Efter ett år med barnvagn har jag börjat se mönster som återkommer kontunuerligt när det gäller vilken hjälp man får av vem. Jag har pratat med flera som har samma erfarenheter och undrar hur ni andra upplever det. Jag undrar även om ni känner igen er i grupperna nedan och varför ni i så fall gör som ni gör?

Bäst på att hjälpa till är undantagslöst unga killar, gärna invandrare eller med piercingar etc. Såna lite tuffare killar, de kommer alltid fram och erbjuder sig att hjälpa en på och av bussen och låter en gå före och ger plats annars också.

Nästbäst är män i övrigt alla kategorier, gärna även män som är så gamla och skröpliga att de knappt orkar ta sig på bussen för egen maskin.

Efter det kommer unga kvinnor, tonåren och upp till 30-35.

Sist kommer kvinnor i övriga åldrar. Pensionärer låtsas oftast inte ens se en, men det har jag full förståelse för, de orkar ofta inte hjälpa till med tunga vagnar om de kommer med käpp och annat. Men kvinnor 45+ är absolut värst. De hjälper i stort sett aldrig någonsin till och skyndar sig av och på bussen, inte ovanligt att de till och med puttar vagnen i sin iver att hinna av och på först utan att verka ha en tanke på att fråga om man behöver hjälp.

Väldigt sällan kommer de heller fram och gullar med ens barn och pratar om barnet. Män under 50 kommer i stort sett nästan undantagslöst inte fram. De som däremot kommer fram och pratar om barnet och gullar är män 65+. Det förvånade mig oerhört mycket! Äldre kvinnor pensionsåldern och uppåt kommer också ofta fram och pratar, men inte i samma utsträckning som farbröder.

Känner nån igen sig i denna beskrivning? Detta är mina högst personliga erfarenheter och ingen statistik alls.

Shit! Jag är 55 o hjälper alltid mödrar m barnvagn.............

Skönt att höra att inte mina erfarenheter är 100%:iga.

Jag törs knappt hjälpa till nu för tiden. Blev avsnäst av en ung mor som minsann kunde själv. Jag förstår fortfarande inte vad det var för fel på frågan "Behöver ni hjälp?" men det kanske bara är jag som är trög.

Kanske trodde hon att jag tänkte sno vagnen med unge och allt?

Nej, nu söker jag ögonkontakt, avvaktar någon sorts respons och om hon ser ut som om hon skulle vilja fråga om hjälp erbjuder jag mig men jag går inte fram oombedd längre.

Vad konstigt... snäsa av folk som erbjuder sig att hjälpa till. Vad är det för sätt?

Jag klarar mig också själv ibland visserligen, men då säger jag alltid till med ett leende och tackar för erbjudandet för att inte sabba chansen att få hjälp nästa gång.

Fortfarande måste jag säga att jag står och gapar med öppen holk och förstår inte ett jota
Menar ni att folk inte hjälper en med barnvagn???
Det har jag aldrig varit med om... Tack o lov! får jag tillägga.

Här i Jkpg är stadsbussarna låga och utan trappsteg så man behöver ingen hjälp för att komma på. Men ser jag att någon har problem, vem det än kan vara, frågar jag om jag kan hjälpa till. Så gör man väl? Men det finns ju "felvaggade" människor över allt..

Ja, jag blev jättepaff. Men hon kanske bara hade en dålig dag, eller tyckte att jag var påflugen på något sätt?

mycket olika... sen tror jag inte folk tror att mammorna vill att man ska komma fram.. vet att syrran tyckte det var hur jobbigt som helst när hon var gravid att folk kom fram och rörde hennes mage, totala främlingar...

DET fattar jag bara inte!! Hur kan man bara gå fram och TA på någon utan att människan i fråga tycker det är okej?? Många av mina vänner har upplevt samma sak och tycker det är obehagligt som tusan att ens kropp helt plötsligt har blivit allmän egendom.

Jag håller med!

Däremot hjälper jag självklart folk med barnvagnar, eller äldre personer med rollator etc...
Det konstiga är att, trots att tanterna och farbröderna ifråga ofta blir jätteglada, är det UNDANTAGSLÖST minst en medelålders kvinna som blänger på mig, i närheten... Undrar om det är samma dam, varenda gång?

