Just nu visar fyran hur ett par föräldrar försöker få äta middag på tumanhand...
Barnet som gråter hjärtskärande och vill vara med mamma och pappa... förs tillbaka till sitt sovrum om och om igen och dörren stängs.
Nej nu tycker jag att det har gått för långt.. alldeles för långt med alla dessa "nannyprogram"... finns ju svenska också.
Vad ger de för signaler till unga förstagångsföräldrar? Ska de få uppfattning att man så fort barnet kinkar... ska beställa Nanny

Nu har jag iförsig bara sett ett fåtal avsnitt, och inte gårdagens, men de jag sett har verkligen behövt hjälp. Det är i min värld inte meningen att barn under 6 år ska styra familjen så som de gjort i dessa fall. Total kaos, vem orkar leva så? Sen är det ju allra oftast föräldrarna som det är "fel" på, i dagens uppfostringsmodell.

Till och med familjerätten är på den linjen att man bara ska gå på vad barnen vill, även om det inte överenstämmer med vad som faktiskt är bäst för barnen! Där har det gått för långt tycker jag!

Men sen kan man ju fråga sig vad som är rätt då. Att aga barnen till tystnad är att gå för långt och att låta barnen styra är det åt andra hållet.

Jag tycker nog att barn ska ha konsekvent uppfostran. Har man sagt en sak så är det så. För att inte glömma tydliga regler. Men på det ska det vara massor med kärlek!

Sen kan man ju tycka vad man vill om att man exponerar sina familjeproblem i tv. Det positiva i det skulle nog vara att förhoppningsvis lär sig de unga (och gamla också, för den delen) föräldrarna någonting och slipper att dra in nannysar i tid och otid så småningom...

I de flesta fall är det väl föräldrarna som behöver uppfostran.

Tror att programmet hjälper de föräldrar idag som har det svårt, genom att visa hur man bär sig åt när man ska uppfostra barn. Min far har en butik och dagligen får han påhälsning av "sjövilda" ungar som släcker lamporna i taget pringer in på det privata kontoret, springer ut och in genom ytterdörren 20 gånger. När han i gåt röt till och frågade varför föräldrarna inte höll ordning på dem fick han svaret "jaaa du, vi har varit på macdonalds och de har såååå mycket energi" Det om nåt säger väl lite om varför det skulle vara VÄLDIGT nyttigt vissa s.k. föräldrar att få något hum om hur man inför regler och sätter gränser. Idag verkar det som om många bara struntar i hur barnen uppför sig. Något som jag också reagerar på är hur många barn helt har glömt hur man pratar, uten det är skrik på högsta volym som gäller om man ska kommunicera med omvärden. Ett exempel var en dag i somras när jag satt på altanen och fyra av grannens ungar lekte i sandlådan... trots att de satt på ca 1 meters avstånd från varandraskrev de som om det gällde livet

"ge mig den bilen"
"jag vill ha spaden"
"titta vad DU gjorde"
"wroom wroom"

de är ca 7 år gamla. Det fina med kråksången är att två av barnens mammor satt på ca 10 meters avstånd och fikade och pratade (hur nu det var möjligt)... Jag satt på ca 25 meters avstånd och trodde jag skulle bli tokig på det gapande. Självklart ska barn får stoja och leka men det måste ju finnas gränser. Och tänker barnen sig inte för måste ju föräldrarna finnas där att tala dem till rätta. Jag hade som förälder aldrig accepterat att man skriker på det viset. Risken är att barnen får för sig att det är "okej" och fortsätter med det i skolan. Eller kanske föräldrarna själva är så gapiga så de bryr sig inte, för dem är det normalt beteende.

Jag har ofta påhälsning av min guddotter och när hon var 7-8 så hände det att hon höjde tonen när vi satt och pratade, och då sa jag till henne "jenny jag sitter på två dm avstånd, du kan prata med mig, du behöver inte skrika"... Oftast sa hon "ojsan" och så var det bra med det. Ibland fick jag "påminna" henne både tre och fyra gånger på en kväll men bara man är konsekvent så är det inga problem. Anledningen till hennes ljudvolym tror jag är att hemma hos henne (de är 5 i familjen) är det väldigt hög ljudnivå, och föräldrana säger inte till. Det skriks väldigt mycket. Och det beteendet tog hon med hem till mig. Nu är hon 9 och har lärt sig att prata med normal ljudnivå, även där hemma.


