Precis...
Så länge man "bara" har gått längs med den där omtalade väggen allt för länge och kännt de negativa vibbarna från den - och är medveten om vilka följder det kan ge - så länge man inte ännu har frontat den med pannan före - så länge har man ett eget val. Men om man inte visste vad som var på väg att hända utan smackade pannan rätt i den där väggen - då har man inte längre nåt eget val...

Amen

Ja du Ophelia, som Betty skriver så är det så att när man väl slår i väggen är det redan försent att välja. Vad man sedan får hjälp med är att lära sig att välja bort de situationer som riskerar att få en att åka dit igen. Men ibland KAN man INTE välja bort de situationerna hur gärna man än vill. Som tex att jag nu när min far gått bort har väldigt mycket med min mors fortsatta väl och ve att göra. Jag ringer och fixar och kollar och ordnar, jagar lägenhet och ordnar med flytt och räkningar och gud vet inte allt. Och hela den apparaten är precis sådant som jag egentligen inte ska syssla med eftersom det får mig att må så förfärligt dåligt. Men jag har inget val eller hur, jag kan inte säga åt min mor att det får du fixa själv för annars blir jag sjuk.
Det var från början inte mitt eget val att inse att jag var sjuk och behövde hjälp, det var en utomstående, men tiden var kanske mogen för mig att lyssna? Det är svårt att lära om när hela ens liv handlat om att ta hand om andra. Det är också svårt när man blir bemött som mindre begåvad för att man har värk som inte syns eller för att man inte mår bra psykiskt. Och tro mig, det har jag stött på så många gånger att det ibland varit lättare att välja att inte låtsas om sjukdomen än att strida för att jag ska få göra egna val utefter min förmåga. När man utreds under 4 år och valsar från den ena utredaren till den andra och dessutom till alla dessa läkare som, tro det eller ej, kan säga sådant som att; nog kan du väl ändå... Då undrar man om det är fel på en själv och om de har rätt och så försöker man ändå. Och det är ju ett korkat men antagligen mänskligt val.

Jag vet att det här kanske töjer på gränserna för diskussionen (det var inte det den gällde från början), men jag måste kommentera detta inlägg! Det är otroligt viktigt att föräldrarna ställer upp för sina barn och ser till att vara vuxna. Ett barn ska ALDRIG vara sin egen förälder. Som liten är det inte meningen att man ska ta alla stötar själv, det ska finnas någon som är stor, stark och trygg som kan det. Efterhand så lär man sig att vara stark och klara olika situationer själv.

Men vad händer om man inte har någon vuxen som gör detta för en? Som bara struntar i en av någon anledning (eller som i mitt fall kombinerar detta med psykiskt våld)? Jo, det påverkar personen ifråga livet igenom. Minnena finns där hela tiden. Sen är det upp till var och en att tackla de problem som kommer ur detta. Det är först då man kan välja att påverka sin livssituation, när man börjar bli/är vuxen. Ett barn är ALLTID oskyldigt till den situation det lever i. Det är den vuxne som ska ta ansvar.

Det blev kanske lite rörigt, hoppas ni förstår vad jag menar... En anledning till att skrev detta var för att min barndom är starkt förknippad med att jag gick in i väggen. Det bara hände, och jag kunde ingenting göra när alla minnen "kom upp till ytan" och blandade sig med andra svårigheter.

Du har så rätt Helen. Inte tusan kan man välja sånt.
Vadå? Skulle folk säga "nej men usch nu trivs jag inte så nu säger jag upp mig" ...?
Var ska man då få pengar till att betala räkningarna med och köpa mat och kläder till sig själv och barnen?

Rent allmänt så tycker jag att attityderna samhället blir hårdare.
Den "breda vägen" är ju lättare att gå, att vara kall och oförstående.
Man mår ju bättre själv då om inte annat.
Det är ju oftast dom kännande personerna som alltid bryr sig om andra i första hand som drabbas på olika sätt. Oavsett om det gäller sjukdom eller nåt annat.

Inte minst tycker jag att politiker och makthavare visar vägen med utbredd roffarmentalitet.

Så bra att du har kunnat gå vidare i livet. Inte levt dig kvar i din barndom som du skriver.