Men kära ni!! Är detta något specifikt för de södra delarna av landet?
Sådant har jag aldrig tidigare hört talas om

Vågar påstå att om det hänt mig så skulle personen ifråga inte gjort om det.

syrran bor i umeå=) tror det är ganska vanligt ändå...

jag vet att om jag är i sthlm så vågar jag inte fråga om nån vill ha hjälp, för de kanske tror att man vill sno deras grejjer, men i gbg hjälper man på så mkt man kan...

Jasååå, är pensionär lika med käpp????

Jag vet en som sprang Göteborgsvarvet i våras utan ! Och, som gärna hjälper till med barnvagnar - men mycket sällan åker kollektivt!

Visst är det konstigt att man så ofta kategoriseras efter ålder. oavsett vad kapacitet man har.

Jag hjälper ofta (eller, tja, när det uppstår tillfälle) kvinnor med barnvagn, när de ska på bussar eller genom dörrar. (GENOM dörrar? Ni vet vad jag menar iaf).

Däremot hjälper jag ALDRIG, INTE, NÅGONSIN en kvinna med barnvagn eller tunga väskor om hon har en man med sig. Inte för att jag är rädd för att mannen svartsjukt ska tro att jag stöter på hans flickvän/fru, utan för att folk helt enkelt måste ha lite vett själva. Jag har flera gånger sett par där kvinnan kånkat på tunga väskor medan mannen fingrat på mobiltelefon, eller där kvinnan släpat in en barnvagn medan mannen ens vägrat hålla hennes handväska. Detta är såklart undantag, oftare är det ju mannen som bär matkassarna medan kvinnan bär något lättare.

Ok, man ska inte hålla för hårt på könsroller, det är bara fånigt, men om nu inte dessa män har fysiska skador (de kan ju ha trasiga ryggar/axlar exv) så är de fähundar som inte hjälper bättre. Oftast (dock inte alltid) är mannen ju starkast så det är minst ansträngning för honom att bära. Jag själv bär hellre 2 kassar än 1, det blir bättre balans så.

För statistikförarna så är jag en (ung, hoppas jag) man i sleten jeansjacka och uttråkat utseende. Jag är dock varken invandrare eller piercad

Försökte googla fram en undersökning jag såg för ett tag sedan, men det lyckades inte. Men någonstans så gjordes det en undersökning efter att lagen ändrades vad gäller övergångsställena. I korthet så skickade man fram en kvinna med (tom) barnvagn till ett övergångsställe, för att se hur många som stannade. Männen i princip ställde sig på bromsen, medan kvinnorna, hör och häpna, inte bara struntade i att bromsa, en del GASADE istället Vet inte vilka åldersgrupper som undersöktes. De som gjorde testet blev iaf mycket förvånade.

Det är svårt att hitta ett ord för våra äldre i samhället, utan att stöta sig med någon.
Gammal uppskattas ju inte - även om jag är jättegammal för en treåring, och blir oerhört full i fniss när småbarn kallar mig "tant".
Men tant & farbror är oftast inte korrekt - då stöter man sig med folk...
Titta bara på det här med du/ni. Försöker man vara artig och nia, då kan man få en utskällning för "så gammal är jag minsann inte!"
Jag har till coh med blivit utskälld för att jag neg, en gång (något jag är uppväxt med att göra).
Pensionär har väl blivit ett vedertaget begrepp, även om min pappa, som är 60 år, är i betydligt bättre form än de flesta killar jag känner i min egen ålder.
Min farmor är 85 och hon traskar en halvmil varje dag (minst) och cyklar vart än hon ska, och med henne kommer man ingen vart i en diskussion, för hon är så skärpt att det nästan är kusligt.
Så givetvis är det skillnad från person till person - men det är väl mest det att det är så svårt att veta vad man ska säga, utan att förolämpa någon.

