Jag har en väninna som äter för mycket onyttiga saker och rör sig alldeles för lite. Hon har en ordentligt övervikt och har visat depressiva tendenser. Vi har inte så mycket kontakt längre men jag tänker ofta på henne.

Hennes barn har också blivit överviktiga och det har varit ett ätande och slaskande av allehanda godis av både köpt och hemgjort slag.

Hon har inte haft något jobb på länge och vill helst vara hemma. Hon har drivit lite eget men det verkar ha tunnat ut.

De senaste gångerna jag besökte henne fick jag intrycket av att hon inte var hemifrån speciellt mycket och att hon mådde ganska dåligt.

Det känns som om hon hamnat i en ond cirkel där hon blir deppig av att röra sig för lite och inte kommer igång med att röra för att hon är deppig. Lite försiktiga förslag om promenader har inte väckt något gehör. Hon förstår inte alls att man mår bättre om man kommer ut i dagsljuset och går en promenad.

Jag vet inte vad jag skall göra. Det är så känsligt. Jag blir själv ur gängorna när jag rör mig för lite så jag vet ju att det hjälper bara man kommer igång.

Det enklaste för mig vore ju att bara strunta i henne. Jag har ju flyttat och hon har ingen vanlig telefon längre så jag måste skriva brev om jag skall nå henne. Det är bara det att jag tycker att jag sviker henne om jag inte gör något.

Hur tycker ni att man skall göra?

Inte ett dugg! Så länge hon inte ber om det. Men fortsätt ha kontakt. har hon ingen mobil? Verkar bökigt att måsta skriva.

Du har försökt ge sunda förslag, efter egna sunda insikter och erfarenheter.
Du har gjort det du kan, det enda du mer kan göra är möjligen att upprepa det.

Men så länge självinsikt om att det finns en möjlighet att förändra sig och därmed uppnå en bättre livskvalitet saknas hos henne så kommer hon inte att ha tillräcklig motivation att förändra sig.

I grund och botten ligger ansvaret hos den som måste jobba med sig själv. Innan självinsikten och näven i bordet kommer kan du inte göra nåt mer än det du gjort.

Alltså gör ingenting...

Egentligen är det här en allmän fråga som också gäller när man har någon vän som har alkoholproblem eller annat.

Själva grejen är ju att personen inte inser det som omgivningen ser.

Det är naturligtvis enklast att ingenting säga men är det verkligen rätt?

Nåja, svaren har ju fått mitt samvete att lätta något.

Huvudsaken är att du fortsätter hålla kontakt!
Mår hon dåligt kommer ju det så småningom, och då kan du agera, inte förr.

Du har två saker att göra. Antingen frågar du rätt ut hur det står till eller så gör du det inte. Om du frågar så ska du vara beredd på svar och finnas där. Vet du med dig redan nu att du inte pallar med att stötta så fråga inte. Sedan finns det inget värre när folk svamlar omkring en med "goda råd" att äta eller röra sig om det är något helt annat som man har fullt upp med att bearbeta. Utgå inte från att vad du mår bra av är detsamma för henne. Du har ju ingen aning om vad som sker eller har skett. Förvisso är det jättebra att röra på sig och leva sunt men glöm inte bort att var sak har sin tid och prat om sunt leverne kan te sig ganska banalt om hon råkat illa ut av någon anledning. Tycker du att det är känsligt så håll dig undan men var beredd på att den dagen kommer när hon kanske kan klättra upp från sitt hål och tackar för sig gällande er vänskap. Så är livet.

Håller med.

Ofelia har ju redan skrivit så klokt , kan bara tillägga att vi i Sverige överhuvudtaget nordliga europa är så in i norden intresserade av
"görelsen" medan man längre söderut , är mer intresserad av " varelsen "

Vad får dej att tro att hon skulle bli lyckligare för att hon rör på sig utomhus ?

Det som får mej lycklig ,passar sällan in på andra .....
Däremot en kram , ett ärligt hur mår du ..?

Under förutsättning att man är beredd att lyssna förstås ....
Ingen går oanfrätt lycklig genom hela livet
K

Så klokt sagt!