Ungefär den attityd du haft under den här diskussionen mötte jag flera gånger bland några av de politiskt valda i socialnämnden. De hade oerhört svårt att förstå att människor behövde stöd av olika former - eftersom de själva ju haft en tuff barndom och klarat sig bra ändå.

Hur vore det med lite ödmjukhet och tacksamhet för att man själv klarat sig så bra - var det jag hade velat säga till dem. Och kanske även till dig Ophelia. Det egna valet, som du så varmt framhåller, är inte alltid så självklart.

Även jag drar mig ur den här diskussionen nu - eftersom jag inte upplever att det finns ett verkligt intresse att ens försöka mötas eller förstå.

Jag förstår inte riktigt....Om man inte kan ta ansvar för sitt eget liv och göra sina egna val, då går det ju med nödvändighet åt skogen....Det är ju omöjligt för någon att välja åt någon annan eller att ordna upp någon annans liv. Visst kan man , med all rätt ibland, tycka att skulden ligger hos någon annan men det förändrar ju inte någonting till det bättre. Måste man inte ibland bara konstatera/acceptera och gå vidare.....?
Gita
Tycker mig märka att utbrändhet i stort sett bara förekommer bland anställda inom den offentliga sektorn, inte inom näringslivet. Är det så och i så fall varför?
Gita

Det är inte så. På det företaget jag jobbade var jättemånga utbrända. På min avdelning var det två, båda skyllde chefen på att det var hemmiljön det var fel på. Sen fick vi ny chef som själv suttit med oss innan. Han gjorde förändringar som han säkert gruvat på redan under tiden innan han blev chef. Arbetsmiljön blev genast bättre. Detta är ett stort företag i databranchen.
Vet flera exempel med liknande arbetsmiljö inom olika brancher.
Det kanske är så att de i offentliga sektorn är mer öppna om problemen? Inom privata sektorn är nog folk mer rädda att säga ifrån och vara öppna om problemen?

Absolut inte!
Kanske det bara har slumpat sig så att dom personer du hört talas om jobbar i offentlig sektor?
Jag skulle nog då hellre tro att det är tvärtom.
Jakten på ökade vinster i det privata näringslivet kräver sina offer

Att allt fler yngre drabbas...beror mest på att de utnyttjas av sina arbetsgivare.
Unga nyanställda känner sig smickrade över att vara så oumbärliga.
Ställer upp på extra jobb och övertid, hinner knappt med familjen, men tror att det så småningom kommer att löna sig att man verkligen gett minst 150% .
Vad många inte förstår... är att kropp och själ inte orkar med sånt tempo i längden
och när de tror att allt lättar så är de redan sååå nära väggen
att det inte går att hejda.

Att tro att en människa själv kan välja att må bra eller hamna i depression... det köper jag inte!

jag är inte så säker på det.

tycker mig ha märkt att människor inom den offentliga sektorn (vård, skola, omsorg) har en empatisk ådra som ju kan vara en bidragande orsak till utbrändhet. näringslivet kanske har lämnat den hemma?

Där sa du nåt

Huvet på spiken gumman

Min sambo, sedan 24 år och som nu är 68 år har alltid varit en arbetsmyra.
Han arbetar ff 10-14 timmar per dag, gärna lördag och söndag med.

Han har max 1 veckas semester/år och sällan alla dagar i följd.

Mornarna börjar han med en timmes hård gymnastik och styrketräning, därefter en timmes promenad i ur och skur, sedan stadig frukost och alltid 2 gr c-vitamin.

Han har toppvärden, stark som en oxe och har aldrig varit sjuk en enda dag, inte ens förkyld, så länge jag känt honom.

Att arbeta är hans liv, jag har en känsla av att den dagen han inte orkar, då dör han.

Talar man med honom om utbrändhet så fattar han ingenting, för det kan han inte ens föreställa sig att man kan bli.
Hans far var likadan så det är nog genetiskt och själv blir jag trött bara av att se hur han håller på

Det är tur att jag älskar att vara ensam (det gjorde inte hans fd) så det stör mej inte att han alltid jobbar, men det stör mej att han inte kan inse att han är ganska ensam om att vara som han är.

Jag har sett människors liv gå i spillror genom att de "gått in iväggen" unga människor som aldrig repat sig och det är så tragiskt att det ska behöva vara så.

