Krisgrupper, - varför i kyrkan? Alternativ

[Piccante]

Självklart! Men man kan nog ha lite nytta av en viss erfarenhet av att delta i detta också. Inte helt okomplicerat det heller.

Markus_H, av de yrkesgrupper som du räknade upp ser jag psykologen och kuratorn som lika eller egentligen ännu viktigare än prästen i gruppen. Och självklart kan även en präst hamna i en personlig kris lika väl som andra. Det är ju det som gör även präster mänskliga och har förmåga att visa empati lika bra som sockerbagaren. Det är bara det att prästen har fått utbildning i hur man kan stötta andra människor i kris. Varför prästen skulle uteslutas p g a sitt yrke förstår jag inte riktigt. Det är väl alldeles utmärkt att utnyttja de resurser vi har i samhället.

Det var det jag menade. Att det finns de som är mer kompetenta och givna att deltaga i en krissituation som psykologen och kuratorn. Prästen är i första hand utbildad i teologi. Eftersom präster båda kan väcka sympati och motvilja hos personer så tycker jag att de inte borde ha så framträdande roll och jag förstår inte varför de ses som en nödvändighet i sådana sammanhang. Man borde överlåta det till kompetenta och mer neutrala aktörer i första hand.

[netaave]

Det är sånt här som jag blir så förundrad över. Varför skulle inte mjölkbudet och andra "outbildade" kunna visa sin medmänsklighet och stötta i svåra stunder?

Hittills har det bara sagts vilka som kan stötta och vilka som inte kan det, men ni har inte förklarat var skillnaden ligger mellan dessa olika människor. Det måste ju vara nåt mer än att dom i botten har olika yrken eller sysselsättningar.

Jag vill gärna veta det ni vet.

Jag jobbade länge som barnskötare, tyckte jag gjorde samma jobb som förskoläraren och förstod egentligen inte skillnaden i våra yrken.
Så fick jag chansen at gå utbildningen med lön och gjorde det.
Jag fick då för första gången i mitt liv läsa bl.a. metodik och förstood då skillnaden i våra utbildningar. Förstod också helt plötsligt varför jag skulle göra saker på ett visst sätt gentemot barnen.
Innan resonerade jag lite som du, varför skulle inte jag, eller dagbarnvårdare lika gärna kunna....
Där har du väldigt enkelt förklarat skillnaden i utbildning, att förstå hur och veta varför man ska göra så och säga så.

[Netha]

Jag jobbade länge som barnskötare, tyckte jag gjorde samma jobb som förskoläraren och förstod egentligen inte skillnaden i våra yrken.
Så fick jag chansen at gå utbildningen med lön och gjorde det.
Jag fick då för första gången i mitt liv läsa bl.a. metodik och förstood då skillnaden i våra utbildningar. Förstod också helt plötsligt varför jag skulle göra saker på ett visst sätt gentemot barnen.
Innan resonerade jag lite som du, varför skulle inte jag, eller dagbarnvårdare lika gärna kunna....
Där har du väldigt enkelt förklarat skillnaden i utbildning, att förstå hur och veta varför man ska göra så och säga så.

Så bra förklarat.

[Lena i Torslanda]

Mycket bra beskrivning Neta!

[Berith]

Vem skulle du inte vilja kom och meddelade dej en sån nyhet? Borde ju finnas nån som du inte vill ha där just då.

Undrar varför Farbror Blå inte svarade på det här?

....utan istället svarade så här.

En troende person har en djupare förståelse om liv och död, känslor , medmänsklighet.
En person som via sin tro vill jobba för andra människor(präst och liknande) har en djupare insikt om folks sökande efter livets mening än en som valt ett annat yrke, som baserar sig på bara utbildning och lön.
För oss troende är detta självklart, för icketroende inte.Så är det bara. End of discussion.

Undrar också varför ingen säger att det här är bra skrivet? Håller inte ni troende med honom i det här? Är det inte bara ni som har en djupare förståelse för liv och död och känslor och medmänsklighet?

Väntar med spänning på svar från alla troende här.

[ingrid fuxwall]

Jag jobbade länge som barnskötare, tyckte jag gjorde samma jobb som förskoläraren och förstod egentligen inte skillnaden i våra yrken.
Så fick jag chansen at gå utbildningen med lön och gjorde det.
Jag fick då för första gången i mitt liv läsa bl.a. metodik och förstood då skillnaden i våra utbildningar. Förstod också helt plötsligt varför jag skulle göra saker på ett visst sätt gentemot barnen.
Innan resonerade jag lite som du, varför skulle inte jag, eller dagbarnvårdare lika gärna kunna....
Där har du väldigt enkelt förklarat skillnaden i utbildning, att förstå hur och veta varför man ska göra så och säga så.

