Jag vill ha barn, och det vet min sambo om.
Men just nu så vill ingen av oss ha barn eftersom vi inte har fast arbete, och jag är inte klar med studierna än.

Om han inte skulle vilja ha barn när vi båda har fast jobb, så skulle jag ju inte försöka bli med barn utan hans godkännande (typ genom att sluta med p-piller). Aldrig!

Om han inte skulle gå att övertala så skulle jag nog faktiskt adoptera ett barn, som ensamstående. Åtmindstone försöka göra det.
Vill han inte vara aktiv förälder så får vi väl flytta isär, men det behöver inte betyda att vi avslutar vår relation.

Förra helgen så träffade jag en kille på krogen som berättade att han skulle kolla upp om han var fertil eller inte (han och hans fru har försökt få barn i flera år). Han var jätteorolig...
Om "felet" (infertiliteten) inte låg hos honom utan det var hans fru som inte kan få barn, så skulle han lämna henne och försöka hitta en ny fru, som kan föda barn. Och han sa gång på gång att han älskade henne...

Det största felet med honom var nog att han var på krogen istället för hemma med sin fru... SÅ blir det inga barn!

Nja, det håller jag inte med om.
Det största felet med honom är att han skulle lämna sin fru om hon inte kunde få barn. (Men han skulle behålla henne om det var han som var steril)...

Han hade inte funderat på att hon skulle kasta ut honom då? Vilken idiot! Ursäkta svenskan.....
Han vet nog inte vad älska betyder, det är nog hans stora problem...
Hjälp vad arg jag blev....

Byt karl om han inte ändrar sig! Barn är något du har hela livet att älska. Kärleken är evig, men föremålen kan växla! prata ut med honom ordentligt, så du vet att det är defensivt. Tänk inte på hus och hem det materiella betyder så lite trots allt!
Lyca till!

Bryt int förhållandet direkt om ni inte kommer överens utan gör som jag sa, ta en timeout. Då får båda chansen att känna efter ordentligt. Huset kanske ni kan hyra ut så länge.

En annan sak jag tänkte på är om han eller du har någon killkompis eller bror som har barn, kanske du kan söka stöd där, kanske finns någon som på karlavis kan resonera med honom och tala om hur just den upplevde det att bli pappa.
Jag menar inte att han ska övertalas, men kanske få lite "konsumentupplysning" Är han osäker på just faderskapet kan det hjälpa.

Ni kan också gemensamt gå till familjerådgivningen och där få prata med ett proffs på sådana här konflikter, både tillsammans och var och en för sig.

Ja, det där var ett gott råd!!

efter bara två år!!!!
det är ju ett nytt förhållande??????
varför slösa tid på det????

håller med amaira...! det var det mest förnuftiga rådet hittills.

att ge råd i stil med "släng ut honom" och beteckna mannen som "idiot" och "bedragare" verkar lite väl konstigt med tanke på att ingen här på forumet (såvitt jag vet) känner vare sig mannen eller insändarskribenten.

Åh vilket dilemma du är i!

Jag känner en tjej som träffade en man som inte ville ha barn men hon ville. För övrigt var allt jättebra och då är det inte helt lätt att bryta upp i tid... När man sedan tror att det ska ändra sig med tiden så blir man kvar en stund till...

Hon har ännu inte fått några barn så vitt jag vet (var ett bra tag sedan jag träffade henne) så hon lär få leva ett liv utan dessa små liv!

Jag tror att det är jättesvårt att lämna någon man har ett så pass stabilt förhållande med bara för att denne inte vill ha barn. På något konstigt vis är det inte skäl nog för många och så tror man nog att han/hon ändrar sig snart...

Jag kan bara säga att för min egen del är jag glad att min sambo ville ha fler barn (Jag har en bonuskille på 13 bast! ja min sambos son alltså!) för det är nog annars ett vanligt problem i dagen separationsssamhälle, att man vill ha ny fru men inga fler barn!