Jag har hör till dem som aldrig hjälper till med barnvagnar, jag har nämligen problem med ryggen ( en gammal skada), ett oförsiktigt lyft i fel ställning och jag är sängbunden i minst tre veckor. Mina ryggproblem syns ju inte. Vad jaq vill säga är att många kanske har andra skäl än ovilja att inte hjälpa till, ha inte för bråttom att dömma.
Birgit Ek

Jag hjälper gärna till om det behövs och gör det alltsomoftast. Har även som birgitek en skada i ryggen (dock inte lika problematiskt som birgitek). Vid de tillfällen som det är som mest besvärande kan jag tyvärr inte alls hjälpa till och att stå är ganska illa. Vid de tillfällena sitter/ligger jag gärna eller går. Ser ingen anledning till att förklara detta på en buss.

Har dock ALDRIG själv fått hjälp till att lägga upp väska/ryggsäck på hyllan när jag åkt tåg. Har förvisso inte högt frågat om någon kan hjälpa men sett blickarna när folk tittar bort när jag själv stått pch kämpat. Så är livet. Tyvärr ser jag inte liten och vänlös ut.

Själv tänker jag hjälpa både äldre och yngre så mycket jag kan och tänker inte bry mig i om jag inte själv får respons. En dag kommer säkert någon att fråga mig om jag behöver hjälp med min väska. Det lever jag för

Nej jag blev inte stött Borde ha satt en efter den arga men....
Jag blir inte stött om jag kallas tant ... minns ju hur jag själv uppfattade "äldre" när jag var ung. T.ex minns jag mammas femtioårsdag... herreguuud så gammal hon var... tyckte femtonåriga jag
Nu är jag själv snart sexti men inte sjutton känner jag mig gammal ... skjuter det framför mig... när jag skulle fylla femti sa jag att gammal är man inte förrän man fyller sexti... idag säger jag ... sjutti... då kanske man känner sig gammal men vete sjutton... tror inte att jag någonsin kommer att göra det obotlig optimist som jag är så tror jag att jag alltid får känna det som nu.-.. att livet ler.

Niga.. joodå, jag niger... senast förra helgen när jag fick en CD av en kille (10 år yngre)

Jag är 45+ och har en sjukdom som inte syns på utsidan men som finns där i allrahögsta grad , precis som Opehlia ser jag ingen andledning att upplysa okända om det, det händer att jag skäms över att inte kunna hjälpa och då tittar jag hellre bort eller koncentrerar mig på tidningen , det känns inte bra men hellre det än behöva ursäkta mig eller bara titta på. Jag har bättre dagar och då hjälper jag folk som behöver det efter min förmåga men ofta får jag sota för det med extra värk . Det är inte ovanligt på något sätt att kvinnor 45+ har mycket värk så var inte så snar att döma ut en grupp sådär
Mvh Nicolina

Tror bestämt att vi är en hel "drös" "gamla tanter" här på forumet som känner oss ungdomliga
Jag hjälper gärna till när jag ser att någon behöver hjälp, om det så är gammal eller ung, det har ingen betydelse
Och till dem som snäser att dom minsann klarar sej själv, hade jag svarat att - så bra då, men jag tyckte att du såg ut att ha det jobbigt! Men det har aldrig hänt att någon har fräst något sådant till mej

Jag ser oförskämt frisk ut men jag har svår och obotlig sjukdom som inte syns det minsta utanpå (än)... det gör mig inget att förklara t.ex varför bilen parkeras i HK-ruta om någon frågar mig... värre är alla elaka blickar och folk som demonstrativt går till bilen för att kolla om tillstånd finns Men... det är nog lite synd om dem brukar jag tänka... huvvaligen... att bry sig sååå mycket... bli arg helt i onödan och lite skäms de nog också

Jag dömer ingen, jag är fullt medveten om att även yngre människor kan ha sjukdomar såsom jag själv har problem med knäna och inte kan göra allt trots att jag ser både ung och stark ut.

Men skillnaden ligger i att få onda ögat och bli puttad för att någon annan ska hinna ut först och man har den dåliga smaken att ha ett litet barn och en barnvagn som står ivägen.