Tummen upp för detta inlägg.

Men om vi återgår till verkligheten så är det få förunnat att få denna krishjälp och då kan både Berit, mjölbudet och alla andra som har lust komma och stötta, fast tyvärr finns ju risken att det blir fel och om det är en vänn som stöttar kan vänskapen brytas.

ingrid som talar av egen erfarenhet

[Netha]

Vill absolut inte påstå att jag, som troende, har djupare förståelse eller större medmänsklighet..
Men... jag tror visst att t.ex präster och kuratorer besitter större kunskap och har förmåga att stötta och hjälpa människor
som av olika orsaker hamnat i nöd/kris/stor sorg.

I min fam föll det sig så att när dotter råkade ut för stort trauma så var det en kurator som först kom till plats
Därför var hon den som gav bästa hjälp under den första kaotiska dagen och också fortsättningsvis under flera
månaders samtal.

När jag hastigt miste två bröder, var det däremot kyrkoherden som var ett stöd.
Aldrig någonsin har jag upplevt att präster varait annat än just medmänniskor.. ingen har pratat om Gud... om vi inte själv fört det på tal.

[Piccante]

Jag jobbade länge som barnskötare, tyckte jag gjorde samma jobb som förskoläraren och förstod egentligen inte skillnaden i våra yrken.
Så fick jag chansen at gå utbildningen med lön och gjorde det.
Jag fick då för första gången i mitt liv läsa bl.a. metodik och förstood då skillnaden i våra utbildningar. Förstod också helt plötsligt varför jag skulle göra saker på ett visst sätt gentemot barnen.
Innan resonerade jag lite som du, varför skulle inte jag, eller dagbarnvårdare lika gärna kunna....
Där har du väldigt enkelt förklarat skillnaden i utbildning, att förstå hur och veta varför man ska göra så och säga så.

Det är så sant det du säger (eller skriver). Därmed är ju prästen överflödig i en krisgrupp så vida ingen efterfrågar en präst i en sådan situation. Givetvis är det inget fel i att en krisgrupp har kontakt med en präst om behov skulle uppstå men jag kan inte förstå varför kyrkan och prästen ska vara det centrala. Det var väl det som var den ursprungliga frågan i tråden?

Läste här http://studera.johannelund.nu/public/katal...tProgram_id=718
verkar som om krishantering inte är ett obligatoriskt inslag i prästutbildningen. jämfört med kuratorer och psykologer vilka faktiskt är utbildade för att arbeta med människors psykiska hälsa så har inte en präst mycket att tillföra förutom den religiösa biten då.

[Anma]

Ett mjölkbud eller granne, eller likväl din bästa vän kan visst vara en alldeles utmärkt stöd i kris. Men lika ofta (oftare) är de det inte. Jag har, precis som någon annan skrev, varit med om att människor man ansett vara ens vänner låtsats inte se en på stan bara för att jag varit mitt i en sorg, människor som kallat sig ens vänner som inte ringt en endaste gång och inte svarat i telefon, en gång testade jag. Ringde om direkt efter med osynligt nummer, då svarade de.
Dessa sk vänner är inte i min krets längre, även om beteendet beror på deras egen rädsla ska inte jag behöva tåla det.

Sen har jag vänner som var ett stort stöd, men som sa "fel" saker, som sårade, självklart omedvetet. Men ändå. Och som grät mer än jag och som jag fick trösta istället. Dessa personer är ändå fortfarande mina vänner.

Sen fanns de som tog kontakt, men inte i syfte att vara ett stöd (som det verkade i varje fall) utan i syfte om att få reda på så mycket "skvaller" runt händelsen som möjligt. Och för att gotta sig i vårt elände.
Och de som ifrågasatte mitt sätt att tänka och känna om händelsen. (nästan värst efter de som undvek)

Självklart fanns det de som faktiskt var ett stort stöd, i mitt fall var det en enda privatperson förutom min närmaste familj som kunde "ta" min sorg på ett sätt som kändes bra för mig.

Det är detta som är så svårt för en outbildad. Hur ska man bete sig? Hur kan man hjälpa? Allas sorg och chocktillstånd ser olika ut, alla reagerar olika. En professionel person, om det nu är en präst eller kurator eller vem som helst som har "inbyggd" empati och utbildning i krishantering vet (bore veta) hur man hanterar alla dessa reaktioner.

Att det finns andra förutom präster i ett kristeam är för mig självklart, men har svårt att förstå motståndet till att det finns präster med. Alla har ju egen vilja, välj bort att prata med prästen då!

Sen är det faktiskt så att de allra flesta människor i sverige har någon slags tradition med kyrkan, krsiten eller ej, de flesta vet att kyrkan är en lugn och fridfull byggnad. Då är det jättebra att kunna utnyttja detta faktum och samlas i kyrkan, mitt i kaoset blir det något bekant och lungt runt en.

