Har funderat lite på en sak när det gäller krisgrupper med anledning av händelsen i Finland igår. Där pratades det om att eleverna evakuerades från skolan och istället samlades i kyrkan med en krisgrupp.

Varför ska kyrkan blandas in när det händer nåt stort och tragiskt? Om det hände min familj nåt sånt som igår och jag skulle tvingas till kyrkan för att få hjälp och stöd skulle jag känna mej fruktansvärt förolämpad. Jag tror att jag läste om det här också när några av kistorna kom hem med offer från tsunamin, att anhöriga kände sej påtvingade kyrkans medverkan. (Rätta mej gärna här om jag kommer ihåg fel!)

Varför inte ha krisgrupper på sjukhusen t.ex.? För visst medverkar läkare och annan sjukhuspersonal i krisgrupperna i kyrkan? Och så kunde personer från kyrkan komma dit istället, och dom som ville ha "religiöst stöd" med böner och annat ha det där.

Jag håller med dig i dina funderingar. Det har nog flera orsaker. Dels så har kyrkan sen lång tid haft monopol på hanteringen av döden och därför anses präster av nån anledning vara bra på sånt. Sen finns det inte så många offentliga samlingsplatser där folk kan samlas mer än i kyrkor och församlingshem.

Jag tror präster (bl.a.) har ganska god kunskap om sådant tillsammans med annan samhällspersonal, men jag kan verkligen förstå att man undrar. Det finns ju de som inte alls är kristna, har något emot kyrkan eller har en annan religion. Det borde nog tas upp i debatten!

en kyrka är ofta en stor lokal som ofta är tom nät där inte pågår gudtjänster

Fast kan man inte se på kyrkan bara som en lokal? Kyrkan är väl nästan den enda lokal som är "ledig" på väldigt kort varsel.

När väl allting börjar "lägga sig" tycker jag inte kyrkan ska ha någon självklar roll om inte de drabbade så önskar.

Vart ringer man om det krisar??

Vad finns det för jourhavande ??? (förutom Akutsjukvården)


Jourhavande kurator
Jourhavande medmänniska
Jourhavande präst
Röda korsets telefonjour
Nationella Hjälplinjen
Jourhavande kompis
Barnens Hjälptelefon (BRIS)
Rädda Barnens föräldratelefon

(googlade fram)

Vilka av dessa kan samtidigt ta emot 10 eller fler personer?


Och oavsett VAR eller VEM som hjälper, så är det alltid någon det inte passar!!

eller???


b

Jag skulle kunna tänka mig att det har nåt med tillgången till lokaler att göra, fast jag vet inte. Sjukhus har ju ofta ett eller annat konferensrum man kunde samlas i, fast då kanske de är för små.

Eller är upptagna. De stor ju inte tomma såsom kyrkor faktiskt gör.

Jag trodde det handlade om resurser. Det finns vä inte tillräckligt med psykologer och kuratorer som plötsligt kan ingripa. De kan ju inte ta hand om de som står i kö ens.
Tycker att det är bra att kyrkan tar hand om det.

Neej det där med lokaler tycker inte jag håller. Det finns ju idrottshallar, bygdegårdar, aulor (i andra skolor då, om man tänker på gårdagen), föreläsningssalar i bibliotek t.ex. Och säkert andra också som står tomma men som kan öppnas vid akuta situationer. Neej det borde gå att skapa en "neutral" krisgrupp som inte har med religion att göra öht.

Jag vet inte om b menade mej med sin sista mening, men jag menar verkligen att jag skulle bli fruktansvärt förolämpad om en präst skulle ta hand om mej i en traumatisk situation.

Skulle du verkligen känna dig fruktansvärt förolämpad om du i en krissituation (t.ex. dina nära och kära har omkommit i en svår olycka) får stöttning och tröst av en präst som agerar såsom medmänniska? (alltså inte håller en gudstjänst för dig)

Min första tanke var också att det handlar om en lokal som ska rymma många människor.

Jag skulle inte bli förolämpad om jag vid en händelse skulle få vara med i ett krismöte i kyrkan. De som deltar agerar ju som medmänniskor i en svår situation och då spelar lokalen ingen roll. Jag tror inte man själv tänker i en situation av kris att lokalen inte är till belåtenhet. Då är det annat som tar över och man är tacksam över den hjälp man får.

