Först började käken krångla och nu låter det så konstigt i ena knäet. Det har knakat och knastrat mycket i många år men nu säger det klonk varje steg jag tar så det hörs tydligt. Det fortplantar sig upp i hela lårbenet så jag först trodde det kom från höften. Det verkar komma inifrån leden.

Har inte tänkt på det förut men nu hör jag att det knäpper och knastrar i varenda led i kroppen. Kan det vara ledbrosket som gått åt pipan?

Jag hade väldigt ont i knäna för 4 år sedan men det försvann när jag började cykla och fick starkare muskler. Processen kan ju dock ha fortsatt ändå. Det är ju inte alla som får smärtor av artros.

Jag behöver ju träna för att bli av med blodsockerproblemen så jag är ganska orolig över detta. Är det någon som har egna erfarenheter av klonkande knäleder eller artros?

Det första man skall göra är att röntga knät. Jag har haft ont i högerknät i flera år och gått hos ett par läkare som inte hittat något. Tills min ordinarie läkare skickade mig på en allmän röntgen utan att göra några egna gissningar. Så nu vet jag att jag har en kraftig ledbroskreduktion i femeropatillära leden, dvs på baksidan av knäskålen mot lårbenet. Får väl bli en operation så småningom med en ny led.

Jag har artros i nacke och bröstben och har man det brukar man får häftig värk och det kan hålla på flera veckor man blir yr illamående och mår skit ,förkalkningar ja då får man i regel akuta smärtor som är ganska outhärdliga som kramper och för min del har det orsakat många Akutbesök på lasarettet för jag har tror att det var infarkt efter som jag har det i axeln så strålar smärtorna ut i hela bröstet och påminer mycket om en infarkt.Jag tycker du ska be att få en röntken så du får klart för dig vad det är du har.

Artros är lite knepigt. Jag har haft ont i mitt ena knä i 15-20 år, men eftersom jag är för ung för att ha artros statistiskt, så har jag fått stå ut med att bara vara ont-patient-utan-diagnos. Dessutom har jag diskbråck utan att vara sjukskriven och det är också fel enligt statistiken. Eftersom jag kan jobba så behöver de inte röntga.
Som "tur" är så är artrosen en någorlunda ny skada, så jobbets försäkring tar över , går in och gör MR och konstaterar att det är artros (kul att veta ändå varför man haft ont i så många år, tydligen fattar inte landstinget att man kan ha artros fast man är 35 år) så jag kommer alltid i framtiden att hoppas på att mina skador är någorlunda nya så att de blir utredda ordentligt. De gamla åkommorna får man väl hoppas bara är halv-illla.....

Jag är diagnostiserad genom röntken !bra att ha bildbevis om man blir sämre.

Det är inte artrit du haft då? Artros kan du ju ha också, det brukar vara kroniskt med mer eller mindre ständig värk. Artrit kommer akut och ger en plötslig och fruktansvärt stark värk. Inte för att det spelar nån roll, men jag blir bara fundersam.

Förslitningar i nackkotor och bröstben !det är vad jag har.

Det knepiga är att veta vad det är när det inte gör ont. Har dock läst att alla inte får ont. Hörde av en föredragshållare i förra veckan om en man som sprang maraton trots att ledbrosket i knäna helt försvunnit.

Jag vill dock helst ha tillbaka mitt ledbrosk om det är det som är felet. Att röntga är heller inte någon garanti för att man skall se något även om brosket är på väg att brytas ner.

För att kunna göra något åt det så behöver jag ju veta om klonkandet i knäet beror på nedbrutet ledbrosk eller inte. Är det nedbrutet så skall jag äta sådant som gynnar broskbildningen och undvika slitage ett tag framöver.

Samtidigt undrar jag om hopdragen muskulatur eller hopdragna ledband eller hur nu en en led är uppbygd kan vara orsaken i mitt fall. Det kraschar i nacken och det brukar vara ett tecken på hopdragen muskulatur.

Hur låter det i knäet om ben går mot ben? I mitt fall säger det klonk, klonk så att jag kan känna det när jag håller mot höftbenet. Trodde först det kom därifrån. Upptäckte först på ljudet. Det hörs mycket tydligt.

Blodsockret kan man ha koll på om man drar ner på kolhydrater och ökar fettinnehållet. Det lär också hjälpa en del med ledbesvär.

Min misstanke har gått till att jag ätit för mycket protein och för lite mineralrika livsmedel på sistone. Kött och bröd är ju känt för att ge ledbesvär.

Kött ger väl inte i sig ledbesvär men bidrar till att kroppens förlust av kalcium ökar och därför kan man behöva tillskott av detta om man inte i övrigt äter kalciumrik kost.

Varför går du inte till en läkare? Jag vet att du misstror dem, men är det inte vettigt att fråga en person som tots allt ägnat 5,5 år åt att läsa om sådana saker och troligen kan betydligt mer om ämnet än medlemmarna på ett internnetforum....

Om inte annat så kan de iaf skicka remiss till röntgen, MR eller exploratorisk kirurgi, och det är det ingen av oss som kan.......

Att gå till läkare brukar bara orska frustration. Vad skulle de förresten göra åt det? Om jag får en remiss till röntgen och därmed tar deras resurser i anspråk så är det troliga att de inte ser något på röntgen och då har jag tagit tid från någon annan som behövde den bättre samtidigt som jag har slösat tid på något som inte gav något.