Man måste se till både kropp och själ, de går nämligen hand i hand.

Vad jobbar din sambo med Karin? Det handlar nog inte bara om att man gillar att jobba utan också att man trivs med både arbetsuppgifter och arbetsplats.

Han verkar ju ta god hand om sig själv också men så mycket fritidsintressen kan han väl inte hinna med.

Privata näringslivet utgör inget skyddat område vad gäller utmattningssyndrom. Kraven på jobbet ÄR mkt tuffare idag än för bara 15 år sen.
Unga hungriga människor lockas tex att skriva bort övertiden. Vips kan du arbeta 50-60 timmar i veckan (för en förhållandevis låg timpeng).
Sen driver man folk väldigt hårt med orealistiska projektplaner och deadlines. Den karriärsugne hänger med, både karriären och lönen hänger på det.
Det trista är att när den unge hungrige inte orkar längre då är det slut. Då blir det inga fler läckra uppdrag, glorian hamnar snett i högre chefers ögon.
Jo, jag har sett detta hända många gånger under årens lopp. Först nu, de senaste tre åren ungefär har folk börjat inse. Utom de äldre cheferna då. Deras bonusar hänger på att medarbetarna klarar de tuffa kraven. Men det börjar bli allt tuffare att hitta folk som vill bli chefer.

Att det möjligtvis finns fler drabbade inom offentlig verksamhet tror jag beror på att fler kvinnor arbetar där! Nu får jag kanske huka mig för herrarnas reaktioner men det går inte att bortse från att det faktiskt fortfarande, 2007, är så att kvinnor drar det största lasset hemma. En man jobbar i regel utanför hemmet och gör mkt lite innanför hemmets väggar. Det är kvinnan som har största ansvaret för barn och hem. Just ansvarsbiten är tung.

Lägger man sen till det enkla men sanna faktumet att en människa är just bara EN (1) person och dygnet har bara 24 timmar så är det rätt uppenbart att det går inte att trycka in hur mycket jobb som helst. Arbete-hemmets skötsel-barnens omvårdnad-föreningsliv-motionsaktiviteter- ja, listan kan göras hur lång som helst.
Dagens äldre kvinnor, 80+ har aldrig haft det så kämpigt som de yngre kvinnorna har det idag!

Att sen säga att man har ett val. Mja. Båda sant och inte sant. Man får nog definiera vad man menar med ordet VAL. Skall jag köpa en Mercedes eller en Skoda? Om jag bara har pengar till Skodan - har jag då ett val? Om jag är ensam ansvarig för mig själv och tre barn tex - vilka räkningar skall jag inte betala? Vilket barn skall inte få min uppmärksamhet? Ett val? Är det ett VAL att inte vara karriärsugen? Eller för den delen, stanna kvar på arbetsmarknaden? Den gamla militärtermen "gilla läget" är mer realistisk än tanken om valmöjlighet.

Visst är det lätt att bli cynisk. Själv har jag klarat mig genom att tänka mig livet snarare som ett tiomilalopp och inte ett 60-meters som varar i flera år. Så har jag en föga attraktiv position inom privata näringslivet med rätt låg lön också Jag kan se sambandet!

Å vad bra du skriver Bee
Den obetalda övertiden känner nog många igen.
Tror det brukar kallas "karriärtid"

Min sambo kör långtradare, är lastbilsmekaniker och dessutom aktiv uppfinnare.
Den lilla fritid han har tillbringar han på gymmet *skrattar* otroligt men sant.

Han är mycket nöjd med livet, är en stor optimist, "gråter aldrig över spilld mjölk"

Han har fyra barn (vi har en dotter på 22 år, gemensamt) samt 9 barnbarn, de bästa relationer (det har vi båda) med hans fd fru och allt detta gör nog att han mår så bra som han gör.

Har funderat fram och tillbaka i denna fråga och har också funderat mycket om jag ska våga göra något inlägg i debatten.
Men jag tar risken att bli kallad än det ena än det andra men jag antar att ordet står fritt även för mig.

Börja att läsa att jag inte förringar på något sätt de som hamnar där och kan tänka mig att det är ett litet h*vete de lever i som är där.

