Jag har svårt att sova, därför äter jag sömntabletter sedan 2 år och 8 månader tillbaks.
(Läkarna har inte "orkat" se efter vad som är min diagnos och därför inte kunnat hjälpa mig.)

Den 8/8 träffade jag en läkare och fick ett nytt sömnmedel eftersom mitt gamla inte hjälper mig längre, om jag inte tar 3-4 tabletter, och ibland hjälper inte ens det.
Men det nya sömnmedlet, Imovane, hade ingen effekt.

Så jag ringer upp den läkaren, men hon har patient så jag lämnar ett meddelande till sekreterarnen om att hon ska ringa upp mig för att jag inte kan sova. Detta var på måndagen. (hon fick meddelandet)
På torsdagen så har läkaren fortfarande inte hört av sig så jag ringer upp henne igen... Men då är hon ledig torsdagar och fredagar.
PLUS att hon har semester i ytterligare 2 veckor efter det...

Jaha vad gör jag då????

Jag frågar efter en annan läkare, men de har ingen annan förrän på TORSDAG nästa vecka... Och så länge kan jag inte vara utan att sova.

Så jag fick vända mig till psykakuten.

Jag är laktosintolerant. De sömntabletterna som jag har nu funkar enbart om jag dricker ett glas mjölk och överdoserar rejält.
Men som sagt är jag allergisk mot mjölk, får uppsväld mage och riktigt "härligt" magknip så att jag inte kan stå eller sitta. Plus får rejäla psykoser av tabletterna när jag blandar dem med mjölk.

Då vill akutläkaren att jag ska fortsätta att dricka mjölk eftersom det "VERKAR FUNKA" för mig att sova istället för att testa något annat sömnmedel. Att jag måste ta 3 tabletter mer än vad som man får, verkade han inte bry sig om...

(Mer än att han säger att "det är inte bra så får du inte göra" men hur i HELVETE ska jag kunna sova i så fall??? Hade det varit så enkelt att jag bara behövde dra ner på tabletterna så hade jag väl inte sökt hjälp???)


Då blev jag så JÄVLA ARG att jag sa till honom att jag ville ha det inskrivet i min jorunal att "han som LÄKARE hade bett mig att överdosera mina tabletter och fortsätta dricka mjök trost att jag får psykoser av det."
Då ändrade han sig och skrev ut ett nytt sömnmedel som jag ska testa...

MEN VA FAN... jag mår redan jävligt dåligt, jag går inte till läkaren för att jag tycker det är kul att sitta i väntrum 3 timmar ....
Och ska man behöva sitta och skälla ut sin läkare för att de ska göra sitt jobb???
Det kanske är svårt för honom att hjälpa mig på lång sikt, men hans JOBB är att hjälpa mig genom natten och närmsta timmarna... DET ÄR HANS JOBB!!!!

:wait: :wait: :wait: :wait: :wait:

Byt läkare eller vårdgivare. Finns även möjlighet till privatläkare. Jag får inte riktigt kläm på vad det är du egentligen vill. Är det att hitta en diagnos, hitta fungerande sömnmedel eller att bli fri från behovet av sömnmedel (avgiftning alltså)? Vad är det för vårdinstanser du går till? Är det familjeläkare? Är du sjukskriven?

Om kombinationen sömntabletter (Imovane) och mjölk ger dig psykoser låter det oerhört unikt. Mer troligt är psykosgenombrott relaterat till sömnbrist. Att öka dosen sömntabletter låter för mig oerhört alarmerande, ett tecken på beroende. I (slutet av ) sommaren kan det vara svårt att hitta rätt läkare, men jag undrar om du inte ska be om KBT för dina sömnstörningar samt avgifta dig från sömntabletter. Ingen ska äta sömnmedicin i mer ett par månader då beroendetillstånd kan utvecklas.

Jag vill verkligen höja varningsfinger för sömnmedicin, avgiftningen är ett fullkomligt och ofta långt helvete... Undvika att hamna där. Jag har som sjuksköterska avgiftat patienter från det mesta men just tabletter slår allt, inklusive heroin.

Var rädd om dig.

rejäla psykoser... Jisses, Avalon... Jag lyfter på både ett o fem ögonbryn här... Är det en hemmasnickrad diagnos eller ett konstaterat faktum?
Om du har så svåra problem med din sömn, utan att läkarna eller du själv har en aning om varför (det låter så på det du skriver) så kan du faktiskt KRÄVA grundligare undersökning, tills de hittat ett svar. Och ofta är det så inom sjukvården, att man som patient måste kräva hjälp för att få den. Tragiskt men sant.
Precis som Ophelia undrar även jag vilken typ av läkare det är du går till? Du kanske borde bli remitterad till en expert? Kräv isåfall det. Man kan ofta trolla genom att uttrycka "Jag vill..." "Kan du hjälpa mig med att..."

För i nuläget verkar det bara vara symptomen som 'behandlas'. Man måste ju hitta 'roten till det onda'. Har du själv någon aning om vad 'roten' kan vara? Är den fysisk eller psykisk? Hur började sömnproblemen? Har du andra problem? etc.