Summa summarum, jag är inget stort fan av supernannys men för vissa föräldrar kan det nog vara nyttigt. Önskar dock man kunde avdramatisera hela programmet samt inte låta det vara så förutsägbart hela tiden.

MVH
Henrik - som tror på tydlighet och tydliga regler.

håller helt med MrNorth. En bättre beskrivning och lösning av en del barn/föräldrar kan jag inte skriva själv. Den beskriver precis det som jag ville säga.

Jag har också undrat, om dagis får barnen att skrika,
blev så förvånad, nar grannbarnen inte kunde prata normalt.

Sypernanny visar ju bara, att man måste vara lite konsekvent, annars funkar det inte. Trötta föräldrar säger en sak, men gör något annat, ungarna blir helt förvirrade och sjövilda. När de kan kommunicera, så funkar det och det blir tid till lek och umgänge också. Sämre program har man sett. Barnen säger själva, att livet är roligare med lite ordning.

Nu tittar ju inte jag på programmet i sig, men jag undrar om
det inte mest var situationen i säg som Felix matte reagerade mot.
Nu har jag som sagt var inte helheten och borde kanske inte
yttra mig. Men är det verkligen meningen att man " uppfostrar "
ett barn genom att stänga in det i sitt eget hem för att
mamma och pappa ska få äta middag på tu man hand

Om mamma och pappa ska äta på tu man hand får de väl för jösse
namn i så fall skaffa barnvakt som barnet känner sig tryggt med.
Mycket konstigt ska man höra innan öronen trillar av

För övrigt kan jag hålla med om en del aspekter här vad gäller
uppfostran.

/Gillan

Det verkar vara på mode att skrika. Se bara på (främst) amerikanska TV-program där det skriks och gapas istället för att talas i civiliserad ton. Ibland beror det på att det är komedi, inspelat inför publik, kanske...men det är ju helt stört att man ska skrika när det finns högtalare liksom.

Tiita på alla barnprogram ( eller bara lyssna) I de allra flesta teckande serier/barnprogramm skriks det hela tiden. Underligt fenomen, även om det är ett norlamt samtal som förs så är det i en skrikande form.
Inte undra på att barnen tar åt sig detta och tror att det är ett normaltillstånd.

Kanske spelar dagis en viss roll när det gäller skrikiga barn. Ofta är det många barn på lite personal och då kan det kanske behövas att man syns och hörs för att få uppmärksamhet (för att få vatten, få hjälp på toa och så vidare). Många barn spenderar en stor del av sina liv där och går inte på tomgång den stunden utan lever och lär då med men bara för det ska ju inte föräldrarna sitta passiva om barnen far omkring när de själva har hand om dem.

Lenasch: Håller med. ...och så låter de som om de är i puberteten fast de ser ut som små barn. Det kanske är det som är probleme? Att det ofta är vuxna som försöker göra barnröster?

Åter till ämnet:
Jag formligen avskyr Nanny-programmen. Fruktansvärt vidriga helt enkelt. Jag kan se ett värde i att visa dem för föräldrar som verkligen har problem och som kan behöva inspiration för att komma ur en låst situation. När jag läser på föräldrafora att man inför skamvrår för barn som uppenbarligen är inne i en utvecklingsperiod därför att de sett hur effektivt det är i något Nanny-program blir jag lite ledsen. Har man satt upp gränser från början så behöver man inte skamvrår eller straff. Den bästa pedagogiska metoden för att få barn att lära sig är att ge positiv respons när något blir rätt och i de fall där det blir fel finns snarare behovet att få lära sig vad som är rätt.

Det tror jag absolut! Min dotter har börjat skrika när hon pratar sen hon började på dagis. De är 18 barn i varje grupp (2 grupper) men ofta är de alla 36 barn i lekhallen och ute på gården. Hur det låter när de är allihop har jag ingen aning om (tack och lov!) men det räckte med 4 pojkar i lekhallen en morgon för att trumhinnorna i princip blåstes ut på mig när jag lämnade.

