| |
|
  |
Svullo har tagit sitt liv |
|
|
|
|
06-12-2005, 00:45
|

Medlem
Antal inlägg: 1 237
Medlem sedan: 31-01-2005
Medlem nr: 4 935

|
CITAT (Zarah P @ 06-12-2005, 00:31) Det kosntigaste i en sån här situation, är hur många av de man trodde var ens vänner som bara försvinner. Inte för att man klagar, utan för att man inte orkar hålla kontakten, själv. Det är ingen rolig erfarenhet... Vi finns ju här! Kanske är det ändå så att de verkliga kompisarna är de som stannar kvar i vått och torrt, alltså även under såna perioder då man inte mår så bra och inte orkar hålla kontakten.
--------------------
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 02:03
|
Medlem
Antal inlägg: 19 528
Medlem sedan: 12-01-2004
Medlem nr: 2 682

|
CITAT (AndreasBlomquist @ 06-12-2005, 00:45) CITAT (Zarah P @ 06-12-2005, 00:31) Det kosntigaste i en sån här situation, är hur många av de man trodde var ens vänner som bara försvinner. Inte för att man klagar, utan för att man inte orkar hålla kontakten, själv. Det är ingen rolig erfarenhet... Vi finns ju här! Kanske är det ändå så att de verkliga kompisarna är de som stannar kvar i vått och torrt, alltså även under såna perioder då man inte mår så bra och inte orkar hålla kontakten.  har en vännina som försökt begå självmod. hon lider av ångerstatacker, och henne tar jag alltid på den nivå hon är för tillfället. glad och pigg, då åker vi ut och fikar. är hon dålig sitter vi hemma och fikar på hennes vikor och pratar, pratar pratar i timmar, tills honkänner sig bättre. jag lämnar aldrig henne i en akut kris, utan försöker lindra ångersten och få henne att se på ett annat sätt utan att vara fördömmande, hurtfrick eller översittare. vi har kul i hop, men vi kan också sitta och fika tysta, var och en i sina tankar. det hjälper mer än man tror att bara vara där, hur ledsen och sjuk hon än är.
--------------------
Den grövsta form av mobbning är, att kalla sina meningsmotståndare mobbare. Bor i zon 2
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 03:34
|
Medlem
Antal inlägg: 691
Medlem sedan: 03-12-2005
Medlem nr: 6 813

|
CITAT (pejori @ 06-12-2005, 02:03) det hjälper mer än man tror att bara vara där
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 08:13
|

Medlem
Antal inlägg: 7 413
Medlem sedan: 19-07-2005
Medlem nr: 6 203

|
Den här tråden väcker så mycket känslor så jag nästan kvävs. Borde låta bli att läsa, men kan inte.
Det är så otroligt konstigt hur livet kan te sig olika. Och jag kan förstå de flesta reaktionerna här då jag sett och upplevt dem på väldigt nära håll.
I vår släkt finns mycket depression. En del säger att det finns i generna, men här finns också alldeles för tunga ryggsäckar. Ingen släkting har dock tagit sitt liv.
Ändå finns i min omedelbara närhet två självmord. Jag har sett och upplevt sorgen och vreden hand i hand. Jag har mött den totala förståelsen för den enes självmord och den fruktansvärda vreden över den andres. Den ene var ung och hade mått dåligt i hela sin uppväxt. Den andre var medelålders och far till en tio års son. Sonen såg dessutom sin far som sin enda trygghet. Den vreden som flera av de anhöriga fortfarande har verkar inte ge med sig. Vi kan inte, hur gärna vi än vill, sätta oss in i den enskildes depression och sätt att tänka. Min och din depression, ter sig inte likadan. Du kan aldrig säga att du förstår. För det gör du inte. Du kan möjligtvis föreställa dig smärtan, men du vet inte. Säg aldrig till en deprimerad människa att du förstår hur han/hon känner sig. Det är nedbrytande.
Ja, det finns hur mycket som helst att säga, men då finge jag sitta här och skriva tills i morgon.
kram på er alla deprimerade/Gillan
--------------------
F.d. ev. geni som numer dessutom...........är rökfri☺ /Gillan,zon 3-4 De enda som aldrig misslyckas är de som aldrig försöker!
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 09:24
|