Om de ser något på röntgen så kommer antagligen inte det heller att föranleda något som tar bort orsaken till problemet.

Det finns massor med människor som röntgar knäna men till vad nytta? Det tär bara på vårdresurserna.

Jag har sökt läkare så många gånger för olika saker utan att få ut något alls av det så jag är ju också en aning luttrad på den punkten...

Jag föredrar läkare framför köksbordshomeopater. Att försöka bota sig själv kan i värsta fall förvärra skadan. Har man den inställningen du har kanske det inte är nån idé, även om du får rätt diagnos kommer du ändå inte att tro på den av princip. Jag fick remiss till röntgen och fick där reda på vad felet var, jag är nöjd med sjukvården.

Är du botad nu då?

Märklig inställning! Du tycks ha fått en fix idé om att du kan bota allt själv med hjälp av intenet och en massa lekmän på forum och läkare är det inte lönt att gå till. Jag och många andra rekommenderar dig att du skaffar en remiss till röntgen. Det finns specialister även på detta området du kan söka.

Ja det finns massor av människor som röntgat knäna och i många fall har det lett till nödvändig operation. Det är väl nytta?
Att gå till doktorn när man har kroppsliga besvär kan aldrig vara att tära på vårdresurserna.

Ingen vore gladare än jag om jag slapp söka egna lösningar. Det är bitter erfarenhet som gjort att jag slutat gå till läkare.

Jag har haft liknande problem, man när jag ätit ANACAPS i 5 dagar började värken att släppa. Det innehåller två aminosyror (essentiella) och flera vitaminer bl.a vit pp).

att få en riktig diagnos via röntgen är att föredra i slutändan, jag har äntligen fått en diagnos efter 10 års besvär med axeln och väntar nu på operation. Detta efter många år med försök till att träna mig frisk som alla sjukgymnaster och förståsigpåare sa att jag skulle göra, genom att bara ta en snabbtitt utanpå mig. Men det var som sagt inget snack om saken att operation är det enda som kan bota mig.

Nej, men jag har fått en diagnos och väljer själv när jag kan gå vidare och begära en operation. Än så länge hjälper det med att bära knäskydd och ibland några naprosyn. Den enda slutgiltiga boten är att få leden utbytt men det är ingen brådska, utvecklingen på operationsområdet går hela tiden framåt.

Jag vill informera KRISTINA om att det var en LÄKARE som gav mig den "dedecinen", så nu vet du det!

Det är naturligtvis din ensak, har du inte värre problem än att du inte anser dig vara så sjuk att du bör söka läkare ska du naturligtvis inte göra det heller. Vad en evt röntgen skulle visa har du däremot inte en aning om (om du inte har utvecklat röntenblick), och att det inte skulle gå att se något har du lika lite aning om. Inte heller vet du ett smack om en evt diagnos skulle föranleda några aktioner - däremot ANTAR du en väldans massa saker. Men om du anser att det är i ditt bästa intresse att söka hjälp på internetforum är det helt och hållet ditt eget val. Jag hoppas du hittar några svar på dina frågor.

Dock, vidhåller jag fortfarande att 5,5 års studier i ämnet medicin GER kunskap, kunskap som varken du eller någon annan på detta forum har (som inte är läkare), faktum är att jag VET att utbildningen ger kunskap, och att totalt förkasta en hel yrkesgrupp som du gör är ganska kategoriskt. Hoppas bara att du aldrig råkar ut för en olycka eller drabbas av någon svår sjukdom som kräver ständiga läkarkontakter, för hur skulle det då gå????



?????????????????????????????????????????????????????????????

Vad, begriper öht inte vad du menar och syftar på. en förklaring kanske hade varit på sin plats?

I Sverige eller i Frankrike?

Självklart lär man sig saker på långa studier. Frågan är bara om utbildningen är rätt utformad. Har man sökt läkare ett antal gånger utan att få någon hjälp alls så är det inte konstigt att man undrar.

Mina erfarenheter av läkarbesök på vårdcentralen har gjort att jag känner ett enormt obehag inför tanken att göra ett nytt försök. De tidigare besöken har gjort att jag mått psykiskt dåligt i månader. Samtidigt känner jag mig djupt otillfredsställd över att det inte går att få tag i en läkare som jag kan stämma av med, få råd av osv. Från början hade jag ju ingen aning om vad som drabbat mig men nu när jag vet det så är det ändå inte så lätt att backa tåget och bli bra igen. (Mina andra hälsoproblem alltså inte knät)

Efter besöket hösten 2006 när jag efter flera års nedåtgående spiral med det ena hälsotrasslet efter det andra samlade ihop mig och äntligen kom iväg till vårdcentralen så fick jag ingen hjälp alls och hann jag bli väsentligt mycket sämre innan jag lyckades vända trenden på egen hand.

Det skulle vara väldigt intressant att få veta hur den läkaren resonerade.

Jag borde väl ha försökt hitta en annan läkare direkt men jag orkade inte.

Är det bara ledbrosket som är nedbrutet hos dig eller har själva benet också tagit skada? Om det bara är ledbrosket så kanske det inte är för sent att vända trenden.