Det är stor skillnad på ett försynt ursäktande leende och en ilsken blick. Och det är i stort sett alltid medelålders kvinnor som kommer med det senare. Och det är inte ursäktat såvida man inte har en sjukdom som gör att mungiporna pekar neråt.

Förr i tiden hjälpte jag mer än gärna att lyfta barnvagnar men numera måste jag avstå p.g.a axlar som gör ont.

Att öppna tunga dörrar smärtar till ordentligt i mina axlar,så jag är tacksam för automatiska dörröppnade när de finns.

Jag bara älskar att gulla med babysar om föräldrarna tillåter det

Babysar är fullständigt ljuvliga och barn överhuvudtaget Men barn över 1 år tycker nog inte om att en främmande tant gullar med dem.

Men det märkliga är att vart jag än är så följer småbarn mig med sina ögon och ibland får jag se underbara leenden som gör att jag mår bra resten av dagen

Antingen vi kan eller inte kan hjälpa till och vad anledningen därtill må vara-
så är det för mig viktigt med ögonkontakt och ett leende i en sådan situation!



En positiv utstrålning kan göra många underverk!!

Ja det var ju inte riktigt så som du lade fram länken. Jag kan erkänna att jag tillhör inte dem som slänger mig ner och gullar med andras barn. Jag gullar gärna med mina vänners och de jag känner. Däremot så är jag själv inte så barnkär att jag känner att jag har lust att gulla sedan tror jag inte att barnen alltid skulle uppskatta det. Hur mödrarna tar detta det bryr jag mig inte om för det är min respekt för barnet. Däremot vinkar jag alltid och säger hej till barn som tycker det är roligt.

Åker aldrig kollektivt, så jag har inga sådana erfarenheter.

Däremot blir jag oerhört irriterad på folk med barnvagn som bara ställer sig där andan faller på så man inte kommer fram.

Lika irriterad blir jag på folk som kommer och är griniga för att de tycker att jag står ivägen med min barnvagn!

Lättretad, eller? Kanske borde skaffa mig en hobby...

Lustigt nog har jag precis motsatt minne av vilka som hjälpte till med barnvagnen (visserligen några år sedan ).
Jag fick alltid hjälp av kvinnor i fertil ålder! Också alltid av äldre herrar. De var säkra kort. Resten av mänskligheten... Inte så ofta.

Jag tvingades dessutom vid några tillfällen att be om hjälp. Inte med vagnen, men med ett stycket barn. Hade en nyföding och en tvååring (på syskonsits). Om hissen var trasig (eller alltför nedskiten! ) var jag helt enkelt tvungen att ta rulltrappan. Korta trappor orkade jag väl, men långa branta rulltrappor med två barn i/på vagnen. Livsfarligt!

Alltså fick jag be någon snäll "tant" att hålla två-åringen i handen och åka med honom så att jag fick två händer fria. Tack och lov fick jag aldrig nej, men oj vad jag hade hjärtat i halsgropen och var rädd att det skulle hända något.

oj det har jag aldrig tänkt på alls, vet inte ens om jag sett nån, och tror isånnafall inte att jag tänkte på att jag skulle erbjuda min tjänst... lite läskigt om nån främling kommer fram "ska jag hålla i ditt barn?"=)

Nej, jag var rädd flera gånger också. Stod och kollade efter "säkra kort". Men vad i hela friden göra man?

Vid åtminstone två tillfällen tog jag hissen trots att den var använd som toalett. Alltså inte bara kissad i!!
Det gällde att försöka stå bredbent och hålla andan.

Saknar jag Stockholm? Nej.

Underbart...!
Det är en himla tur att det finns såna som du, Ophelia!
Och om vi åker tåg ihop, kommer du få hjälp med väskan. Jag är 180 och lägger upp väskor som ingenting - och lyckas inte jag får min starka sambo ta vid.

Man ska hjälpa varann - hela världen blir lite trevligare då.

Som flera före mig skrivit är det ju så att många kan ha (som jag) exempelvis problem med ryggen som gör att man inte kan hjälpa till med barnvagnar. Folk däremot som knuffas och trängs verkar det finnas fler och fler av och de struntar nog högblankt i vem/vad de knuffar. Det är allmän brist på hyfs.

