Krisgrupper, - varför i kyrkan? Alternativ

[Berith]

Mycket bra och tydligt skrivet om varför människor med utbildning i krishantering är att föredra före en lekman i en krissituation.

Jättebra skrivet! Fram för fler krishanteringsutbildade tidningsbud, kassörskor, bagare, lärare, sömmerskor, frisörer, busschaufförer, journalister, målare, snickare... Alla borde vara med!

[Betty]

Jag har aldrig bett och kommer säkerligen aldrig att göra det heller. Ursäkta att jag är påstridig men jag vill ha svar.

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?

Hittills har jag inte fått något svar, men det vore intressant att verkligen få veta fördelen med att be.

Kan bara svara för mig själv, vad jag tror, tycker och känner:

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.
Det som händer för min del är att jag känner att jag är inte ensam i min sorg, Bönen inger mig en sorts inre trygghet. Förstår inte vad du menar med orden "ber för att få resultat".

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.
Naturligtvis inte! Vilken fråga!

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?
Situationen rent fysiskt är densamma för oss båda - men jag känner mig tryggare, mindre ensam, om jag ber.


Redigerat av Betty: 12-11-2007, 13:24

[Anma]

Jag har aldrig bett och kommer säkerligen aldrig att göra det heller. Ursäkta att jag är påstridig men jag vill ha svar.

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?

Hittills har jag inte fått något svar, men det vore intressant att verkligen få veta fördelen med att be.

Så här ser jag på det. Om man har ett behov av att be, och ber, ensam eller kanske i sällskap med andra. Då känns det kanske lite bättre för en själv? Nu vet jag inte hur det känns att be som kristen, är inte det själv, men atar att det är en stor tröst. Och kanske tror man sig också få svar?

Medan du som okristen med ett motstånd att be kanske hittar ett annat verktyg att släppa på smärtan en stund. Meditera, försöka läsa, ta ett lugnande bad eller prata med någon som förstår. Eller vad det nu kan vara.

Skillnaden som jag ser är att den som ber har det som hjälp medan du tillexempel förhoppningsvis har något annat.

Någon kristen får också förklara sin syn, för detta är intressant!

[Tezzla]

Men Berith, vad spelar det för roll vad vi troende upplever när vi ber egentligen? Det handlar ju om tro och du tror inte. Du kommer inte att tro på våra upplevelser heller för du vill inte tro.

Men jag kan ändå svara. Jag ber för att jag vet att Gud hör mina böner. Ja, jag behöver inte ens be för han vet vad jag tänker och känner, men när jag ber så riktar jag mig direkt till Gud. Jag ber för jag vet att Gud är god och kärleksfull och lyssnar. Han ger mig trygghet och han kan vara "mitt upp i allt elände" och ändå ge mig en slags ro. Han finns där.

Och jag tror även att Gud är så pass stor och mäktig att han faktiskt kan gripa in i våra liv och förändra situationer!

[Berith]

Jaa det är verkligen intressant. Och skillnaden mellan att be eller att inte göra det borde ju "visa" sej på nåt sätt. Tycker att Betty förklarar bra.

Kan bara svara för mig själv, vad jag tror, tycker och känner:

Om du och jag är med om exakt samma traumatiska situation, och du ber till Gud och jag inte gör det. Vad händer då? Det kan ju inte vara så svårt att svara på, eftersom ni ber för att få resultat antar jag.
Det som händer för min del är att jag känner att jag är inte ensam i min sorg, Bönen inger mig en sorts inre trygghet. Förstår inte vad du menar med orden "ber för att få resultat".

Om vi säger att vi mist våra familjer i en olycka - blir det färre offer i din familj om du ber efteråt? Blir skadorna mindre? Till exempel.
Naturligtvis inte! Vilken fråga!

Vad är skillnaden på våra situationer om du ber och jag inte gör det?
Situationen rent fysiskt är densamma för oss båda - men jag känner mig tryggare, mindre ensam, om jag ber.

Det blir alltså ingen skillnad om jag ber eller inte, precis som jag trodde, eftersom jag inte tror och inte har nån/nåt att be till.

"Ber för att få resultat" menade jag att ni ber väl för att det ska bli annorlunda, annars är ju vitsen borta. Eller...?

[Tezzla]

Det blir alltså ingen skillnad om jag ber eller inte, precis som jag trodde, eftersom jag inte tror och inte har nån/nåt att be till.