Jag tror inte att prästens medverkan i en krisgrupp är som medmänniska, jag tror att han är där som just präst. Så jaa... jag skulle känna mej förolämpad om en präst kom hit i en svår situation.

Och när jag säger kyrkan, så menar jag nog kyrkan som företeelse i den här frågan, inte bara som lokal. Alltså kyrkan och dess personal. Är andra personer representerade, t.ex. kantorn? Damen på pastorsexpeditionen?

Utbildar man sej för att medverka i krisgrupper?

Där tror du fel. Prästen finns inte där i en krisstituation i egenskap av präst. Utan som en person som (förhoppningsvis) är duktig på att ta hand om personer i kris och som en medmänniska. Själv hade jag kontakt med en präst vid en kris, inte en gång kom guds ord med i samtalet. Däremot skulle det kommit upp om jag velat det. Jag är inte troende men är väldigt tacksam över att denna präst gav mig stöd då jag behövde det.


Edit:stavfel

Jag är ledsen, men detta var nog något av det dummaste jag någonsin hört. Är du verkligen så antikristen att du till o med i en krissituation skulle ha sinnesnärvaro nog att klanka ner på att det är en präst som tar hand om dig i en svår stund?

skulle du värkligen vilja vara i ett bibliotek

Intressant fråga, eller rättare sagt, intresant åsikt!

Inte för att jag är speciellt kristlig av mej, jag går i stort sett bara till kyrkan vid dop, bröllop, konfirmationer och begravningar men tycker ändå att kyrkan kan vara en ganska naturlig plats för krishantering. Dels av rent kulturella skäl. Kyrkan har ju alltid tagit hand om människans mest känslostormande stunder. Personligen tror jag att vi behöver vårt kulturarv även i våra moderna och globala tider.
Och tillhör man en annan religion så visst brukar väl deras motsvarighet ta hand om sina medlemmar?
En annan orsak till att jag dessutom tror att det kan vara passande, är just för behovet av en och stillsam miljö. Vad passar väl bättre för tid för eftertanke? Konferensrum, aulor och sporthallar i all ära men hur fridsamt känns det där egentligen?
Även om man inte tror på Guds ord så tror jag man kan påverkas av kyrkans "varma" miljö.
Jag reagerar faktiskt också på att du skulle känna dej förolämpad, Berith. Skulle någon som inte är ett dugg intresserad av sport då känna sej förolämpad av att man samlades i sporthallen??
Men tycker man att det skulle kännas så vämjeligt att behöva gå till kyrkan av ateistiska skäl så tror jag faktiskt att man skulle se till att den personen skulle kunna få hjälp ändå. Det skulle nog bara handla om ett väldigt litet fåtal, så det borde väl kunna hittas individuella lösningar för dem också.

Jag känner många som 'aldrig' går i kyrkan, men tycker kyrkan är bra när livet är som svårast - när någon avlidit exempelvis. Efter den stora diskoteksbranden i Göteborg, där många muslimska barn dog, var det många av deras anhöriga som föredrog exempelvis ett församlingshem framför ett helt anonymt och sterilt stadshus.

Jag håller dock med om att kommuner bör ha fler alternativ, har de stadsdelar där en majoritet är muslimer så bör de ha beredskap för krisjourer även där.

Sen är det som vanligt : för ateisten är en kyrka bara ett skjul, om än laddat med vissa symbolvärden möjligen. För den religiöse är dock kyrkan mycket mer än ett skjul, och om samhället ska ha blott 1 krislokal så antar jag att de icke-troende har lättare att anpassa sig till att vara i en kyrka än vad en troende skulle ha att anpassa sig till skolans gymnastiksal, i ett krisläge med många döda, skadade eller saknade.

Du tror inte att just medmänklighet är en del av själva prästyrket?

Ska jag vara ärlig så tror jag nog att du i ett rejält trauma skulle ta emot hjälp och stöttning från en präst. Du skulle inte vara i stånd att känna dig förödmjukad, du kanske inte ens skulle förstå att personen var en präst. Tror inte du skulle göra skillnad på präst, kurator eller utbildad krishanterare i en sådan situation. Och efteråt skulle du nog vara tacksam för den hjälp du fick mitt i den akuta krisen.

Det tror nog jag också. Att man är glad vem som än bryr sig. Kyrkan är väl sista utposten när allt annat skiter sig.

OCH inte tror jag de håller Gudstjänst och predikar i en kris.