Medlem
Antal inlägg: 2 177
Medlem sedan: 17-07-2005
Medlem nr: 6 191

|
CITAT (AndreasBlomquist @ 06-12-2005, 00:45) CITAT (Zarah P @ 06-12-2005, 00:31) Det kosntigaste i en sån här situation, är hur många av de man trodde var ens vänner som bara försvinner. Inte för att man klagar, utan för att man inte orkar hålla kontakten, själv. Det är ingen rolig erfarenhet... Vi finns ju här! Kanske är det ändå så att de verkliga kompisarna är de som stannar kvar i vått och torrt, alltså även under såna perioder då man inte mår så bra och inte orkar hålla kontakten.  Aww...!  Vad fint sagt! Tack! Och du har nog rätt - och jag vill heller inte klaga för mycket. Jag har medvetet valt att försöka hålla mig undan en del av mina kompisar - för att jag inte orkar med att vara "glad och rolig att umgås med", sådär som jag brukade, och då blir de bara förvirrade och allt blir konstigt... Man blir bara ledsen, ibland... Men som tur är blir man ju glad ibland, också.
--------------------
"Det är roligare att vara glad!" /Alexander Hoffman
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 10:38
|

Medlem
Antal inlägg: 6 105
Medlem sedan: 25-04-2004
Medlem nr: 3 398

|
CITAT (Evgeni @ 06-12-2005, 08:13) Vi kan inte, hur gärna vi än vill, sätta oss in i den enskildes depression och sätt att tänka. Min och din depression, ter sig inte likadan. Du kan aldrig säga att du förstår. För det gör du inte. Du kan möjligtvis föreställa dig smärtan, men du vet inte. Säg aldrig till en deprimerad människa att du förstår hur han/hon känner sig. Det är nedbrytande. Instämmer. Som jag instämmer med det mesta som skrivs här. Men jag blir förvånad över slutsatserna som dras "per automatik", av det som jag skriver. Tänk, bara tänk, om det är "något mer" som jag försäker säga? Och om det är så, att jag inte alls "per automatik" anser/ beter mig, så som ni tror, i sådana svåra situationer? Slutsatserna är era egna, inte mina. Fast ni "sätter dem" på mig. Tänk, bara tänk, om det skulle vara sant, att jag "inte DÖMER"? Fast "ni" inte kan förstå "hur"? Då blir det ju så, att den som anklagar andra för att "döma", själv är den som dömer ... ??? Skriver den "fisförnäma" amaira  (som "bjöd" på det  ) Och KRAM till er alla, både ni som själva är deprimerade, ni som har någon anhörig som är deprimerad, eller ni som "varit" eller "haft", och alla ni andra (om någon sådan finns här). Själv håller jag på med att minska och avsluta min medicinering, efter flera års användande av depressiv medicin. (Men eftersom jag nu skriver som jag gör, så förstår jag att det inte räknas i sammanhanget  och att mina erfarenheter inte är värda något i det här sammanhanget.)
--------------------
Zon 3, Mälaröarna utanför Stockholm. Fotoblog
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 10:47
|

Medlem
Antal inlägg: 2 177
Medlem sedan: 17-07-2005
Medlem nr: 6 191

|
CITAT (amaira @ 06-12-2005, 10:38) Själv håller jag på med att minska och avsluta min medicinering, efter flera års användande av depressiv medicin. (Men eftersom jag nu skriver som jag gör, så förstår jag att det inte räknas i sammanhanget  och att mina erfarenheter inte är värda något i det här sammanhanget.) Det är väl klart att du räknas! Givetvis är dina erfarenheter lika viktiga som någon annans. Att vi inte alltid är ense på forumet, betyder ju inte att vi inte respekterar varandras åsikter och rätt till egna tankar... Du är en smart typ, Amaira - och du uttrycker dig väl. Du kommer ofta med skarpsinnigheter som får mig att reagera på din klokhet - men för den sakens skull är jag inte alltid ense med dig. Bara för det mesta...
--------------------
"Det är roligare att vara glad!" /Alexander Hoffman
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 10:52
|

Medlem
Antal inlägg: 7 413
Medlem sedan: 19-07-2005
Medlem nr: 6 203

|
Jag drar inte några slutsatser av det du skriver amaira. För jag tror att det flesta som skriver här i grund och botten är ganska överens. Vi pratar inte samma språk hela tiden bara. Jag tror, att om vi skulle sitta runt samma bord och prata med varandra, skulle det i slutänden visa sig att vi är ganska överens, men att det trots det, skulle finnas nyanser. Du ska inte skriva som du gör om dig själv i ditt sista inlägg. Även om jag förstår att du gör det med viss självironi. Jag personligen tycker defenitivt att dina tankar och åsikter räknas. Du skriver ju av erfarenhet, precis som jag och fler med oss. Klart det räknas. Kram/Gillan
--------------------
F.d. ev. geni som numer dessutom...........är rökfri☺ /Gillan,zon 3-4 De enda som aldrig misslyckas är de som aldrig försöker!
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 10:59
|