Ja, detta är tydligen ett stort problem. Såg på TV ett dagis som infört något slags "ljudnivåmätare" som blinkade när det blev så högljutt att det var risk för hörselskador. Tror dessutom att allt skrik måste vara rätt stressande för barnen. Nu menar jag inte att man ska återgå till någon slags "sitt på raka led ungar, och håll käften"-uppfostran, men när det rent fysiskt kan leda till hörselskador, då måste något göras.

Märker för övrigt hur en del vuxna, trots god hörsel och trots att programledarna skriker, ändå väljer att skruva upp TV-ljudet obehagligt högt, enligt mig. Ljudsjukan verkar genomsyra vårt samhälle idag. När någon intervjuas i TV, och talar lugnt, resonerande, fåmält, då blir han/hon genast avbruten av stressade programledare som vill "ha svar på frågan!". Det är inte eftertänksamhet och "lågt tempo" som gör oss stressade, däremot kanske det gör symptomen tydligare. Jämför som sagt med bilister, det är inte folk som håller hastighetsgränserna som stressar dem som har bråttom, det är de som redan har bråttom som bara råkar bli uppmärksammade på sitt stressproblem.

Nej, det är nog inte meningen, det var ju det som var familjens problem, att de inte klarade av att leva normalt och att barnen fullständigt struntade i alla regler.
Att man stoppar ett skrikande barn i säng tio gånger, hör inte heller till vardagen, men när barnen aldrig sover och helt slutkörda föräldrar inte kan lägga sej själva förrän vid midnatt, så måste man visa barnen, att nu menar man allvar. För dessa barn inte sett tididare, att föräldrarna menar, vad de säger, utan man har testat gränserna och barnen har fått sin vilja genom skrik. När det gått så långt, så är det nästan bara supernannyns regler som kan vända situationen..

Sen är det belöning och positiv förstärkning som gäller, när man kommit över det värsta.

Klart att barn "lär" sig skrika på dagis ........ hur ska de annars höras i alldeles för stora barngrupper Sorgligt men sant

Får ståpäls av dessa nanny-program ..... tror inte för fem öre på att en helvild barnaskara, efter en vecka bestående förvandlas till en exemplarisk dito

Det har jag också tänkt på, undrar hur det fungerar om ett halvår t.ex.

Ofta verkar det vara så att föräldrarna inte pratat ihop sig och har helt olika uppfattning. Som pappan igår, som undergrävde mammans försök att få "rätsida" på barnen under tiden Nannyn var borta för att låta dem försöka själva. Sedan kommer hon iofs tillbaka för att visa det de kan bli bättre på men hur lätt är det att ändra mönstret på bara några veckor när de inte ens klarar det de dagarna Nannyn lämnar dem för att försöka på egen hand?

Då är det ju bra att få hjälp med det? Man kan vara lite hemmablind.

I radio pratade en barnpsykolog och sa, att i Sverige saknas det hjälp för föräldrar,
som har problem, det finns bara BarnPsyket och sällan är problemen så stora.

Den s k fria uppfostran och en inkonsekvent uppfostran är enligt min mening det värsta man kan ge sitt barn. Men för detta behövs inga "stränga" regler eller aga, utan att skapa lugn och harmoni i barnets hem. Barn har nämligen rätt att må bra, och gör de inte det hemma så lär de inte göra det nån annanstans heller.

Min åsikt är att föräldrar mera ska lita på sig själva och sin egen förmåga och inte läsa en massa "klokaråd-böcker". Barn kan man inte fostra efter "mall" ...alla är egna unika individer.
Nu brukar jag ju inte se nannyprogrammen..har sett ett helt och en stund då o då av andra avsnitt.. igår såg jag en stund samtidigt som jag surfade...det räcker för mig. Helt sjukt!

Det jag sett i dessa program är att föräldrarna borde fått utbildning innan de skaffade barn.
Man är inte mamma och pappa bara vissa tider ...det är man dygnet runt hela livet... och hela ansvaret för barnet tills det fyller 18 år ligger hos föräldrarna.