Varm kram / Maria

Om jag inte minns fel fanns borderlineperonlighetsstörning alt personlighet med i biten ?
Psykosgenombrott är då "vanligare" än hos normalpersonen.
Men ocklså långtidsbehandling och massor av stöd. Var det inte också så att du var på nedtrappning av antidepressiva? Sömnproblemen kan då tillfälligt öka.
Men jag skulle föreslå och till psyk kräva KBT-behandling av hela symtombilden.

Allmänläkare på familjeläkarmottagningar ska inte fortsätta att behandla patienter som behandlats en rimlig tid och ingen förbättring skett. Jag kanske befinner mig på ett ställe där jag faktiskt tycker att vårdgivarna mestadels tar sitt ansvar och remitterar patienter vidare till "rätt" vårdinstans efter en tid av behandling och ingen förbättring sker. Det är så det ska vara. Tyvärr får man räkna med köer men huvudsaken är att man befinner sig hos rätt vårdgivare.

Tycker man sig inte få hjälpen hos familjeläkare så kan man vända sig privat. Visst kostar det mer pengar (runt 300 kr) men å andra sidan kanske man får snabbare hjälp att komma dit man ska och därför "spar in pengarna".

Får man som du skriver Avalon, rejäla psykoser, så säger min ringa kunskap att du bör befinna dig på sjukhus och inte komma därifrån utan varjefall en bra neuroleptika som kan förhindra att du drabbas av återfall.

Jag skulle gärna vilja veta vad som händer när du dricker mjölk och tar Imovane? Förutom dina besvär som har med laktosintoleransen att göra.

Utövar du någon form av självhjälp typ avslappningsövningar, går på kurser i avslappning, lärt dig andningteknik m.m? Vilken människa som helst kan "komma upp i varv" utifrån det du beskriver att själva "jagandet" gör att sömnproblematiken blir värre än vad det egentligen är. Här kan exempelvis avslappning, andningsteknik vara behjälplig.

På din berättelse låter det inte som om sömnproblematiken inte skulle vara ett akut problem utan mer stationärt. Jag undrar då bara, som Ariamya, vad är problemet/problemen? Utifrån mina erfarenheter och vad jag har hört med mina kontakter inom vården så har Fabulus en viktig poäng. Beror dina sömnproblem på att du har utvecklat ett beroende av medicinen eller att du har sömnproblem och behöver medicinen för att få sova. Hoppas du förstår skillnaden av frågan.

Jag tror att om alla (nästan) som har psykproblem börjar att tänka på att man måste vara bra i fysiken. Om du funderar på vad som du skulle gilla att träna, så är du en bra bit på väg... Tex simma, promenera springa eller något annat som gör dig trött fysiskt samt gör att du tycker det är roligt(för det mesta) Då tror jag att du kan bli frisk!!!
Försök hitta en kompis att träna med. Är du trött i kroppen , kommer du att somna lättare. Börja även träna avslappning. Det finns bra skivor att köpa, som du kan träna avslappneng efter. Annars gå en kurs och lär dig!
Tyck inte synd om dig själv, utan sätt fart på dig att träna så du mår bra!!!
Kram på dig!

Psykiska sjukdomar är en sak, fysiska en annan. Sedan finns det psykosomatiska besvär också. Det är en tredje sak, det.
Visst kan man kanske förbättra sin situation genom att ta hand om sig - men att någon som mår dåligt psykiskt skulle bli frisk genom att träna?
Nej, du, där tror jag att du är ute och snurrar ordentligt...!

Tro vad du vill! du behöver träna också!!!

Men lilla vännen min... Du kan väl ändå inte mena att du
1. har någon som helst aning om vem jag är, eller hur mycket jag tränar?
2. vet något om hur jag mår?
3. är utbildad psykiatriker - eftersom du ordinerar fysisk rörelse för att motverka psykiska sjukdomar?

Jag håller med om att motion är bra för allmäntillståndet - men att det skulle göra någon frisk från sina psykiska besvär är ungefär lika troligt som att man skulle kunna läsa sig frisk från diabetes.

Jag har bara levat, och träffat många olika människor.
det finns psyksjukdommar som måste medicinera, det vet jag. Jag är en glad optimist som vill ge dig några råd, av bästa välgärning. Jag lämnar detta ämne nu då diskutionen är lågmärke nu. Prata istället med dina lika...

Så länge det inte finns en fastställd diagnos hos den som har allvarliga sömnproblem så är träning och uttröttning av kroppen rent fysiskt ingen dum idé. Alla mår bättre av att träna, men alla mår inte bättre av att träna allt, men om man hittar det som känns bra att göra så mår kroppen både fysiskt och psykiskt mycket bättre och det kan bli lättare att medicinera med lägre doser då. Förkasta inte helt Rabalders idé, den är verkligen nåt att tänka på.

Kan inget annat än att faktiskt hålla med gällande träning. Vid alla diskussioner jag har haft vid möten på psyk så har det rekommenderats träning och även sjukgymnastik för att minska på spänningarna i kroppen.

Kropp och själ hör ihop.

Avalon -som Ofelia säger så är det viktigt att hitta rätt vårdgivare -psykosgenombrott delvis säkert beroende på din usla sömn är inget för en familjeläkarmottagning -Hjälp vad kvaliten verkar ha sjunkit, sen jag arbetade aktivt inom vårdsektorn
Goda hurtbulleråd , som ryck upp dej, ut o spring -hjälper mycket sällan.

