Svullo har tagit sitt liv Alternativ

[Magdis]

Ja visst är det synd att när det gäller människor, den mest värdefulla tillgången i samhället, då saknas pengarna....

Det är för j*****t helt enkelt! Det dras in mer och mer på sjukvård, skola och äldreomsorg...snart finns det inget kvar! Och vart tar alla pengarna vägen? Till EU kanske!

[Reserv]

Det tar minst ett halvår för en 8 årig liten tjej att få komma till barnpsyk med sitt sårade inre efter en förlust av sin mamma. Det är inte alltid pappa duger i såna lägen, det är lätt att känna sig både värdelös och uppgiven då i sin egen sorg. När tårarna kommer så fort man får ögonkontakt med barna eller när nån nämner nåt om orsaken till våran sorg. Förnekelse måste va´ett djävulens påfund, det tär på kroppen både psykiskt och fysiskt, man är totalt utmattad. Jag känner med Micke D. men också för hans familj som kommer fortsätta bära lidandet.

[kristerh]

Det tar minst ett halvår för en 8 årig liten tjej att få komma till barnpsyk med sitt sårade inre efter en förlust av sin mamma. .

Det är ju fördj minst sagt att det ska ta så lång tid, kan hon inte prata med någon på kyrkan sålänge de har väl oxså kuratorer o folk man kan prata med Jag tror att röda korset oxså har folk man kan prata med eller bris, de har barnpsykologer.
krister

[forget-me-not]

dagens samhälle är kallt och empatilöst för dom som söker hjälp.

Det där är en generalisering, det är inte sant.

Vi är flera i den här tråden - och jag ansluter mig - som har vittnat om läkares och vårdens ovärderliga HJÄLP!

Vården ÄR underbemannad och i kris, och risken finns att hamna "fel", det är sant. Det är också tyvärr alltför sant, att man inte alltid får den hjälp som man behöver, NÄR man behöver den.

[...]

Jag har mött så mycket KOMPETENT, klok, hjälpsam, engagerad, vänlig, "övertidsarbetande-för-vår-skull" mm mm mm personal
som för mig är mer än guld värda,
och jag kan aldrig tillräckligt uttycka mitt tack
och min BEUNDRAN

Mina erfarenheter också.

[Magdis]

Det tar minst ett halvår för en 8 årig liten tjej att få komma till barnpsyk med sitt sårade inre efter en förlust av sin mamma. .

Det är ju fördj minst sagt att det ska ta så lång tid, kan hon inte prata med någon på kyrkan sålänge de har väl oxså kuratorer o folk man kan prata med Jag tror att röda korset oxså har folk man kan prata med eller bris, de har barnpsykologer.
krister

Jag tänkte samma tanke som Krister. Diakoner finns ju och kyrkans folk brukar vara mer benägna att ställa upp snabbt och vilken tid som helst. Det är skandal att hon ska behöva vänta så länge.
Vet att du bor nånstans i Sundsvall, är det i närheten av Timrå så vet jag att herden där är en underbar människa som är villig att hjälpa till att hitta rätt kontakter. Om du vill ha hjälp att ringa runt och forska lite i det så vet du vars du har mig!

[Ophelia]

"stackars alla andra som fortsätter leva" tycker det är förbannat befängt och idiotiskt uttryckt!

Det var den empatiska förmågan det!

Har aldrig påstått att jag skulle äga en empatisk förmåga.

[Sulawesii]

.....och ABSOLUT INTE skukldbelägga,
men
........

Det ÄR "själviskt" - och den som "väljer" självmord som utväg, "upptar hela rummet" med sin smärta och plåga -

Suck......

[LadyG]

Är det själviskt att vilja befria världen från en värdelös parasit som inget duger till, som bara är ivägen och som ingen ändå tycker om?Varför ska man ens stiga ur ssängen när det ändå inte finns någonting värt att stiga upp för? En svart själ i en grå värld utan färg, lukt eller smak.

Försök förstå, ni som pratar så fisförnämt om "själviskt" och allt vad det nu kan vara.

När man funderar på självmord beror det på att man anser sig vara det sämsta av det smästa, den mest värdelösa ynkedom till människa som någonsin levat.

Det handlar inte om familjen. Det handlar om en djupt deprimerad människa som slutit sig för omvärlden, som inte längre orkar bry sig om resten av världen. Det finns ändå inget i världen som är kul, roligt, intressant eller värt att leva för.

Alla runt omkring den deprimerade människan, jag är ledsen att såra era egon men ni betyder mindre än inget just då.
Om ni inte klarar av att bryta igenom skalet.

Ingen bröt igenom Mickes skal. Han dog. Ensam, förtvivlad och full.

