Min ena katt är sjuk. Vi var hos veterinären i fredags, efter att han kräkts någon gång om dagen i en vecka. Och så märkte jag att han magrat.

Lite otippat var njurvärdena helt normala, liksom alla andra blodvärden och temp. Däremot hittade de en ännu oidentifierad knöl högt uppe i bröstkorgen där det bara borde finnas lymfvävnad. De ska höra av sig senast fredag med besked om vad röntgenexperterna säger om det.

Men jag fick inte mycket hopp med om att det skulle gå att göra nåt. Han är 10 år och var tidigare måttligt överviktig, 7,5 kg men en kraftig krabat med stort huvud, tassar osv. I fredags visade vågen 5,6 kg och ryggraden känns tydligt.

Men ni som varit med om liknande tidigare, hur vet man när det är dags att bestämma om avlivning. Han är ju vissen och har inte alls sin vanliga energinivå, men har är gosig, hoppar gärna upp i knät och ligger och spinner, äter lite, dricker bra, och gör det han ska på toalådan. Det känns inte som om det är dags än, men hur vet man??? Även om det sliter hjärtat ur kroppen på mig vill jag absolut inte att han ska lida i onödan. Hade det varit aktuellt i fredags så hade ju veterinären sagt det, men jag försöker förbereda mig så gott det går.

Är inte rätt person att svara då jag inte har några svar men tänker på Er i alla fall

Man vet bara, det är egentligen det enda jag kan säga. En av mina missar, Lillen, en tjej trots namnet, fick cancer i gommen. Hon levde ungefär 6 månader efter det att hon fick det konstaterat. Veterinären var noga med att påpeka att så länge hon mådde bra och levde ett normalt liv med mycket gos, kärlek och omvårdnad så var det OK. Men att jag skulle vara uppmärksam på hur hennes dagar förflöt. Givetvis var jag som en hönsmamma och en dag visste jag bara. När hon fick en av sina stunder som övergick till krampaktigt hostanfall med sväljsvårigheter då la jag mig på golvet bredvid henne och tittade henne i ögonen samtidigt som jag spontant sa högt: är det dags nu min vän? Då la hon sin tass i min hand, 2 gånger, och då fattade jag. Jag förstod och hon förstod att jag förstod henne. Oj vad jag saknar henne, hon var ett alldeles speciellt kapitel i mitt liv. Hon kom som en överlevare, bara 4-5 veckor gammal. En vildkatt med sina ungar hade lagt sig i höfläkten, när den var stilla, på loftet på en bondgård. Det var skördetider och bonden startade upp höfläkten utan att kolla nåt vidare mer. Lillen var den enda överlevande. Hon kom alldeles blodig och loppig, min bror och hans dåvarande tog med sig henne till mig, men tydde sig direkt till mig utan problem. Hon fick följa med mig i korgväskan när jag skulle handla, där satt hon och tittade ut så fint.

Oj, det var inte meningen att det skulle bli så långt och utläggande Ingrid, men jag ville bara säga att när man haft ett bra förhållande till sina små, så vet man bara. Lyssna på veterinären och det hon/han säger mellan raderna. Var inte rädd att fråga om råd därifrån. Djuret ska inte behöva lida, går förloppet snabbt, och det ser du ju bäst själv så vet du när timmen börjar närma sig. Men förbered dig och tänk igenom hur du ska göra när det är dags. Kram!

Ingrid, om man inte får några egentliga besked om katten är dödligt sjuk eller inte så är det just det här med att vara domare och jury som är så svårt som djurägare, men ändå ett måste.
När det går så långt så att katten lider, inte blir bättre och veterinären inte kan göra något, då är det dags.

MEN djur kan bli sjuka precis som vi människor och har en avundsvärd självläkelseförmåga, så jag skulle inte måla fan på väggen än. Om det är så att han fått en elakartad tumör så kan det räcka med en enkel operation och sedan har du katten i 10 år till.
Om det inte är en elakartad tumör så kan det vara något annat, något han har ätit, eller ett elakt virus eller något liknande.
Katter är dessutom hyfsat känsliga för humörsvängningar och energier, så ge inte upp hoppet för då kanske han gör det också.

Hoppas att du får ett positivt besked, ge honom lite extra godisar och vitaminer sålänge!

Tusen tack båda två. CillaM, gör inget alls med långa svar, underbar hustoria även om den är tragisk också.

Jag hoppas att jag också vet när det är dags. Ska höra om det går att få en veterinär att komma hit i stället för att katten ska behöva åka bil det sista han gör. Det är inte någon favorit direkt.

Tack! Jo jag klamrar mig fast vid det hoppet. För det mesta.

Ni hade rätt, man vet.
Han slutade äta och samma dag fick jag besked från veterinären att de sett flera tumörer bl.a. i magsäcken. Så igår fick han somna för gott. Vi är ledsna förstås men det var rätt beslut, och bäst för honom.

Tänker på dig och känner din ledsnad och sorg. Det är inte lätt att handskas med men beslutet var bra. Nu slipper han lida. Kram på dig och ta det lugnt!

Ni är för underbara, tusen tack!