Många många patienter behöver både äta antidepressiva och sömnmedel , många år . Din ev diagnos och vilka läkemedel du ska äta är upp till din behandlande läkare och inte till oss
men högre vårdkvalite än den du fått -det har du rätt till !
K

Var det någon som såg den här biten...?

Jo jag -och DET var ett mkt vettigt inlägg .Mitt är väl eg en fortsättning av ditt Borde förstås ha nämnt det , men blev så uppslukad att jag glömde bort det
so´rry

Ophelia:
Byt läkare eller vårdgivare.
-Jag har bytt läkare säkert 15 gånger vid det här laget. Och jag vet inte vad jag ska byta till härnäst i så fall...
Finns även möjlighet till privatläkare.
Även om jag väljer en privat läkare, så har jag ingen aning om vad den kan mer än vad icke privat inte kan... så det är jättesvårt...
Jag får inte riktigt kläm på vad det är du egentligen vill. Är det att hitta en diagnos, hitta fungerande sömnmedel eller att bli fri från behovet av sömnmedel (avgiftning alltså)?
Givetvis vill jag bli frisk, och fri från sömntabletter, men har igen aning HUR... Och blir jag frisk, så kommer sömnbehovet tillbaks, det är jag säker på.
Vad är det för vårdinstanser du går till?
Just nu går jag på hmmm, har ingen aning om vad det är, men de behandlar Borderline där, som är min senaste diagnos... Är det familjeläkare? Är du sjukskriven?
Sjukskriven sedan 5/3-2003... Och under den tiden har läkarna inte lyckas hjälpa mig mer än genom att ge mig antidepresiva tabletter "för att vara snälla" som läkarens jag senast besökte beskrev det...

Fabulus
Om kombinationen sömntabletter (Imovane) och mjölk ger dig psykoser låter det oerhört unikt. Mer troligt är psykosgenombrott relaterat till sömnbrist.
-Måste faktiskt säga Nej där... Oavsett hur många tabletter jag tar om jag inte druckit mjölk så får jag inga psykoser... ENBART när jag druckit mjölk. Och ja, den är unik, läkarna har aldrig hört talas om det heller. (Kul att vara unik, men jobbigt att få folk att förstå)
men jag undrar om du inte ska be om KBT för dina sömnstörningar
-Vad är KBT???
Ingen ska äta sömnmedicin i mer ett par månader då beroendetillstånd kan utvecklas.
-Jag är beroende, erkänner det, men hellre äter jag än blir utan sömn och skär mig själv eller försöker ta livet av mig, (det är det som händer när jag inte får sömn)... har ätit sömntabletter sedan februari 2003.

Airamya
rejäla psykoser. Är det en hemmasnickrad diagnos eller ett konstaterat faktum? -Jag vet inte riktigt vad du menar med din kommentar, men nej, läkarna har aldrig varit med mig när jag fått psykos. Men jag har maskar som kryper innanför huden, som lever i mina ben, eller 20-tal bläckfiskarmar som kommer ut ifrån väggen och försöker gripa tag i mig. Text jag läser (läser gärna innan jag somnar) blir till verklighet och det är absolut inte något konstigt med att det hoppar en liten dvärj ut ur boken... Jag vet inte om jag svarat på din fråga för jag förstod den inte riktigt.
KRÄVA grundligare undersökning...
-Men vart och hur??? Jag tycker jag skriker mig hes, men hela tiden när en läkare slutar så måste jag börja om från början eftersom den nya läkaren inte har min bakgrund. Och när jag precis är klar med att förklara så byter läkaren jobb... vad gör man??? Måste ha en ny läkare, och samma visa där, byter jobb efter att jag träffat dem en gång...
Jag har anmält dem till PERSONSKADEREGLERINGEN men enligt dem så har läkarna skött sig exemplariskt i mitt fall. *suckar*
Har du själv någon aning om vad 'roten' kan vara? Är den fysisk eller psykisk? Hur började sömnproblemen? Har du andra problem? -Roten tror jag är en bilkrock som jag var med om, den gjorde mig invalid till 5% och jag har ständigt ont. Jag får välja om jag ska klara av att borsta håret eller tänderna eller plocka upp diskmaskinen ena dagen, för om jag gör allt så får jag "kalasont"... Men läkarna är inne på Borderline, vilket har med barndomen att göra. Jag tror inte det.
Sömnproblemen upptäckte jag när jag kunde åka till jobbet 2 på morronen, börjar 7, bara för att hinna med att göra allt som skulle göras... (Kände att jag inte hann när jag inte kunde lyfta saker efter bilkrocken, inte ens vattna blommorna.)
Andra problem??? Hmmm, känns som alla mina problem är inbakade och leder till sömnproblemet eller smärtproblemet. Men jag har inga problem med min pojkvän, eller vänner, eller annat som jag kommer på just nu...

Men--ge er! Om man mår psykiskt illa--då hjälper det väl inte med motion??!!