Vilka symptom har du?

Vad gjorde läkaren när du besökte vårdcentralen?

Jag nämnde väl något tidigare om köksbordshomeopater? Symptomen är ömmande knä efter mycket användning, cykling 5 minuter exempelvis. Lite brosk finns kvar, jag har dock inga siffror eller procenttal. På läkarspråk:

Ingen patologisk skelettförändring. Ingen artros i femorotibiala lederna. På patellas ledytekanter finns degenerativa pålagringar kaudalt och lateralt runt leden även. Höggradig ledbroskreduktion i laterala ledfacetten i femeropatellära leden.

Har en halvtam fd husläkare som jag går till. Har den största respekt för honom, tyvärr har han passerat 65 och börjar trappa ner. Det var han som skickade mig till röntgen. Inte riktigt hans bord, han är invärtes medicinare. Han pratade med en kollega efteråt och svaret har jag redovisat. Inte mycket att göra utan det blir en ny led så småningom. Han nämnde sjukgymnast men jag tvekar. Förra omgången när jag var och undersökte knät hos en annan läkare skickade han mig till en sjukgymnast. Det hjälpte inte utan jag fick ont i vänsterknät också.

Vi har diskuterat det tidigare, och du har berättat hur du blivit bemött. Själv känner jag inte igen det, men jag VET att vissa läkare borde gå en kurs i patient-bemötande . De gånger jag tvingats söka hjälp, för mig eller barnen, har vi hamnat hos trevliga läkare som försökt göra sitt bästa. Däremot jag insett på sistonde (efter läkarbesök med yngste sonen) hur mycket av läkarens arbete som faktiskt beror på patienten. Hur stor del av arbetet fram till en korrekt diagnos som beror på vad jag berättar, vad jag har observerat och hur jag samspelar med läkaren. Man kan naturligtvis vända på det och säga precis tvärt om också, men det jag vill få fram är att KOMMUNIKATIONEN mellan läkare och patient är enormt viktig, det är därför det är så viktigt att hitta en läkare man kan kommunicera med.

At du inte har hittat en läkare du trivs med är beklagligt, men ge inte upp hoppet. För det är trots allt så att OM du behöver proffessionell medicinsk hjälp är det bara en läkare som kan ge det.......

Ja där är vi helt överens. Kommunikationen är väldigt viktig. Det var någon reform i höstas där vi fick erbjudande att välja vårdcentral och då bytte jag naturligtvis men jag har inte fått någon läkare där ännu. Det är inte lätt att veta hur man skall gå tillväga för att få en bra där. Jag pratade dock med chefen för vårdcentralen innan jag valde just den och hon verkade väldigt bra.

Det är ju dock lite kinkigt om man inte är nöjd med den första läkare man får. Kollegorna blir alltid lite misstänksamma om man byter. Sammanhållningen inom kåren är nog ofta stor.

Har du något tips på hur man kan gå tillväga för att få en läkare som är kommunikativ och lyhörd. Lång erfarenhet är ju bra men lagom är kanske bäst.

När jag skulle välja läkare vid min närmaste vårdcentral så bad jag att få en som var lätt att kommunicera med och hon visade ju som sagt i tidigare tråd inget som helst intresse för min noggrant hopknåpade symptomlista. Dessutom var hennes lösning på min osläckbara törst att skriva ut läkemedel mot muntorrhet...

Detta trots att jag berättat att törsten mildrades om jag sprang.

Citat: "Det är ju dock lite kinkigt om man inte är nöjd med den första läkare man får. Kollegorna blir alltid lite misstänksamma om man byter. Sammanhållningen inom kåren är nog ofta stor. "

Och utifrån det dömer du ut en hel yrkeskår? Hur vet du att kollegorna blir misstänksamma om man byter? Och det sista där du skriver: sammanhållningen inom kåren är NOG (min betoning) ofta stor...... Nog säger du, du gissar alltså?

Jag hör till dem som undviker läkare i det längsta. Hur många gånger har man inte fått svaret "Jag vet inte vad det är, blir det inte bättre så får du komma tillbaka" Tillbaka till vaddå kan man ju fråga sig. Som egen företagare så tvingar man sig att jobba även om man är dålig, och då tas man inte på allvar heller.

Jag sökte för ett problem som jag haft i några år. När några blodprov inte gav svaret så fick jag höra att det var kroppens reaktion på en traumatisk händelse som nyligen inträffat. Trots att jag talade om att jag haft mina problem i flera år före händelsen så var läkaren så nöjd med sin egen diagnos att han höll fast vid den. Några år senare blev jag mycket sämre och sängliggande pga av den sjukdom som jag visat mycket tydliga och typiska symptom på vid mitt läkarbesök. Fick bra bemötande på vårdcentralen men sedan började eländet med remisser till olika specialister. Överläkare inom vissa specialiteter har varit mycket bra, men vissa där jag borde fått hjälp har burit sig fruktansvärt illa åt mot mig.