Inte ens i syfte att "andra ska lära" tycker jag att dessa program borde sändas.
Produktionssbolaget gör det inte av välmening utan enbart i syfte att tjäna pengar.
Stackars barn säger då jag.

Vill tillägga att jag instämmer till fullo i lolos inlägg

Nog behöver dessa familjer stöttas.
Var det ingen som såg det programmet med att en av syskonen gick ut i köket och hämtade en kniv och hotade med och jag tror att han var ca 5 år. Tog även stryptag på sina syskon. Detta måste ju stävjas i tid.
Föräldrarna hade ju tappat greppet om situationen.
Men sedan kan man ju undra, att hur kan de utlämna sig i TV med sina problem, men det kanske är bra betalt. Men jag skulle skämmas för att visa upp min familj i TV om jag hade haft dessa problem.
Detta borde kunna lösas men en Nanny privat och inte i TV. Men som någon skrev så blir det oftast barnpsyket som de hänvisas till.

Det kan ju också ligga sjukdom bakom barnens uppförande och det måste man ju reda ut också innan man kanske tar in en Nanny.
Har själv erfarenhet från en familj med ett problembarn som skrek, gapade, hade allmänt dåligt humör, slog sin syster och grinande för ingenting m.m. Vi trodde det var en dåligt uppfostrad unge, som familjen borde ta i med hårdhandskarna på och fostra tills det visade sig att det var diabetes det berodde på.

Att de är mera skrikiga osv tror jag också beror på dagis, lekis m.m. Tycker mig märka skillnaden mellan barn som är hemma i familjen där mamman inte arbetar och barn som är på dagis.

Inte läsa böcker - men få utbildning...?
Varför inte både och?

Få "handfast" praktisk utbildning... inte läsa en massa flumböcker som skrivs enbart i syfte att håva in en massa pengar.

Sedan så vill jag instämma i Inga från Närke inlägg... när det handlar om extrema fall så bör läkare kontaktas.

Men det finns ju många vanliga fall - inget extremt - och för dem finns det ingen hjälp och stöd.

Vad klassar du som "vanliga" fall?
Är man vuxen nog att sätta barn till världen så ska man också veta att det innebär ett stort ansvar... inte bara under "kontorstid".. och det tror jag.. tack o lov... att de flesta förstått.

Den lilla procenten som inte klarar av föräldraskapet, tror jag inte blir hjälpt av någon Nanny.. tyvärr

Sen när det gäller program som Supernanny och Nannyjouren så är det TV-program med ett tillspetsat upplägg. Men visst kan det vara lärorikt att se på men det måste tas med en stor "nypa salt" också.

I radioprogrammet Föräldrarna (eller Tendens) i P1 intervjuades en av föräldrarna som varit med i TV3 Nannyprogram. Hon berättade till exempel att de under TV inspelningen hade fått "lura" barnet lite så han skulle få ett av sina annars så vanliga utbrott. Mamman menade, i det här fallet att sonen annars varit ovanligt lugn när TV-teamet gjorde sin inspelning. Jag tycker alltid det är oroväckande när barn används av media på ett sådant sätt.

Fejkade omtagningar görs i de flesta dokusåpor! Är inte producenten nöjd med bilderna utan kräver mer "action" görs det om. Ju mer bråk, naket, stök och stoj desto bättre. Det ger högre tittarsiffror! Om nån stackars deltagare kommer i kläm har ingen betydelse!

Det måste väl ändå vara bättre att erkänna att man har problem, och söka hjälp av någon som är utbildad, eller för den delen att läsa flumböcker - som ofta skrivits av oerhört kunniga personer (man får ju själv sålla bort de böcker som inte är relevanta) än att sopa problemen unedr mattan?
Jag tror inte att det är en liten del av befolkningen som har problem med sina barn - eller som du säger "inte klarar av föräldraskapet" - utan att många idag är vilsna inför en uppgift som blivit mer eller mindre omöjlig i takt med att alla dagis blir mer underbemannade, och att dagens mode föreskriver helt omöjliga kläder och saker för barn. Det är dyrt och svårt att ha barn idag, när samhället sänder mixade signaler. Du ska både vara bullmamma och karriärkvinna - du ska både låta barnet vara självständigt, och samtidigt finnas där i alla sekunder av dess liv. Du ska lära ditt barn att inte vara materialistiskt - men det ska ändå ha de senaste kläderna, och alla de nyaste leksakerna.
Nej - jag tycker att det är bra att det finns hjälp att få - och jag tror säkert att folk lär sig mycket av de här programmen.
Dock får man ju ta dem med en nypa salt, för jag tror, just som du sa i tråden om ditt skrämda barnbarn (även om du sa det med andra ord), att man inte ska döma, utan låta andra leva sitt liv, bakom sina egna dörrar.

