Det framkom i armbandsklocketråden att flera använder sin mobil som klocka men det skulle aldrig fungera för mig eftersom mobilen för det mesta ligger avstängd i en ficka. Om nån vill ringa till mig så är jag hemma på em och kvällen så då får dom ringa på hemtelefonen. Vill inte vara radiostyrd och ständigt nåbar, jag klara mig utan detta. Men hur är det för alla er andra? Får ni abstinensproblem om mobilen är mer än 5 meter bort? Är den med i sängen?

Jag hör till stenåldersmänniskorna skulle helst inte vill gå runt med en fotboja (mobil) frivilligt. Jag har hittat en supergammal en hemma hos mina föräldrar som jag matat in ett kontantabonnemang i, men den är avstängd nästan jämnt, jag använder den i stort sett bara när jag fastnat i kollektivtrafiken ex. då jag riskerar komma rejält sent, när jag ringer bussgaraget och ber dem att säga till bussen att tåget är något sent och att de ska vänta, när man får beställa taxi eftersom bussen är försvunnen.

Jag tillhör samma kategori som Gossen Ruda och Åsa. Använder bara mobilen sporadisk, när något extraordinärt inträffat.

Jag har ingen klocka runt handen utan har den i mobilen. Men när jag vill vara ifred så stänger jag av nallen. Det finns faktiskt en sådan knapp. På natten eller sent på kvällen vill inte jag bli störd...händer det något allvarligt så har jag, än så länge, en fast telefon. Men mina tonåringar är nåbara dygnet runt och överallt. För mig ganska främmande. Nästa gång jag byter jobb så skall jag försöka se till att inte få en nalle. Lyckas jag med det så köper jag ett armbandsur! Hade en vän som gjorde så....men han blev beordrad att ha nalle.

Jag instämmer i vad som sagts tidigare.
Jag har en mobil som alltid är avstängd. Jag använder den bara när jag själv behöver ringa - men då ska det vara viktigt. Jag gillar inte alls det där med "dygnet runt jour" - att man ska vara nåbar hela tiden.
De som vill mig något får ringa på hemtelefonen.

För ett antal år sedan hade jag ingen fast telefon och använde då min mobil för att kunna bli nådd. När jag fick fast telefon slutade jag att använda mobilen. Hade den pliktskyldigast med mig i väskan (oftast avstängd) under två års tid tror jag att det var och avbröt därefter kontantkortsnumret. Min man har mobil så jag tar den med mig ibland när jag är ute på vägarna och han är hemma. Eller tvärt om.

Jag är beroende av mobilen så till vida att jag inte har någon hemtelefon. Jag har den oftast men inte alltid med mig då jag går ut. Tänker att den kan var bra om jag råkar bryta benet i skogen t.ex. Skickar mycket sällan sms och ringer väldigt lite. Datorn ersätter telefonen i rätt stor utsträckning.

Mobilberoende är jag inte. Vilket man än lägger betoningen på - mobil eller beroende. Däremot så vill jag vara anträffbar på telefon, om nån skulle behöva ha tag i mej på direkten eller om jag måste ha tag i nån i panik.

Mobilen har jag alltid med mej när jag är hemifrån, kan ju hända vad som helst med bilen tex och då vill jag ha hjälp.

Men jag ringer inte i den varje dag, och inte ringer nån annan till mej varje dag heller. Använder inte ens fasta telefonen oftare än så heller. Ibland kan det gå nån vecka utan att jag använt telefonerna alls.

Neej, så beroende är jag inte.

Däremot använder jag den som klocka när jag är hemifrån eftersom jag inte har nån armbandsklocka.

När jag är ute och går har jag alltid nallen med mig. Råkade ut för en händelse när jag var ute och gick ensam och ramlade mellan en klippskreva. Nu lyckades jag komma därifrån helskinnad, annars hade jag säker legat kvar där än idag. Ingen hade hittat mig.

Jag har alltid mobilen med mig när jag går ut! Det kan ju så lätt hända en olycka och då vill jag snabbt kunna få hjälp! Men det är sällan jag ringer med den eller att någon ringer till mig!

Ja just...jag har den istället för klocka också!!

jag lever med min mobil 24/7, surfar, mailar, pratar, kalender - rubbet!