Men, som domarna i Let´s dance säger, så måste jag ändå få låta mina tankar om det flöda. Varför har det blivit så aktuellt på senaste åren? Varför drabbades inte våra förfäder av det? Varför är det så många unga människor som drabbas? Det finns många frågor runt omkring det hela. Är det en sanning med modifikation att det är jobben idag som gör så många utbrända eller är det vår hektiska fritid som gör det?

Många säger att förr hade de det bra då var kvinnorna hemma och skötte om hemmet och hade hur mycket tid som helst för att göra det. Idag så måste kvinnorna jobba utanför hemmet och ändå ta hand om det mesta hemma. Jo, visst är det så att många har ett dubbelarbete idag men våra förfäder fostrade oftast 10-12 barn, hade tvätt att ta reda på efter alla dessa utan hjälp av tvättmaskin, tumlare och torkskåp, de fick oftast ligga vid någon sjö och klappa sin tvätt ren i iskallt vatten för sådana nymodigheter som både varmt och kallt vatten i kranar på olika ställen i hemmet fanns inte ens i deras tankevärd. Många fick bära vatten långa vägar för det var få förunnat att ha en egen brunn på tomten. Ville man ha varmt vatten var det att sätta på grytan på spisen som eldades med ved som krävde sin man att fixa fram. Maten som skulle mätta alla munnarna lagades från grunden det var inte bara att köra till affären för att fylla på med lite snabbmakaroner och en bit korv, bären hämtades i skogen till sylten, inte från en hylla i affären, brödet bakades hemma i mån av att det fanns något mjöl att baka av. Kläder lappades och lagades på tills det inte gick att se vad som var original längre.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla upp hur mycket som helst som vår äldre generations kvinnor tog hand om och deras dagar var säkert sprängfyllda med arbete rätt om de inte jobbade utanför hemmet. Förutom detta hade de säkert en ständig oro för sjukdomar som skulle rasera i familjen, hur de skulle över huvud taget ha någon att sätta på bordet och mätta en hungrig barnaskara.

Ändå så verkade dessa kvinnor klara sig från problemet med ”att gå i väggen”. Varför? Ja det har jag funderat på många gånger. Var det så att de var nöjda med det de hade och strävade inte efter att ha mer än att de klarade dagen?
Är det så att dagens moderna människa har det allt för bra, vi blir aldrig nöjda, ska bara ha mer och mer, vi kan inte längre stanna upp och njuta av det lilla eller stora som är gratis i livet.
Nej då jag är inte någon bakåtsträvare men kanske måste vi i varje fall försöka tänka lite mer på vår egen hälsa och vad den sätts i relation till. Är det så viktigt att ha det senaste i teknikväg, två bilar, sommarstuga eller husvagn gärna bägge delarna och att barnen har så mycket leksaker att de inte har en aning om vad de egentligen har för något, eller vore det bättre att vi gav varandra tid. All denna strävan att vara steget före grannarna kostar på i både tid och hälsa.

Tekniska utvecklingen är bra ja jättebra i mångt och mycket men måste vi vanliga hänga med i det, måste vi ha ny mobiltelefon bara för att det kommit en ny modell med ytterligare lite finesser som egentligen inte har något som helst med telefoni att göra.

Jag för min del tror att det är alla dessa måsten som knäcker dagens moderna människa. Vi måste gå på kurser för att utveckla oss själva samtidigt som barnen kräver att vi ska skjutsa dem till än den ena än den andra aktiviteten. Vi måste arbeta så mycket för att klara av lånen vi tagit för att ha finaste bilen, största TVn, bästa och flottaste köksutrustningen, kunna resa så långt bort som möjligt på semester och komma hem helst dagen före jobbet så det inte finns en endaste chans att varva ner lite på semestern och förhoppningsvis komma tillbaka med nya friska krafter istället är många sönderstressade av allt som ska hinnas med de få semesterveckor som vi har nu för tiden.
Kanske ska vi tänka till lite och känna efter är detta verkligen nödvändigt, skulle vi klara oss med lite mindre måsten och kanske få må bättre.
Ja visst jobben tar mycket tid från oss, vi måste jobba under stressigare situationer än de gjorde förr, men få av oss behöver slita ut kroppen på tunga jobb idag som våra föräldrar fick göra.