Jo, fast kanske inte i TV, väl? Jag tror inte sådan problem löser sig efter ett par veckors intensivträning med en TV-nanny.

Jag tror också att det är ganska många som ligger i något mellanskikt eller hur jag ska uttrycka det, vilsna som vill väl men inte riktigt vet hur de ska bära sig åt. Idag har många inte samma stöd från mammor och svärmödrar som förr eftersom de fortfarande är ute i arbetslivet, det finns inte så många bullmormödrar kvar. Dessutom har den "gamla" generationen många gånger en helt annan syn på barnuppfostran. Det är inte lätt att veta hur man ska ställa sig om mamma/svärmor säger en sak och BVC en annan, man vill gärna kunna lita på de som står en närmast.

Håller med, jag undrar också vad det är som gör att föräldrar ställer upp i sådana program? Desperat rop på hjälp? Söker snabba och enkla lösningar? Hoppas det åtminstone även om jag har svårt att förstå varför man vill göra det i TV.

Jag såg trailern om den där pojken med kniven men såg inte programmet. Då funderade jag på hur de väljer ut familjer. Råkar det vara barn med speciella behov så finns det ingen chans i världen att det barnet får hjälp av att nannyn är där i två veckor. Det handlar ju om helt andra saker. Jag hoppas verkligen att de har förstånd att sålla bort sådana familjer om det inte är så att de verkligen hjälper dem med utredningar, stödteam och allt vad det är.

Jag tror ju att dom gör bra mycket mera än det vi som TV-tittare får se! Det måste ju vara bra för dessa familjer som så uppenbarligen har hamnat i en riktigt ond cirkel, där småbarnen styr och regerar hela familjen på ett fruktansvärt sätt, att få hjälp att vända på steken så det blir föräldrarna som återtar "makten" och blir dom som bestämmer.
Anki

Saxat från TV3 sida
från TV3 sida

Familjerna har på ett eller annat sätt tappat kontrollen. Orsakerna varierar. Tidsbrist, stress, många barn på kort tid, olika syn på barnuppfostran hos föräldrarna. Nu vill föräldrarna ha hjälp med att organisera familjen, skapa rutiner men också att få tillbaka kontroll och respekten för varandra. Under några dagar hos familjerna försöker vår nanny förändra rutiner och synsätt för att skapa en mer funktionell familj. Fortsätter familjerna att följa sina nya regler så kommer de aldrig mer att hamna i samma energikrävande knipor igen.


Faktiskt så tror jag att produktionsbolaget inte bryr sig ett dugg om hur det går för familjerna... huvudsaken för dem är att serien lockar tittare = pengar!

På den engelska versionen på TV4 hade dom ett program där dom var tillbaka till flera av dom "värsta " familjerna efter, jag tror det var 6 månader för att kolla att allt fortfarande fungerade.
Anki

(Har aldrig sett den svenska versionen så den vet jag inget om.)

Har inte heller sett den svenska, bara den engelska på tv4 och en holländsk variant.

I den holländska versionen har de ett par barnpsykologer, och följer familjerna under fyra veckor... efter de fyra veckorna har familjerna möjlighet att ringa psykologen i åtminstone tre månader till...
Psykologen riktar sig nästan enbart till föräldrarna, och sätter upp en handligsplan och "coachar" dem på avstånd med hörsnäcka när de gör saker med sina barn som brukar vara svåra. Det mesta går ut på att ge barnen mycket beröm och tillräcklig uppmärksamhet... Finns också mer acceptans för barn som har problem, det måste inte alltid vara föräldrarnas fel. Tycker att den holländska versionen känns mycket mer seriös, det enda som verkligen känns oseriöst är nog att det visas i tv...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför någon vill vara med och visa upp sina problem på det viset i tv, skulle jag själv aldrig drömma om

Tja, supernanny har återkommit till familjerna efter några månader och sett och visat att allt fungerar.

