Jag har lyckats med koststycket att hitta den finaste mannen som går i ett par skor älskar honom! massor!

Jag har mött en jättestor snok på en skogsstig tidigt en sommar morgon, I skogen var stämmningen nästan trollsk med morgondagg och de första solstrålarna som börjat leta sig in mellan granarna. När vi möttes på ca 50 cm avstånd reste den sig upp så halva ormen stod lodrätt upp och stirrade intensivt på mig och jag på den. Hur länge vi stod som paralyserade vet jag inte men lääänge! -magiskt ögonblick, den var så otroligt fin!

Jag kan spela Gubben noak på piano...med ett finger.

Jag kan efter en natt med lite sömn och mycket vak (febrigt barn) stå och laga mat, tugga tuggummi, prata med svärmor telefon, snyta snorig barnnäsa samtidigt som jag planerar nästa trädgårdssyssla och funderar på om jag borde lägga upp nya köksgardiner och mellan varven hinner jag dessutom sitta och knappra på datorn!

OOOåååhhhhhhhjjjjjj *impad och avundsjuk*

Det där med snoken var häftigt! Men det där med mannen ... Har du träffat min man ??

Ja me ja me!

Kom på att jag har besökt helvetet. Det var då ingen rolig plats alls.

Oj, vad alla har fachinerande liv att berätta.

Jag har mani på väskor, så jag både köper och syr. Har idag ett 20-tal.

Jag har kramat och blivit kramad av Peter Jöback!

Min morfars morfar kom från Japan eller Kina och går inte att få fram någon information om (vilket mitt släktforskar-jag sörjer djupt) eftersom han inte var gift med mormors mormor utan de båda barnen som blev resultat av deras förbindelse anges fader okänd.

På pappas sida har jag samiskt ursprung från 1800-talet och bakåt.

Min lillasyster har gått i samma klass som Martin Stenmarcks lillebror.

Jag har samlarmani och objekten har genom åren varit exempelvis sudd, brevpapper, nyckelringar, kapsyler, kortlekar, miniparfymflaskor (har väl inte helt övergett den samlingen ) och böcker (hade över tusen, numera spar jag bara de böcker jag tror jag kommer läsa om eller har någon speciell betydelse för mig).

Jag är inte speciellt förtjust i att handla kläder, men skoaffärernas skyltfönster kan jag stå och dregla över...

Jag har brevväxlat via e-mail med i mitt tycke världens bästa indianskådespelare Zahn McClarnon, som varit med i bl.a. Dr Quinn och ett flertal filmer.

Jag har pluggat indianspråket lakota (sioux) men minns tyvärr inte mycket av det nuförtiden.

Jag drev under flera år en ganska stor och populär websajt om travhästar & stamtavlor under namnet Solskensdis. Nu tyvärr nedlagd pga tidsbrist och ändrade personliga omständigheter.

Jag har designat en logotyp till Lindesimmet i min hemstad Lindesberg.

Jag har klättrat upp i en TV-mast klädd i hellång kjol (!) och nästan ramlade ner i iver att komma ner då en skogvaktare närmade sig med bössan i högsta hugg!

Vad f....n gjorde du där?

Jag hade tre barn 24 år gammal!
Har varit på tre Rolling Stones konserter. Obs. Inga samband med barnen.
Har knockat ett "fyllo" som femtonåring i Danmark. Vi fick köpa sprit i baren men inte cigaretter i taxfree shopen på Stena Line. Skall bli mormor igen i januari.
Syr jättemycket. Kontakta mig innan ni har tygloppis.

Lärde mig en del om mig själv.

Så är det jo;man lär väldigt mycket om sig själv när man vistas i helvetet!
Har själv varit där flera gånger och kommer alltid tillbaka rikare på erfarenheter.