Jag räknar mig inte till kategorin mobilberoende eftersom jag inte får ångest om jag glömmer telefonen hemma en dag eller får tuppjuck om jag råkat glömma att ladda upp batteriet eller kontantkortet för den delen. Jag tillhör nog mer kategorin behovsanvändare, har i regel alltid telefonen med mig men nyttjar den endast sporadiskt när nöden så kräver.

Nä, jag har heller ingen, men frun har.
Vi betalar nog mest för abonnemanget. Samtalskostnaderna är försvinnande små - under 100,-/kvartal. Dessutom så lärde jag mig hur man skickar sms, men har glömt det igen. Fotografera kan jag, och t.o.m. flytta över till datorn.

Ovanstående åsikter stöter man på lite då och då och personligen är jag precis tvärtom. Gillar inte att vara tids-styrd och följdaktligen äger jag ingen armbandsklocka men upplever mobiltelefonen som en befrielse.

Innan mobiltelefonens tid så ringde min hemtelefon konstant hela kvällen med alla möjliga problem och annat. Numera fixar jag allt eftersom det dyker upp, oftast dagtid , och kan ägna kvällarna åt att vara ledig.

Dessutom underlättar den vid t ex möten, händer det något på vägen , kan jag underrätta och ingen behöver vänta på mig=för mig mindre stress för att hinna. Känner faktiskt att jag numera nästan helt kan skippa klockan som jag alltid upplevt som en större stressfaktor än mobilen.

Oron för tonårsbarnen som är ute är exempelvis mindre. Jag vet att de kan ringa om det kör ihop sig även om jag inte är hemma och ofta så har jag "följt" dom när de åkt kommunalt lite sent. Dvs vi har pratat tills bussen kommit fram osv...

En trasig bil på väg är idag en bagatell, förr fick man ut och traska och försöka lifta (snacka om stressmoment), nu ringer jag någon.

Sura kunder som vill ha tag på en är mindre sura om de inte behöver vänta med att finna en...

Jobbat mycket och när mobilen kom kunde jag helt plötsligt hålla bättre kontakt med vänner, ännu bättre idag när man kan maila i och försig.

Finns massor med tilfällen där mobilen har varit en stresslösare och inte tvärtom MEN jag stänger av när jag vill bara vara, den är aldrig på nattetid exempelvis.

Är inte heller beroende en det är en bra-att-ha-sak och i viss mån en trygghet, att lättare kunna nå hjälp om så behövs.

Jag ringer inte särskilt mycket. Hade ett gammalt abonnemang sedan tidernas (eller i alla fall mobiltelefonerna för gemene mans) begynnelse där man betalade in 125:-/mån och som man sedan fick ringa för. Jag hade väl närmare 2500:- i potten så då bytte jag variant. Nu ca två år senare är jag nere precis under 1000:- och då har vi tagit min mobil om vi ska ringa utomlands eller så.

Jag är inte alls beroende av mobilen. Inte heller min sambo för båda vi två tycker det är jobbigt med alla mobiler som ringer var man än är.

Man kan inte åka buss eller gå och fika eller äta utan att ha allt ringande und pratande i mobilen runtom.

Vi vägrade länge att ha mobiltelefon men blev övertalade av barnen. Min ligger för det mesta på byrån i köket, sambo har sin alltid med sig. Är man ute med bilen t.ex. är det bra att ha mobilen med sig.

Jag köpte min efter några svåra operationer för då tyckte gubben min att det vore bra om jag kunde ringa hem ifall det är något.

Däremot tycker jag alltid att mobilen är bra när vi var ute med husbilen. Och då är t.o.m. jag noga att den är på och laddat.

Vi har barn och en massa barnbarn samt en gammal svärmor, då vill jag vara nåbar.

Men utan en armbandsklocka kan jag inte leva, måste alltid ha en klocka på handleden. Utan är jag naken

Elisabeth

för mig är mobilen allt (eller nåt...). Klocka och telefon och att kunna se vad som hänt på nyheterna. Jag har ingen fast telefon för jag tycker det är för dyrt för ingenting. Vill nån söka mig så har jag min mobil och det räcker! Alla (jobbet och familj) kan nå mig där eller på mail om det inte är för bråttom. Jag kan inte begripa varför folk envisas med att ge Telia en massa pengar för ett "fast" abonnemang.. dumheter

Jag använder mobilen som det praktiska verktyg det är....sms, att ringa och inte minst påminnelser i kalendern! Ni som anser att folk kan ringa er när ni är hemma eller som ni säger ni tar med mobilen bara om det skulle hände er något....men tänk om någon behöver hjälp av er, då hade det väl varit bra om ni hade haft mobilen med er och påslagen! Min ringer verkligen inte i tid eller otid och det finna dessutom en funktion som heter ljudlös! Nej, tänk er för och låt inte er luras in i en fälla att det skall anses som präktigt att inte använda mobil.....