Medlem
Antal inlägg: 21 879
Medlem sedan: 10-01-2003
Medlem nr: 559

|
Du skriver så kloka saker Amaira  Du lyckas vara både inifrån och utifrån på samma gång Jag tror bara att vi har olika glasögon på oss-fast Amaira har två par :)eller fler Jag har bara ett par  e med distans -utifrån tittande... - i just denna diskussion i alla fall Medan många som skriver -beskriver ett inifrån- perspektiv =andra glasögon på Men de talar förbi varandra -för de beskriver inte samma sak . Inget av dem är Fel sätt" eller "Rätt sätt -de är bara olika . Precis som känslor aldrig kan vara "fel känslor" Man kan aldrig veta hur någon annan "känner" Vill man hjälpa -måste man försöka sätta sig in i VAD nån känner - men inte uppslukas av dessa känslor -så att du också- står bredvid isvaken och ropar på hjälp... -istället för att slänga ner en livboj Empati och sympati är inte samma sak .
--------------------
Kerstin
Ut sementem feceris, ita metes (Cicero)
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 12:09
|

Medlem
Antal inlägg: 1 990
Medlem sedan: 01-11-2002
Medlem nr: 24

|
I sådana här fall när man ser att någon mår riktigt dåligt är det inte bra att "visa hänsyn" och inte våga prata om det dåliga i tron att vi ska "lägga oss i". Vi går runt på tå och vågar inte ställa den frågan som vi ändå funderar på: "Har du funderinagr att ta ditt liv". Men ställer vi den frågan, måste vi också vara beredda att ta svaret! Hjälpa och stödja och få den sjuke att söka hjälp. Men det är ju så att den sjuke kanske inte självmant orkar tar sig till hjälpen, hon/han mår kanske för dåligt. Då måste vi ta henne/honom i armen och säga: Nu går vi till psykakuten!! Och så följer man med och sitter där och väntar.
--------------------
Sylvia, zon 1
Green fingers are the extensions of a verdant heart. (Russell Page) I think that I shall never see A poem lovely as a tree. (Joyce Kilmer) There are always flowers for those who want to see them! (Henri Matisse)
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 12:51
|
Medlem
Antal inlägg: 9 297
Medlem sedan: 02-08-2005
Medlem nr: 6 292

|
Jag vågade knappt läsa allt som skrivits i detta tråd. Min egen inre mörker gör sig då påmind och det gör ont men samtidigt har det kännts bra att läsa era tankar Jag kan tacka min "inre pysseltant" och mina mediciner för att jag kan leva ett schyst liv idag och mina "mörka" stunder brukar alltid efteråt ge ny kraft till min konst och viljan att leva för fulla maskiner Mitt eget liv är ett evigt dans i känslornas värld:då och då blir dansen riktigt "djävulskt" tillsmmans med mina inre skuggor och demoner och andra stunder är jag på rosa moln med änglarna och ibland trippar jag tyst med det gråa "inre skogens" troll. Men att det finns andra människor som tar sina liv finner jag fruktansvärt tragiskt och sorgligt men att de ser just då endast en bottenlöst mörker är jag säker på.
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 13:51
|
Medlem
Antal inlägg: 691
Medlem sedan: 03-12-2005
Medlem nr: 6 813

|
Att leva med depression och ångest ständigt närvarande är ett rent h-e. Jag vet. Jag lever med detta varje minut av mitt liv. Och ovanpå detta dessutom svår social fobi som lett till i det närmaste total isolering. Varje dag är en kamp för att inte ge upp. Varje minut en kamp för att ta nästa andetag. Jag tror inte det går att förklara vad det innebär att leva med detta mörker inombords för den som aldrig upplevt det.
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:04
|
Medlem
Antal inlägg: 8 694
Medlem sedan: 05-07-2004
Medlem nr: 4 012

|
CITAT (forget-me-not @ 06-12-2005, 13:51) Att leva med depression och ångest ständigt närvarande är ett rent h-e. Jag vet. Jag lever med detta varje minut av mitt liv. Och ovanpå detta dessutom svår social fobi som lett till i det närmaste total isolering. Varje dag är en kamp för att inte ge upp. Varje minut en kamp för att ta nästa andetag. Jag tror inte det går att förklara vad det innebär att leva med detta mörker inombords för den som aldrig upplevt det. Ger dig en kraaaaaaaaam!
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:12
|
Medlem
Antal inlägg: 691
Medlem sedan: 03-12-2005
Medlem nr: 6 813

|
CITAT (Norrbottens-Magdis @ 06-12-2005, 14:04) Ger dig en kraaaaaaaaam! :wub: Norrbottens-Magdis, tack snälla du. *rörd*  tillbaka.
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:18
|