KBT är Kognitiv Beteende Terapi

KBT

Ophelia:
remitterar patienter vidare till "rätt" vårdinstans efter en tid av behandling och ingen förbättring sker.
-Jag vet inte vad deras beteckningar är med jag vet vad vårdinstansernas namn är. Jag var först på Kuben, en öppenpsykmottagning. De skickade mig till Solhem som inte tog emot mig. Då kom jag tillbaks till Kuben, där fick jag 30 sömntabletter som botemedel mot mitt självmordsförsök med sömntabletter, heja sjukvården!!!!!. Sedan så fick jag ingen läkare på 6 månader efter det eftersom alla slutade hux flux. Sedan blev jag skickad till Björkängen, som utreder psykoser. Eftersom jag inte är rädd för mina psykoser, röster och händer som rör mig, så fick jag ingen vård där, och de skickade mig först till Kuben igen, men sedan ångrade de sig ganska snabbt och skickade mig till Solhem för borderlin. Och där har jag fått träffa en läkare en gång. Men hon har i alla fall satt in mig i systemet, så om två tre månader kommer de göra en UTREDNING om mig, IGEN... 1005111 gången....
Får man som du skriver Avalon, rejäla psykoser, så säger min ringa kunskap att du bör befinna dig på sjukhus och inte komma därifrån utan varjefall en bra neuroleptika som kan förhindra att du drabbas av återfall.
-Så säger bara en som inte har legat inne... det lovar jag!!!
ALDRIG hur sjuk jag ännsin blir så vill jag ligga inne igen... Det finns inget att göra, alla övervakar en nästan till och med när man går på toaletten, tv finns bara så att man måste sitta med andra, vilket förvärrar mina symtom, vårdpersonalen är inte utbildade utan bara medmänskliga vilket INTE hjälper!!! (Pratar nu om vården i Borås, vet inte hur det är på andra ställen.)
SÅ ALDRIG ALDRIG ALDRIG!!!!!!!!!!!!!
Utövar du någon form av självhjälp typ avslappningsövningar
-Nej, det gör jag inte. Kan inte. Att varva ner och känna känslor får mig att må ännu sämre.
Min pojkvän skulle visa mig hur man skjuter luftgevär och han visade ställningen man står i och hur man ska andas långa tag och följa geväret med kroppen... Jag fick så mycket ångest av det att jag var nära att ta överdos.
Visst behöver jag hjälp med att kunna slappna av, men innan jag hittar ett "säkert ställe" som jag kan få tillbaks livslusten på när jag får mina "nerfall" så tänker jag inte ens exprementera med det...
Så jag kan inte slappna av, och jag kan inte idrotta så att jag blir trött för om jag kommer upp i varv så kommer jag inte ner igen... Så jag måste hålla mina dagar lugna, men inte för lugna... *ler*
Beror dina sömnproblem på att du har utvecklat ett beroende av medicinen eller att du har sömnproblem och behöver medicinen för att få sova.
Beroende, tror jag... men inte direkt för att sova, utan för att inte ta livet av mig eller skada mig när jag får nerfall. Om jag inte sover så sker detta, det finns inget sätt att stoppa det. (har tagit bort alla rakblad och vassa saker, så det klarar jag mig ifrån, men det finns så mycket mer att göra...)
Så sömnen är i förebyggande syfte för att överleva tills jag får hjälp. Det känns dåligt att skriva det, men det är faktiskt så det är.
När jag får nerfall så har jag inget kvar att leva för, utan enda utvägen är döden, och jag välkomnar den.
Så det jag behöver sömnen till är att inte hamna i dessa "nerfallen". (ångest)


rabalder
Om du funderar på vad som du skulle gilla att träna, så är du en bra bit på väg.
-Jag skulle så gärna vilja ha ett intresse att utvöva, gärna träna. (Tränade styreträning innan jag fick nackskadan) Men jag har inget intresse i något, absolut inget, vill bara somna in och aldrig mer vakna.
Jag vet att det låter som en undanflykt men det går som i ett ekorrhjul. Jag kan inte träna för att jag har ont i nacken (kan inte lyfta ens en vattenkanna utan att jag får ont så jag måste ställa ner den) Då borde man ju öva upp detta. Men eftersom jag har "depressionen" så klarar jag inte av att träffa människor. Och då kan jag inte få någon tränare på sjukrehab. Har försökt, men har fått sluta av att jag mår så dåligt. Men bra tanke, om den hade funkat...
Är du trött i kroppen , kommer du att somna lättare.
FEL!!! Ju mer jag gör, destomer uppskruvad blir jag, destomindre kan jag sova, oavsett hur många tabletter jag tar.


Zarah P
Psykiska sjukdomar är en sak, fysiska en annan. men att någon som mår dåligt psykiskt skulle bli frisk genom att träna?
Nej, du, där tror jag att du är ute och snurrar ordentligt...!
-Bra sagt.
Förra inläggaren låter nästan som min pappa.

-Du borde träffa folk, säger pappa.
-Men folk gör att jag mår ÄNNU SÄMRE, förklarar jag...
-Jo men bara 4-5 timmar/ dag, svarar pappa...