Det där med att man är konstig när man inte kommer fram och gullar och frågar om andras barn begriper jag däremot inte alls! Jag gullar och pratar om/med barn jag känner och har en relation till. Varför skulle jag intressera mig för ett barn jag inte alls känner? Alla är faktiskt inte intresserade av främmande människors avkomma. Alla föräldrar vill inte heller att vilt främmande människor håller på med deras barn! Låter lite hårdare och mer cyniskt än jag är som person, men faktiskt...

Kakaduan

Hej!

Ang detta med barnvagnar och hjälpa folk av. Så har min mamma sagt ifrån och med att vi barn var så stora att vi kunde hjälpa någon av med vagn och resa sig för äldre som behöver plats, så ska vi göra det. Det har aldrig varit någon prat om det. Utan det sitter så inmurat i oss syskon att vi gör det utan att riktigt tänka. Jag gör det i alla fall. jag skulle inte drömma om att säga nej om någon frågade eller att inte fråga om det såg ut som att de behövde hjälp.

Men tyvärr så får man inte alltid den hjälpen tillbaka. Nu handlar inte det barnvagn för min del utan oftare väskor på tåg. Om som jag åker längre och vill lägga upp en tung väska på hyllan. Och jag är så pass kort att jag inte riktigt når upp heller. Så oftast när jag ska hämta ner den får jag nästan allt över mig. Och då står folk oftast bara och tittar på en.

Jag vill bara förtydliga att jag ingenstans alls sagt att folk som inte vill gulla med ens barn är konstiga. Absolut inte. Jag bara konstaterade fakta, medelålders kvinnor är inte intresserade, äldre farbröder är intresserade. Jag lägger inte in nån som helst värdering i det. Och det är bara baserat på mina erfarenheter, ingen "sanning".

Jag vet flera som inte vill att man ska gulla med deras barn, och jag vill det inte själv heller alltid. Ibland kan det vara kul, men ibland är det bara jobbigt. Så det är inget "ska göra, ska inte göra" utan det får väl folk känna sig för om de har lust och tillfället verkar rätt.

Jag bara konstaterade hur det ser ut, åtminstone från mitt perspektiv sett.

Du skrev att du var oherört förvånad över att "de" (kvinnor 45+) inte var intresserade och kom fram och gullade.
Nej jag gullar inte heller med okända barn däremot ler jag åt dom om vi får ögonkontakt. Barn är väl ingen allmän egedom bara för att de är små och ni är inte jordens medelpunkt bara för att ni har barn.
Själv är jag vänlig mot alla, ung som gammal och däriemmellan. Jag hoppar inte på hundvalpar heller trots att det är det sötaste jag vet
Mvh Nicolina

SAMMA HÄR!


Nicolina - jag håller med om att man inte ska dyka på barn man inte känner, och även behandla barn man känner med respekt. De är ju männsikor, de med, fast de är små. Däremot kan jag inte heller se att någon sagt att man är konstig för att man inte gullar med barnen - däremot kanske att man kan tänka på att försöka hjälpa till, och inte bara visa ointresse när någon behöver hjälp med en barnvagn...
Så uppfatatde iaf jag det - att ointresset inte var för barnet, utan för att hjälpa.
Och DET är tråkigt.
Självklart finns det människor som inte kan - men det är ju inte dem jag menar. Jag syftar på dem som bara inte bryr sig om att hjälpa till, fast de kan, helt enkelt för att de är för lata/ointresserade/ouppfostrade.
DEM har jag inga högre tankar om - men folk som lämnar barn ifred, dem högaktar jag.

Det verkar att de med egna barn att hämta och lämna
från och till olika aktiviteter, hinner inte hjälpa småbarnsföräldrar?
De är trötta och har fullt upp med sina egna, kanske två-tre stycken.
Bråttom till mataffären innan föräldrarmöten, läxläsning och fotbollsträning.
Latmask, tänk på det, när du själv kommer upp i den åldern.

Jag håller med dig om allt du skriver här. Förvånad blev jag i alla fall eftersom jag fördomsfullt hade trott att det var medelålders kvinnor som nu har större barn som skulle vara intresserade av att gulla med ens egna barn, jag trodde inte män skulle vara så intresserade.