Hur vet du det om du aldrig provar?

[Betty]

Det blir alltså ingen skillnad om jag ber eller inte, precis som jag trodde, eftersom jag inte tror och inte har nån/nåt att be till.

"Ber för att få resultat" menade jag att ni ber väl för att det ska bli annorlunda, annars är ju vitsen borta. Eller...?

Nej rent fysiskt är det ju så: Har vi mist våra familjer så har vi - min kommer inte tillbaka för att jag ber.
Och vitsen med bönen är inte borta för att man inte får ett fysiskt resultat av den, om jag bett och därmed känt mig tröstad och känt mig trygg i att "någon högre makt" hört min bön så räcker det en bit i sorgearbetet för min del.

[Piccante]

Prästerna har den mest gedigna utbildningen i krishantering i livets olika skeden.

Jaha och när får prästen den utbildningen då Det centrala i en prästs utbildning verkar ju vara teologi. Jag tycker att människor i behov av hjälp ska få ett professionellt omhändertagande, samtal och stöd kan man få av en kurator, diagnos och behandling av svåra psykiska trauman som posttraumatiska stress symptom ska utföras av en legitimerad psykolog. Diskutera gamla testamentet gör man lämpligen med en präst. Inte tvärt om. Förstår inte detta vurmande för präster i svåra situationer de kan väl inte göra mer än att prata och eventuellt bistå med svar till de som har religiösa grubblerier i den stunden.

Skulle man bli allvarligt skadad eller insjukna vem vänder man sig till då? en läkare eller en bilmekaniker som har gått en första hjälpen kurs?

To be or not to be... Att be är som att skicka ett mail till en obefintlig mailadress med fejkad avsändare. Det försvinner i cyberrymden men avsändaren är nöjd och tror att det kommit fram.

det handlar väl mer om placeboeffekten skulle jag tro. Böner och sockerpiller har nog samma effekt...

[Anma]

Mycket tänkvärt inlägg. Hur ska man egenligen göra som outbildad när man känner empati och vill stödja någon, men inte riktigt vet hur? Är det alltid bra att försöka så gott man kan, riskera att det blir fel men ändå visa att man bryr sig? Eller kan det vara bättre att låta bli, så att man inte riskerar att såra personen? Vad anser ni andra?

/.../

Olle

Som vanligt, kan jag bara tala för mig själv...

Det värsta nästan är att undvika, bättre att göra fel än inte alls, om din omtanke och empati är genunin och inte något påklistrat för att få veta så mycket som möjligt, vi människor har ju en konstig förmåga att vilja snoka och ha reda på allt om tragedier (det är därför sådana dokumentärer är så poppis). Själv är jag sådan också, läser böcker och ser på varje dokumentär jag kan hitta om stora och små tragedier, senast igår om den fallande mannen vid 9/11.

Hur ska man då göra då? Hör av dig, ring eller besök. Kräv inte att få prata, men lyssna om det finns behov av att prata. Se till att de drabbade får mat i magen, det brukar glömmas bort... Om du ringer, fråga om den drabbade vill prata, om inte, acceptera det! Säg att de är välkomna att höra av sig när som helst om de behöver prata. Om du inte hör något på ett par dagar, ring igen! Ofta orkar man inte ringa fast man säger att man ska... Samtidigt känner man sig bortglömd om ingen hör av sig.... Så konstigt kan det vara!
Säg aldrig att du förstår om du inte varit med om samma sak själv! För då förstår du faktiskt inte. Anklaga inte den drabbade för att vara konstig, tänka fel, osv... Konstiga tankar är helt normala i en kris!
Ofta behöver man faktsikt inte säga någonting, ge en kram och säg att du tänker på den/dem. Det räcker.

När det gått ett tag, tänk på att för dig är händelsen avlägsen, men inte för den drabbade. Det tar lång tid innan behovet av stöd är över... Tycker du att det är jobbigt med samma tjat efter 4 månader, stå ut, det går över!
Men försök ändå få den sörjande med på saker efter ett tag om denne blivit apatisk. Ut och äta eller bara en promenad.

Som sagt, detta är mina tankar, ingen regelbok!

[Gillan]

Nu du Berith, nu börjar jag bli riktigt nyfikten här. Jag skulle vilja veta hur du beter dig i en riktigt svår situation? Vad du gör, hur du tänker? Ja, vad som helst. Håller du tummarna kanske?

