Jag tycker att ni alla har skrivit väldigt fina svar här. Vill dock påpeka en sak. Det är skillnad på livskriser och att faktiskt ha en psykisk sjukdom. För friska människor som har en svår och jobbig period funkar det säkert jättebra att ta sig i kragen, motionera och träffa folk och göra medvetna val för att förbättra sitt liv. För en psykiskt sjuk människa är det inte lika lätt att välja att bli frisk. De kan behöva någon som tar tag i dem och leder dem in på rätt väg, som gör valen åt dem just när de inte kan göra dem själv o.s.v. Mycket stöttning från omgivningen behövs. Tyvärr verkar det som att psykvården är obefintlig idag. Jag önskar verkligen att Avalon C ska få all den hjälp hon behöver för att kunna bli bra.
Massor av kramar från mig!

Hej!
Har hållt mig utanför den här diskussionen då jag känner att det lätt blir lite infekterat när någon ger konkreta alternativ. Men efter att ha läst Ophelia blir jag bara så glad och måste säga att du resonerar så oerhört rätt. Ingen annan än jag själv bestämmer över mitt liv och vad jag ska göra och vad jag finner bäst och rätt. Vi står hela tiden inför val, ska jag ta AB eller Expressen, ska jag gå till jobbet även om det är jobbigt eller ska jag stanna hemma, ska jag stiga ur sängen på morgonen eller ligga kvar för att det är skönare ja hela livet är fyllt av val. Det enda man måste ha klart för sig är att man måste ta konsekvenserna av sina val och följdaktligen också tänka till innan man gör valet.
Säkert tänker någon nu, ja det är enkelt för en människa som aldrig har behövt lida ont i livet, men det har jag gjort så jag vet vad det vill säga.
Jag blev änka 36 år gammal, från ena dagen till den andra stod jag ensam med 4 barn mellan 9 och 18 år, en sådan tid önskar jag ingen ska behöva uppleva. Jag hade varit sk lyxhustru, om man kan kalla det lyx att vända på varenda öre för att ge barnen tryggheten som vi tyckte blev av att jag var hemma hos dem.
Hade börjat plugga när detta hände, fick snabbt avsluta skolarbetet och lägga alla planer på att studera vid högskolan som varit min dröm i många år på hyllan. Vågade inte sätta mig i studieskuld när jag var ensam om försörjningen.
Långsamt ta sig ut i arbetslivet igen, långsamt för det fanns inte så mycket jobb att ta. Hamnade i en skuldkarusell pga av två stora skatteskulder för att Försäkringskassan inte dragit tillräckligt med skatt på änkepensionen.
Helt klart skulle jag tagit tag i det då men orkade inte för det viktigaste för mig och alltså mitt val var att ge barnen en så trygg uppväxt som möjligt och jag hade gett mig katten på att efter allt det snack som var då om ensamstående mammor = värstingbarn skulle jag visa att så behöver det inte alls bli.
Men skulderna växte mig över huvudet och karusellen med kronofogden och införsel på lön fortsatte. Jag hade bara en riktigt stor dröm och det var att en dag kunna betala tillbaka allt jag var skyldig.
Jag arbetade mer och mer, tidningskörning på natten städjobb på dagen, allt för att hålla näsan över vattnet. Lite pengar gick till fogden varje månad men så kom den dagen yngste sonen flyttade hemifrån, då gjorde jag nästa stora val och det var att jag skulle se till att bli skuldfri. Fortsatte att jobba som tidigare och levde på en lön, den andra gick oavkortat till kronofogden.
Nu till hösten är det två år sedan jag fick pappret från kronofogden att jag var fri från införsel för det fanns inte längre några skulder kvar. Det rörde sig om stora summor som betalts och jag kan säga att i vissa ärenden har jag betalt över 300% i räntor.
Att efter många långa slitsamma år med många tårar och tankar att jag orkar inte mer, nu gör jag som så många andra ger f....n i att betala, kändes det som om jag skulle kunnat rama in papperet jag fick.
Ja nu har jag slängt ur mig en del av min livshistoria och vill med den visa på att man har alltid val att göra i livet hela tiden , men valen är ens egna och konsekvenserna får man själv stå för.

Jag skulle ju inte vilja kalla en väl fungerande psykvård för att "jamsa med". Visst ställs det krav på patienterna men de har ett helt team av uppbackning. De erfarenheter jag har av psykvård har varit väldigt bra men det tycks ha hänt en hel del bara på den korta tid som förflutit sen dess. Varje patient hade en särskild kontaktperson och ett särskilt team med vårdare. Dagligen satt teamet och diskuterade hur man skulle gå vidare med patienten, vilka åtgärder man skulle ta och hur man skulle stötta och stärka självkänslan. Det handlade inte om att "bona om" och ta alla beslut åt dem, ingen Gökboet-vård där inte.

Jag håller med om att patienten också behöver en vilja att bli hjälpt och frisk och det tycker jag absolut att det verkar som att Avalon C har. Hon vill ju ha hjälp!

Ska väl tillägga att de erfarenheter som jag berättade om ovan var från vårdarhåll men att jag även har erfarenhet av det från andra sidan med både svåra livskriser och depression som behandlats med medicin och terapi. Jag hade en stor portion vilja som hjälpte mig men jag hade ändå inte klarat det utan människor som brydde sig. Jag är stark, men alla är inte lika starka.

Och förhoppningsvis ställde krav på dig....att du själv var den som fattade beslutet om att vilja gå vidare.

Av kärlek skulle jag aldrig låta bli att ställa krav. Det är mer arbetssamt att ställa kraven än att "klappa på handen och hålla med". Jag kan förstå att vissa väljer den vägen för det var jag med om.

Från en som är totalt ovetande om detta ämne igentligen, vad är borderline ?