Var bokar ni biljetten till helvetet tur och retur
Åker ni hiss dit eller liftar eller hur går resan till

Oj vilken kul tråd, och var många spännande saker ni verkar ha varit med om........! Mitt eget liv verkar ganska händelselöst i jämförelse......!


Saker som inte alla vet om mig......

Jag har 240 högskolepoäng sammanlagt.......

Jag har aldrig haft betald semester då jag aldrig haft ett vanligt jobb längre än några månader i streck....

Jag är ganska blyg tillsammans med många nya människor, utom då jag talar inför publik....

Jag hade tredjen högst snittbetyg då jag gick ut gymnasiet (Bäckängskolan i Borås) en gång i tiden och fick diplom och pris.....

Jag har haft sex på scenen på the shakespeare globe museum i London, på natten (det som fanns i southwark London INNAN de byggde den nya shakespeare globe theatre och byggde ett museum i anslutning till det)......

Jag har varit väldigt dum och oförsiktig i min ungdom och prövat en hel del droger då jag bodde tre år i London, som tur är orkade jag inte med en vinter till i den ouppvärmda, olovligt uppbrutna lägenhet vi bodde i som var full med kackerlackor.....som tur var åkte jag hem....

Jag har två levande barn men har varit gravid fyra gånger....

Jag är rädd för att dö, en rädsla som har kommit smygande allt starkare sedan jag fick mina barn.....men jag skäms för att erkänna detta för min sambo...

Vi skall gifta oss nästa år!

Jag har fått jobb....mitt första efter disputationen......! Börjar den 13 juni och arbetar till den 2 oktober....!

Inget man bokar. Du märker det när du är där. Men har du tur så kanske du märker innan att du är på väg dit och kanske kan köpa en annan biljett till nåt annat ställe.

Själv har jag dock lärt mig (och lär mig) en hel del om mig själv som troligtvis gått mig förbi. En lärorik resa för mig varjefall.

Hur definierar ni helvetet?
Hur kan ni veta att ni verkligen är i helvetet och veta att det är sant att ni är där?

Tja...var och en får väl definiera sitt eget helvete. Kanske är lättast så. Vet varjefall att det är inte Bibelns helvete med brinnande lågor och sånt för jag ser inte särskilt bränd ut, min hy är lite sådär blek.

Jag har också varit där och vänt. Vilken plåga!!! Hoppas jag inte kommer dit igen för returbiljetter är dyrare och färre än turbiljetter, men väl värda priset.

Jag vet att jag inte är ensam om att hamna där. De flesta kommer ju att förr eller senare att få möta det av olika skäl. Det känns varjefall skönt att höra ändå att man kan prata om det. Jag har kanonhjälp och det är jag tacksam för hoppas du också hade det. Någont som jag tycker är en av de viktigaste lärdomarna är just att man ser hur många "lager" man består av och faktiskt blir mer ödmjuk inför sig själv och sin sårbarhet. Det är en styrka att inse sin sårbarhet.

Jag är fortsatt nyfiken på vad ni kallar helvetet! Vad ni upplever när ni närmar er det eller är mitt i det! Och- vad som förorsakar att ni hamnar där!
Vet, att det är en svår fråga och inte alldeles lätt att prata om!

Ett svart hål av desperation över att livet är så otroligt svårt att leva, kanske?

Jag har inga problem att prata om det och står för vad som har hänt.

Det som orsakade detta var att jag förlorade min bästa vän sedan 7 år tillbaka, efter 6 års djup vänskap insåg vi att vi tyckte om varandra mer än som vänner. Allt avslutades i november, han försvann. Ganska samtidigt blev arbetsbelastningen på mitt arbete övermänsklig. Samtidigt så började gammalt skit väckas upp som hänt tidigare. Jag började ifrågasätta mig som människa, kvinna, livets värde och i mitt arbete. Insåg även att när vänner behövdes som bäst så fanns ingen. Detta är vad man betecknar som en livskris.