Förvånad betyder inte något negativt, det spräckte min fördom bara.

Bussen står inne den tid den står inne och tar den tid det tar att åka. Skyndar man på och låter bli att hjälpa andra så kommer man inte fortare fram för det...

Jag tycker att man ska hjälpa andra om man kan. Inte om man har ont, är sjuk eller upptagen, men om man kan ska man hjälpa andra. Det gör jag alltid själv och blir därför förvånad över att inte bemötas med samma respekt och välvilja från andra.

jag är en korting jag med, så jag ställer mig på sätet för att ens nå upp, och då får man blickar(fast man tagit av sig skorna) eller när man inte hjälper de som har problem(vad kan jag göra, jag som inte ens når).

Så jag brukar försöka skynda mig in först av alla och dumpa mina största väskor på de där hyllorna i början och slutet av vagnarna, och hinna upp på sätet för att få upp de mindre väskorna=)

Jag hjälper till med vagnen OM:

den inte är belamrad med en massa tunga kassar odyl, ibland verkar det som om man månadshandlat och tror att man ska lyfta.. ok med ett barn men inte massa kassar + barn.

Ingen annan hjälper till eller om vi är ensamma på hållplatsen.

har mamman sällskap räknar jag med att sällskapet hjälper till, men ibland gör de inte det.

bland får man inte ens ett tack utan det verkar vara en självklarhet att man ska lyfta.

Jag har ett diskbråcksförflutet, var hemma i 6 mån pga detta,
trots detta kan jag inte låta bli (ibland) är 40+:are
krister

Ja, det finns mycket som inte syns.
En kvinna 45+ som fött många barn och haft foglossning, kanske inte lyfter heller.

Angående foglossning, så verkar smärtsam sådan ha blivit ENORMT mycket vanligare. På 1920-talet drabbade det 2%, idag drabbar det 50%. Samtidigt är det kvinnorna med tyngst arbeten som pekas ut som riskgrupp. Det tycker jag är konstigt, för nog arbetade kvinnor minst lika hårt förr?
Kan det ha något att göra med att kvinnor fick fler barn förr, eller att de fick barn tidigare?

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0...,699825,00.html

Vad gäller barnvagnar så bör man såklart endast hjälpa om man kan, man ska inte känna sig skamsen om man inte kan hjälpa, och det krävs ingen förklaring tycker jag.

Vi går nog mot ett samhälle med mer misstänksamhet, missunnsamhet, och mindre hjälpvillighet tror jag. För 10 år sedan skulle jag nog stoppa om det stod en person vid vägkanten med trasig bil, idag trampar jag nog på gasen om det inte är snöstorm eller uppenbart nödläge av andra skäl.

Angående foglossning så har jag hört att det ökar för att kvinnor börjar äta p-piller som yngre och äter i flera år. Har ingen aning om det faktamässiga i det dock.

hihi påminner om en kompis jag har som är från stockholm, han var på väg till nått fjäll och var i jämtland när bilen gick sönder och han gnällde så "Det var ingen som hjälpte till det minsta" och jag mkt förvånat sa att det var mystiskt, trodde nog att jämtarna var snälla nog att stanna "jovisst, det var tre som stannade men ingen av dem kunde ju hjälpa!"=DD

Det stämmer, samma med beskördet i unga år av den anledningen.

Att hjälpa till på bussen eller att resa sig för äldre människor är en självklarhet och det gör jag mer än gärna om jag själv inte behöver platsen dvs för att jag sitter med kryckor eller dylikt. Då får någon annan minsann resa sig. Det säger ju sig själv att om man har ett skadat ben som gör att man behöver kryckor så kan man ju inte stå på bussen. LIksom en tidigare talare så har jag fått det i uppfostran.

Ibland när man ler åt folk på bussen, gamla som unga får man en märkligt sur blick tillbaka. Men det skiter jag högatktningsfullt i. Vill jag le och vara glad så gör jag det. OCh sedan om det inte passar andra att jag ler så är det deras problem, inte mitt!

Ciczi