Medlem
Antal inlägg: 1 990
Medlem sedan: 01-11-2002
Medlem nr: 24

|
Många upp-med-svansen-kramar härifrån också!!
--------------------
Sylvia, zon 1
Green fingers are the extensions of a verdant heart. (Russell Page) I think that I shall never see A poem lovely as a tree. (Joyce Kilmer) There are always flowers for those who want to see them! (Henri Matisse)
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:24
|
Medlem
Antal inlägg: 691
Medlem sedan: 03-12-2005
Medlem nr: 6 813

|
CITAT (Sylvia @ 06-12-2005, 14:18) Många upp-med-svansen-kramar härifrån också!!  Tack snälla Sylvia!
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:28
|

Medlem
Antal inlägg: 8 260
Medlem sedan: 23-07-2005
Medlem nr: 6 231

|
CITAT (Sylvia @ 06-12-2005, 12:09) I sådana här fall när man ser att någon mår riktigt dåligt är det inte bra att "visa hänsyn" och inte våga prata om det dåliga i tron att vi ska "lägga oss i". Vi går runt på tå och vågar inte ställa den frågan som vi ändå funderar på: "Har du funderinagr att ta ditt liv". Men ställer vi den frågan, måste vi också vara beredda att ta svaret! Hjälpa och stödja och få den sjuke att söka hjälp. Men det är ju så att den sjuke kanske inte självmant orkar tar sig till hjälpen, hon/han mår kanske för dåligt. Då måste vi ta henne/honom i armen och säga: Nu går vi till psykakuten!! Och så följer man med och sitter där och väntar. Exakt!!! Du som är frisk får vara den sjukes förlängda arm och röst. Du får vara den sjukes styrka när han/hon själv inte har någon kvar. DET är en riktig vän det.
--------------------
"Start by doing the necessary, then the possible and suddenly you are doing the impossible." - St. Francis of Assisi
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:29
|

Medlem
Antal inlägg: 2 177
Medlem sedan: 17-07-2005
Medlem nr: 6 191

|
CITAT (LadyG @ 06-12-2005, 14:28) CITAT (Sylvia @ 06-12-2005, 12:09) I sådana här fall när man ser att någon mår riktigt dåligt är det inte bra att "visa hänsyn" och inte våga prata om det dåliga i tron att vi ska "lägga oss i". Vi går runt på tå och vågar inte ställa den frågan som vi ändå funderar på: "Har du funderinagr att ta ditt liv". Men ställer vi den frågan, måste vi också vara beredda att ta svaret! Hjälpa och stödja och få den sjuke att söka hjälp. Men det är ju så att den sjuke kanske inte självmant orkar tar sig till hjälpen, hon/han mår kanske för dåligt. Då måste vi ta henne/honom i armen och säga: Nu går vi till psykakuten!! Och så följer man med och sitter där och väntar. Exakt!!! Du som är frisk får vara den sjukes förlängda arm och röst. Du får vara den sjukes styrka när han/hon själv inte har någon kvar. DET är en riktig vän det.  Men det är inte lätt att hoppas eller ens tro att någon skulle orka göra det för en - särskilt inte när man själv inte tycker att man är värd den ansträngningen... Det blir ett tveeggat svärd, alltsammans.
--------------------
"Det är roligare att vara glad!" /Alexander Hoffman
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:34
|
Medlem
Antal inlägg: 691
Medlem sedan: 03-12-2005
Medlem nr: 6 813

|
Och sedan finns det de som inte har några vänner. Och de få släktingar som finns blundar och vill inte ta i det.
|
|
|
|
|
|
|
|
06-12-2005, 14:37
|

Medlem
Antal inlägg: 8 260
Medlem sedan: 23-07-2005
Medlem nr: 6 231

|
Nej, självfallet kommer den sjuke inte tro sig vara värd en sådan ansträngning, men det ska man bara ignorera. Den som är frisk måste ta tag i situationen, för den sjuke kommer kanske inte att göra det själv.
Det är så man bryter igenom och visar att det finns saker värda att leva för. Sådana saker som vänskap, tillgivenhet och uppmuntran.
Det kan till och med komma dit hän att den sjuke motsätter sig vård, men om situationen är allvarlig (en snara i källaren t ex tycker jag talar sitt tydliga språk) bör man allvarligt överväga tvångsvård. Åtminstone tills den värsta krisen är över.
Å andra sidan är tvångsvård också vnaskligt att ta till, om det är så att depressionen är just bara en depression och inget annat. Men som en sista utväg, för att rädda ett liv.
Ush, jag lämnar den här tråden nu, det river upp alldeles för mycket som jag trodde jag var färdig med sen länge. Jobbigt.
Jag hoppas ingen är arg på mig, jag har lite väl bestämda åsikter ibland, men jag vill ingen illa. Framför allt vill jag inte såra någon.
--------------------
"Start by doing the necessary, then the possible and suddenly you are doing the impossible." - St. Francis of Assisi
|
|
|
|
|
|
|
  |
1 användare läser den här tråden just nu (1 gäster och 0 anonyma medlemmar)
0 medlem(mar):
|
|
 |
|