Men jag är inte mer dum i huvudet än vad läkarna är, jag kan också studera. Även om inte jag läser lika brett som de gör så kan jag läsa på om de bitar som är aktuella för mig och jag har medicinskt kunniga människor att rådgöra med. Med åren så lär man sig rätt mycket på den vägen. Allt på internet är inte humbug, det finns väl inte en enda avhandling eller forskningsresultat som inte ligger ute på nätet. Det är alldeles vanlig traditionell medicin man kan läsa och lära på nätet, kompletterat med böcker. Det behöver inte alls handla om homeopat eller annan alternativ medicin, utan alldeles vanliga traditionella mediciner som man köper helt lagligt på nätet (från företag med goda referenser från människor jag känner) Det som förvånar när man läser dessa forskningsarbeten är att kunskaperna i statistik är så dåliga. Statistik som är grunden i all tradionell medicinforskning.

Jag hade kunnat fortsätta springa runt hos olika specialister år ut och år in och fortsätta bli sjukare om jag varit lydig. Men nu har jag faktiskt blivit friskare om än inte frisk, men jag är åtminstone på rätt väg. För mig handlar det om en blandning av traditionella och alternativa mediciner som hjälper mig. Förmodligen skulle jag bli fortare frisk om jag åt mer av tradiotionella mediciner men biverkningarna gör mig så dålig att jag helt enkelt inte klarar så mycket mediciner. Men även om det går sakta så går det åt rätt håll.

Jag förstår inte den blinda auktoritetstron på farbror doktorn. Det är ju bara människor de också och en del av dem är riktigt dåliga. Intresset att hänga med i ny forskning tycks saknas helt hos många. När man kommer till forskare på toppnivå på tex Sahlgrenska så är deras inriktning ofta så smal så man kan ifrågasätta om de ska ta emot patienter med annan åkomma än just den de specialiserat sig på. Hos den eliten så är det egna forskningsresultat och karriär som väger tyngst, de hamnar ju inte på en sådan position pga av sin stora människokärlek och önskan att bota och lindra.

Man kan ju fortsätta och gå till olika läkare om man inte är nöjd men varför ska man göra det om man inte är piskad till det?

Det är många människor som det är synd om som kommit till dåliga läkare som gett fel diagnos eller inte hjälper som de ska men finner sig i beskedet från farbror (tant) doktorn. Läkaren är ju en auktoritet som vi fått itutat oss att vi ska lyda. Alla patienter har ju inte förmågan att börja studera medicin själva

Jag förstår precis varför Christa är besviken på läkare. Man blir luttrad när man blir dåligt bemött - om man blir bemött alls.

För att ta ett enkelt exempel: I början av oktober var jag tvungen att gå till vårdcentralen då jag behövde nytt recept för mina trista kolesterolvärden (Ärftligt, hjälper inte att käka Becrel e.d.). Jag har de senaste två åren haft vissa obehagliga känningar i bröstet så jag skrev ner allt på en lista att ha med till farbror doktorn. Han frågade om jag har gjort något arbets-EKG. Nej, det pratade du om förra året men det kom inte längre än till prat. Ja men då skriver jag en remiss nu då eftersom vi inte kan göra det provet här.
Efter en och en halv månad ringde jag och frågade om de postat remissen. Jadå, den gick iväg två veckor efter ditt besök! Ingen förklaring till varför det tog dom två veckor att stoppa den i ett kuvert.
Förrförra fredagen, tre och halv månad efter mitt läkarbesök ringde man från Stora Sjukhuset och erbjöd mig en återbudstid! Jag trodde dom lagt remissen i runda arkivet. Jag var där förra måndagen och gjorde provet. I fredags ringde läkaren upp mig (!). Han hade fått resultatet so mvisade att själv ekg:t var det inga problem men men hjärtat slår ojämt och antyder ett litet flimmer. Ny remiss måste skrivas till ett 24-timmars-ekg. Försiktigt sa jag då till läkaren att det kanske vore en idé att be Stora Sjukhuset att skynda på så att det inte behöver ta nya tre månader innan det händer något!

Som sagt, det här var bara ett exempel på varför man blir luttrad över vårdapparaten. Och det är inget nytt. Min mamma blev inte trodd när hon sökte läkarvård på 70-talet. Hon hade hjärtbesvär men det visste hon inte då. Det förhalades och förhalades. När hon till slut fick komma till en hjärtspecialist frågade dom varför hon inte kommit tidigare! Kort därefter fick hon sin första infarkt 55 år gammal. Hon hade haft alla symptom man nu vet att kvinnor har vid hjärtbesvär.

Idag vet man genom studier att kvinnor får sämre vård än män men man nöjer sig med att konstatera det. Det hade varit bättre om man gjort något åt eländet! Tills dess gäller att själv är bästa dräng.

Jag är inte läkare och jag tänker inte försvara en hel yrkeskår - MEN jag vill faktiskt påtala några saker;

1) De alldra flesta mäniskor som behöver läkarevård får adekvat vård inom normal tidsrymd. Att några personer berättar skräckhistorier visar bara att det som alltid är de som "avviker" som märks, alla de som fårr utmärkt vård, snabbt och effektivt kommer aldrig göra sin röst hörd..... Därmed inte sagt att det inte finns fall där läkaren totalt misslyckats, självklart förekommer det på precis samma sätt som alla andra yrkeskårer kan göra misstag. Visserligen innebär de flesta misstag inte att liv sätts på spel, men "den mäsnkliga faktorn" ÄR ett problem inom de flesta branscher.