Det är när man sitter där, ensam mitt i nattens djupaste timmar och slits mellan den ena sorgen efter den andra som det är som värst. I minnet går man igenom den ena hemska händelsen efter den andra, det ena hårda ordet efter det andra. Allt som bekräftar den egna självbilden av att man är värdelös, ingenting, en sopa som bara förtjänar att dö.

Om tillräckligt många hårda ord och argument samlas på hög tar man steget att försöka ta sitt liv och då är det bara turen eller en räddande ängel som kan göra något. För inte gör vårdcentralen något. Inte så mycket för att de inte kan eller vill som för att de inte får. När man tagit beslutet att ta sitt liv är man inte intresserad av hjälp, ens om den finns att få.

Man sitter så djupt nere i det svarta att den verkliga världen inte syns eller finns. Allt är bara desperation, ångest och sorg.

Det är grymt och okunnigt att tala om egoism när det gäller en människa som mår så dåligt.

Hur mycket smärta tror ni en människa måste samla på sig och leva med innan hon väljer att ta sitt liv?

[Reserv]

Det är när man sitter där, ensam mitt i nattens djupaste timmar och slits mellan den ena sorgen efter den andra som det är som värst. I minnet går man igenom den ena hemska händelsen efter den andra, det ena hårda ordet efter det andra. Allt som bekräftar den egna självbilden av att man är värdelös, ingenting, en sopa som bara förtjänar att dö.

Ursäkta LadyG, det är säkert inte din avsikt, men det där kändes inte som en spark i rätt riktning direkt. Det stämmer så bra och känns mera som att det skulle kunna va ett bra alternativ till sorgen och maktlösheten.

[LadyG]

Det är när man sitter där, ensam mitt i nattens djupaste timmar och slits mellan den ena sorgen efter den andra som det är som värst. I minnet går man igenom den ena hemska händelsen efter den andra, det ena hårda ordet efter det andra. Allt som bekräftar den egna självbilden av att man är värdelös, ingenting, en sopa som bara förtjänar att dö.

Ursäkta LadyG, det är säkert inte din avsikt, men det där kändes inte som en spark i rätt riktning direkt. Det stämmer så bra och känns mera som att det skulle kunna va ett bra alternativ till sorgen och maktlösheten.

Jag blir bara så förbannad på alla som tror att man, när man sitter där mitt i natten med gråten i halsen, tänker på plikt och vad andra ska tänka. Det är det sista man bryr sig om just då.

Hade jag inte haft en räddande ängel hade jag inte suttit här idag.

Det jag försöker säga är att det inte handlar om "själviskhet" eller något annat än att det är omgivningen som måste ta kontakt, bry sig om, älska och krama. Det är omgivningen som måste försöka ta sig inanför skalet och nå fram. För den som mår så dåligt att döden verkar lindrig jämfört med livet är inte särskilt benägen att bry sig om att be om hjälp.

Det finns ett ljus, men det kan ta tid att hitta det och framför allt behöver man hjälp. Men när man sitter där, då tror man inte att det finns något eller någon som kan hjälpa.

Det är där omgivningen MÅSTE ta vid och vara den deprimerades överlevnadsinstrinkt.

I efterhand förstår jag att ingen hade blivit hjälpt av mitt självmord, men det tog mig månader av terapi innan jag förstod att livet går vidare och sorgen faktiskt lättar. Att det finns ett liv åt mig med.

[pejori]

Är det själviskt att vilja befria världen från en värdelös parasit som inget duger till, som bara är ivägen och som ingen ändå tycker om?Varför ska man ens stiga ur ssängen när det ändå inte finns någonting värt att stiga upp för? En svart själ i en grå värld utan färg, lukt eller smak.

Försök förstå, ni som pratar så fisförnämt om "själviskt" och allt vad det nu kan vara.

När man funderar på självmord beror det på att man anser sig vara det sämsta av det smästa, den mest värdelösa ynkedom till människa som någonsin levat.

Det handlar inte om familjen. Det handlar om en djupt deprimerad människa som slutit sig för omvärlden, som inte längre orkar bry sig om resten av världen. Det finns ändå inget i världen som är kul, roligt, intressant eller värt att leva för.

Alla runt omkring den deprimerade människan, jag är ledsen att såra era egon men ni betyder mindre än inget just då.
Om ni inte klarar av att bryta igenom skalet.

Ingen bröt igenom Mickes skal. Han dog. Ensam, förtvivlad och full.

Det är när man sitter där, ensam mitt i nattens djupaste timmar och slits mellan den ena sorgen efter den andra som det är som värst. I minnet går man igenom den ena hemska händelsen efter den andra, det ena hårda ordet efter det andra. Allt som bekräftar den egna självbilden av att man är värdelös, ingenting, en sopa som bara förtjänar att dö.

