CITAT (Norrbottens-Magdis @ 20-08-2005, 15:29)
Jag tycker att ni alla har skrivit väldigt fina svar här. Vill dock påpeka en sak. Det är skillnad på livskriser och att faktiskt ha en psykisk sjukdom. För friska människor som har en svår och jobbig period funkar det säkert jättebra att ta sig i kragen, motionera och träffa folk och göra medvetna val för att förbättra sitt liv. För en psykiskt sjuk människa är det inte lika lätt att välja att bli frisk. De kan behöva någon som tar tag i dem och leder dem in på rätt väg, som gör valen åt dem just när de inte kan göra dem själv o.s.v. Mycket stöttning från omgivningen behövs. Tyvärr verkar det som att psykvården är obefintlig idag. Jag önskar verkligen att Avalon C ska få all den hjälp hon behöver för att kunna bli bra.
Massor av kramar från mig!
Givetvis är det stor skillnad att genomgå en livskris med depression och ha en personlighetsstörning. Och vem säger att en med depression är friskare/sjukare än en med en personlighetsstörning?? Det är inte helt ovanligt att livskriser kan öppna upp porten för andra störningar.
Tror däremot att det är livsfarligt att "bona" om den som är sjuk i en tillvaro där sjukdomen gör att man sjukner längre och längre ner i dåligt mående och behovet av att folk sköter ens alla angelägenheter ökar.
Den som mår psykiskt dåligt kan faktiskt ta och fatta ett eget beslut i vad hon/han vill och för dem är det fan så mycket mer viktigt att bibehålla en tanke på att kämpa och vara motiverad. En person som lägger sig ner coh inte vill kömpa längre fungerar inte att rädda. Så är den bistra verkligheten. Motivationen till att leva, att hitta en platå som trots all livets jävlighet fungerar.
Skit samma alla världens psykvård om man själv inte vill. Så är den krassa verkligheten. Först och främst startar viljan och motivationen att kämpa hos sig själv.
Jag fattar inte vad det är som är så svårt att förstå att det inte är själva motionerandet i sig som är det viktiga när man mår dåligt, det är ju en del i att inte fortsätta förlora verklighetsförankring/fotfästet eller kalla det vad ni vill, som måste finnas kvar.
Tack vare mina erfarenheter från arbete och utbildning fattade jag ganska snabbt var mitt mående skulle leda till om jag inte blev medveten om var jag höll på att hamna. Viljan att fortsätta leva kan fortfarande diskuteras och ångestatattckerna finns men jag kan lika gärna göra pinan kort om JAG bestämmer mig för att hoppa av livskarusellen. Sluta jamsa med och börja med att ställa krav om ni vill rädda liv!!