Jag är säker på att han bara vill hjälpa, men han INGEN aning om vad jag går igenom, har man inte brutit ett ben och kan se det på röntgen så finns det inte!!!
Och även om jag förklarar för honom så lyssnar han, men nästa gång jag försöker förklara så är han tillbaka i sina "jävla" tankebanor igen och har inte lyssnat ett ord på vad jag har sagt. (Blir lite trött på det ibland, suckar)

Ja om du behandlas för borderline så är du knappast hos en familjeläkare. Fast behandling med antidepressiva är ju inte helt åt skogen utifrån diagnosen. SSRI-preparat har jag hört i kombination med psykoterapi upplevs positivt bland borderlinepatienter. Men det kan ju vara beroende på vad för symptom DU uppvisar i din sjukdom. Om du har fått den diagnosen förstår jag lättare symptomen till psykos.

KBT = Kognitiv beteendeterapi. Som samtalsbehandling finns även andra former av betreendeterapi som kan fungera i samband med farmakologisk behandling. Finns en terapiform som kallas för DBT som är framtagen med inriktining på bl a borderline.

Jag vet inte om du testat men det finns en borderlineenhet på Karolinska i Stockholm som kanske kan hjälpa dig med tips om hur du kan gå vidare eller vad du kan kräva av dina behandlande läkare.

Det är överhuvudtaget jätteviktigt med egen träning coh planering när man mår dåligt. Att försöka hitta ett liv i tillvaron. Träna, träffa folk och kanske för din del lära sig avslappningsteknik (även om det inte kan få dig att somna så kanske den ändå reducerar en del besvär) och gå på massage.

Tycker inte det är speciellt konstigt att du upplever det du gör gällande din sömnmedicin. Om du tidigare gått på benzo-preparat kan du ha utvecklat tolerans mot det och därför kräver högre dos. Det "lustiga" med benzo är att de kan ge abstinenssymptom med bl a sömnlöshet som ett av dem. Vad åt du innan du bytte?

Till viss del gör det faktiskt det. Med motion menas att kunna komma ut och röra på sig genom promenader m.m.

Ja, inte tusan finns det några psykpatienter som blitt bättre genom att stänga sig inne i alla fall. Även om det skulle förvärra psykosen så en liten promenad per dag som man gör lite längre efter hand kan bara förbättra läget, inte tvärtom

Det är ju ditt val till viss del om du vill vara inlagd (om du inte blir inlagd genom LPT för LVM är nog inte aktuellt för dig). Det finns lixom en viss anledning om man blir inlagd och man blir övervakad, du förstår säkert varför. Personalen, varjefall på psykosavdelningen i Västerås, är minst vårdare i sin utbildning och de ska kunna prata med människor. Där finns även sjuksköterskor och läkare.

Jag undrar vad egentligen vill du ska hända med dig? Jag förstår att du vill sova och din medicin inte hjälper men vad vill du egentligen, vill du mer än att kunna sova?

Så bra att ni vet hur det ska vara!! Jag går 5 km/dag med Tessi! Ska jag alltså må bättre --psykiskt--av det??

Jag vill inte va´ofin, men mår du sämre?

Ja--inte fan mår jag bättre!!

Hur vet du det? Du går juh 5 km varje dag, hur vet du hur du skulle mått om du bara suttit inne?

Vad jag vill ha sagt är bara det att grannen som är trafikskadad mår fysiskt sämre av att gå långa promenader, då hennes opererade knän smärtar ofantligt mycket och kräver smärtstillande efter promenaderna. Men psykiskt mår hon mycket bättre av att promenera i naturen än att sitta instängd utan att få den friska luften och att röra på sig lite grann. Hon tycker t.o.m. att den psykiska känslan överväger smärtan i knäna. Inte sagt att det gäller alla, men flertalet funkar det så för.

Jösses flicka lilla - hoppas du får den hjälp du vill ha och behöver snart så du får känna på att "må bra"!!!
Anki

Jag vet inte hur många timmar du sover per natt AvalonC . Men jag kan tala om för dig att jag inte har sovit mer än 4 timmar per natt i minst 30 år.
Det känns inte bra.
Nej, okey, men jag fungerar. Jag är livrädd för tabletter.
Jag tror att du är ganska ung, så var rädd om dig

Jag har för en tid sedan genomgått en ganska stor livskris. Såhär i efterhand kan jag ju se att den var såpass stor att jag nog inte riktigt fattade vad som hände. Med en livskris följer även symptom som passar in på diagnosen depression. Jag har dels med hjälp av mina erfarenheter, min utbildning samt med min terapeut rett ut en hel del OCH att komma ut och motionera (promenader), vara ute med vänner, umgås, lära sig slappna av och försöka skaffa sig en vettig tillvaro faktiskt förbättrar situationen och gör att man kan lättare kan fortsätta gå vidare. Nu hade jag även gett mig fan på att jag skulle fortsätta arbeta även om jag i efterhand borde ha gjort på ett annat sätt.

Att röra på sig är aldrig fel. Att sitta inne kan vara helt ödesdigert. Träna kan man göra på många olika sätt.

Jag har gjort bådadera! Suttit inne o "hukat" o gått långa turer med Tessi!
Mår lika förbannat dåligt--ändå.