Arbetstiden har sjunkit under årens lopp, semestern blivit längre och många av oss har fria lördagar något som var få förunnat ens när jag var barn och det är inte såååå länge sedan faktiskt. Ingen vill ha tillbaka de tunga, smutsiga jobben som de flesta var tvingade att jobba med för att överleva, men kanske var det i varje fall bättre för människan att jobba hårt, vår kropp är avsedd för att användas. Många har i dag ett stillasittande jobb som gör att vi måste lägga ner av vår lediga för att röra på oss och ännu mer tid försvinner från den tid vi skulle ha över till att ta hand om varandra.

Sömnproblem drabbar många idag, en källa till att många känner sig utarbetade förstås helt naturligt, men är det också en del i att vi inte är kroppsligt trötta när kvällen kommer utan bara ”trötta i huvudet”.

Det som skrämmer mig allra mest trots allt är att det är så många unga människor idag som redan är sjukskrivna och än värre har sjukbidrag pga utbrändhet. Hur kan det bara ske? För mig är det ofattbart men jag är väl lite dum i huvudet förstås som inte begriper att det lika väl kan drabba ung som gammal. Men försök förklara för mig hur någon som knappast satt sin fot på arbetsmarknaden redan kan vara utbränd av jobbet. Är det kanske så att kraven som ställs från arbetsmarknaden att helt plötsligt ska man underordna sig någon annan, passa tider, komma överens med andra människor på jobbet blir för tufft för dagens unga människor.

Hukar mig ordentligt nu för jag känner hur hurringarna flyger över huvudet på mig, men tänka är fritt i vårt land, bara så att ni vet.

Än värre är det att man börjar snacka om att det finns skolbarn som är utbrända, nej, det går jag bara inte på. Har det inte gått lite mode i ordet eller är det ett led av att vi vuxna jobbar allt mer för att som jag tidigare skrivit om, kunna skaffa oss alla måsten som nu ger sig uttryck i att barnen inte orkar hänga med längre. Kanske de behöver den där föräldern som finns till hands när det känns lite extra jobbigt. Eller är det så att barnen inte längre får en chans att bara vara barn. Eller är det så att de matas avsiktligt eller oavsiktligt av vuxenvärlden runt omkring. Allt elände som händer runt omkring i vår värld har ju kommit oss så nära nu utan att vi har en chans att värja oss många gånger.

Som barn levde jag nog i en rätt skyddad värld, ingen TV som basunerade ut en massa elände. Visst är det bra att barn är medvetna om vad som händer ute i världen men måste de matas med detta hela tiden. Håller föräldrarna koll på vad barnen tittar på egentligen? Måste barnen se på dokussåporna som är fulla av intriger mellan människor, nej det tycker jag inte är rätt program för dem att se.

Phu, nu har jag vräkt ur mig en massa om detta ämne och slutar med att detta kan vi väl inte skylla Alliansen för i varje fall, det har ju blivit så populärt att skylla allt på dem. Men se de har inte suttit vid makten under dessa år då livet så drastiskt har förändrats att få klarar av att leva på en lön. Snacka om kvinnofälla, vad är detta då en riktig människofälla skulle jag vilja påstå.
Men min slutsats i det hela är att det inte alltid går att skylla på arbetet som den enda bidragande orsaken till att så många drabbats av utbrändhetssyndromet.

Håller med dig i mycket, Björken. Men jag tror att människor visst drabbades av det som kallas utbrändhet även förr. Då hade man bara inget ord för det. Mer än människor med "svaga nerver" och "hysteri". Men förr var det inte alls lika vanligt.

Jag tror att informationssamhället som råder idag är stor bidragande orsak till att så många mår dåligt. Man bomaderas med information från tusen håll hela tiden. Gör si gör så, du måste dittan och du måste dattan, hit och dit, konsumera mera... krav, krav, krav. Stress, stress, stress. Till vadå? Människor har så bråttom att leva att de glömmer bort att LEVA av bara farten.