Sen finns det faktiskt inget som helst tvång till att ta sig till kristeamen. Många drabbade väljer ju bort dem.

[|Birgitta|]

*raderat*

Redigerat av |Birgitta|: 24-01-2008, 09:18

[Berith]

Det är så sant det du säger (eller skriver). Därmed är ju prästen överflödig i en krisgrupp så vida ingen efterfrågar en präst i en sådan situation. Givetvis är det inget fel i att en krisgrupp har kontakt med en präst om behov skulle uppstå men jag kan inte förstå varför kyrkan och prästen ska vara det centrala. Det var väl det som var den ursprungliga frågan i tråden?

Läste här http://studera.johannelund.nu/public/katal...tProgram_id=718
verkar som om krishantering inte är ett obligatoriskt inslag i prästutbildningen. jämfört med kuratorer och psykologer vilka faktiskt är utbildade för att arbeta med människors psykiska hälsa så har inte en präst mycket att tillföra förutom den religiösa biten då.

"Givetvis är det inget fel i att en krisgrupp har kontakt med en präst om behov skulle uppstå men jag kan inte förstå varför kyrkan och prästen ska vara det centrala. Det var väl det som var den ursprungliga frågan i tråden?"

Precis. Jag kan heller inte förstå det, och det var just det jag undrade över. Jag hoppas att jag inte har sagt att prästen inte ska vara med alls, h*n behövs säkert för en del. Men inte för mej! Och därför vill jag inte ha med honom/henne i min svartaste stund.

En del rör till det ännu mer för mej när jag ber om förklaringar, men andra försöker verkligen få mej att förstå. Tack till er!

[|Birgitta|]

*raderat*

Redigerat av |Birgitta|: 24-01-2008, 09:23

[Berith]

Du vet väl att när du inte orkar be så ber Jesus för dig

Vad händer när du eller Jesus ber? Jag menar, vad händer dej som inte händer mej i en fruktansvärd situation där vi behöver en krisgrupp? Vad i situationen ändras?

[elleave]

Vad händer när du eller Jesus ber? Jag menar, vad händer dej som inte händer mej i en fruktansvärd situation där vi behöver en krisgrupp? Vad i situationen ändras?

Hört talas om tro, hopp och kärlek?

Vi har glömt en sak här tycker jag. Mång människor, även de som normalt inte skulle kalla sig "troende", har ett behov i en krissituation be eller få hjälp att be för sina anhöriga....

[Magdis]

Hört talas om tro, hopp och kärlek?

Vi har glömt en sak här tycker jag. Mång människor, även de som normalt inte skulle kalla sig "troende", har ett behov i en krissituation be eller få hjälp att be för sina anhöriga....

Mycket sant elle. Det är det ingen som tänkt på tidigare i tråden.

[Lisbeth zon2]

Att det finns de som är mer kompetenta och givna att deltaga i en krissituation som psykologen och kuratorn.
Prästen är i första hand utbildad i teologi.

Prästerna har den mest gedigna utbildningen i krishantering i livets olika skeden.

[Gossen Ruda]

To be or not to be... Att be är som att skicka ett mail till en obefintlig mailadress med fejkad avsändare. Det försvinner i cyberrymden men avsändaren är nöjd och tror att det kommit fram.

[Lars-Olof Arvids]

Ett mjölkbud eller granne, eller likväl din bästa vän kan visst vara en alldeles utmärkt stöd i kris. Men lika ofta (oftare) är de det inte. Jag har, precis som någon annan skrev, varit med om att människor man ansett vara ens vänner låtsats inte se en på stan bara för att jag varit mitt i en sorg, människor som kallat sig ens vänner som inte ringt en endaste gång och inte svarat i telefon, en gång testade jag. Ringde om direkt efter med osynligt nummer, då svarade de.
Dessa sk vänner är inte i min krets längre, även om beteendet beror på deras egen rädsla ska inte jag behöva tåla det.

Sen har jag vänner som var ett stort stöd, men som sa "fel" saker, som sårade, självklart omedvetet. Men ändå. Och som grät mer än jag och som jag fick trösta istället. Dessa personer är ändå fortfarande mina vänner.

Sen fanns de som tog kontakt, men inte i syfte att vara ett stöd (som det verkade i varje fall) utan i syfte om att få reda på så mycket "skvaller" runt händelsen som möjligt. Och för att gotta sig i vårt elände.
Och de som ifrågasatte mitt sätt att tänka och känna om händelsen. (nästan värst efter de som undvek)

Självklart fanns det de som faktiskt var ett stort stöd, i mitt fall var det en enda privatperson förutom min närmaste familj som kunde "ta" min sorg på ett sätt som kändes bra för mig.