Personligen travar jag förmodligen av och an, kanske sliter jag mitt hår i ren förtvivlan och ber, ja, ja ber förmodligen för brinnande livet, till gud, till högre makter till vad som helst som ev skulle kunna hjälpa mig i min situation. Jag tror inte ens man är medveten om vilka böner man faktiskt ber. För ber, det tror jag de flesta gör, om än inte till nån specifik gud.

Och inte skulle jag bry mig om vem som ev skull komma till min tröst så länge jag får den tröst eller hjälp jag beehöver.

[Berith]

Nej rent fysiskt är det ju så: Har vi mist våra familjer så har vi - min kommer inte tillbaka för att jag ber.
Och vitsen med bönen är inte borta för att man inte får ett fysiskt resultat av den, om jag bett och därmed känt mig tröstad och känt mig trygg i att "någon högre makt" hört min bön så räcker det en bit i sorgearbetet för min del.

Förstår hur du menar och kanske också tänker, även om det där med böner är främmande för mej.

Kan nog hålla med Ruda där lite, så tror jag också att det funkar.

[Betty]

Förstår hur du menar och kanske också tänker, även om det där med böner är främmande för mej.

Kan nog hålla med Ruda där lite, så tror jag också att det funkar.

Det är väl därför det heter att man tror och inte att man vet.



Ska kanske tillägga att jag är varken medlem i nån kyrka eller aktiv utövare av religion. Men jag ber till "nån högre makt" ibland och då kallar jag den makten för Gud.

Redigerat av Betty: 12-11-2007, 14:28

[Berith]

---
Och inte skulle jag bry mig om vem som ev skull komma till min tröst så länge jag får den tröst eller hjälp jag beehöver.

Förlåt Gillan, men det tror jag faktiskt att du skulle. Spelar ingen roll att du/ni säger att det inte skulle göra det, för nånstans hos er också skulle någon vara fel person. Precis som jag känner att en präst skulle vara totalfel och bara göra saken värre, så finns säkert nån som du inte vill ha där.

Och jag vet inte hur jag skulle reagera eller göra i en svår situation. Men säkert det du säger, vara förtvivlad och behöva tröst och framför allt hjälp. Och om det drabbar min familj så blir det ju att vi måste stötta och hjälpa varandra.

[Anma]

Och jag vet inte hur jag skulle reagera eller göra i en svår situation. Men säkert det du säger, vara förtvivlad och behöva tröst och framför allt hjälp. Och om det drabbar min familj så blir det ju att vi måste stötta och hjälpa varandra.

Jag har fått känslan att du Berith har varit förskonad från plötsliga svåra tragedier och kriser i ditt liv, min känsla verkar vara rätt? Skönt för dig i sånafall, även om man lär sig mycket av eländet.

Redigerat av Anma: 12-11-2007, 14:30

[Berith]

Jag har fått känslan att du Berith har varit förskonad från plötsliga svåra tragedier och kriser i ditt liv, min känsla verkar vara rätt? Skönt för dig i sånafall, även om man lär sig mycket av eländet.

Jaa från som du säger plötsliga svåra tragedier och kriser, men såklart har jag också upplevt fruktansvärda sjukdomar och död och sorger och bedrövelser. Men inte plötsliga, kanske det som gör skillnaden? Jag har inte bara plötsligt befunnit mej i kaoset, utan har fått vänja mej vid allt och med den "styrkan" jag har i mej själv fått arbeta mej framåt.

[Lars-Olof Arvids]

Som vanligt, kan jag bara tala för mig själv...

Det värsta nästan är att undvika, bättre att göra fel än inte alls, om din omtanke och empati är genunin och inte något påklistrat för att få veta så mycket som möjligt, vi människor har ju en konstig förmåga att vilja snoka och ha reda på allt om tragedier (det är därför sådana dokumentärer är så poppis). Själv är jag sådan också, läser böcker och ser på varje dokumentär jag kan hitta om stora och små tragedier, senast igår om den fallande mannen vid 9/11.