Hoppas det löser sig för dig...
Annlouice

Hej! Vilket svårt val du har framför dig... Jag menar din klocka tickar och han kanske vill ha barn om 10-15 år, män blir aldrig för gamla. Tänk om ni väljer att välja bort barn och din tid går förbi, sen hittar han en yngre tjej och skaffar sig barn med henne!!! Nää ta och snacka igenom det här med honom och tala om vad du känner. Och var lite egoistisk, gå vidare om du tror att du klarar dig utan honom men inte utan barn. Det finns jättebra män som VILL ha barn.
LYCKA TILL

hej allihopa
vilken vild diskution jag har fått igång.. Många frågor o många "svar" har jag fått.

Som en person sa, nej ingen känner mig eller min gubbe, jag kan säga att han inte är nån idiot ( tar inte illa upp för nått som skrivits heller, så ni vet )

Han är väldigt smart, och jag känner mig trygg med honom.. men tyvärr så har vårt barn prat gjort att vi "gått ifrån" varandra lite. Han säger att han ofta tänker på vad han vill göra med framtiden. Ju mer prata om barn, ju mer off blir han säger han.

Han har inga syskon, tror det spelar stor roll i det hela. Sen ett annat problem är att han har huvudvärk VARJE helg, vilket tar på hans krafter. Han har sökt hjälp, men ingen vet varför han har det.. troligtvis kommer det ifrån hans fabrik jobb. ( han provar zonterapi med ) Där förstår jag honom, om man har barn är det ju ännu jobbigare. ( han letar nytt jobb )

En annan sak, jag skulle ALDRIG lura honom, han vet om att jag inte äter p piller. Det finns andra skydd. Barn är en människa som vill bli älskad av både mamma o pappa, så jag väntar ett år till, sen får vi se vad som händer.

Nu kanske ni tycker att jag försvarar honom, det kanske jag gör, men det blir lätt så när man älskar nån.

tack till er alla.

ps han fritid är mc, behöver jag säga mer?

Vad gäller barn har jag ingen erfarenhet, men inbillar mig att folk kan ändra sig ganska snabbt bara alla bitar "faller på plats", så det finns nog hopp att han ska ändra sig än.

Vad gäller huvudvärk så finns det två stora skäl till helghuvudvärk : man stressar hela veckan, och sen när man kopplar av, då svarar kroppen med huvudvärk. Och så det andra skälet : man dricker mer kaffe under veckan, och på helgen får man koffeinabstinens. Kaffe bidrar för övrigt till stressen, precis som nikotin så kan det uppfattas som uppstressande av kroppen. (rökning minskar f.ö inte stress, det är bara något man inbillar sig... )

Det är det bästa rådet hittills!

Jag tycker att det är fel att skuldbelägga honom för att han inte vill ha barn.

Det är väl värre om han skaffar barn som han inte vill ha för någon annas skull?

Hur vet du att du kan få barn?
Skulle du vilja bli lämnad om du inte kunde få det?

Ingen... förutom du själv... kan veta och ta beslut.
Hus mm är bara materiella ting... Så mycket viktigare är vad du innerst inne känner och vad du tror att du vill och orkar med.

Att ständigt gå och plågas av tanken att inte få bära ett barn och bli mor... Nej.. jag tror inte att jag skulle orkat.... men så klart är det lätt för mig ... fyrabarnsmor... att säga.


Skickar dig många kramar

nej, jag vet inte om jag kan få barn, saken hör ju till att han visste innan vi träffades att jag VILLE ha barn, därför denna panik från mig. Om jag inte kan få barn, hoppas jag att vi skulle lösa problemet tillsammans, det finns alltid nått barn i världen som behöver kärlek.

Nej, jag skulle inte vilja bli lämnad för att jag inte kan få barn, men det är inte vad detta handlar om just nu. Kunna o vilja är två olika saker, men jag vet vad du menar.

