En fråga som dagligen kommer upp i mina tankar är detta:
kan en människa bearbeta det förflutna omedvetet d.v.s. genom att måla,skriva,läsa,vistas i naturen,städa,diska,vara i tvättstugan......?

Själv tror jag att man kan det och har kommit på att det omedvetna bearbetning är det bästa.
Detta kom jag på genom att jag tillverka mina dockor. Jag arbetar nästan som i trans (?) och känner mig ibland lätt , ibland ångestfylld;jag har till och med svettats något fruktansvärt en hemsk illaluktande svett ,jag har fått hemsk värk i mina axlar och armar men jag minns ingenting från det förflutna och jaf försöker inte längre heller att minnas!

Jag kramar om mina dockor och pratar med dem och känner alltid sån djup kärlek till min släkt speciellt och även för hela mänskligheten,naturen- för allt levande !

Jag känner att jag har fått massor av härlig livskraft och gädje på ett märkligt,magiskt sätt på ett omedvetet plan

Så visst kan man bearbeta det som varit på ett djupt omedvetet plan;vad tror ni andra?

Ja.

jag tror att du bearbetar mycket genom dina dockor och andra konstverk.
Jag tycker det synns speciellt på de dockor du gjort..
de har så många olika uttryck... vissa ser arga och sorgsna ut...
de har igensydda ögon och munnar.. men du har nog fått ur dej en hel del.. för jag tycker redan de börjar se gladare ut..
kanske speciellt den du gjort til pejori... fast då förknippar du bara glädje och gott till henne.. det syns på dockan.

För flera år sedan målade jag en tavla och jag grät något fruktansvärt medans jag målade och den tavlan har människor velat köpa men jag bara kan inte göra det ännu.

När jag gör en docka så känns det som att dockan själv bestämmer helt över hur den blir och jag endast är en "Barnmorska".

Dockan till Pejori var lätt att göra och jag tror att jag bara nuddade med nål en gång på en av mina fingrar .

Men när jag gör dessa släkt-familje dockor så gör jag mig ordentligt illa med nålen så att varje docka har fått lite av mitt blod på sig!

Min konst har säkerligen räddar mig från att bli galen!

njae...inte omedvetet, men däremot undermedvetet kan man det....
det som är omedvetet tänker och känner du inte, men det undermedvetna ploppar upp i sådana situationer
det undermedvetna är heller inget som du tänker på, men hjärnan kommer ihåg....
det är den som plockar fram det i din konst silos...

Självklart ! Dessutomhar vi ju en stum hjärnhalva .. som tänker men inte talar -annat än med kroppen ...
Det är den som gör att vi tar i näsan när vi ljuger -nickar o säger nej osv ..
Den ruvar också .. på bra ideer -när vi "sover på saken "

För varje gång du upplever lycka, i stort som i smått, tar du udden av de negativa känslorna och händelserna i ditt liv. Samla på alla pärlor i livet, tänk på dom ofta och vårda dom som de dyrbarheter dom är. Plocka fram dom och låt dom ge dig styrka i svåra stunder.
Även av svårigheter vi går igenom kan komma något gott. Vi blir inte hela människor förrän vi haft både negativt och positivt i livet.

Jag vill tro att vi trädgårdsmänniskor nog har extra lätt att ta åt oss av små lyckliga händelser och att vi kanske överlag tillhör ett ödmjukt släkte med förmåga att låta naturen läka våra sår.

Oj oj;jag ryser över hela min kropp när jag läste vad du har skrivit!

Och det är så som jag menade men kunde inte få fram de rätta orden:alltså det är från mitt undermedvetna som jag tydligen får hjälp hela tiden och även i min konst kommer det fram.Det går inte att tänka fram min konst utan det bara kommer genom mina händer;jag som en länk på något vis till det undermedvetna.

japp....din hjärna förmedlar till dej utan att du vet det
ditt undermedvetna styr nuet...