget mer elakt än ett hämndlystet fruntimmer, hon skiter fullständigt i att barnen vill träffa både pappan och släkten, pappan får juh så småningom ordnat umgänge men resten av släkten kan hon hålla utanför. Vi har sett sånt på nära håll inom umgängeskretsen och det är ingen rolig syn det, inte för nån av parterna, och där står man och ska försöka medla mitt i ett familjekrig

mina ungar har haft kontakt med sin pappas släkt, tack vare honom.
jag har däremot ingen kontakt och det är jättevanligt att banden klipps i en skillsmässa

man behöver inte heta PAPPA för att man har kontakt med sitt barn sporadiskt.
det går utmärkt med "bara" förnamnet, tills barnet är stort nog att fatta sammanhanget.
förklarar man det possitivt för barnet, så ser dom honom som en tillgång i livet.
"du är så viktig att du har TVÅ pappor" är en bra förklaring.

Var så god. Ja jag är helt övertygad om att det var dina uppriktiga tankar men du använde även ord. Jag upplevde att det inte var så självklart att det var riktat mot kvinnan också.

Själv använde jag BÅDE uppriktiga tankar OCH ord gentemot dig och jag menade dig och ingen annan.

Och för mig var det självklart att vid samlag är det två som deltar,annars kallades det för någonting annat.

Jag måste nog förtydliga mig:mina ord var riktade mot Shiva eftersom eftersom det är han som har startat trådet!

Men mina ord betyder inte att Shiva håller på med prostitution våld etc!
Det blev som en följd av mina tankar när jag tänkte på mänskligheten och allt som kan pågå när ingen ser.

Och visst; jag blev lite ledsen när du skrev att jag är en dum människa

När jag skilde mig för drygt 20 år sedan så tappade tyvärr min dotter kontakten med sin pappas släkt. De hör aldrig av sig för de tyckte att jag var syndabocken och det hade de rätt i men för den skull hade ju inte min dotter skuld i det hela.
Ingen hör av sig utan vi kanske får höra via bekantas bekanta en del om den sidan av släkten som t.ex när min dotters farfar dog.
Kan också sägas att hon inte har kontakt med sin pappa heller fast han bor 9 km härifrån. Hans nya sambo vill inte veta av oss och han orkar inte själv p.g.a. spritproblem också. Min dotter har försökt skapa kontakt men har ej lyckats.
Men hennes barn har en underbara bonusmorfar i min nuvarande sambo så de saknar inte riktiga morfor och min dotter har en bra kompis som även fungerar som pappa då det behövs.
Så detta med att ha kontakt kan vara både på gott och ont.
Har en bror som sitter ungefär i samma sits, blivit nekad till att träffa sina pojkar. Men pojkarna vet att han finns och de träffar farfar o farmor några ggr/år för att min mamma (farmor) tog upp det med mamman, men intresset är inte så stort. Så det finns nog många fall i vårt långa land som är så här.
Känner du inte för att bli pappa och ta det ansvaret (mer än det ekonomiska) så kanske du inte blir någon bra pappa när ni träffas. Detta måste du besluta själv och det är ett jobbigt beslut sedan får du se när barnet börjar fråga sin mamma så kanske det ser annorlunda ut och du kan börja ta kontakt.

Allt kan ju dras till ytterligehetsn gräns tydligen.

Du behöver nog förtydliga väldigt mycket.

Alldeles riktigt;och jag håller på att lära mig

Får hoppas att du lär dig snabbt.

Jag hoppas precis det samma och jag tror att jag fixar det

Precis!