Igår körde vi till äggfabriken för att hämta de fyra hönor som vi reserverat. Har aldrig varit där tidigare. Usch säger jag bara!!!
Vi gick in på kontoret och presenterade oss och damen bad oss att vänta tills någon kunde hämta vår beställning. Två män kom och frågade om vi hade med oss något att ta dem i. Vi hade två banankartonger som ju har ett stort fyrkantigt hål överst som de kanske kunde tejpa igen? Nej, det gick ju inte utan de hade nog någon annan kartong. Så for de iväg i en pickup till en annan byggnad ett par hundra meter bort och det var underförstått att vi inte skulle följa med. Vi gick in och betalade under tiden. De kom tillbaka med en liten låda ( 30x40cm, höjd 30 ungefär). "Ni får fem för samma pris som fyra" sa de. "Är alla dem i den här lilla lådan?!" "Javisst."
"Var lite försiktiga när ni släpper ut dem så de inte äter för mycket gräs för det blir de så dåliga i magen av." "För att de inte är vana eller?" "Javisst."

...och samma sak med solen ....
Min man frågade om de var vana att sova på sittpinne eller direkt i golvhalmen. "De känner varken till det ena eller det andra" " ... de känner till ett burgolv i nät eller? " "Ja precis"
Jag kände hur gråten steg i halsen och jag bad min man att vi skulle åka därifrån så fort som möjligt vilket vi också gjorde. Vid hemkomsten lyfte vi upp hönorna en i taget inne i sov och värpredena som vi har. Vi klippte en vinge på varje höna och jag höll var och en i famnen under ett par minuter medan jag pratade lugnande med dem innan jag släppte dem i golvhalmen. En sådan kontakt har dessa stackare säkert aldrig varit med om förut. De hade ingenting emot det i alla fall. Tvärtom verkade det som.
De fick vatten inne i redet och efter en stund kikade den första av dem ut i hönsgården och så trippade de ut, den ena efter den andra. Någon timme senare var de ute allihop.
De ser eländiga ut för närvarande. Har stora kala fläckar här och där på kroppen. Stackare. De har väl levt ovanpå varandra i burarna.

. Nu kommer de att få det bra i alla fall, efter min bästa förmåga. hoppas att fjädrarna ska växa ut snabbt. Nu går de och krafsar och pickar och ser allmänt nöja ut under syrenerna i hönsgården.
Erico har väl aldrig varit mer tupp än nu. Han tyckte detta var toppen helt enkelt. Den ena tjejen efter den andra som kom uttrippande i hönsgården. Han kunde knappt tro sin lycka. Igårkväll samlade han ihop dem allesammans och jag tror att de har sovit tillsammans

- alla utom den svarta Juliette som vi hörde utanför sovrumsfönstret i morse klockan halv sju. Idag lyckades jag ta henne i famnen

och bära in henne i redet där jag släppte ner henne.
6 hönor och en tupp

- en hel bondgård ju!!! Mysigt!!!