Jag är inte speciellt beroende. Egentligen är det mest jobbigt om mobilen ringer för jag kan inte ta samtal under mitt arbete. Dessutom är jag ganska duktig på att både glömma ladda mobilen och förlägga den både här och där.

Jag är beroende av telefon i jobbet.
Gillar inte att prata i telefon på kvällarna så vill folk mig något får de ringa dagtid.
Sköter också mina "måstesamtal" då.
Har ingen klocka på armen utan använder bara mobilen, även som väckarklocka.
Den är på dygnet runt eftersom jag vill vara nåbar om det händer något.

Vadå präktigt? Det beror väl antagligen på vad man lever för liv om man har behov av att plocka med sig mobilen överallt och om man behöver kunna bli nådd dygnet runt. Att folk tycker att det är OK att prata i telefon var dom än befinner sig tycker jag personligen är ett otyg och ibland väldigt störande.

Hmm, nej jag har har ingen som jag behöver vara nåbar för. Ibland händer det dock och då får nallen vara vaken.

Fast nog är det oftast inga viktiga samtal som förs, mest rent skitsnack som man kunde avverkat i hemmet. I onsdags var jag och filmade några tåg på Partille station i snöyran. När jag kom dit, på södra plattporman för tåg mot Goteborg, gick det en tjej och babblade i mobilen på andra plattformen. Bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla-bla. Högt också, jag hade kunnat följa hela samtalet om hon nu inte hade pratat spanska. Fast sen fortsatte hon med ett samtal på svenska men då pratade hon lite tystare så jag hörde bara brottstycken. Sen kom tåget och det blev tyst. Lite senare filmade jag ett tåg som stannade till på väg åt andra hållet och här kan ni se vad som hände då: YouTube

Det finns nog fler än jag som bor på landet på en fläck där de flesta mobiler funkar lika bra som en mugg med snöre i så fast telefoni från telia är då enda alternativet. (tele2 och liknande funkar ej och jag bor ändå i Stockholms län så telefonisystemnet är INTE så utbyggt som många tror)

Jag har istort sett alltid med mig min mobil. Dels har jag en tonåring hemma och dels har jag en sjuk äldre far. Jag vill kunna bli nådd när så behövs.
Däremot ringer jag sällan från den (trots att det är gratis), men så är jag heller inte en telefonbabblare. Jag messar en del, det är ett snabbt kommunikationssätt för korta meddelanden.

Använder inte mobil. Däremot är jag beroende av mobilt bredband, annars får jag akut odlabrist.

Ett tillstånd som lätt kan bli hotande för den själsliga jämvikten.

Tar alltid med mig telefonen när jag är utanför det fasta telefonnätet och får lätt panik om jag glömt den, men vill inte för den skull påstå att jag är beroende, bara det att jag måste vara möjlig att nå.

Ibland är jag ledig och då njuter jag av att lämna telefonen hemma

Det är ju helt klart att vi lite äldre generellt sett inte tagit till oss mobiltelefonerna som männen. Den observation jag gjort bland mina jämnåriga är att många män var snabba att skaffa mobil, men att det numera är kvinnorna som använder dem flitigast.

Och varför tror du det är så?

Jag vet inte, tänkte att någon kvinna kunde ge mig en ledtråd...

Inte ett dugg igentligen jag glömmer ofta att ta med den och saknar den inte om jag skulle glömma den,hatar när folk kommer hit och sitter och "leker "med mobilen hela tiden sms:a och spelar spel ,väldigt osocialt.Fast vi kör mobilt här hemma istället för vanlig telefon .Televerket ville ha 50 tusen för att gräva 100 meter ner hit så därför blev det Mobilt både telefon och dator och det fungerar superbra.