Hur ska man då göra då? Hör av dig, ring eller besök. Kräv inte att få prata, men lyssna om det finns behov av att prata. Se till att de drabbade får mat i magen, det brukar glömmas bort... Om du ringer, fråga om den drabbade vill prata, om inte, acceptera det! Säg att de är välkomna att höra av sig när som helst om de behöver prata. Om du inte hör något på ett par dagar, ring igen! Ofta orkar man inte ringa fast man säger att man ska... Samtidigt känner man sig bortglömd om ingen hör av sig.... Så konstigt kan det vara!
Säg aldrig att du förstår om du inte varit med om samma sak själv! För då förstår du faktiskt inte. Anklaga inte den drabbade för att vara konstig, tänka fel, osv... Konstiga tankar är helt normala i en kris!
Ofta behöver man faktsikt inte säga någonting, ge en kram och säg att du tänker på den/dem. Det räcker.

När det gått ett tag, tänk på att för dig är händelsen avlägsen, men inte för den drabbade. Det tar lång tid innan behovet av stöd är över... Tycker du att det är jobbigt med samma tjat efter 4 månader, stå ut, det går över!
Men försök ändå få den sörjande med på saker efter ett tag om denne blivit apatisk. Ut och äta eller bara en promenad.

Som sagt, detta är mina tankar, ingen regelbok!

Tack Anma, det låter så riktigt det du skriver. Att lyssna om det finns behov, men inte kräva att få prata. Jag ska erkänna att jag har ganska svårt att prata om sådant som är jobbigt, men lyssna kan jag alltid göra. Säkert är det också viktigt att hålla ut och försöka få med den sörjande på något roligt.

Jag är alltså kristen och känner en stor tröst i att be till en gud som lyssnar. Jag tror inte att han tar bort allt som är jobbigt, men däremot att han hjälper mig igenom svårigheterna i livet. Att veta att någon ber för mig i en jobbig situation är en stor trygghet. Inte bara andligt, utan då vet jag också att någon tänker på mig och bryr sig. Inte bara "lite lagom" utan på ett djupare plan.

Det är alltså hur jag känner det. Ni andra får tro vad ni vill och söka stöd där det passar er.

Olle

[malin72]

jaha ännu en trams tråd som jag inte skulle kommentera men nä nu gör jag det!!! i det jag sitter i nu så är det kanske inte rätt läga att ens kommentera men....jag tar emot händer som kommer till mig nu och skulle inte klara mig utan dom och ja jag skulle nog behöva en lite stöttning av dom som är lugna och är vana vid kriser..

att behöva hjälp i kris det är naturligt, var man finner den det beror på...kanske tom den man absolut inte tänkt sig finns där och man får en hand..så vem som det är det spelar kanske inte någon roll
men jag blir så trött på att höra när man trycker ner på prästerna, jag håller inte med dom i allt men jag sorterar....
att dom har ett lugn som man behöver i en riktig kris tycker jag inte ens att man behöver fundera över för så är det!!
man kan skrika och slåss och vara hur som men dom har ett lugn och kan finnas där även om man inte är troende
när man talar om troende och präster så ligger gamalt sätt kvar i mångas tänkande....som att dom inte är vanliga människor, klart att dom kan ge en ett ro som kanske man inte finner på andra ställen.....

kan ju säga en sak- vi har haft under många år en präst i församlingen som nu flyttat, men han har varit så snäll att han kom tex till mina morföräldrars begravningar
men nu till det viktiga prästens dotter gick i min klass och vet ni hon är lesbisk och lever med en kvinna och är fortfarande en del av hans familj!!!!!
så nog finns det dom som är mänskliga alltid,
ja jag är döpt så jag är med i kyrkan, nej jag är inte med på annat sätt än på begravningar och underbara bröllop...men jo jag kan gå in i kapellet bara för att finna ro......

Redigerat av malin72: 12-11-2007, 16:50

[|Birgitta|]

*raderat*

Redigerat av |Birgitta|: 24-01-2008, 09:23

[Berith]

jaha ännu en trams tråd som jag inte skulle kommentera men nä nu gör jag det!!! ---

Synd att du tycker att vi tramsar här. Ser inte att ditt inlägg är något annorlunda än våra?

[Anma]

Kan man ens veta hur man kommer reagera i en krissituation om man aldrig upplevt nån?

Nej, det kan man inte. Man kan tro att man vet, men man har faktiskt inte en aning. Jag tillexempel som var det mest oorganiserade som fanns i hela släkten organiserade hela begravningen. Detta blev bara så. Jag hade ett behov att göra det, medan de i släkten som normalt är världsbäst på att organisera alla möjliga tillställningar inte hade orken att göra det.