Det är detta som är så svårt för en outbildad. Hur ska man bete sig? Hur kan man hjälpa? Allas sorg och chocktillstånd ser olika ut, alla reagerar olika. En professionel person, om det nu är en präst eller kurator eller vem som helst som har "inbyggd" empati och utbildning i krishantering vet (bore veta) hur man hanterar alla dessa reaktioner.

Att det finns andra förutom präster i ett kristeam är för mig självklart, men har svårt att förstå motståndet till att det finns präster med. Alla har ju egen vilja, välj bort att prata med prästen då!

Sen är det faktiskt så att de allra flesta människor i sverige har någon slags tradition med kyrkan, krsiten eller ej, de flesta vet att kyrkan är en lugn och fridfull byggnad. Då är det jättebra att kunna utnyttja detta faktum och samlas i kyrkan, mitt i kaoset blir det något bekant och lungt runt en.

Sen finns det faktiskt inget som helst tvång till att ta sig till kristeamen. Många drabbade väljer ju bort dem.

Mycket tänkvärt inlägg. Hur ska man egenligen göra som outbildad när man känner empati och vill stödja någon, men inte riktigt vet hur? Är det alltid bra att försöka så gott man kan, riskera att det blir fel men ändå visa att man bryr sig? Eller kan det vara bättre att låta bli, så att man inte riskerar att såra personen? Vad anser ni andra?

Det behövs verkligen personer som kan hantera sorg och krissituationer. Jag är definitivt inte bättre än någon annan på sådant bara för att jag är troende. Hamnade jag i en sådan situation skulle jag säkert inte bry mig om de stödjandes tro så mycket heller. Då skulle jag behöva förstående människor med hjärtat på rätta stället.

Olle

[Betty]

Ett mjölkbud eller granne, eller likväl din bästa vän kan visst vara en alldeles utmärkt stöd i kris. Men lika ofta (oftare) är de det inte. Jag har, precis som någon annan skrev, varit med om att människor man ansett vara ens vänner låtsats inte se en på stan bara för att jag varit mitt i en sorg, människor som kallat sig ens vänner som inte ringt en endaste gång och inte svarat i telefon, en gång testade jag. Ringde om direkt efter med osynligt nummer, då svarade de.
Dessa sk vänner är inte i min krets längre, även om beteendet beror på deras egen rädsla ska inte jag behöva tåla det.

Sen har jag vänner som var ett stort stöd, men som sa "fel" saker, som sårade, självklart omedvetet. Men ändå. Och som grät mer än jag och som jag fick trösta istället. Dessa personer är ändå fortfarande mina vänner.

Sen fanns de som tog kontakt, men inte i syfte att vara ett stöd (som det verkade i varje fall) utan i syfte om att få reda på så mycket "skvaller" runt händelsen som möjligt. Och för att gotta sig i vårt elände.
Och de som ifrågasatte mitt sätt att tänka och känna om händelsen. (nästan värst efter de som undvek)

Självklart fanns det de som faktiskt var ett stort stöd, i mitt fall var det en enda privatperson förutom min närmaste familj som kunde "ta" min sorg på ett sätt som kändes bra för mig.

Det är detta som är så svårt för en outbildad. Hur ska man bete sig? Hur kan man hjälpa? Allas sorg och chocktillstånd ser olika ut, alla reagerar olika. En professionel person, om det nu är en präst eller kurator eller vem som helst som har "inbyggd" empati och utbildning i krishantering vet (bore veta) hur man hanterar alla dessa reaktioner.

Att det finns andra förutom präster i ett kristeam är för mig självklart, men har svårt att förstå motståndet till att det finns präster med. Alla har ju egen vilja, välj bort att prata med prästen då!

Sen är det faktiskt så att de allra flesta människor i sverige har någon slags tradition med kyrkan, krsiten eller ej, de flesta vet att kyrkan är en lugn och fridfull byggnad. Då är det jättebra att kunna utnyttja detta faktum och samlas i kyrkan, mitt i kaoset blir det något bekant och lungt runt en.

Sen finns det faktiskt inget som helst tvång till att ta sig till kristeamen. Många drabbade väljer ju bort dem.

Mycket bra och tydligt skrivet om varför människor med utbildning i krishantering är att föredra före en lekman i en krissituation.

[Berith]

Hört talas om tro, hopp och kärlek?

Vi har glömt en sak här tycker jag. Mång människor, även de som normalt inte skulle kalla sig "troende", har ett behov i en krissituation be eller få hjälp att be för sina anhöriga....

Jag har aldrig bett och kommer säkerligen aldrig att göra det heller. Ursäkta att jag är påstridig men jag vill ha svar.

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?

Hittills har jag inte fått något svar, men det vore intressant att verkligen få veta fördelen med att be.