Jo, jag förstår verkligen att ni hamnat i ett dilemma och värre kan det faktiskt bli
I min lilla by så finns det ett par precis som ni där han inte ville ha barn men hon tjatade sig till ett barn. På hans följande vilkor.
Han tar inget ansvar för barnet alls.
Barnet är på dagis, oavsett om han är hemma tidigare. Hon hämtar barnet efter hennes jobb.
Hon behöver ibland jobba obekväma arbetstider och då har de en barnflicka som tar hand om barnet.
Denna kvinna fick vad hon ville- ett barn. Tar konsekvenserna av sitt tjat och tar hand om barnet till 100% och då det inte funkar så gör en barnflicka det.
Men jag frågar mig barnet då. Tänk att växa upp i en familj med detta att pappa ville inte ha mig och vill inte ta del av mig.
Jag hade önskat detta barn en kärleksfull pappa. Även om det hade inneburit att mamma hade fått lämna denne man som inte ville ha barn.

Genom att läsa alla inlägg kom jag att tänka på något som vi har inom familjen som jag glömde i mitt tidigare inlägg.

Hur mycket vet du om din sambos familj och släkt t.e.x. ?

Det kan finnas någon sjukdom med i bilden som ärvs som han tänker på men inte vill berätta kanske.
Min bonusson har haft en bror som dog i muskeldystrofi och han gick i de tankarna i flera år innan han vågade skaffa barn. Var och testade sig massor med gånger och rådfrågade läkare m.m. Som tur är så bär han inte på anlagen och vi har nu 1 barnbarn snart 3 år och ett nytt är på gång i november.

Detta med huvudvärken är precis som det sas tidigare. Stressigt på arbetet och när man slappnar av på helgen blir det lätt denna symtom. Min sambo hade så tidigare, även av kaffe.
Kan vara högt blodtryck också, har han kollat det?

Är detta bara bysnack eller kanske bara kvinnans version (det är så lätt att ta på sig ett martyrskap). Har ni hört mannens version?

Det är så lätt att ha förutfattade meningar om hur andra har det. Det känns inte troligt att kunna leva tillsammans och ha 0% ansvar för ett barn. Det finns ju med hela tiden.

En man uttalar sej!

Hur kan ni kvinnor stå ut med allt elände som män skapar?
Nu pratar jag inte om "våld i hemmet" som det så vackert heter när sinnessjuka män ( för inte är man frisk om man slår på det sättet!!) slår sina barn och kvinnor.
Jag tänker på dessa vardagliga saker, som man inte kan drömma om skulle finnas i dagens jämställda samhälle:

1. "barnvakt" Mannen är hemma, medan kvinnan går ut en kväll och
berättar då att han ska sitta barnvakt! Skulle kvinnan säja så om mannen gick ut? Vad ligger det för attityd bakom sånt språk?


2. Handla i affärn. Mannen vägrar åka med, eller ägnar vistelsen med att prata i mobilen med kompisar och låtsas som om han inte känner kvinnan, som under tiden bollar två barn,inköpslistan och en full vagn med varor.

3. Ansvarsfördelningen hemma. Mannen förklarar att han tar hand om bilden och det praktiska runt den om hon tar hand om hemmet. Uppskattningsvis tar bilen max 70 timmar om året, medan den tiden lätt knäcks efter två veckor hemma.

4. Mer ansvarsfördelning. Mannen verkar hopplös på att tvätta och förvisas därför från tvätten i framtiden. Här skapar kvinnan själv en ohållbar situation. Inte ens en man är så dum att han inte kan klara av att tvätta på rätt sätt om han bara vill .

5.Barnen. Hans attityd är att "det är hennes grej!"
En man som verkligen inte förstår bättre, gör sej bäst som singel!.

Sluta backa upp männens fortsatta mansgriseri! Ställ krav på er karl om ni ska få nån fason på honom. Han kan stryka sina skjortor själv, laga mat, hämta på dagis, tvätta precis lika mycket som du!
Sluta befästa könsrollerna!