Hon har berättat att hon inte mår bra utan att jag behövt fråga. Det har inte hänt något speciellt. Det hade hon berättat i så fall. Hon har gradvis blivit mer och mer inaktiv. Hon går nästan aldrig utanför dörren. Det är ingen plötslig förändring utan har skett gradvis under flera år. Hon var tidigare en glad och livlig tjej.

Ber hon om stöttning så hjälper jag henne självklart!

Förresten sa de på radion att motion hjälper lika bra mot depression som antidepressiva medel.

Jag förstår vad du menar när du säger att man kan ha något annat att bearbeta. Fast i och för sig så har jag själv råkat ut för en del som knockat mig fullständigt och då har långa promenader i skogen varit det som räddat mig från undergång.

Instämmer med Ophelia. Det viktiga är att hon vet att du finns i bakgrunden. Alla har vi sämre stunder i livet, men det reder ut sig.

var inte säker på att hon berättar allt
jag har ett par kompisar som jag litar fullt på
och iallafall en av dom har varit jättedepprisiv
jag berättade dock inte varför jag mådde dåligt på 8 månader

Jag skall med andra ord bara finnas till hands vilket jag redan gör.

Jag får mindre dåligt samvete när ni säger att det räcker med att lyssna och finnas till hands.

Jag är dock fortfarande bekymrad. Hon har inte fallit ner i ett svart hål. Så illa är det inte än men hon har mått sämre och sämre under kanske 7 år och får det fortsätta i 7 år till så blir det nog riktigt illa till slut.

Dessutom är ju risken att drabbas av allehanda sjukdomar mångdubbelt större vid övervikt och inaktivitet.

Själv kanske jag behöver behandling för Internetberoende

För mej låter det som Din vän råkat ut för en deppresion vilket är en sjukdom som kräver läkarvård och eventuellt medicinering. Hurtiga tillrop om att ut röra på sig och liknande gör ofta bara saken värre för hon är säkert medveten om att hon borde göra så, men orkar inte.
Det är svårt att ge Dig några råd, det enda Du kan göra är nog att tala om för henne att Du finns om hon behöver Dig.
Gita

Då tycker jag faktiskt att du kan låta henne få ha sitt liv och du ditt.
Har man "inte så mycket kontakt längre"... så tycker jag inte heller att "man"
ska lägga sig i den andres liv.

Tycker att du kan fortsätta att tänka på henne...och då i positiva tankar.
Den dagen hon ber dig om hjälp och stöd...
först då ska du ens fundera på att agera i en eller annan form.

Fast en deprimerad människa har knappast ork att ta kontakt ....
ditt "jobb" som vän är att vara vän , inte motionscoach och inte terapeut

De orden är så kloka att jag håller tyst.

ingrid

Så sant!
.
Som Gita skriver så verkar hurtiga tillrop om att rycka upp sig ofta som sten på bördan vid en depression.

Jag såg ett mycket intressant TV-program härom dagen som handlade om en journalist som drabbats. Det borde gå i repris nu under veckan.
I programmet visade det sig att många som går till läkare för värk,magont mm. har en depression som orsak men om man inte tar upp det så händer inget då halvtimmen inte räcker till och väntrummet är fullt.

Det din vän kanske behöver just nu är en knuff i baken att söka hjälp för att reda ut varför det har blivit så här och vad som måste göras. Som vän kan man sedan göra stor nytta som tex. motionskompis och medmänniska.

Jag vill inte skriva för mycket så jag kan tyvärr inte ge er hela bilden. Någon djupare depression är det dock inte fråga om. Jag har sett depressioner på nära håll vid flera tillfällen så jag vet hur det yttrar sig.

Det har ju som sagt varit en gradvis försämring av välbefinnandet under minst 7 år. Om man verkligen håller av en människa så är det tråkigt att se detta och man känner sig som en skurk om man inte gör något.

Att bara finnas där och vara vän har jag som sagt gjort i alla år.

Du anar inte hur duktiga en del depressiva personer är på att ge sken av att inte vara depressiva.

Det är väl ändå att ta i. Du vet hur det kan yttra sig, inte hur olika det kan vara för olika människor.
Gita