Du har en poäng här Ophelia, om än inte hela lösningen. Ofta är just bristen på energi i sig ett stort problem i sig och genom att "anstränga" sig lite så bygger man upp den och får en verklig uppfattning "om vad man klarar av".
Mvh
Fenja

Så det har inte känts bättre när du varit ute och gått. Fått vara ute i naturen?

Menar du mej? Nej--jag mår dåligt även på hundpromenaderna!

Givetvis är inte motion lösningen. Men tillsammans med att kunna få prata om problemet/problemen och att vara aktiv samt att man själv är beredd och är motiverad till att hitta tillbaka. Jag har personligen inte medicinerat även om jag har/haft sömnproblem och "downs". Det har varit mitt eget val även om jag vet att en del känslor hade varit lättare att "rida ut".

Genom aktivitet och motivationen har jag själv tagit ansvar för att förbättra mitt eget välbefinnande och återhämtning. Jag planerar arbete och fritid så det finns plats för återhämtning vilket gör att jag aldrig kan komma och säga till mig själv att jag inte orkar med ditten eller datten. Finns inte den sjukvård som kan besluta om att jag ska bli bra om inte jag själv är med på noterna. Jag kan säga att jag är/har varit riktigt "deep down in shit".

JO Ophelia! Jag menar att du har RÄTT, men att det kanske kan finnas andra variabler inblandade som gör att det fordras mer än en fysisk uppryckning. Jag avsåg att påpeka att du har RÄTT i att det funkar så också...

Zaaritha, jag tänkte INTE på dig. Eller att förringa de problem du har.

Mvh
Fenja

Jag mår lika dåligt ute i skogen--som i trädgården--eller; inomhus! Man kan inte stänga av!!

Vad är problemet om jag får fråga? Går du och får hjälp?

Menar du mej; så går jag i terapi!

Hoppas du upplever att du får hjälp som gör att du själv ser en ljusning i tillvaron.

Inte hittills--tyvärr.

Vad dum jag är, det stod helt stilla i huvudet...

Klart att det är det..

tack... *ler*

Zarah P:
Jag håller med om att motion är bra för allmäntillståndet - men att det skulle göra någon frisk från sina psykiska besvär är ungefär lika troligt som att man skulle kunna läsa sig frisk från diabetes.
-WORD;

Reserv:
hos den som har allvarliga sömnproblem så är träning och uttröttning av kroppen rent fysiskt ingen dum idé. Alla mår bättre av att träna, men alla mår inte bättre av att träna allt, men om man hittar det som känns bra att göra så mår kroppen både fysiskt och psykiskt mycket bättre och det kan bli lättare att medicinera med lägre doser då.
-Tanken är bra, otroligt bra, om den nu bara hade funkat i verkligheten... Men allt är inte bra för alla. Träna kroppen, super, men det kan lätt bli för mycket för en person som inte kan sätta gränser. Och då behöver man hjälp, det är den hjälpen jag väntar på. Så att träna för mig idag, skulle skada mig mer än hjälpa.

kerstin z5-6
Din ev diagnos och vilka läkemedel du ska äta är upp till din behandlande läkare och inte till oss
-Jag ber nog inte om hjälp direkt i den meningen. Mycket ilska släpper bara man får dela med sig av den. Och sedan gillar jag att bolla mot ett plank (odlarister *ler*)
men högre vårdkvalite än den du fått -det har du rätt till
-Hur vet man när jag får ut bästa kvallite från vården??? Det kanske inte går att hjälpa mig? (Men troligtvis finns det massor av "mig") bara att tiden som det tar för dem att få in mig i systemet förvärrar mitt tillstånd.

Ophelia
Med motion menas att kunna komma ut och röra på sig genom promenader m.m.
-Jag KAN inte gå ut, jag KAN inte träffa människor, inte ens heja på dem när jag möter dem på vägen utan att KANSKE få "nerfall" av det när jag kommer hem... Kan kalla det en social fobi. Och innan jag har ett säkert ställe att falla tillbaks på, så vågar jag inte utmana ödet.
men det finns en borderlineenhet på Karolinska i Stockholm som kanske kan hjälpa dig.
Skadar ju aldrig att försöka, finns inte så mycket mer att förlora... *ler*
Vad åt du innan du bytte?
Jag åt Stilnoct. Hade 2 propavan till natten också ihop med dem, men man blev så dissy utav dem så jag slutade med det.
Det är stilnocten och mjölk som ger mig psykoser. Jag fick Imovane efteråt och de funkade inte alls. Förlåt att jag inte rättade det tidigare.
Inatt testade jag Antarax och Sonatra. Men det slutade inte så bra, för jag sitter ju här vid datan igen och har inte kunnat somna...*jippi*

Reserv:
Ja, inte tusan finns det några psykpatienter som blitt bättre genom att stänga sig inne i alla fall. Även om det skulle förvärra psykosen så en liten promenad per dag som man gör lite längre efter hand kan bara förbättra läget, inte tvärtom.
NU BLIR JAG RIKTIGT ARG. Har du någon aning om hur det är att ha en psykos eller må psykiskt dåligt. (Och nu pratar jag inte bara om mig själv)
Säg att en person bryter benet. Tror du att den personen frivilligt ställer sig upp och går på benet varje dag så att benet bryts upp och bryts upp och bryts upp igen???
Eller tror du att personen väntar tills benet läkt OCH SEDAN börjar öva upp styrkan i den igen?????