Sen finns det så klart alla dessa personliga svårigheter också. Vissa klarar av att reda ut och gå vidare, medan andra trycker ner och stänger in. Tillslut är kappsäcken så full med obearbetade svårigheter så att antingen själen eller kroppen säger stopp. Eller både ock.

så...nu håller jag med till fullo...
det finns massor av orsaker och när dom kommer i samlad trup innom en kort tid, slår bromsen till

Jag tror inte du förstått innebörden med utbrändheten Björken, det här är absolut ingen hurring. Att skolbarn har det....tja, kan väl mycket väl bero på att dagens barn stressas från att dom stoppas in på dagis, väcks tidigt på morron, ska dras trött o grinigt till dagis, där är dom hela dagarna i stora högljudda barngrupper. Det är synd om dagens barn, son kommer mamma eller pappa och hämtar, dom ska dras iväg hungriga och trötta på affären för att väl hemma närapå somna i maten
Skolbarnen strävar efter höga betyg för att kunna komma in på önskad gymnasielinje....dom som inga eller dåliga betyg har får det stressigt att försöka ordna upp sin situation inför sista sommarlovet, med sömnlöshet till följd som bara leder dom i en ond cirkel.
Man behöver inte ha en betungande arbetsplats, man behöver inte ens vantrivas för att gå in i väggen, det räcker med att känna sig otillräcklig, att alltid vilja va´alla till lags, va´en hjälpande hand, en tröstande axel...... När man inte lärt sig ordet nej är det lätt att man inte ens märker faran komma smygande.....man behöver inte springa in i den berömda väggen i 180 knyck, man kan lika gärna pressas långsamt mot väggen samtidigt som man är fullt upptagen med att....visst fixar jag tre smörgåstårtor till i övermorron, inga problem....visst lagar jag dom där brallorna tills i morron, inga problem......visst ställer jag upp och kör en nonstopresa på 120 mil, inga problem........visst kan jag tvätta fem maskiner och torka dom med hårtorken typ för att det ska hinna torka, inga problem.......visst kan jag göra si, inga problem....visst kan jag göra så, inga problem... sen sitter man som naglad vid väggen tårarna rinne, man vet inte varför, nåt stramar om bröstkorgen, man får inte åt sig andan....hjärtat rusar, svimmningskänslor, illlamående.......och vart tog det goda minnet vägen???? Man känner sig helt tilt i huvet.....Jag älskar mina barn, skulle kunna tvätta 10 maskiner över en helg. För en stackars lidande valps skull så visst ställer jag upp och kör 120 mil nonstop. För en nära väns son så visst ställer jag upp och handsyr byxbaken för -det är bara Janne som kan sy så det inte syns... Jag försöker verkligen att finnas för alla, ställa upp för alla....men nån gång finns det ingen kraft kvar, och det jag sörjer mest av allt idag är att jag inte kan hjälpa andra....jag är juh inte ens tillräcklig för mig själv, och ändå fortsätter jag ta på mig saker. Visst man har ett val....men om man är sån som person så tror jag man skulle vart lite mer ego från barndomen för att klara av att säga nej.
Jag vet inte ens om det jag skriver är begripligt, därför har jag på slutet inte gett mig in i längre diskussioner, jag tappar trådarna och det svammlar iväg, jag hoppas nån fattat va´jag menar.....det behöver inte alls ha med jobbet att göra, mer hur man är som person

Det är inte alls så att ungdomar blir utbrända bara av att komma ut i arbetslivet, även om det blir en stor omställning för många. Det som kommer innan arbetet kan vara minst lika jobbigt: skolan. Det var det som i kombination med andra saker tog knäcken på mej. Många måsten och krav på prestationer från alla möjliga håll kan mycket väl skapa problem även för dem som inte hade problem innan!
Jag kan mycket väl förstå att barn på förskola och på låg-och mellanstadiet visar tecken på stress. Åtminstone här (och på många andra ställen) så blir barngrupperna större. Ljudnivån kan vara ett problem, likaså att det aldrig blir riktigt lugnt i ett klassrum. 30 barn kan inte vara tysta hela tiden, det är alltid någon som har ljud för sig. Många barn har inte kraft nog att koncentera sig på arbetet, hinner inte klart med sina uppgifter och så kommer stressen som ett brev på posten.