2) Självklart tycker man att remisser ska skickas omgående, och varför så inte skedde borde du själv frågat när läkaren inte sade något. Det finns något som kallas vårdgaranti, vilket innebär att det finns vissa tider man ska ha fått vård inom, och detta förstöker sjukdhus och vårdinrättningar leva upp till, men eftersom folk blir allvarligt och ffa AKUT sjuka, är det folk som inte är akut sjuka som får stå tillbaka. Det är klart att alla vill ha vård/behandling eller få tester utförda omgående, MEN eftersom en person som faller ihop i en infarkt måst få förtur till EKG så får du, som haft milda symptom som inte förvärrats under 2 år stå tillbaka - den prioriteringen tror jag inte någon har något emot. Även om man själv önskar att man inte drabbas så klart.

Har ett exempel, taget från en bekant som är allmänläkare och arbetade på akuten på ett mindre sjukhus. Sent på kvällen, kommer en person in till akuten och efter viss väntan får personen träffa min bekant. På frågan vad som är problemet svarar personen att den har ont i magen. Vidare utfrågning följer och det visar sig att personen har haft lindrigt ont i magen i flera veckor. Varpå läkaren fråga om det blivit hastigt sämre under kvällen eftersom personen sökte till akuten på kvällen. Nej, men jag tröttnade på att sitta hemma och ha ont blir svaret......... Varpå läkaren vill ställa frågan -VARFÖR ringer du inte din vårdcentral dagtid och får en tid på vanlig arbetstid - men gör inte det. . Patienten i exemplet tyckte förmodligen också att h*n blev skandalöst behandlad eftersom läkaren, efter att ha förvissat sig om att det inte var något allvarlig som blindtarmsinflammation, skickade hem patienten med uppmaningen att söka sin vanliga husläkare på dagtid. MEN akuten på kvällen/natten behövs för AKUT SJUKA personer. På samma sätt behövs t.ex. röntgen, operation, MR, CT, EKG osv för akut sjuka personer, vilket gör att väntetiderna blir längre för de som inte är akut sjuka. De som jobbar på dessa avdelningar sliter ständigt med att korta eller iaf inte förlänga väntetiderna, och det är inte enkelt för personalen - de får höra fruktansvärt mycket skit rent ut sagt av folk som är irriterade över väntetider. Jag har bekanta som jobbar där också, så jag har hört det.....

3) Allt på nätet är naturligtvis inte skit - det finns massor med bra också. MEN att hålla på att experimentera med mediciner själv, det skulle jag aldrig i mitt liv göra och helt ärligt, anser jag at OM man drabbas av interaktionsproblem, biverkningar eller ännu värre bestående men så får man skylla sig själv!

4) Var och en vet själklart vad som är bäst för en själv - MEN jag vill också påtala att man har ansvar för sig själv och sin egen hälsa också.

5) Ang olika läkare så har jag varit hos både bra och dåliga sådana, jag har tomvarit hos läkare där jag redan innan ställt diagnosen och bara behöver ett recept - att manövrera en sådan läkare är som att spela ett sådant gammalt spel där man ska balansera en metallkula en bana med hål utan att kulan trillar ner...... Men jag har också varit hos underbara läkare som har lyssnat, förklarat och visat stor empati. Så att påstå att ALLA läkare suger och är dåliga är så fruktansvärt fel, av alla läkare jag och mina barn har varit hos har den liten minoritet varit "dåliga" och resten bra. MEN, det kan ju vara så att jag är en "idealpatient" , jag försöker förklara tydligt, effektivt, relevant och på ett sätt som är vänligt men bestämt.
Jag vill inte insinuera att det ärvpatientens fel att den blir dåligt bemött, jag VET att bemötandet ibland suger - men man kanske kan fundera på varför man upplevde besöket misslyckat, hur man själv agerade och bemötte läkaren. Inte så mycket för att ändra sig själv (även om det kabke kan vara värt att testa), utan mer för att veta vad man ska fråga efter för läkare, vad man ska söka efter för person. Sedan är personliga rekommendationer inte alls ett dumt sätt att hitta en bra läkare.... Fråga runt i bekantskapskretsen om erfarenheter, både bra och dåliga.

Håller med KRT i mycket ,de flesta läkare är bra men en och annan nonchalant läkare har man träffat på men då har jag ringt till mottagningen och påpekat det och de gångerna var sjuksköterskorna helt medvetna om att det fanns problem och jag har fått en annan läkare.råkade ut för en sådan för några år sedan efter att jag åkt in och ut på akuten för blödningar i tarmen magsmärtor diarrer och allmänt utmattad,han avfärdade mig med att jag skulle va bättre i behov av en Psyckolog Jag åkte hem och mådde fruktansvärt dåligt magen och allt det där.Jag ringde mottagningen på kirurgen och berättade vad han sakt och de förklarade att just den läkaren var ett problem jag fick en ny ,självaste överläkaren,han satte igång en utredning vilket gynnade ut i att jag skulle Gastroskoperas,när jag kom dit fastande kommer sköterskan in och säger att den läkaren som skulle göra gastron hade blivit påkörd på sin cyckel så jag skulle få en annan,jissa vem det var ?jo den nonchalante !när han hade tittat i min mage blev han som smör jag hade nämligen flera magsår ärrbildningar plus ett magmunsbrock,han försökte på sitt sätt be om ursäkt.Jag blev i alla fall utred till sist och det visade sig vara flera faktorer som spelade in.Vet man med sig att något är fel får man inte ge sig utan vara påstridig även om det tar imot och man tycker det känns jobbigt.Läkare sitter inte på pidestal de är också människor.
Håller med KRT att många som kommer till akuten lika väl kunde vänt sig till Jouren eller vårdcentralen!