Ophelia:
Jag undrar vad egentligen vill du ska hända med dig? Jag förstår att du vill sova och din medicin inte hjälper men vad vill du egentligen, vill du mer än att kunna sova?
Allra helst av allt vill jag somna in och aldrig mer vakna. Men eftersom alla runtomkring mig förklarar snällt att så får man inte göra så fortsätter jag kämpa.
(Ingen kan svara mig på VARFÖR jag ska leva när jag frågar dem, det är lite kul, ändå vill de att man ska leva...)
Men vad jag strävar efter är att bli frisk, att funka som jag gjorde tidigare. Jag älskade träffa vänner, hjälpa till med deras problem, orkade ställa upp när folk behövde mig, kunde ta hand om disken själv, jag vill bli en riktig människa igen.
Men hur? Det har jag ingen aning om. Och det är den hjälpen jag söker.


zaaritha
Så bra att ni vet hur det ska vara!! Jag går 5 km/dag med Tessi! Ska jag alltså må bättre --psykiskt--av det??
Skrattar... japp!!!! Du borde vara en riktig superwoman vid detta laget...


Berit
Men jag kan tala om för dig att jag inte har sovit mer än 4 timmar per natt i minst 30 år.
Om det bara var sömnen så skulle man väl klara sig, även om det är lite lite med 4 timmar. Jag sover för att hålla borta mina psykiska demoner, inte så mycket för att jag är trött, för det är jag hela tiden ändå.
Jag är livrädd för tabletter.
Jag tror att du är ganska ung, så var rädd om dig
Jag VAR livrädd för tabletter, jag äter inte ens alvedon, dricker barnalvedon (flytande) när mensverken är som värst. Men jag har TYVÄRR (med stort T) fått lära mig att svälja tabletterna, för jag trodde att de skulle göra mig bra. Jag hoppades att läkarna skulle veta vad de höll på med...
Ung och ung... känner mig lastgammal... men jag är 24... *ler*
Och tack... jag ska försöka ordna detta, bara skönt att skriva av sig ibland... *ler*

Ophelia
Jag har för en tid sedan genomgått en ganska stor livskris.
jag hoppas att den possitiva kurvan kommer fortsätta att stiga... *kram*


zaaritha
Jag vet inte hur länge du har mått dåligt. Jag vet inte varför men jag förstår dig till 100%.
Inget man gör får saker att bli roligare. Man gör saker för att de behöver göras, men där går gränsen.

Det som jag upplever som allra jobbigast är nog att få människor (som min pappa och mormor t.ex att förstå, man kan förklara sig blå men de lyssnar ändå bara på sina gamla inrutade "instinkter" om hur man ska göra för att läka ett brutet ben.)

((((((((((Avalon)))))))))) (jag kramar om folk riktigt ordentligt ibland, IRL. Jag tar tag i dem o håller om på ett sätt som faktiskt aldrig missuppfattas... Jag kallar det 'rent givande av kärlek utan egna behov eller förväntningar'. Har aldrig hittat en smiley för det ... så jag använder mig utav en hel massa perenteser iställer, för inom dem ryms så mycket....)
1. Jag har ingen som helst befogenhet eller vilja att ställa en diagnos huruvida du verkligen har psykoser. Min fråga gav mig exakt den typ av svar som jag behövde för att kunna göra det ändå... (lol) hehe, missförstå mig rätt *tror du gör det*
(Kan ju kanske tillägga att jag har en hel del kunskap runt psykoser... därav mina stora ögon tidigare)
Ocg angående ditt skrikande efter en grundligare undersökning, där du t o m faktiskt krävt rättelse tydligen, GUD, jag önskar jag kunde hjälpa dig... Det ska inte behöva vara så... Futtig jämförelse; min älskade sambo har levt med allvarliga hudproblem hela livet. Han träffade mig o jag ringde hans hudläkarmottagning o sa att nu får ni skärpa er - skicka honom till Vidarkliniken i Järna! Nix, de hade inga avtal med dem... Men plötsligt så fick han en massa vård som han aldrig hört talas om tidigare. För någon hade nämnt alternativmedicin som bekostas av Försäkringskassan (om man bor i 'rätt' kommun...)
Så - se dig omkring och våga KRÄV
Hmmm, Avalon.... Borderline? Lika känt att användas när man inte vet vad det handlar om som att säga 'nån form av virus'.

I'm here for you. Anytime.

Jag hinner inte svara på resterande av ditt ilägg just nu...


Men åååååhhhhh, så underbart mysig kram!!!!!!!!!!!!!

Mmmm, visst är den go
(((((((((((((((((AvalonC))))))))))))))))))))))

Nej det är nog svårt att somna om man är så uppe i varv som du verkar vara AvalonC. Då kvittar det nog om du håller dig på normala doser och att du får andra mediciner.

För dina sociala fobier kan ju någon form av beteendeterapi kanske kunna hjälpa så att du kommer ut och kan få hjälp att bryta dina dåliga mönster. Men det är alltid du i slutändan som bestämmer hur bra det kommer att gå.