Om tillräckligt många hårda ord och argument samlas på hög tar man steget att försöka ta sitt liv och då är det bara turen eller en räddande ängel som kan göra något. För inte gör vårdcentralen något. Inte så mycket för att de inte kan eller vill som för att de inte får. När man tagit beslutet att ta sitt liv är man inte intresserad av hjälp, ens om den finns att få.

Man sitter så djupt nere i det svarta att den verkliga världen inte syns eller finns. Allt är bara desperation, ångest och sorg.

Det är grymt och okunnigt att tala om egoism när det gäller en människa som mår så dåligt.

Hur mycket smärta tror ni en människa måste samla på sig och leva med innan hon väljer att ta sitt liv?

mitt i prick.......
du förklarar sååå bra vad det handlar om...

[*Felix matte*]

Överhuvudtaget så tror jag inte att en som inte "varit där" kan förstå vad som rör sig inuti huvet på den som mår dåligt. Därför är det också helt omöjligt att kunna göra tvärsäkra uttalanden om vad och hur den sjuke borde agerat istf att ta sitt liv.

Min lillebror var glad, positiv och visade inte med minsta tecken att han mådde dåligt.
Ändå fick vi sedan veta (brev) att han lidit under lång tid. Lidit av sådant som vi "friska" inte ens kan förstå att man kan må dåligt av.
Så knepigt kan livet vara ibland... och inte kan väl någon av oss påstå att den som gjorde valet att ända sitt liv.. var egoist... han gjorde ju det för att skona oss efterlevande.. låta oss slippa smärta som han kände och som han trodde skulle drabba oss om han blev kvar.

[Zarah P]

Är det själviskt att vilja befria världen från en värdelös parasit som inget duger till, som bara är ivägen och som ingen ändå tycker om?Varför ska man ens stiga ur ssängen när det ändå inte finns någonting värt att stiga upp för? En svart själ i en grå värld utan färg, lukt eller smak.

Försök förstå, ni som pratar så fisförnämt om "själviskt" och allt vad det nu kan vara.

När man funderar på självmord beror det på att man anser sig vara det sämsta av det smästa, den mest värdelösa ynkedom till människa som någonsin levat.

Det handlar inte om familjen. Det handlar om en djupt deprimerad människa som slutit sig för omvärlden, som inte längre orkar bry sig om resten av världen. Det finns ändå inget i världen som är kul, roligt, intressant eller värt att leva för.

Alla runt omkring den deprimerade människan, jag är ledsen att såra era egon men ni betyder mindre än inget just då.
Om ni inte klarar av att bryta igenom skalet.

Ingen bröt igenom Mickes skal. Han dog. Ensam, förtvivlad och full.

Det är när man sitter där, ensam mitt i nattens djupaste timmar och slits mellan den ena sorgen efter den andra som det är som värst. I minnet går man igenom den ena hemska händelsen efter den andra, det ena hårda ordet efter det andra. Allt som bekräftar den egna självbilden av att man är värdelös, ingenting, en sopa som bara förtjänar att dö.

Om tillräckligt många hårda ord och argument samlas på hög tar man steget att försöka ta sitt liv och då är det bara turen eller en räddande ängel som kan göra något. För inte gör vårdcentralen något. Inte så mycket för att de inte kan eller vill som för att de inte får. När man tagit beslutet att ta sitt liv är man inte intresserad av hjälp, ens om den finns att få.

Man sitter så djupt nere i det svarta att den verkliga världen inte syns eller finns. Allt är bara desperation, ångest och sorg.

Det är grymt och okunnigt att tala om egoism när det gäller en människa som mår så dåligt.

Hur mycket smärta tror ni en människa måste samla på sig och leva med innan hon väljer att ta sitt liv?

Du uttryckte just allt jag velat säga. Tack!

[mamamaggan]

Överhuvudtaget så tror jag inte att en som inte "varit där" kan förstå vad som rör sig inuti huvet på den som mår dåligt. Därför är det också helt omöjligt att kunna göra tvärsäkra uttalanden om vad och hur den sjuke borde agerat istf att ta sitt liv.

Min lillebror var glad, positiv och visade inte med minsta tecken att han mådde dåligt.
Ändå fick vi sedan veta (brev) att han lidit under lång tid. Lidit av sådant som vi "friska" inte ens kan förstå att  man kan må dåligt av.
Så knepigt kan livet vara ibland... och inte kan väl någon av oss påstå att den som gjorde valet att ända sitt liv.. var egoist... han gjorde ju det för att skona oss efterlevande.. låta oss slippa smärta som han kände och som han trodde skulle drabba oss om han blev kvar.  :wub:

[pejori]

det värsta är alla komentarer från omgivningen, när man säger att man mår dåligt.
"ryck upp dej...gå ut och träffa folk...börja med en hobby...ut och promenera...o.s.v."
DET ÄR JU DET MAN INTE ORKAR!!!!!!!
till slut så säger man inte mer, utan ler och nickar medhållande...tills allt brister....