På min närmaste vårdcentral har jag haft 3 olika läkare. Efter mötet med den första så gick jag inte dit igen och blev sämre och sämre. Efter 1,5 år så kom jag in akut och kom till en man. Den första hade slutat. Han var trevlig och jag berättade allt om mina symptom för honom.

Han sa att han skulle fundera och jag tog för givet att han skulle återkomma och ge mig en ordinarie tid. Det gjorde han inte och när jag ringde fick jag ingen tid utan bara en telefontid. Undrade då hur vi skulle gå vidare. Han verkade förvirrad och hade ingen koll alls på vad vi pratat om.

Han skulle i alla fall skriva remiss till ögonläkare.

Efter någon månad eller två så ringde jag igen och fick en ny telefontid och undrade hur det gick med remissen. Jodå han skulle skriva den. Frågade också om magproblemen och då ville han ge mig ett preparat utan att ha ställe en enda fråga kring symptomen eller undersökt mig på något sätt.

Efter ytterligare någon månad så gick jag i alla fall till Apoteket och skulle ta ut preparatet. Då fanns där inget recept inringt!

Till slut fick jag en tid hos ögonläkare. Då hade jag hittat en rapport på nätet som exakt beskrev mina symptom och dessutom upptäckt att det hade med maten att göra. Den läkaren ville inte ens titta på rapporten. Detta var sommaren 2008 och jag har ännu inte hört av den remitternade läkare med något besked om vad han tror att det är för fel.

Förra våren krånglade kroppen mer än vanligt och jag desperat och uppgiven. Bad att få byta läkare och fick löfte om en som jag hört var bra.

När jag kom dit så fick jag en annan som visade sig vara AT läkare. Hon var trevlig och verkade bra men vad gjorde hon? Jo hon gick tlll den andra läkare för att diskutera mitt fall trots att jag bett att få slippa honom. Han sa till henne att jag var färdigutredd!!!!????

Vaddå för utredning undrar jag? Han har inte kommit med en enda ide om vad som orsakar min hälsoproblem.

Där jag bodde tidigare var det en ny läkare varje gång eftersom de inte hade mer än en halvtidare som var fast anställd. När jag sökte för minnesproblem så gjorde de samma undersökning som för gamla människor som börjar bli dementa och den klarade jag naturligtvis. Inga ytterligare frågor från läkaren och jag fick fortsätta att ha minnesproblem. Det var urjobbigt!!!

När jag sökte för sömnproblem så minns jag inte ens vad den läkaren svarade. Minns bara att hon inte tyckte sömnpiller var någon god ide och det tyckte inte jag heller. Inga frågor och inga förslag på hur jag skulle komma tillrätta med det.

Jag hade nästan klippkort på ögonavdelningen på sjukhuset men ingen kom på att fråga om det var kopplat till måltiderna. Det tog nästan 10 år innan jag själv kom på att det skiljde en hel dioktri före och efter en smörgås. Av ögonläkaren fick jag tipset att använda solglasögon vid datorn vilket underlättade. Jag fick dock sitta och stirra på skärmen i någon timme på morgonen innan jag såg texten ordentligt. Titta på TV var inte att tänka på och vägskyltarna kunde jag bara läsa ibland.

Vid en operation blandade de ihop operationsanvisningarna och samma operation utfördes två gånger vilket har orsakat mig mycket lidande. När jag berättade för den opererande läkaren att min ordinarie läkare sagt något helt annat så sa han "Du får välja vad vi skall göra med dig". När jag kom hem höll jag dessutom på att förblöda. Tänk er att ligga utsvulten på ett operationsbord med en arrogant läkare över er som säger att ni får välja vad han skall göra! Vid återbesöket fanns sedan det han skulle tagit bort kvar.

Ja det här är bara en liten del av det som hänt och som gjort att jag drar mig för att söka läkare.

Eftersom jag inte har närmare kännedom, annat än vad du berättar, vill jag inte säga för mycket men jag kan se några saker som kan ha orsakat en del av problemen.

För det första - anta aldrig något!!! Anta inte att LÄKAREN ska ge DIG en tid, händer i stort sett aldrig, tider får man beställa själv. Orsaken är enkel - det blir mindre ombokningar om patienterna beställer sina egna tider.

För det andra - förutsätt inte att läkaren kommer ihåg dig annat än om ni träffas varje vecka. Den läkaren har troligen flera patienter per timme, och ska dessutom skriva journaler och ha telefontider, det säger sig själv att det är omöjligt att minnas något efter en eller två månader. DÄREMOT ska det finnas journalanteckningar som läkaren kan stödja sig på och genom att gå in i journalen snabbt uppdatera sig.

För det tredje, man måste vara övertydlig, fråga klart och tydligt "Skriver du en remiss idag och skickar snarast", "Jag vill ha en telefontid om en vecka för uppföljning" osv. Det är alldeles för lätt att man pratar om varandra, och som patient upplever man sig många gånger vara i "läkarens våld" och man vågar inte fråga eller be den/dem upprepa sig.