För ett par år sedan var jag i samma situation som du är nu. Har en helt underbar sambo som jag ALDRIG vill lämna.



Förra året gick vi till familjerådgivningen några gånger där vi fick ventilera allt utan att skuldbelägga.

Det var det bästa vi kunde göra. Nu förstår vi varann mycket bättre. Kanske blir det en liten i alla fall.

farbror B! Din mailbox kommer att översvämmas av trånande kvinnor!!!

Ååå önskar lycka till!

Tack!

Farbror B, jag hoppas du har en kvinna, för hon är lyckligt lottad i så fall (åtminstone när det gäller hushållet, restan kan jag inte veta så mycket om... *skrattar*).

Vi kan sitta här och tycka / tro vad som helst om ert förhållande/din sambo.

Hoppas i a f att du har fått något/några råd som du känner eventuellt skulle funka för dig/er.

När det gäller det här med fritidsintressen vill jag bara berätta lite om hur jag/vi hade det. Min man hade ett fritidsintresse som tog all fritid 3-4 kvällar i veckan samt hela lördagen eller söndagen.

Jag var ju tveksam till att skaffa barn till en början. När vi pratade igenom det hela så ställde jag faktiskt ett ultimatum: ska vi ha barn så ska de ha en engagerad pappa.

Min man hade väl själv redan förstått att man kan inte både ha kakan och äta upp den .Han tog även ut pappaledighet båda gångerna och kände aldrig att han ångrade sig.

Är själv uppvuxen med en pappa som jobbade konstiga tider och var engagerad i annat åtminstone 75 - 80 % av sin tid. Visst , jag uppskattade den tid vi verkligen var tillsammans men jag saknade honom så oerhört resten av tiden.

Det finns många barn till ensamföräldrar som har ett helt underbart liv ( beundrar föräldrarna mycket ) men att bo med båda föräldrarna och en av dem inte engagerar sig , oavsett orsak, tror inte jag är bra för varken barnet eller den andra parten.

Hoppas ni på ett eller annat sätt kan reda ut problemet. Lycka till!

Fast, det är väl ingen som har skuldbelagt honom för att han inte vill ha barn? Utan för att han har sagt att han vill ha barn och sedan tagit tillbaka det, nu när de flyttat ihop. Dessutom har han ju hela tiden vetat att hon vill ha barn.

labarradepan: tack och lov att du inte blev arg på oss! Hade lite dåligt samvete när jag vaknade i morse. Man (läs jag) kan ju tänka på hur man skriver saker och ting..... Bara det att vissa dagar..... och det här gjorde mig så arg!

Heja, Farbror B Du är en man i min smak

Som tur är (för dig ) så har jag lyckats hitta en man som uppfyller alla (nåja, de flesta ) punkter du skriver!

Annlouice

klart att jag inte är arg, men jag ville bara förklara hur han funkar o så. själv är jag arg, lessen om vartannat, fast idag känns det bra mellan oss. Vi "mekade" tillsammans igår hiihi, men hoppas ändå att han kommer ändras. Fast han fyller ju 35 i år, kanske är för sent för att ändras??

Inte då! Min är 50

Jo, jag tycker det.
Han kanske upplevde det som att han ville ha barn när han sa det. (någon gång i framtiden alltså). Men när framtiden kom, så visade det sig att han inte ville ha barn då.

Han hade ju själv sagt något i stil med att han trodde att han skulle vilja ha barn.

Han har inte ljugit!

Om vi tänker oss in i att ingen skulle vilja ha barn från början men den ena vill efter några år. Då ska man ju respektera det. Precis som man måste respektera att han inte vill ha barn nu. Och det är inte omöjligt att han vill i framtiden.

Familjerådgivning är fortfarande det bästa tipset.

bysnack???