Där fick du några hurringar, Björken . I övrigt så tycker jag att du har rätt i vissa saker, som att barn inte får vara barn. Det finns också lite för många egentligen onödiga måsten.

precis så är det
när man sedan har egna bekymmer samtidigt, som man inte kan styra är det lätt hänt att det blir väggen i 180 knyck.

Jag betonade i min inledning att jag inte på något sätt förringade de som hamnar i situtionen och förstår att de har ett helvete helt enkelt.

Jag ville bara få ventilera lite tankar och funderingar runt omkring ämnet som sådant.

Jag hör själv till den sortens människa som ställer upp i tid och otid för mina medmänniskor.
Jobbar alldeles för mycket med mina två jobb, anledningen till att jag gör det har jag berättat om tidigare.
Har haft det kämpigt i livet, har jag också berättat om.
Men jag har också lärt mig att det finns värden här i livet som är så mycket viktigare än att bara rusa på och inte stanna upp ibland och njuta av livet. Jag behöver inte göra det varje dag, men ibland gör jag det valet, då struntar jag helt enkelt i om dammråttorna samlas under sängen för då vill jag bara leva.

Jo visst är jag väl förunnat att kunna göra detta val och alla klarar inte det, det är jag fullt medveten om också.

klart du ska ventilera dina tankar
tror ingen tar illa vid sig av det heller. ...du får till det så bra så man vet vad du menar
forumet är ett diskusionsforum, så olika åsikter har lika värde
och visst behöver man stanna upp ibland...det är det den som blir utbränd inte gör, förrän det är försent

Det var roligt att höra dina synpunkter, och jag tog absolut inte illa upp !
Det kändes inte som att du var på "bråkhumör" när du skrev inlägget, det var bara reflektioner över ämnet.

Förr och nu, Björken. Visst var det ett strävsamt liv folk levde förr. Det ska absolut inte förringas, och jag har sett det på nära håll.

Men tempot var inte detsamma, trots allt. Det vittnar bl.a. 90-åriga släktingar om.

Visst var det oerhört jobbigt med tvätten, mattor som sköljdes i älven bl.a., men jag läste att dagens husmödrar - eller vem som nu tvättar - använder lika mycket tid till tvätt som dåtidens. Det är helt andra krav på att byta underkläder, sänglinne och allt annat än det var en gång. Så trots alla hjälpmedel så tar det lika mycket tid för dagens familjer. Där dessutom båda jobbar utanför hemmet.

Visst mådde folk dåligt förr också, men som någon sa, det hade andra namn.
Det viktigaste är att inte döma.

Bara den som hamnat i en utmattningsdepression eller upplevt en på relativt nära håll kan förstå. Unga till synes friska människor som plötsligt inte kan gå upp ur sängen, som får lära sig att äta på nytt. Som inte hittar hem. Det blir inte bättre av att man får höra att man inbillar sig.

Reserv! Du har en mycket tydlig tråd i det du skriver. Inga problem! Men du måste vila dig: fysiskt och psykiskt. Du kommer igen, men låt det ta den tid det tar. Nu får omgivningen lära sig att du behöver stå i centrum för omsorgerna ett tag. Det är inte lätt att acceptera, när man är van att vara den som tar hand om allt, men man har inget val. Hjärnan måste få sluta gå på högvarv. Önskar dig verkligen god bättring!

Hej!

Jag är ny här så jag håller på att titta runt på de olika forumen

Nu har jag bara läst hit i denna tråden, och kommer självklart under dagen att läsa vidare.
Så det finns risk att jag upprepar något någon annan redan skrivit.

Jag väljer att citera ditt svar, inte för att det sticker ut på något sätt men jag läste in det du skriver i andra inlägg ovanför dig.

Min erfarenhet är att när man mår dåligt så har det oftast pågått under en väldig lång tid, har man nått utmattningssyndrom eller depression är det många faktorer som spelar in och oftast är det inte hanterbart längre utan hjälp.

Jag vet flera som lever i kanten av det berömda hålet, de klänger fast och söker fotfäste efter fast mark att stå stadigt på. Men resultatet blir oftast att de bara skrapar i knäna hela tiden och händerna blir såriga i kampen att hålla huvudet ovanför kanten.

