Med risk för att starta en tråd som kanske redan finns någonstanns långt "där bak" så frågar jag ändå

Jag är ju 60+ och de nära vänner jag har kan jag räkna på ena handens fingrar.

Någon har jag haft ända sedan jag kom till Göteborg, för snart 44 år sedan, de andra har kommit "in på vägen" under mitt liv.

Jag har massor av bekanta och arbetskamrater som jag tycker om, men det är inga som jag räknar som nära vänner.

En nära vän är någon (för mej alltså) som man alltid kan anförtro allt, att man kan ta upp tråden direkt även om man inte träffats på länge.
Någon som alltid ställer upp och som man själv kan ge allt för, som är ärlig och inte förskönar för att vara till lags, utan är rak och säger vad hon-han tycker, ÄVEN om det svider.

För mej är det viktigt att kunna lita på en människa och jag umgås hellre med mej själv än med någon som inte ger mej något innehåll.

Så vad är verklig vänskap för er?

Jag hade inte kunnat beskriva det bättre själv. Precis så känner jag också.
En del "vänner" försvann den dag jag blev änka med mina fyra barn då jag verkligen hade behövt dem och andra kom till i vår svåra stund.

Jag har väl som Du en handfull människor som står mig riktigt nära, allra närmast naturligtvis min man, sedan mina barn därefter min bror och hans familj, mina föräldrar finns tyvärr inte längre. Sen kommer en ring med vänner, 5-6 stycken som jag släpper relativt nära. Jag har dessutom ett ganska stort "umgänge" dvs människor som inte direkt står mig nära men som jag umgås med och har mycket kul tillsammans med. Sen har jag ganska nära kontakt med en hel del människor genom mitt arbete.
That´s it.
Gita

alla som man känner är ju inte vänner - en del är förfärliga! Värst är dom man en gång trodde på / litade på och ställde upp för . som plötsligt går sina egna vägar när man hjälpt dem på fötter.

Nog är det så att vänner är lätt räknade.
Jag har försökt för många år sedan ta upp kontakt med kusiner - helt misslyckat.
Jag har tagit kontakt med gamla kompisar från förr i tiden - sådana som man haft väldigt mycket roligt tillsammans med i ungdomen - men det funkar liksom inte - vi har vuxit ifrån varandra. Efter att ha gått igenom våra gemensamma ungdomssynder så har vi inget kvar att prata om.
Så har det då kommit in en del nya vänner under åren och en del av dom känns riktigt bra.

Precis så är det Karin! Det verkar bli tydligare ju äldre man blir också.
Mvh
Fenja

Jag tycker att det är svårt att skaffa nya vänner. Alla har så mycket runt omkring sig och "orkar" inte med ytterligare personer i den närmaste kretsen. På något sätt så är det som om alla har det så bra och klarar sig själva så man "behöver" inte vänner om ni förstår hur jag menar.

Jag har mycket enklare för att skaffa manliga vänner än kvinnliga. Och min man har lättare för att umgås med kvinnor än med män!

Om du frågat långt tillbaka hade nog svaret blivit ett annat.

Ju äldre jag blir har jag inte behov av mängder av vänner.
Då uppskattar jag i stället de "riktiga" vännerna. De man kan lita på i vått och torrt, de som inte försvinner varken vid medgångar eller motgångar.
De vänner man kan plocka upp tråden med och det känns som om man inte varit ifrån varandra.

Just det där har slagit mig emellanåt också. Tidsbrist, stress eller ointresse vad det nu kan bero på?
Mvh
Fenja

Visst är det stor skillnad på vänner och vänner. De flesta s.k. vänner jag har är bara bekanta som jag i o för sig kan ha mycket roligt o trevligt med men som jag egentligen både kan ha och missta.

Är också 60+ och har nog alltid varit lite av en enstöring men jag har några riktigt nära vänner, mina döttrar så klart och en jag haft i många år och som jag tyvärr inte kan träffa så ofta längre på grund av avstånd men när vi hörs så fortsätter vi bara som om det va igår vi sågs. En som jag träffade av en ren slump på nätet för ett par år sen och sen dess har jättemycket härlig kontakt med. Riktiga vänner är oersättliga så dom ska man vara rädd om.

Jag hade en "bästis" och tillika granne får några år sen som tyvärr gick bort i förtid och det var bland det värsta jag varit med om.

Det kanske inte är så att man bara kan "skaffa" vänner. Det är ju en del saker som spelar in bl.a. att kemin ska stämma, intressen kanske och annat. Ibland funkar man tillsammans o ibland inte. Det mesta hänger kanske på hur man är själv.