Ja kanske fungerar det så i andra länder.. men som sagt... i den svenska versionen så....och vem tror väl att svåra problem kan lösas av att penninghungriga personer hälsar på hos familjen i några ( 4-5) dagar och får det till att fungera

Min allrasomhögstpersonligaåsikt är... att den som tror att dessa program löser några som helst problem... Den lever i en fantasivärld!

Angående programmet i sig så får man nog ta det med en nypa salt, men några riktigt bra *grundläggande* tips finns det allt där, bland allt pompa och ståt. Det där med konsekvens är väldigt viktigt... när min guddotter och ibland oxå hennes bästis är hemma till mig så brukar de ibland vilja sitta vid datorn... och detta är inget jag uppskattar, jag tycker att vi kan ha roligare när de hälsar på, ex spela nåt kortspel eller bara prata (det är det som de oftast kommer till mig för, att kunna prata och få lugn och ro)... Och när de tjatade om att sitta vid datorn sa jag "nej, inte idag"... sen blev det mera tjat och jag fortsatte säga "nej, inte idag". Till sist slutade tjatet efter lite gnäll och hädanefter räcker det att jag säger "nej" en gång för att det ska begripas Och när man säger nej så bör man lägga lite tyngd i ordet, och inte svara med helt neutral/mesig ton.


Någon skrev om att det räckte med 4 killar i ett rum för att trumhinnorna skulle spricka... låter ungefär som mitt sandlådescenario... och åter igen blir jag förvånad att ingen säger till dem?? Det är ju knappast bra för DERAS trumhinnor/stämband att skrika på det viset? Återigen är det vuxenvärldens slapphet som lyser igenom.

På något vis kändes det som om när jag var "liten" på 80-talet att det var mera ordning och reda, det var mera "tag" i lärarna inte denna mesiga attityd som finns idag, och som även tyvärr gäller när man handskas med brottslingar (en annan diskussion). Ibland går det inte att lösa problem på annat sätt än med handgripligheter, alltså inte att slåss utan med två stabila nävar ta tag i barnet och föra denne in i ett rum så denne får lugna ner sig. Men jag förstår att lärarna snart inte vågar göra nånting då det är en hetsjakt på nåt som kan liknas övervåld o dylikt. Som exempelvis den läraren som kastade ner en mobiltelefon från 4e våningen. Förmodligen har denne läraren suttit och kokat i flera veckor över detta f***annade plingande och till sist så brast det. Man kan ju fråga sig hur det är tänkt att man skalll kunna föra en lektion när man samtidigt knappt har några befogenheter att hålla ordning och reda? Mobilen skall ligga AVSTÄNGD i fickan under lektionstid, och den elev som inte kan acceptera detta skall få ett kännbart straff, punkt slut. Det finns inga argument till varför en mobil skall tas med till skolan över huvud taget... Om man behöver ringa finns det telefoner där.

MVH
Henrik

Jag tror att det fungerar! och jag tycker att supernanny är jättebra.
Dock finns det ju vissa bitar som jag inte annamar men man kan ju plocka det bästa ur serien och översätta till svenskahem .

Jag brukar vara med och passa barn när föräldrarna går på en kurs som heter COPE och det handar om samma sak.

I serien tycker jag att det framfår ganska klart att barnen gillar när det blir lite ordning i hemmet ,så det är ju egentligen inte barnen som ska ändras utan det är föräldrarnas sätt att vara och att ställa rimliga krav .

Att barnen sätts på en elakmatta eller dyl är för mig inte något hemskt
dom sitter ju inte där i en evighet utan oftast 1 minut för året dom är.
ALDRIG höjer nanny rösten utan försöker lära föräldrarna att prata men
en bestämd men lugn röst .

Från supernannys lilla syster

Det allra värsta tycker jag att barnen hängs ut i tv.....