För det fjärde, ställ krav....... Enkelt sagt kanske, men fruktansvärt viktigt!!! Var hos en allmänläkare som skulle remottera till ÖNH, efter en månad ringde jag ÖNH för att höra om besökstid och kolla så remissen kommit in - det hade den inte alltså fick jag ringa och diskutera med läkaren som sedan snabbt skrev remiss .

För det femte, blir man felbehandlad ska man anmäla det, antingen till chefen på avdelningen eller VC alt. patientskadenämnden el kräva att sjukvården gör en Lex Maria-anmälan. Det ÄR svårt att våga stå på sig, men det blir aldrig någon förändring om man inte gör det.

I ditt fall hade jag talat med chefen på VC och gjort klart för denna hur du upplevt bemötandet, klart och tydligt, fritt från känslor och klandel bara konstatera att så får det inte gå till. Men ang AT-läkaren, även om du inte gillade det gjorde h*n rätt, om man är osäker måste man rådfråga en kollgea (dvs ens handledare eller bakjour)... Det är för säkerhets skull, för patientens skull, och har inget med dig personligen att göra.

Det är naturligtvis gräsligt när det blir som för dig!!! Tro inte att jag inte tycker så av hela mitt hjärta, men det finns läkare som är bra och som vet vad de gör. Sådana som lyssnar. Ett annat tips, ta någon med dig till läkaren, någon som ser på det med lite opersonlighet och som kan notera och registrera fakta, stödja dig och kanske föra anteckningar. På så vis behöver du inte fokusera på allt själv!!! Om du hade bott i närheten kunde jag hjälpt till, och sett till att du fick en bra läkare som lyssnar!

Stå på sig, ställa krav, se till att läkaren gör det han lovar, gå till annan läkare om man är missnöjd, anmäl till chefer, patientskadenämnden, göra Lex Mariaanmälan mm.

Det kan passa för starka friska människor, men hur många sjuka orkar ta strid. Läkare håller varandra bakom ryggen och det vill allt bra mycket strid till för att få hjälp den vägen. Utsikterna till framgång den vägen är inte speciellt stora, det krävs väl nästan att de ska ha amputerat fel ben eller något sådant.

Om man är sjuk och det är svårare att bevisa att läkaren gjort fel än en felamputation så kan man fråga sig om det är värt striden? Hur mycket strid krävs i förhållande till tänkbar hjälp? Det finns ju andra vägar att gå. Läkare är ju inte några gudomliga varelser som är de enda som kan lära sig.

Ibland måste man vara frisk för att orka vara sjuk, brukar det sägas och jag vet att det är så ibland.

Tycker ändå inte att det är speciellt svårt att kräva ett hyfsat bemötande, att inte anta saker och att ställa krav. Har suttit hos läkare med lunginflammation, hög feber och andingssvårigheter, dvs verkligen inte i något toppskick, och jag kan lova att hade läkaren gjort något annat än det hon gjorde hade jag sagt ifrpn på skarpen. Är jag sjuk har jag varken ork eller tålamod för något annat än adekvat bemötande och behandling.

Förstår inte hur ni kan bunta ihop alla läkare till "ett kollektiv" det är som att säga att alla "elektriker är lika dåliga, dyra och bekväma och gör bara det enklaste", eller att "alla busschafförer är sura jäklar som borde gå charmkurs". Förstår inte alls varför det skulle vara så svårt att ställa krav på sjukvården, hade en barnmorska närjag väntade första barnet som var usel, så jag såg till att byta till en som var bättre - inget konstigt med det och den första tog inte illa upp. Varför ANTAR "alla" så mycket om läkarkåren, den är lika heterogen som alla andra yrken...... Och hur man kan ANTA att alla läkare per automatik är oempatiska, bara letar efter den enklaste utvägen och alltid håller varandra om ryggen begriper jag inte. Men det är jag det, jag brukarförsöka se till individen istället för att anta en massa eller bunta ihop folk......

Visst finns det bra läkare, men att leta runt och hitta dem tar både tid, kraft och pengar. Det är nog stor skillnad om man har en långvarig sjukdom där det finns olika sätt att behandla bland läkarna. Får man lunginflamation eller bryter något eller får blindtarmsinflammation så får man naturligtvis söka läkare direkt. Men har man en långvarig sjukdom så är det ju ganska rimligt att man pluggar på om sin sjukdom. Självklart har olika människor olika förutsättningar att lära sig.

Jag håller med KRT och jag tror att väldigt mycket beror på ens egen attityd vilket bemötande man får. Går man till en läkare med en negativ attityd och antar att man ändå inte får hjälp så blir antagligen det också resultatet av läkarbesöket.

Har själv stött på en läkare jag upplevde som oengagerad och oempatisk på en vårdcentral men den bad jag snabbt att få utbytt. Vem vet den läkaren kanske funkade jättebra med nästa patient.

Men skall man verkligen behöva ha med sig ett Excelformulär när man går till doktorn??
Ett formulär där man listar åkommorna i A-kolumnen, tänkbara åtgärder i B, ansvarig i C och "Klar-datum" i D?