Vad som hände mig var att jag började arbeta extremt mycket för att "gömma" de personliga känslorna. Allt blev ett virr varr. Koncentrationssvårigheter, dåligt med sömn, grubblerier, känsla av att gå på gungande mark, tunnelseende, känsla av att trampa omkring i gyttja, känsla av att benen viker sig, ångest är några känslor förutom de psykiska. Hittar man ingenstans att "fylla på energidepåerna" så börjar man ta av det man sparat och det är det jag gjort. Jag hade alltså de klassiska tecknen på depression.

Jag kan nämna att jag är beteendevetare med bl a inriktning på psykologi och jag förstod vad jag befann mig i (kände igen symptom) och att jag behövde hjälp. Detta är inget som går att undvika även om man skulle ha en utbildning då det då när det händer en själv så handlar man (jag) inte enligt "regelboken".

Har hela tiden arbetat min heltid och jag är nu övertygad om att arbete faktiskt är bra om man råkar ut för det jag gjort under förutsättning att man kan få professionell hjälp och ha stöd från sitt arbete. Men då gäller det att man talar om vad man behöver.

Jag mår bättre idag men har mina perioder. Jag är varjefall tacksam över att jag lever. Inser att även jag är sårbar och inte behöver vara stark i alla lägen vilket jag befarar kommer som en chock för dem som känner mig.

Jag med!

Ophelia, har varit med om något liknande , men i mitt fall var det jobbet ( konflikt med en sk-tstövel till chef enligt mig). Jag grät och grät , sov inte,åt inte o s v.

Min räddning blev att jag kunde se en annan framtid som jag kunde bestämma över och inte han. Efter att ha sökt proffshjälp och blivit stöttad av min familj så började jag den långa vägen tillbaka genom att i stort sett varje dag gå ut i skogen och promenera i minst en timme. Jag tillät mig själv att älta vad som hänt och gråta. Det tog tid men nu, flera år efteråt, kan jag se att det faktiskt förde något gott med sig. Dels kan jag se på de " små" sakerna här i livet med större tacksamhet och glädje, dels har jag klarat andra svårigheter bättre.

Som du säkert redan själv " vet " så blir det bättre. Det kommer att gå upp och ner som en berg-och-dalbana ibland men du kan vara helt säker på att det alltid vänder uppåt.

Kämpa på , ha det bra och lycka till .

Jag gillar deckare.

Jag har träffat Emma och Mille.

Jag har Björnes och Babsans autograf.

Jag läser Grafisk Kommunikation.

Jag tar minst 10 tabletter om dagen.

Jag är pysslig.

Jag har äntligen fått min 1:a egna pallkrage.

Jag samlar på porslinsnallar.

Är ungdomskontaktperson i sverige för patientföreningen Hypophysis.

Jag är med i SKU.

Bra att ha stöttning och visst finns det en väg tillbaka. Än har jag inte hittat den vägen, grå bara på stigar just nu och inte bestämt hur jag ska se på mitt liv. Har ingen stöttning av familjen men av mina arbetskamrater och min samtalskontakt. Har inte heller gråtit. Märkt kanske fyra gånger sedan november att tårar trillat men inte gråtit ut. Kanske det kommer, kanske inte. Vet också att när kurvan vänder uppåt så är man som mest sårbar och bör vara försiktig. Lite konstigt är det att ha vetskapen professionellt men inte kunna handskas med problematiken som människa. Som den jag var innan det föll samman det kommer jag aldrig bli igen. Men man lär sig något man förhoppningsvis kan vidarebefodra till andra.

Helvetet för mej: panikångesten!

Du skriver att du inte har bestämt hur du ska se på ditt liv. Menar du att du inte vet riktig vem du är och vad du ska göra för att komma framåt? Så kände jag det till viss del , i alla fall under ett tag. Som jag skrev förut så hittade jag en egen väg, slutade på det jobbet, och gjorde något som JAG hade lust med. Läste på distans under ett år och " slapp" vara med folk som jag inte " klarade av" , kunde vara väldigt egoistisk och bara bry mig om mig själv. Tillät mig själv att vara så. Kände jag att jag inte " orkade" något , vad det än var, så sa jag bara ifrån.