Mig veterligen är det knappast troligt att kunna bli frisk från borderline men däremot kan den behandlas och du kan lära dig hantera den ångest, oro och alla tankar som uppkommer. Där är det bara du som kan bestämma hur mycket ångesten och oron kan få komma fram. Det är likadant som när psykospatienter som får lära sig självhjälp när det känner att de är på väg att falla.

Läkarna kan hjälpa dig genom att försöka hitta lämplig medicin men det är bara du som kanske med hjälp av en terapeut som kan försöka hitat en väg att gå vidare. Lära dig att hantera din situation och få ett relativt väl fungerande liv. Jag upplever att du inte är där utan befinner dig i början av vårdkön och endast får akut hjälp. Kansk kan du ha fått lite tips av alla inläggen och kanske kan du be läkarna om att bli remitterad till någon terapeut. När du väl kommer till en terapeut är det bara du som kan bestämma om du ska hitta en bra plattform där du kan återgå till ett bra liv eller inte.

Gällande att inte vilja fortsätta leva så är det ditt beslut och ingen annans. vem ska sätta dit dig om du vill dö? Däremot ska du ha klart för dig att det är DU som måste bestämma dig, ingen annan. Svaret på varför du ska fortsätta leva kan givetvis ingen ge dig utan det får du ta reda på själv.

Du har ju tidigare haft ett "normalt" liv. Ta en funderare på om du vill dit igen eller vad du egentligen vill. Det är bara du som kan svara på den frågan och det är du som kommer att få slita hårdast om du vill tillbaka dit för det finns inget som säger att du inte kan återgå dit "bara" du bestämmer dig för det.

Ja min livskris med allt vad det inneburit har jag bestämt mig för att övervinna. Ångesten jobbas bort och jag låter den inte få övertaget för då skulle jag bara sitta hemma. En av anledningarna till att jag fortsatt arbeta.

Hej!
Har hållt mig utanför den här diskussionen då jag känner att det lätt blir lite infekterat när någon ger konkreta alternativ. Men efter att ha läst Ophelia blir jag bara så glad och måste säga att du resonerar så oerhört rätt. Ingen annan än jag själv bestämmer över mitt liv och vad jag ska göra och vad jag finner bäst och rätt. Vi står hela tiden inför val, ska jag ta AB eller Expressen, ska jag gå till jobbet även om det är jobbigt eller ska jag stanna hemma, ska jag stiga ur sängen på morgonen eller ligga kvar för att det är skönare ja hela livet är fyllt av val. Det enda man måste ha klart för sig är att man måste ta konsekvenserna av sina val och följdaktligen också tänka till innan man gör valet.
Säkert tänker någon nu, ja det är enkelt för en människa som aldrig har behövt lida ont i livet, men det har jag gjort så jag vet vad det vill säga.
Jag blev änka 36 år gammal, från ena dagen till den andra stod jag ensam med 4 barn mellan 9 och 18 år, en sådan tid önskar jag ingen ska behöva uppleva. Jag hade varit sk lyxhustru, om man kan kalla det lyx att vända på varenda öre för att ge barnen tryggheten som vi tyckte blev av att jag var hemma hos dem.
Hade börjat plugga när detta hände, fick snabbt avsluta skolarbetet och lägga alla planer på att studera vid högskolan som varit min dröm i många år på hyllan. Vågade inte sätta mig i studieskuld när jag var ensam om försörjningen.
Långsamt ta sig ut i arbetslivet igen, långsamt för det fanns inte så mycket jobb att ta. Hamnade i en skuldkarusell pga av två stora skatteskulder för att Försäkringskassan inte dragit tillräckligt med skatt på änkepensionen.
Helt klart skulle jag tagit tag i det då men orkade inte för det viktigaste för mig och alltså mitt val var att ge barnen en så trygg uppväxt som möjligt och jag hade gett mig katten på att efter allt det snack som var då om ensamstående mammor = värstingbarn skulle jag visa att så behöver det inte alls bli.
Men skulderna växte mig över huvudet och karusellen med kronofogden och införsel på lön fortsatte. Jag hade bara en riktigt stor dröm och det var att en dag kunna betala tillbaka allt jag var skyldig.
Jag arbetade mer och mer, tidningskörning på natten städjobb på dagen, allt för att hålla näsan över vattnet. Lite pengar gick till fogden varje månad men så kom den dagen yngste sonen flyttade hemifrån, då gjorde jag nästa stora val och det var att jag skulle se till att bli skuldfri. Fortsatte att jobba som tidigare och levde på en lön, den andra gick oavkortat till kronofogden.
Nu till hösten är det två år sedan jag fick pappret från kronofogden att jag var fri från införsel för det fanns inte längre några skulder kvar. Det rörde sig om stora summor som betalts och jag kan säga att i vissa ärenden har jag betalt över 300% i räntor.
Att efter många långa slitsamma år med många tårar och tankar att jag orkar inte mer, nu gör jag som så många andra ger f....n i att betala, kändes det som om jag skulle kunnat rama in papperet jag fick.
Ja nu har jag slängt ur mig en del av min livshistoria och vill med den visa på att man har alltid val att göra i livet hela tiden , men valen är ens egna och konsekvenserna får man själv stå för.