Jag är av en ung generation och övertalades att få en begagnad mobil av en kompis för 4 år sedan, då jag var 19 (jämngamla till mig skaffade mobil när de var 13). Jag tog emot den och köpte ett kontantkort, men det var lite ojämnt hur mkt jag använde den, men den var nästan alltid avstängd, vilket ofta innebar att jag såg sms för sent. Men det blev ändå att jag använde den, och blev "bortskämd" med att ha den då jag ju kunde ringa så fort det var något om jag inte var hemma.

Men jag ville bestämma över mig själv och vad jag vill utsätta mig för och om det verkligen var nödvändigt att ha den, då jag ju innan klarat mig så bra utan. Så för ngr månader sedan beslutade jag mig för att sluta använda mobilen helt och hållet och helt enkelt skrota den. Senare samma dag så var den plötsligt helt död! Är det det som kallas voodoo?

Idag är jag alltså helt mobilfri, och det känns lika naturligt som innan, då jag inte hade mobil när alla andra hade det. Visst för att mobil har fördelar om man vill nå folk vart man än befinner sig, men många blundar för nackdelarna - som väger tyngre enligt min syn på saken.

Dags att börja öva upp telepati istället!?

Håller du kurser i detta?

Var på dop förra helgen när vårt sistfödda barnbarn döptes, efteråt var det fika i församlingsgården,där satt en hel familj mamma pappa och barn och lekte med sina Mobiler under tiden som vi fikade och skulle umgås.Dålig stil

Samma här - undviker dessutom att ringa till folk på deras mobiltelefoner eftersom det kostar så mycket. Har dom bara mobilnummer får dom ringa upp mig.
Anki

Inte mobilberoende ...
men jag anv min mobil dagligen, ringer skickar sms, mms, fotar, surfar.
Anv sällan den fasta telefonin.

Maken anv också sin dagligen ... vi har Telia Vänner och då kostar samtalen till Telia mobiler bara 69 öre oavsett hur länge man pratar. Tillkommer fast månadskostnad 69kr.

Aqvakul ... jag har tvärtom erfarenhet av äldres användande av mobiler (och datorer)
I min bekantskapskrets anv alla "äldre" mobil så gott som dagligen ... och många surfar också med den.
I Phone står på önskelistan men än får det dröja ett tag.

Fast i ett sånt fall så handlar det ju inte om att det är något fel på att använda mobiltelefon, utan total frånvaro av känsla för hur man uppför sej.
Jag gillar min mobil, tycker om att veta att familjen kan nå mej om det är något dom vill, lämnar ut mitt mobilnummer till utvalda andra och tycker det är helt ok att dom ringer mej om det är nått dom vill och har bra nytta av den när jag jobbar.
Skulle absolut inte vilja vara av med min telefon, liksom jag heller inte skulle vilja vara utan min dator

Mobiler kan vara ett otyg om dom används fel. Tänker då på alla bilister som man möter med en hand på ratten, den andra vid örat och blicken i fjärran. Man kan se på håll när någon försöker köra bil och tala i telefon samtidigt eller när någon, ve och fasa, skickar eller tar emot sms samtidigt som uppmärksamheten skall vara på trafiken. Varför i fridens dar är detta inte förbjudet i vårt land!
Själv vägrar jag att bli slav under en dylik företeelse. Skaffade mobilen i slutet på 90-talet när maken och sonen ofta paddlade kanot och jag var orolig att något skulle hända. På den tiden hade jag ett abonnemang där man fick ringa upp hela summan vilket slutade med att jag hade ett tillgodo på över 4000 kr som jag till slut löste in hos Telia. Min mobil är för det mesta avstängd men finns med i väskan utifall att. Jobbmobilen är sällan påslagen då jag har en fast telefon där jag kan se vilka som ringt mig när jag varit ute och det fungerar alldeles utmärkt att ringa upp i efterhand. När det gäller mobiltelefoni kan man verkligen tala om att skapa behov.

Visst är det så!

Jag har en gammal Nokia 5110.

Blev "påtvingad" den, i slutet av förra seklet, när jag jobbade fackligt, och ofta var på resande fot. Den är robust och pålitlig.

Har den nästan alltid med mig, påslagen, men använder den sällan. De sju månader om året vi bor i Norduppland, är den vår ända förbindelse med yttervärlden. Den funkar inte där, utan extra antenn, eftersom jag har ett typiskt E4-abonnemang, Tango, utan abonnemangskostnad, jag betalar bara när jag ringer, vilket är sällan. Antennen är stationär, så jag bär inte med mig telefonen när jag är utomhus.