Fast man kan inte svara för alla präster. Våran skiter fullkomligt i vad som händer. När vårt hus brann så¨gick kyrkans personal dagligen förbi vårt hus och de såg oss udner tio veckors tid.. Men aldrig att de frågade hur vi mådde eller om vi behävde hjälp med något.

Så jag skulle nog bli glad ifall någon brydde sig. För jag vet hus ensam man är när något går snett. Folk tar bara kontakt för att intevjua av dig så att de har lite skvaller att föra vidare. Jobbigt, tråkigt för dig- hej nu drar jag vidareattityden är den vanligaste.

Det gör de inte. De ger "kristen" hjälp enbart till dem som efterfrågar det. Annars handlar det enbart om medmänsklighet.

Pratade med vår sjukhuspräst här i Arvika när jag gjorde ett specialarbete för skolan som handlade just om krishantering.. vi har ju i Arvika haft en del trauman de senaste tio åren, mordet på Kevin och Sabina och översvämningen 2000 bl a, därför var jag nyfiken.

På många platser i landet finns det sk Posomgrupper - Psykiskt och socialt omhändertagande.. I en posomgrupp ingår psykologer, kuratorer, sjuksköterskor, socialassistenter, personal ur vård och omsorg, skolan, individ- och familjeomsorgen samt präster ur Svenska kyrkan just för att kunna tillmötesgå så många behov som möjligt..

Frågade hur han såg på sin roll när han mötte människor i kris och hur viktigt det var att han var just präst..? Hans svar var att hans uppgift var enbart medmänsklig, i chocktillståndet spelar det ingen roll vilken uniform människor möter, de behöver bara någon som lyssnar..
någon enstaka gång fanns det någon som efterfrågade just en präst och då var det ju bra att han fanns där.. Var själva mötesplatsen är tror jag e olika från kommun till kommun.. finns olika beredskapsplaner.. är det "bara" en familj som drabbas släpar man ju inte dem automatiskt till en kyrka, utan krisgruppen samlas i familjens hem..

För mig är det fullkomligt självklart att kyrkans personal och lokal skulle användas i en krissituation.
Ingen diakon eller präst jag träffat har någonsin försökt "pracka på" mig Guds ord, däremot har jag fått mycket medmänsklighet, stöd och värme i kriser, bl.a. då vår dotter fick sin hjärntumör.
Kyrkans personal är utbildade i krishantering och kan verkligen sin sak.
Jag var senast igår kväll i kyrkan, där vi avslutade föräldramötet för konfirmationen med en stunds tystnad, inget annat. Massor av ljus, lugn o fin stämning och total tystnad, så himla skönt man riktigt kände hur stressen rann av.
Vi hade föräldramötet i församlingshemmet men valde alltså att avsluta i kyrkan för den speciella stämning och den ro som den ger många av oss.
Ge kyrkan och dess personal en chans innan ni skriker rakt ut att ni inte är troende, "tro" är så mycket mer än att bara tro på Gud.

Och en sak till skulle ni träffa på vår präst på Ica eller någon annanstans utan sin krage på skulle ni förmodligen tycka att han va en kul och trevlig prick.
Präster är också människor!

En krisgrupp betår väl inte bara av en präst vad jag vet. Dessutom är ett församlingshem tex en utmärkt plats att samlas i. Man behöver faktiskt inte vara troende för att träffa medmänniskor i kyrkans lokaler.

Jag förstår verkligen inte resonemanget...vad spelar det för roll vilken religion man tillhör...en kristen präst kan väl vara ett stöd för en muslim också..
Likaväl skulle en rabbin kunna vara ett stöd för en hindu..
Att krishantering hamnar i kyrkan här kan väl beror på att vi har en historia av kristendom...att kyrkan varit en plats för trygghet och eftertanke..(i allafall på de platser som inte haft domedagspräster..)
I en krissituation måste man väl ändå kunna se över religionsgränserna och bara vara människor...för vi tillhör iallafall samma art allihopa...vilka skillnader vi än försöker skapa mellan oss...

...och för att klargöra så är jag totalt oreligiös, närmast ateist...men det är MIN uppfattning...tillhör visserligen svenska kyrkan men det är mest av kulturhistoriska skäl och att jag inte bryr mig så mycket så att jag bråkar med att gå ur..

En fråga angående en uppgift ovan: På vilket sätt är kyrkans personal utbildad i krishantering?

Frågar du om formell utbildning eller räknas deras lifserfarenhet vid svåra situationer i livet, t.ex. döden.???