Att gråta var mitt sätt att lätta på trycket. Du kanske har något annat, alla måste inte " gråta ut".

Visst är man väldigt sårbar när kurvan vänder uppåt. Rasar man ner då känns det som allting , precis allting, går emot en och det stora " mörkret" blir större och mörkare än någonsin. Fruktansvärt.

Det råd jag kan ge dig ,om jag nu kan det, är att bry dig bara om dig själv. " Skala " av det du tycker känns jobbigt att göra och gör något som DU tycker känns bra för DIG.

Både du och jag " vet " att det blir bättre och jag hoppas att dina " stigar" snart blir " den rätta vägen".

Hoppas att du kan hitta ditt liv!!
Jag hittar nog aldrig rätt, tyvärr!
Jag är för annorlunda.............

Måste vara hemskt att ha panikångest. Vet inte riktigt hur det är men kan tänka mig att man får ångestattacker av " ingenting". Är det så det är?

Man har absolut ingen kontroll! Man hyperventilerar.
Man skakar, har hjärtklappning.
Man får kramp....
Det ÄR hemskt! Man förstår inte, förrän man upplevt det!

Låter fruktansvärt. Har du haft det länge? Vad gör man åt det? Finns det något att göra åt det?

Har haft det ca tre år.
Tja, vad gör man åt det? Man får lugnande tabletter!
Man får gå o prata med en psykolog, DET hjälper inte ett skvatt!

Hjälper tabletterna då?

Kanske...
Har inte haft nå´n attack på ca två månader nu!!
Men, hoppas jag slipper eländet i fortsättningen, också!

Måste kännas underbart att åtminstone ha fått två månader utan attacker. Va skönt!!

Vem vet , tabletterna kanske kan hjälpa dig att slippa attackerna helt. Hoppas det .

Det har ju med psyket att göra...
Jag kan ej förklara varför jag fick dessa hemska attacker.
Psykologen sa att det är vanligt nu i detta stressade samhälle!
Fler o fler mår dåligt!!

Jag åkte till USA när jag var 47 år, som au pair, kände att jag måste göra någontiing som jag inte fick för mina föräldar tidigare.

När jag landade i Boston, mötte jag en familefader som tog mig till ett sjukhus där jag fick träffa en "son" Patrick was is name som var en dag gammal. Gissa om jag var lycklig.

Det var en jättegullig familj, en dotter som var fem år, pappa jobbade som börsmäklare och mamma var ögonläkare och jag fick ta hand om Patrick från första början. Jag var bara Nanny, städerska fanns och en butler som fixade det mesta med mat, pool och sånt.

Det var något som jag kan berätta om själv, som jag är glad över att jag har gjort

Ja , visst är det ett oerhört stressigt samhälle vi lever i.Inte konstigt att många mår dåligt.

När jag mådde som sämst tålde jag ingen stress, och då kunde stress vara att bara t ex åka och handla tillsammans med min man. Tyckte att bara att tänka på vad vi skulle handla/äta var stressande. Blev alldeles svettig och samtidigt arg på mig själv eftersom jag inte kunde fatta hur jag , stora starka jag, kunde bli sådan. Men som jag skrev förut , jag tillät mig till slut att vara sådan och då kunde jag komma framåt.

Alla är vi ju egentligen både "stora och starka "och "små och svaga".

Ja--man ska ju visa upp ett yttre--men; hur är det inre???

Varför är du annorlunda?

mvh
Berit

Jag tror på ett högre väsen--inte Gud!
Jag tror på Hopi-indianernas förutsägelser!
Jag är en "kristallmänniska".........
Jag drömmer sanndrömmar--tyvärr, det är INTE trevligt!
Jag"ser" så´nt som man blir "psyksjukförklarad" för.........
Fast, det har jag ju faktiskt inte blivit!!