Vi sade upp vårt fasta teliaabonnemang, eftersom de inte hade något bra/billigt alternativ för oss, som bara behöver telefonen halva året.

I stan har vi fortfarande fast abonnemang, men ska säga upp det oxå.

Använder den mest för att sms:a barnen, och då bara om det är ngt viktigt. Har upptäckt att det är bästa sättet att nå dem. Mejl verkar vara ute nuförtiden.

Är minst sagt trött på att prata i telefon, eftersom mitt yrke innebar att jag oftast satt med luren klistrad vid örat i långa krävande samtal.

Jag betraktar nog alla telefoner som ett nödvändigt ont.

Jag har allt för vana att ha med den då jag går ut och då är den påslagen, men ringer med den gör jag högst en till två ggr i veckan, samma gäller nog samtal till mig några ggr/veckan.

jag har också gluggar lite här och där där jag bor, men naturligtvis kanske man är tvungen att ha fast telefon om man inte har täckning

Här är det tvärtom, jag har gluggar där mobilen funkar. I ena hörnet i köket - dit rusar vi när mobilen ringer! - eller vid en stor björk i trädgården. Däremellan är det mest hallå...? och gissningslek om vad den andre säger. Så fasta telefonen kan vi inte släppa här om vi vill vara säkra på att telefonera alls, hur mycket pengar dom än tjänar på oss.

Uppriktigt sagt, jag misstänker att mobiloperatörerna tjänar mer på telefonerandet än vad fastoperatörerna gör.

Det tror jag du har alldeles rätt i. Bland annat tror jag det beror på att det är billigare att ringa från mobil till mobil än från det fasta nätet till mobil.
Så är det i mitt fall och eftersom mina (vuxna) barn nås bäst på mobilen så är det min mobil som används.
Dessutom - jag vet, det är ett klent försvar - men jag använder gärna mobilen när jag gör ngt med händerna. Jag har nämligen inget bra fungerande headset till den fasta luren

En annan bra sak med mobilen är att man slipper telemarketing. Dom har inte hittat min mobil än men det kanske är en tidsfråga...

Beroende? Mja. När jag går hemifrån har jag alltid med mig plånbok, nyckel och mobil. Det ingår i klädseln så att säga.

Jag är nog rena dinosaurien när det gäller mobil. Ytterst få vet mitt mobilnummer och oftast blir den kvarglömd hemma.

Det var en gång för länge länge sedan i en annan värld. Då kunde det hända att om man hade småbarn som krävde ens fulla uppmärksamhet och man aldrig fick vara ifred så kunde den andra föräldern vara hemma medans man kunde åka och handla mat. Det var en ren fröjd att få vara ensam och ostörd i bilen, en ren fröjd att få handla mat och vara ensam och ifred en stund. Men detta var för mycket mycket länge sedan och finns inte mer.

Såg nånting igår som spädde på min uppfattning om mobilberoende. En ung tjej körde bilen bredvid mig när vi stoppat vid ett rödljus. Precis innan det blev grönt ringde telefonen för jag såg att hon börjde fippla med den. Hon körde ändå men inte gick det fort och hon försvann snabbt i bakgrunden när jag drog på. Givetvis blev det en kö bakom hennes bil. Typiskt mobilberoende, låt det ringa. Bilkörningen är viktigare. Antingen får de ringa upp igen eller så kan man själv ringa upp när det passar bättre.

Jag har mobil i jobbet men när arbetsdagen är slut stänger jag av den, finns ingen anledning att ha på den efter arbetstid, kunderna får vänta till dagen därpå. Har även en privat mobil som inte används spec mycket men den är på när jag är vaken, kollar ibland om det ringt någon. Tyvärr har telemarketing upptäckt mig men de klipps av ganska snart med svaret att jag sköter mitt arbete och inte kan prata.

Ruda: Jag tror inte att det handlar om mobilberoende när man måste svara så fort det ringer. Det handlar om telefonberoende. Eller att här-och-nu inte är så viktigt. Hur många gånger har man inte stått och pratat med någon och så fort telefonen ringer så är man bortglömd. Telefonen har alltid företräde hos vissa.

OK, det köper jag. Fast att svara i en fast telefon är svårt att kombinera med bilkörning.