[Zarah P]

det värsta är alla komentarer från omgivningen, när man säger att man mår dåligt.
"ryck upp dej...gå ut och träffa folk...börja med en hobby...ut och promenera...o.s.v."
DET ÄR JU DET MAN INTE ORKAR!!!!!!!
till slut så säger man inte mer, utan ler och nickar medhållande...tills allt brister....

...eller de där som kommer fram och säger "Men du ser ju pigg ut!..." och inte verkar fatta att man kämpat i en timme för att ens ta sig mod att gå utanför dörren... Som om de skulle SE en de dagarna man mår dåligt - när man inte klarar att ens gå till affären. Och de dagar då man målar på sig masken och ändå går ut - möts man av misstänksamma människor som tycker att "man ser väldigt pigg ut, för att vara sjukskriven..."
Det hjälper inte direkt, att bli misstrodd...

[Magdis]

Folk är så rädda för psykisk ohälsa. Jag har konstaterat att det är ingen idé att prata om såna saker med människor som visat att de inte förstår. Då är det bättre att söka professionell hjälp för annars blir man bara mer nertryckt.

[Zarah P]

Folk är så rädda för psykisk ohälsa. Jag har konstaterat att det är ingen idé att prata om såna saker med människor som visat att de inte förstår. Då är det bättre att söka professionell hjälp för annars blir man bara mer nertryckt.

Ibland är det nästan mer knepigt att få prata med någon professionell om det. Det är liksom enklare att bara ge upp när man inte ens fått en telefontid efter 8 månader. Då är det inte så roligt att försöka...
Men det finns folk som bryr sig - man kan ju inte lasta av sig alla sina bekymmer på en intet ont anande ytligt bekant, bara - då skrämmer man dem väl från vettet, och så är man två vettlösa, plötsligt.

[Magdis]

Ibland är det nästan mer knepigt att få prata med någon professionell om det. Det är liksom enklare att bara ge upp när man inte ens fått en telefontid efter 8 månader. Då är det inte så roligt att försöka...
Men det finns folk som bryr sig - man kan ju inte lasta av sig alla sina bekymmer på en intet ont anande ytligt bekant, bara - då skrämmer man dem väl från vettet, och så är man två vettlösa, plötsligt.

Det är det som är så fel! Vården är skräp! Egentligen skulle alla som mår dåligt behöva ett ombud som tar hand om kontakterna, för när man är sjuk orkar man ju inte ta itu med det. Det finns ju som sagt andra vägar än sjukvården också. Själavårdande samtal kan man ju få hos kyrkan t.ex. Vet inte om jourhavande medmänniska finns nu? Jag var inne på att volontera för dem förut.

[Zarah P]

Ibland är det nästan mer knepigt att få prata med någon professionell om det. Det är liksom enklare att bara ge upp när man inte ens fått en telefontid efter 8 månader. Då är det inte så roligt att försöka...
Men det finns folk som bryr sig - man kan ju inte lasta av sig alla sina bekymmer på en intet ont anande ytligt bekant, bara - då skrämmer man dem väl från vettet, och så är man två vettlösa, plötsligt.

Det är det som är så fel! Vården är skräp! Egentligen skulle alla som mår dåligt behöva ett ombud som tar hand om kontakterna, för när man är sjuk orkar man ju inte ta itu med det. Det finns ju som sagt andra vägar än sjukvården också. Själavårdande samtal kan man ju få hos kyrkan t.ex. Vet inte om jourhavande medmänniska finns nu? Jag var inne på att volontera för dem förut.

Ja - jag måste säga att jag inte är så himla nöjd med hur man bemöts inom vården.
Tyvärr - för det blir en ond cirkel. Till slut förväntar man sig att bli negligerad, och blir antingen för mesig (=överkörd) eller sur (=snäsigt bemött och bortrationaliserad) och så fortsätter spiralen nedåt...
När man väl lyckas få någon hjälp, är det ju ofta väldigt trevliga människor, dock, så jag vill inte klaga på de arbetande inom vården - utan på politikerna som inte har vett nog att prioritera vård, äldrevård & barnomsorg - utan hellre lägger pengarna på annat konstigt.

Det kosntigaste i en sån här situation, är hur många av de man trodde var ens vänner som bara försvinner. Inte för att man klagar, utan för att man inte orkar hålla kontakten, själv. Det är ingen rolig erfarenhet...

Men det finns gott i världen, också, om man bara orkar försöka se det.