Men varför ska du behöva känna dig annorlunda? Alla människor har rätt att tro på vad de vill.

Jag kan förstå att det inte är trevligt alla gånger att drömma sanndrömmar. Inte heller att " se" saker för jag kan tänka mig att man inte berättar vad man ser för vem som helst. Då kan de tycka att man är konstig. Men vad har de egentligen för rätt att tycka det?

Var precis den du är zaaritha och tyck om dig själv för att du är det.


Nu måste jag tyvärr gå och lägga mig. Hoppas vi " ses/hörs" imorgon.

Godnatt.

Tack!

Ja visst är det! Problem är ofta så himla "lätta att lösa" - när man inte har/bär känslorna som orsakar problemen.

Gång på gång stöter jag på det, i livet och bland människorna. Och hos mig själv förstås:
"Gör sådär så blir det bra!"
"Nämen, sådär kan du ju inte bete dig, det förstår du väl!"

Eller, det mest klassiska: "Skärp dig!"


Mest pratas det väl om andra, "skvallras" en smula: "Sådääär skulle jag aaaldrig göra, jag skulle minsann ... ", osv.
Jag brukar då i mitt stilla sinne tänka: "nä, det tror jag inte..."

Känslorna är ju DRIVKRAFTEN bakom ALLT beteende och alla handlingar. Det är egentligen inte klokt hur en känsla kan driva en.
En del känslor "känns" inte ens, ju...

Ibland försöker jag riktigt känna efter vad det är som känns, när inre krafter driver mig. Jag kan inte fånga det, ändå driver det mig!


Zaaritha, vem bestämmer vad som är "en rätt människa" ???
Vem ger du den tilltron och aukoriteten?


Jag är också annorlunda, och har fått kämpa ganska bra med det. En och annan tripp till "helvetet" har jag också gjort, kanske kommer det flera innan jag är klar med livet.

Men två saker har jag lärt mig.
För det första: "Livet BÄR!" Livet har en egen kraft som "tar över", när jag inte klarar, även om (eller just därför) "helvetet" kvarstår...
Jag har tilltro till livet, jag tror jag överlever det

Det andra är att det är okej att vara annorlunda, när jag själv klarar att sätta gränserna för vad jag mår bra av. Och när jag själv klarar att stå för att jag ÄR annorlunda. Oftast "märks" det ju inte - bara "konsekvenserna" märks...


Förra året var mitt nyårslöfte att säga NEJ till allt som inte kändes bra inombords. Bara lyssna till mig själv alltså! Och prioritera. Prioritera, prioritera, prioritera. Se skillnad mellan vad som är bra på lång sikt, och vad som är bra på kort sikt.
OJ vad jag fick börja säga Nej... Till min stora snopenhet, för jag har alltid varit en bra nej-sägare redan från födseln...

Det är inte lätt att säga nej, det känns inombords... när man inte är van... Men det blev så bra, så jag har fortsatt, efter MINA gränser.

Det mår jag bra av.

Det är bra att vara annorlunda!! Det är sådana människor som för utvecklingen framåt!!
Men att vara annorlunda innebär ibland/ofta att man måste "gå emot strömmen" och då krävs det styrka. Jag hoppas verkligen du har styrka för att orka vara dig.

Panikattacker är vidrigt. Har känt av sådana nu när jag mått dåligt. Har kunnat vakna av dem. Tack och lov så kan jag teknik för att stävja sådana och detta har uppkommit nu när allt fallit samman. Hoppas du hittar en tillvaro då det kan kännas ok för dig.

Du skriver att du kan "se" saker. Har du kontakt med likasinnade? Efter vad jag förstår finns det människor som har samma förmåga och har lärt sig kunna "koppla bort" för att kunna ha en dräglig tillvaro i vardagen.