Berith:
NEJ jag menade inte speciellt dig utan att jag känner själv männsikor som inte gärna sätter sin fot i t.ex skolan: "Det till och med luktar som när jag gick där" (Hade själv svårt för skolan innan jag började jobba där)



b som inte har mycket över för kyrkan men även har fått hjälp av präster TROTS att jag är ateist och ej medlem i någon kyrka.

Kris och krisberedskap

Svenska kyrkan har ett omfattande kris- och krisberedskapsarbete. I fredstid är Svenska kyrkan med vid större olyckor, svåra påfrestningar och vid internationella insatser. Det kan handla om bussolyckor eller naturkatastrofer där många människor berörs.

Svenska kyrkans insatser vid en kris/olycka
De konkreta insatserna sker i den församling där en olycka skett, eller där de drabbade bor. Arbetet delas in en akut och en uppföljande fas.

Akut krisarbete
- Svenska kyrkan deltar i kommunens krisledning och ger råd till samverkande organisationer
- Svenska kyrkan deltar i akutgrupp för omhändertagande av skadade, övriga inblandade och anhöriga på uppsamlingsplats, sjukhus och kriscentra
- Telefonjour sätts upp och kontakt tas med till exempel de drabbades skola eller arbetsplats
- En präst eller diakon meddelar dödsbud tillsammans med polisen, medverkar vid visning av en omkommen, anordnar andakter och minnesstunder och stöder de anhöriga i deras sorgearbete
- Kontakter tas med andra berörda församlingar och trossamfund
- Medverkar vid presskonferenser etc.

Uppföljande krisarbete
- Stöd och själavård för allmänheten. Kriscentra etableras
- Minnes- och begravningsgudstjänster arrangeras med anledning av det inträffade
- Enkel utspisning och möjlighet till förläggning förbereds
- Vid dödsfall förbereds begravningar

Samordning i stift och på nationell nivå

Om det är en allvarligare kris där flera församlingar behöver samverka, samordnas arbetet på stiftsnivå. Stiften bedriver utbildning, deltar i övningar och leder och samordnar insatser efter behov och i samråd med församlingarna.
Vid en kris som påverkar hela landet och som kräver samverkan med regeringen kopplas Svenska kyrkans nationella krisledning (på kyrkokansliet i Uppsala) in. Det är Svenska kyrkans styrelse, Kyrkostyrelsen, som leder och samordnar den totala beredskapsverksamheten för Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan har också ett nära samarbete med Försvarsmakten med närvaro av militärpräster i förband, staber, skolor och internationella insatsstyrkor.

Tror deras utbildning i psykologi och krishantering är en ganska stor del i densamma.
Likvärdig kurators.

Hej!
Tycker att det är lite märkligt att svenska kyrkan, ett fristående samfund, så naturligt kommer in vid kriser. Ser det som att det offentliga alltför lättvindigt överlåter sitt anvar. Kyrkan med vikande medlemstal och lediga resurser träder gärna in. Ifrågasätter inte att många präster är både goda medmänniskor och har terapeutisk kunskap, men det blir en slags rollkollision.
Hälsningar
Anders

Det handlar inte om religion, utan att prästerna och diakonisssor och annan personal inom kyrkan har erfarenhet och gedigen utbildning om olika krissituationer.

Det handlar faktiskt om att detta är samhällets ansvar och inte ett fristående religiöst samfunds, som inte reprenterar alla medborgarna och som har en speciell ideologisk/trosmässig agenda som inte delas av alla medborgare.

Förstår inte problemet?
Kyrkan organiserar snabbt i en krissituation och de som vill ta del av den hjälp de erbjuder, tar emot hjälpen. De som inte vill avstår självfallet och väntar på annan hjälp.

ingrid

Tycker likadant.

Samma här. Dessutom fanns detta förfarande redan på den tiden då kyrkan tillhörde staten. Det är ju bra att krishanteringen inom kyrkan fortsatt även efter "skilsmässan" med tanke på hur dåligt den kommunala och statliga krishanteringen ofta är...

"Grammatici certant"

Jamen det är ju "nyss" kyrkan skildes från staten... eller missförstår jag dig

Även de olärde tycks diskutera saken. Jag undrade lite mer specifikt vad för utbildning personalen har och vilka. Prästerna går väl i skola ett par år och där får väl sånt utrymme. Fast det dräller väl inte av präster? En eller ett par per församling?