Nu menade jag inte så, att skaffa ungefär som man skaffar sig en hund eller något. I situationer där man har ett eller flera gemensamma intressen och stort utbyte av varandra då man väl träffas och "tycke" liksom uppstår, så kan jag förvånas över bristen på intresse för en varaktigare relation. Jag får nya vänner nu och då och en del blir vänner för livet!
Mvh
Fenja

Nej det förstog jag nog Fenja

Men precis som du säger så är ju riktig vänskap en varaktig relation och ibland är det nog så för de flesta av oss att vi har nog av de relationer vi redan har. Det är väl då det blir "bara bekanta" eftersom intresset måste vara ömsesidigt.

Du beskriver vänskap så bra.

ingrid

Även du formulerar ungefär det jag tänker.

ingrid

Jag måste tillägga att de verkligt kära vänner jag har och som betyder oerhört mycket för mej är de som som jag fick en innerlig kontakt med vid första mötet.

Att det även fungerar över nätet det har jag fått erfara då jag fått en vän först genom idog kontakt över internet och sedan när vi äntligen träffades så förstärktes denna vänskap ännu mera.

Det där med personkemi är A och O, man måste vara på samma våglängd och ett par gånger i mitt liv så har jag mött människor som varit bekanta trots att de egentligen var helt obekanta.

Det kanske låter konstigt, men jag som tror på att vi har många vandringar att gå här på planeten Tellus, att det bara är skalet som dör så småningom, jag tror att dessa människor som kommit i min väg och sedan blivit de allra käraste vänner är nära nahöriga från en annan vandring.

När så våra vägar åter korsas då känner vi igen varandra och kärlek eller vänskapen tar vid igen.

Det är mitt eget funderande, men en förklaring för mej varför man känner igen varandra fast man inte setts förut under detta liv.

Du satte ord på mina tankar Karin Skriver under på varje ord.

Det är för mej så stort och jag kan inte riktigt formulera mej så bra som du

Ja Stintan. Det är STORT.

Riktiga vänner är de som finns där när det blåser snålt i livet. Fick erfara hur vänskapen prövades när jag gick genom en livskris för ungefär 2 år sedan.

En riktig vän finns där oavsett ....

Så sant som det är sagt!

Så kan det ofta vara, man flyttar, nytt jobb och annat. Men ett intresse hjälper, exempelvis dans och trädgård. Då har inte ålder heller någon större betydelse. Jag kan berätta många soldkenshistorier.

De bästa vännerna jag har nu i plus åldern är sådana som jag träffat via nätet och sedan träffat inlife.
Kan inte påstå att vi är lika, snarare motpoler, som har nöje av att umgås och lära av varandras erfarenheter och det ger allt en helt annan dimention, samtidigt som man har trevligt så får man nya infallsvinklar på livet och hur man ska leva det.

Även jag har nyligen gått igenom en kris och då ställde just dessa nätvänner upp betydligt mycket mer än de gamla och vissa delarna av familjen.
Så jag är ganska förtjust i datorer och de kontakter de medför

Jag hade en vän se´n -67 som jag verkligen trodde var en Verklig! vän.......
Tyvärr inte!
Däremot träffade jag en person, äldre än vad jag är på en kurs, man blev påtvingad av AF.
Tyckte först att hon verkade högdragen o dömande......
Men, nu har vi träffats varannan vecka, se´n dess o gör nå´t trevligt ihop!
Åter en annan vän, träffade jag på ett AF-Uppdrag!
Vi satt nere i källaren på kommunhuset o sorterade upp alla pärmar o papper de bara stoppat in där.
Vi fann varann o har se´n träffats nu o då--se´n dess!
Vi är födda samma år, hon är en dag äldre än vad jag är............
Dessa båda är bättre vänner--än hon se´n -67.

ingrid, precis, de nya vännerna man får i vuxen ålder behöver inte vara lika, kan vara motpoler också, men med ålder och visdom accepterar och uppskattar varandras olikhet.

Fast du får stå för hela visdommen, själv saknar jag den I övrigt håller jag med dig

Vänner kan vara en Människa inför varandra - Människa i alla hennes färger och nyanser.

Lätt att skriva - inte alltid lika lätt att praktisera, men ambitionen ligger där som en medveten grund i alla fall. Numera.

Har en handfull vänner. De räcker, och finns inom räckhåll.

Förlorade vänner - ja, ibland blir det så. Men jag är tacksam för den bit på livsvägen vi fick vandra tillsammans och kunde betyda något för varandra.

Mycket kloka ord från er

Klokt sagt, precis så är det! Man har ofta med sig erfarenheten i bakfickan och det finns inget skäl att gräma sig.
Mvh
Fenja