en grej har ni rätt. Jag har inte fått sörja klart mitt barn ännu.

Det är så att, jag vart ju tvingad och hotad till aborten, påtryckt med andra ord. fast jag hade bestämt mig från början att behålla det. Men ja, det var inte så då. min som är nu, expojkvän (pappan till barnet) , han och hans föräldrar hotate mig att ta ungen ifrån mig. Mina föräldrar och släkt tjatade om att jag skulle göra abort, mina "vänner" försvann, medans andra folk sa att jag var mördare om jag gjorde abort.
Så då gick jag in i dimman och inte brydde mig så mkt. så jag gjorde abort då, en ofrivillig abort. Men det han inte bli så långt. Jag skulle då göra kirurgiska abort. Och jag fick då ta tablett på kvällen innan abort dagen, och det slutate med att det vart en mardrömsliknande natt, spyde , ont i magen osv. åkte in till sjukhuset akuten, men dom gav mig bara nån lugnande tabletter och skickade hem mig. Det var lugnande ett tag och fick sova någon timme. Men sen så började allt igen. Vet inte hur många gånger jag spyde den natten! men jag kan ju säga att jag aldrig vart med om liknande. det började då om igen på nytt, magverk och spyor och allt vad det nu vad (tillbringade den natten på toan) , till sist så visste jag inte om jag vart skit nödig eller kissnödig. gick på toan. Och där kom den. Jag fick missfall, och såg den i toaletten, alltså , jag såg mitt "barn", i toan.
men jag fick åka dan efter att rensa bort rästerna, alltså skrapa bort, så det var hälften abort typ. Jag har fortfarande bilden i huvudet! och jag höll på att svimma och sånt. men till sist så lyckades jag gå och sova, och somnades gråtandes och vaknades gråtande.

och sen så. Pappa var aldrig hemma, papap var inte där jag behövde åka till akuten. Han var och strulade hela våren (jag gjorde aborten på sommarn juni månad eller nåt sånt) . Han var inte där då när jag behövde åka in till akuten, och det sårade mig väldigt mkt. Men sen så efteråt.
Det var så mkt efteråt. efter några dagar, kanske 3 dagar så var vi tvungen att avliva tre katter (åldern och sjukdomar) , och sen så typ en vecka efter aborten så kommer mina föräldrar och säger att dom ska skilja sig. och sen så försvinner min ex pojkvän (han stack fast han lovade att vara kvar) , och sen så har jag inte sörjt så dära riktigt. (visst jag har gråtit varenda dag , men det pga saknaden) . Jag har försökt att fylla med djur, och ja, allt i tomheten. Inget gick.

Men sen så strax efter aborten, ja, jag gick och låtsades att jag fortfarande var gravid. gick och köpte baby kläder, nappar, flaskor och allt.
Även flera månader efteråt. Och just nu, kan ta på magen och låtsas att jag är gravid. jag putar på magen och hoppas att det är en gravid mage och så...

Visst ska jag vänta med att skaffa barn tycker ni när jag mår dåligt och så.
Men jag vet att jag klarar av det, jag vet det. Visst, jag kommer aldrig få tbx det barnet. Men jag kommer ha ett barn. Ni verkar tro att det är så lätt att släppa tanken att inte skaffa barn. Men jag vill ha ett barn. Med min sambo (som är då 35år) . Jag behöver det. Och jag vet att jag klarar av det. Och det är därför jag mår dåligt. För att jag inte har nåt barn, för att jag inte blivit gravid ännu. Har haft oskyddad sex över ett år. Men ingen graviditet. Och ja, vi ska undersöka oss.

men ja. jag (vi) vill ha ett barn. Och jag känner mig redo, och jag vet att jag klarar av det. Även om jag är sjuk och deppig även ung. Men alla kan nog vara deppiga och sjuka nån gång.

undrar, vad tycker ni om handikappade skaffar barn?

Det går ju bara inte att ge ett svar på den frågan... Det finns så många olika handikapp och olika grader av handikapp.

Ser inget fel i att handikappade skaffar barn, men man kanske ska tänka sig för beroende på vad för handikapp man har. T.e.x.
Kan man sköta barnet själv
Är förälderns sjukdom ärftlig orkar man se sitt barn lida och gå igenom det man själv har gått igenom
Kan man ställa upp på allt som skolan kräver av en förälder med skjuts hit och dit, föräldramöten (aktiv förälder)
Kan man vara förälder på sta'n när den dagen kommer
Kan man aktivera sitt barn
Ja det finns massor att räkna upp mer än det jag har angett, som kan bli jobbigt om man som förälder är handikappad, men orkar man med allt detta så är det väl inget fel att skaffa barn. Men man skall nog inte heller ha bara ett barn i så fall utan minst 2 så barnen också har någon att prata med när det gäller sin förälders problem, för det kan bli tungt om man är ensambarn. Ser detta på min egen dotter när jag var sjuk, hon känner då ett stort ansvar för mig och MÅSTE ta hela. Fanns det syskon vore det lite enklare.

Orkar inte läsa alla inlägg i tråden men i ett av de sista fick jag "hint" om vad det handlar om.

Faktiskt så har jag/vi på nära håll sett vad barn kan fara illa pga föräldrars handikapp
och också på ganska nära håll nu 30 år senare sett hur det gick för barnet ifråga.

Med det inte sagt att alla barn till funktionshindrade far illa det har mycket att göra vari funktionshindret ligger.

Och ja, tilläg: deprimerad är jag. Och det är bland annat pga jag inte har mitt barn här. och pga en del andra saker.

alla deppar till o från . samhället har blivit så idag . allt handlar om pengar o livet går ut på att tjäna pengar för att göra av med dom . man kan ju undra ibland vad man håller på med . jag som annies sambo kan abra säga att sen kag vart tillsammans med henne har jag sett en enorm skillnad som natt och dag . o sen om vissa sitter och *dömer* utan nå kött på benen får dom står för , jag dömer aldrig en människa , finns ingen anledning

jag kan vara deppig ibland med när hela lönen ska betalas i räkningar *vissa månader* eller solen inte visar sig på flera månader , eller andra tankar över vissa saker osm man inte gjort men borde ta tag i . så visst ja kan vara deppig , men alla är nog deppiga ibland , o då kan man inte dra slutsatsen att är man deppig ska man inte ha barn . då kan ju ingen skaffa barn .