I det läget kan det vara bäst att helt enkelt släppa taget och ramla ner och landa med ett brak på botten, men det gäller att ha någon där nere som väntar och kan hjälpa till att bygga en stege för att steg efter steg ta sig upp igen. Varje steg måste vara stadigt, så det gäller att stegen är stark och gjord av kraftigt material. Och det ställer stora krav både på den som hjälper till att bygga stegen och på den som skall bli ägare avstegen. Stegen bör även vara utrustad med olika avsatser dvs delmål där man kan stanna upp och pusta, befästa en nu tankegång, det måste vara en trygg och energirik viloplats för att kunna/våga gå vidare.

Sedan måste man ändå tänka på att det finns människor som finner sin identitet i "att må dåligt", precis som endel har sin identitet i att vara överviktiga, missbrukare av alla slag osv. Då får man inte glömma bort att personen som mår dåligt kommer troligen ha en identitetskris också att jobba med, samtidigt som denne i sitt inre skall hitta roten till det "onda".

Så det är inte så enkelt som man kan tro (jag menar inte att du skrev att det var enkelt, detta är mer allmänna reflektioner baserat på min egen och andras erfarenheter).

Jag ser det inte på samma sätt dvs man skyller på arbetsituationen om det är en familjeproblematik som ligger till grund för hur man mår, däremot kan det finnas ett förnekande eller som i de flesta fall ett bortträngande som ligger bakom "skylla på något annat" helt enkelt för att man lever i det och han inte förmågan att på ett objektivt sätt eller ställa sig utanför och se på orsaken med andra ögon.

Har man dessutom nått en utmattning eller depression så kan det vara otroligt svårt att göra något åt situationen.
För att kunna ta tag i den delen av sitt liv så krävs det kraft och utan den kraften inom sig så är det i många fall nästintill omöjligt att göra något åt sin situation.

Däremot så tror jag att människan på något sätt är programerade redan när reptilhjärnan styrde det mesta av vårt handlande att se den allra lättaste vägen till ett mål. I detta fallet kan det kanske vara så att när en person har hamnat i denna karusell av känslor och tankar, så är det ju lättare att se arbetet so problemet för hur det än är så är det lättare att byta jobb än att byta familj och det rotandet man har gjort.

Det är liksom inte bara att ta sig i kragen, det är så mycket djupare än så.
Först finns säkert viljan (om man har varit observant på vad som händer med en, vilket de flesta inte ens märker förrän det hår gått för långt), men efterhand som tröttheten tar över så försvinner även viljan. Jag tror det är en överlevnadsmekanism som människan har, i detta fallet så kan det handla om att kroppen ställer in sig på överlevnad istället för att må bra (reptilhjärnan igen).


Ja det var endel tankar och mitt första inlägg, och det blev ju kort och smidigt

Nu skall jag läsa vidare i tråden, och om min 6 månaders son tillåter mig så kanske jag tom skriver lite till

Som sagt, jag läser vidare och stannar upp ibland för att skriva några ord så det blir kanske lite repris då diskusionen och tankarna redan gått vidare hos er.

Den här tankegången är ju en klok tanke.
Men något jag känner är viktigt att tänka på att många människor drivs av en obehags känsla för att misslyckas.

Jag har en stor problematik i att må dåligt i att misslyckas med saker jag företar mig, men det har jag inte vetat om länge.

Och det kan ju vara så att det finns de som går kvar i sitt jobb just för att känslan att ge upp jobbet kan resultera i att känna sig misslyckad.

Inte sunt och mycket svårt att tänka om i den känslan.

Läser vidare...

Eller jakten efter fritid...

Dvs jakten efter fritid tar så mycket energi så när man väl har tid till fritid så är man så trött så man inte orkar ta tag i det även om det så är det allra största intresset man har.

Det är därför jag är hästlös nu, jakten efter tid till hästen tog mer energi än den tillförde när jag väl var med hästen.

Nästa gång när en häst kommer in i mitt liv så kommer jag att se till att ha tid.

Nu styckar jag sönder din text kära du

Återkommer....

Mmmm, Madde, så bra du skriver. Fortsätt, det är intressant att läsa dina tankar
Och välkommen till Odla

Åhhh, tack *rodnar*

Och tack för välkomnandet

Jag skall absolut skriva mer, men nu skall jag gå och sova efter en lång dag.