Mamman i familjen ojjar sig inte utan tycker det är helt OK.
Däremot så förundras deras vänner sig??
Här är det inte en eller den andres version utan hur det är.
Föräldrarna är nöjda.
Men jag ställer mig frågandes på barnet sida????

Jag håller helt med dig!

Och jag tycker inte att det är du som är alldeles fantastisk, du är bara som alla borde vara. Bra!

Det är ju inte bara männens fel att hushållsarbetet är uppdelat som det är.
Det är ju vårat fel om vi bara flyter med och godkänner denna orättvisa.

Sedan kanske jag har gått till överdrift, men min sambo gör lika mycket som jag i hemmet (om inte lite mer). Så vi kompenserar kanske för ett annat par där kvinnan gör lite lite mer än mannen...

Betyder det att jag kan andas ut?

Ha ! som om!

faktiskt inga personliga meddelanden ..

Stackars dig! Vad besviken du låter .... Ska jag skicka ett till dig? *ler*

får du ju om du vill=)

säger farbrar B´s drake o slickar sig om munnen

Ja, han fick sig en riktig mumsbit!

ä det därför han blev tyst?

Ja, förmodligen. Han sitter väl och gottar sig och slickar i sig med hull och hår!

Tja, vi har fyra barn, med fortfarande har vi båda våra intressen kvar.
Nu är barnen stora och vi gör massa saker tillsammans med dem!
Om någon tror, att livet tar slut, när man skaffar barn, har lite fel.

alldeles rätt, det bara blir annorlunda.
Men inte sämre på något sätt

Det finns ett talesätt som säger att skillnaden mellan pojkar och män är kostanden på deras leksaker.

Tyvärr är det fullkomligt fel.

Skillnaden mellan pojkar och män går just i det farbror B beskriver.
De som tar ansvar och inte hjälper till utan delar, är de som vuxit upp från pojkar till män.

De som barnvaktar sina egna barn är fortfarande barn själva och gör inget vidare jobb. De som delar ansvaret för och tar hand om sina barn, det är män.

Förutsättning för en bra relation är just att man vuxit upp, man behöver för jestanes inte vara tråkig för det utan låta baran sinnet få lite utlopp med jämna mellanrum.

I unga förhållanden så kanske den feminina parten fortfarande är en flicka och inte en kvinna (om man mäter med samma måttstock).

Hon tycker då det är helt OK att ha en relation med en pojke. Men så snart hon vuxit upp till kvinna och hennes "pojkvän" inte blivit man så börjar hon irritera sig på honom. Det är då det inte går så bra längre.

Ofta är det föräldrarna som inte tillåter sina barn att bli vuxna. SJälv hade jag stora problem att slå mig loss och växa upp. Inte förrän sista månaderna innan mamma dog kunde hon se mig som vuxen.

Min man hade samma problem om inte värre. Han blev inte vuxen förrän jag blev riktigt sjuk.

Det gjorde också att han var tredje pojken i familjen ända tills detta hände och han gick miste om sin fadersperiod. Inte förrän barnen var i tonåren blev han pappa och hade svårt med balansen i den rollen länge eftersom han inte vuxit in i rollen eftersom.

Nu i medelåldern är vi äntligen jämnlika.

Jag tror det är viktigt att ni reder ut det här ganska så snart... och om han nu står fast vid att han inte vill ha barn så måste du bestämma vad som är viktigast för dej. Vill han inte så har du chansen att börja om och hitta någon ny.. om du verkligen vill ha barn.
jag levde i ett förhållande med en man i ca 9 år.. han sa hela tiden att vi kan skaffa barn senare... 9 år senare.. då var jag nyss 30 år fyllda sa han att han inte ville ha barn alls!! å vad jag kände mej besviken.. och lurad på väldigt många år av mitt liv!

Vad kan det vara för bil???
Det finns män, som är helt ointresserade av bilar.

Undrar, vilken planet farbror B bor på, om han skrivit allt detta själv?

Jag bytte efter lika många år - han är barnlös och ensam - fortfarande.