Om sen dom vuxna har valt att göra det är ju en sak - dom har ju i alla fall fått göra ett val.

/Stina

Det var jag som skrev det. Jag tycker det verkar som att det är kaos på de flesta daghem nu, alldeles för få förskollärare på för många barn. De hinner/orkar inte säga till barnen om såna saker. Det känns som att man får vara glad om de ens hinner upptäcka om någon retar ens barn. Samma kaos tyckte jag det var när jag själv gick på dagis på 70-talet. Djungelns lag rådde och jag minns knappt att det fanns någon vuxen i närheten. Jag gick därifrån en dag utan att nån ens märkt att jag var borta. Men det kanske blev mer ordning på 80-talet för att sen återigen förfalla i och med alla nedskärningar.

Ofta har vi "viskastunder" med barnbarnet som är på dagis.. vi viskar med varann... både kuliga och allvarliga grejer... det blir en lek med lite allvar mellan oss

Många problem som tas upp i odla nu. Inget märkvärdigt i det?

Ja, många föräldrar kan ju inte ens prata med sina barn,
det märker dom, när dom ser sej själva på band och blir förvånade.
Supernanny har fått föräldrar att sluta skrika till sina barn, och prata med dem i stället.

Håller med!

Tycker absolut att det är föräldrarnas fel att barnen är som de är...

Det borde komma en Superpappa eller -mamma stället...
Och lära dem hur man uppfostrar sitt barn...

Det är absolut föräldrarnas fel! barn behöver regler och ordning för att må bra!

Och sen tycker jag nog att nannyn är där för att hjälpa föräldrarna uppfostra sina barn... hon lär dom ju hur dom skall ta tillbaka "makten" och visa barnen vem det är som bestämmer.

Jag har inte ett dugg till övers för dessa Nanny-program,
men självklart är det som många redan sagt, föräldrarnas
ansvar att uppfostra sina barn. Och det är lika självklart
att det är dom och inte barnen som behöver hjälp. Men i
mitt tycke, inte av ett tv-produktionsbolag.
/Gillan

Det är ju föräldrarna som får hjälp.

Såg ett avsnitt av den svenska varianten med ett skräckexempel på att det oftast är föräldrarna som behöver hjälp.
Mamman i familjen gapade o skrek på sina barn och hotade med att flytta om de inte skötte sig.Sedan berättade hon för dem hur korkade de var när de inte kunde än det ena än det andra!
Jag blev otroligt illa berörd av att se detta i Tv! En sådan här familj behöver hjälp av socialen eller familjeteam som väl finns i varje kommun? Sedan hur kompetenta de är, är ju en en helt annan fråga.. Men inte ska man väl ta upp sådant här i tv???
Föräldrarna gör ett val, visst, men barnen??? Tror inte de blir tillfrågade...

Det var förfärligt att se barnen i detta exempel vilken frustration och ångest de visade.

Det såg ut som om mamman bättrade sig och kom till insikt men man vet ju inte hur det ser ut när kamerorna släcks.

Om man fick välja mellan pest eller kolera skulle jag välja att barnen blev exponerade i tv en halvtimme mot att fortsätta leva i dessa familjer, det måste vara än värre.

Det finns hjälp att få på olika ställen, familjecentraler mm gör ett kanonjobb. Pengarna räcker dock aldrig till alla som bör få hjälp och soc får prioritera de familjer med "flest" problem, t ex kombination av narkotika, ekonomiska och interllektuella svårigheter.

Måste berömma programmet (de avsnitt jag sett) för att alltid tydligt visa att det är föräldrarna som gjort fel. Det är lätt att skylla på barnen ( som man i vissa fall kan ge en diagnos bara att se genom tv-rutan).

Slutresultatet blir ju trots allt att några fler barn kan få en drägligare uppväxt och bli till goda människor.

Jag tycker också att det framgår väldigt tydligt i programmet att det INTE är barnens fel. Det här med att visa sina problem i TV, det kan man ju tycka lite olika om. Vi är ganska bra på att sopa problemen under mattan men det kan ju hjälpa andra att se att man inte är ensam om ett problem. Själv skulle jag inte vilja visa mig i TV under några omständigheter alls.