Själv fick jag ganska dåliga vibbar när min mamma begravdes 1986 och går sen dess inte frivilligt in i en kyrka. Offrade någon timme när min siste farbror begravdes men det var ett undantag.

Tycker att samhället borde ställa upp mer och erbjuda opartisk hjälp vid kriser, fast det gör man väl även om det inte märks.

"Tempora mutantur, nos et mutamur in illis"

Visst är det så.

Sic!

Jag köpere att STATEN BORDE ställa upp mer...

MEN nu är det inte så...

eller ogillarn ni BRIS , RK, etc.... ??

personligen tycker jag att vi borde ställa upp MER frivilligt..... utan tanke på ekonomisk vinning....

b

STATEN... det är ju vi.

Inte ogillar jag vare sig Bris el RK el någon annan och visst tror jag att det finns en massa människor som ställer upp helt frivilligt.
Man ska inte alltid ta för givet att de som hjälper människor i kris/nöd... begär betalt för detta.

Vilken underlig diskussion detta är...

Jag är kristen och skulle det någon gång ske något så fruktansvärt att jag behöver akut krishjälp så struntar jag i om det är en präst, muslim, en frikyrkopastor eller whatever som hjälper mig. I en sån sitiation behöver jag förmodligen massor av hjälp för jag har ingen aning om hur jag skulle reagera. Jag kanske skulle bli tokig? Eller våldsam? Vad vet jag. Och vad jag behöver då är en människa med hjärta!

Jag får erkänna att jag känner lite aversion mot präster rent allmänt, kanske beroende på att senast när jag försökte diskutera med en präst så fick jag höra att jag skulle brinna i helvetet ! Men även jag har upplevt trevliga exemplar av dem för alla är inte fundamentalister.

Men jag hade nog inte uppskattat att möta en präst efter en traumatiskt situation. Även om prästen i det fallet skulle agera "medmänniska" och tona ned det religiösa så är det som någon skrev innan att de ändå står för en agenda.

Präster har en tendens att förklara mycket här i världen med Gud och Guds existens. Jag är inte helt entusiastisk inför den tanken att allt som sker även katastrofer och trauman sker därför gud låter det ske eller att gud har en tanke med att det sker. Tycker det ofta är den förklaringen man får från religiöst håll... Eller så är det på grund av vår mänskliga arvsynd så det egentligen är vårat egna fel.

Har nu läst igenom allt ni skrivit, och hittat mycket intressant. Återkommer säkert med frågor om jag hittar nåt jag undrar mer över.

Jag trodde att krisgrupper hade en speciell sammansättning, men hittar inget sånt när jag googlar. Trodde att en krisgrupp bestod av läkare och annan sjukhuspersonal, skolpersonal (om det gäller barn), kurator, präst, polis t.ex. Det vill säga att personerna ingick i gruppen tack vare sitt yrke och den erfarenhet dom fått där. Inte som privatpersoner, som några skrev beträffande prästerna. (Här borde ju Magdis kunna svara, som har nära till källan s.a.s.) Men som sagt, jag hittar inga direktiv om vilka som ska ingå i en krisgrupp. Kanske att varje kommun sätter ihop sina egna grupper? Men den prästen som ingår är väl den prästen som är just i den drabbade församlingen, eller området runt där? Borde ju vara så iaf, att prästen känner personerna som berörs. Precis som skolpersonalen kommer från berörda skolor, och polisen från kommunen. Men jag kanske har helt fel här.

Jag inbillar mej också att personerna som ingår fått någon utbildning för att kunna vara med i gruppen. Inte att dom automatiskt passar där p.g.a. sin grundutbildning och t.ex. läst psykologi.

Delar i stort Markus uppfattning.

o jag undrar vad alla latinska citat betyder?!




annars så förstår jag första frågan i tråden. men det är ändå rätt nyss som skilsmässan blev gjort och det är nog lite smart att utgå från en organisation som fungerar. man ska inte stressa fram nytt o modernt bara för att. tycker jag.

Beträffande latinet så är det bara att googla på det eller leta här.

Jag kollade lite på Göteborgs hemsida och det finns krisplaner lite varstans, särskilt på skolorna. Prällen finns med.

Jag har varit i en sån här kris-situation och en präst kontaktade mig utan att jag bett om det. Han ledde omedlebart in situationen på "sitt" spår. Han kunde faktiskt inte göra nåt "opartiskt" jobb...
Sorry o säga det men så var det.