Edit: Glömde ju den Viktigaste punkten! I kolumn E behöver det naturligtvis stå vem som ansvarar för åtgärden! Hm. Rubrikerna i D och E behöver byta plats.

Edit 2: Nu skall jag gå och äta lunch! Jag hade ju redan skrivit Ansvarig.

Detsamma tycker jag!

Naturligtvis har attityden hos patienten betydelse, men det är att förenkla att skylla på det. Sjuka människor är ofta nedslagna. Jag har fått ett bra bemötande på VC så långt deras kunskaper räcker. Vid remisser runt om har jag träffat bra läkare som gett mig ett bra bemötande, men de har ju inte kunnat hjälpa förstås. När jag äntligen blev kallad till den specialist som hade bäst förutsättningar att hjälpa mig så var jag glad, inställd på att äntligen få hjälp och med en positiv attityd. Fick svaret vi gör inget för dig, detta får du leva med.

Hjälp finns visst för mig men jag måste skaffa den själv. Detta har absolut inte med min attityd till läkaren när jag kom på besök att göra. Men min attityd var en annan när jag gick därifrån kan jag ju lugnt säga.

Intressant att du tar upp det här med att bunta ihop. Jag reagerade faktiskt på att du gjorde det. Jag har inte gjort det. Jag har bara sagt att jag drar mig för att söka läkare eftersom det bara brukar orsaka frustration. Det finns säkert bra läkare men hur hittar man dem?

Jag orkar inte stå på mig och ställa krav. Jag vill träffa en läkare som jag kan ha en givande dialog med. En läkare som har kunskap, intresse och erfarenhet.

Beträffande knäet så skulle jag vilja komma till någon som lyssnar på ljudet och känner på knäet. Frågar hur det känns och en del andra saker och sedan kan säga mig om jag kan fortsätta springa, promenera, cykla och åka skidor utan att riskera att förvärra orsaken till ljudet.

En erfaren läkare borde kunna göra någon sorts bedömning av den sannolika orsaken till oljudet i knät. Jag har ingen aning om ifall det är frånvaro av brosk, för mycket brosk eller en trasig menisk som kan vara orsaken.

Om jag kommer till röntgen om ett halvår så kanske jag redan har förvärrat det hela. Blir själva benet nedslitet så går det ju inte att göra något åt. Brosk kan ju nybildas men bör man ta det lugnt under tiden?

Vad får man för symptom om det är menisken som gått sönder? Varför går menisken sönder? Varför bryts brosket ner?

En god vän gick till läkare för sina onda knän. De röntgade och såg inget så nu har inte kunnat motionera på över 10 år och har fått diabetes och en massa annat. När det inte syntes något på röntgen så fick han ingen hjälp alls.

I många av de fall när jag inte fått någon hjälp så har bemötandet varit bra. Det är inte alltid det som är problemet.

Då fick du ju egentligen ingen hjälp. Guby hade ju fått ett läkemedel som stimulerade uppbyggnad av brosket igen. Kollade han stödmuskulaturen? Fast gör det inte ont om du går nerför en trappa så är den kanske ok.

Sa han vad som orsakar smärtan? Frånvaro av brosk borde inte orsaka smärta vid cykling. Åtminstone inte lätt cykling.

Jag har inte ont i mina knän nu. Det bara låter högt och konstigt.

Har dock haft ont vid två tidigare perioder. Första gången gjorde det ont även när jag satt och när jag sov. Till slut blev jag så förbaskad så jag tog cykeln för att smörja upp dom. Första kilometern gjorde det så ont så jag såg stjärnor men sedan blev det bättre och när jag kom hem hade det onda försvunnit och kom inte tillbaka.

Ca tio år senare fick jag ont i dem när jag var allmänt nergången. Det var ont på ett annat sätt. Det gjorde ont om jag gick nerför en trappa eller backe. Fick backa nerför alla trappor och backar. När jag började cykla på våren så försvann det onda och nu kan jag springa nerför en backe utan att känna något. Har dock inte vågat göra det efter att det klonkande ljudet kom.

Christa du får söka en ortoped eller kräva en remiss till en sådan.

Min erfarenhet är faktiskt att dom flesta läkare jag haft kontakt med , har varit lätta att göra med. Däremot är jag försiktig med att använda nätet för egen forskning. Lite på benen inför läkarbesöket är inte fel, men dom symptom man har kan stämma in på hur många sjukdomar som helst, och kan lätt få en att tro det värsta. En knöl betyder inte det är just cancer man fått. Men det är lätt att tvivla om man söker på nätet just ordet knöl.
Oredet cancer dyker ofelbart upp, sida upp o sida ner. Ingen läkare alls är sämre än en dålig läkare. Som man ju kan byta om man är missnöjd.

Visst fick jag hjälp, med en diagnos. Jag fick dock ingen hjälp med själva problemet för den enda hjälpen som finns är att byta ut leden och det är jag inte beredd på än. Ledbrosket tunnas ut med åldern och det är inget att göra åt, det finns ingen medicin eller annan behandling som hjälper. Det är möjligt att ledbrosket är helt nerslitet på något ställe, det går inte att se med röntgen eller på annat sätt.

Instämmer i dessa kloka ord!

Och så gör även jag.......... (om det nu inte har framgått redan innan )

Så gör även jag.