Full version: Är läkare ÄNGLAR?
Sidor: 1, 2
Magdis
Jag tycker att ni alla har skrivit väldigt fina svar här. Vill dock påpeka en sak. Det är skillnad på livskriser och att faktiskt ha en psykisk sjukdom. För friska människor som har en svår och jobbig period funkar det säkert jättebra att ta sig i kragen, motionera och träffa folk och göra medvetna val för att förbättra sitt liv. För en psykiskt sjuk människa är det inte lika lätt att välja att bli frisk. De kan behöva någon som tar tag i dem och leder dem in på rätt väg, som gör valen åt dem just när de inte kan göra dem själv o.s.v. Mycket stöttning från omgivningen behövs. Tyvärr verkar det som att psykvården är obefintlig idag. Jag önskar verkligen att Avalon C ska få all den hjälp hon behöver för att kunna bli bra.
Massor av kramar från mig!
Ophelia
CITAT (Norrbottens-Magdis @ 20-08-2005, 15:29)
Jag tycker att ni alla har skrivit väldigt fina svar här. Vill dock påpeka en sak. Det är skillnad på livskriser och att faktiskt ha en psykisk sjukdom. För friska människor som har en svår och jobbig period funkar det säkert jättebra att ta sig i kragen, motionera och träffa folk och göra medvetna val för att förbättra sitt liv. För en psykiskt sjuk människa är det inte lika lätt att välja att bli frisk. De kan behöva någon som tar tag i dem och leder dem in på rätt väg, som gör valen åt dem just när de inte kan göra dem själv o.s.v. Mycket stöttning från omgivningen behövs. Tyvärr verkar det som att psykvården är obefintlig idag. Jag önskar verkligen att Avalon C ska få all den hjälp hon behöver för att kunna bli bra.
Massor av kramar från mig!

Givetvis är det stor skillnad att genomgå en livskris med depression och ha en personlighetsstörning. Och vem säger att en med depression är friskare/sjukare än en med en personlighetsstörning?? Det är inte helt ovanligt att livskriser kan öppna upp porten för andra störningar.

Tror däremot att det är livsfarligt att "bona" om den som är sjuk i en tillvaro där sjukdomen gör att man sjukner längre och längre ner i dåligt mående och behovet av att folk sköter ens alla angelägenheter ökar.

Den som mår psykiskt dåligt kan faktiskt ta och fatta ett eget beslut i vad hon/han vill och för dem är det fan så mycket mer viktigt att bibehålla en tanke på att kämpa och vara motiverad. En person som lägger sig ner coh inte vill kömpa längre fungerar inte att rädda. Så är den bistra verkligheten. Motivationen till att leva, att hitta en platå som trots all livets jävlighet fungerar.

Skit samma alla världens psykvård om man själv inte vill. Så är den krassa verkligheten. Först och främst startar viljan och motivationen att kämpa hos sig själv.

Jag fattar inte vad det är som är så svårt att förstå att det inte är själva motionerandet i sig som är det viktiga när man mår dåligt, det är ju en del i att inte fortsätta förlora verklighetsförankring/fotfästet eller kalla det vad ni vill, som måste finnas kvar.

Tack vare mina erfarenheter från arbete och utbildning fattade jag ganska snabbt var mitt mående skulle leda till om jag inte blev medveten om var jag höll på att hamna. Viljan att fortsätta leva kan fortfarande diskuteras och ångestatattckerna finns men jag kan lika gärna göra pinan kort om JAG bestämmer mig för att hoppa av livskarusellen. Sluta jamsa med och börja med att ställa krav om ni vill rädda liv!!
Ophelia
CITAT (Björken @ 20-08-2005, 15:01)
Hej!
Har hållt mig utanför den här diskussionen då jag känner att det lätt blir lite infekterat när någon ger konkreta alternativ. Men efter att ha läst Ophelia blir jag bara så glad och måste säga att du resonerar så oerhört rätt. Ingen annan än jag själv bestämmer över mitt liv och vad jag ska göra och vad jag finner bäst och rätt. Vi står hela tiden inför val, ska jag ta AB eller Expressen, ska jag gå till jobbet även om det är jobbigt eller ska jag stanna hemma, ska jag stiga ur sängen på morgonen eller ligga kvar för att det är skönare ja hela livet är fyllt av val. Det enda man måste ha klart för sig är att man måste ta konsekvenserna av sina val och följdaktligen också tänka till innan man gör valet.
Säkert tänker någon nu, ja det är enkelt för en människa som aldrig har behövt lida ont i livet, men det har jag gjort så jag vet vad det vill säga.
Jag blev änka 36 år gammal, från ena dagen till den andra stod jag ensam med 4 barn mellan 9 och 18 år, en sådan tid önskar jag ingen ska behöva uppleva. Jag hade varit sk lyxhustru, om man kan kalla det lyx att vända på varenda öre för att ge barnen tryggheten som vi tyckte blev av att jag var hemma hos dem.
Hade börjat plugga när detta hände, fick snabbt avsluta skolarbetet och lägga alla planer på att studera vid högskolan som varit min dröm i många år på hyllan. Vågade inte sätta mig i studieskuld när jag var ensam om försörjningen.
Långsamt ta sig ut i arbetslivet igen, långsamt för det fanns inte så mycket jobb att ta. Hamnade i en skuldkarusell pga av två stora skatteskulder för att Försäkringskassan inte dragit tillräckligt med skatt på änkepensionen.
Helt klart skulle jag tagit tag i det då men orkade inte för det viktigaste för mig och alltså mitt val var att ge barnen en så trygg uppväxt som möjligt och jag hade gett mig katten på att efter allt det snack som var då om ensamstående mammor = värstingbarn skulle jag visa att så behöver det inte alls bli.
Men skulderna växte mig över huvudet och karusellen med kronofogden och införsel på lön fortsatte. Jag hade bara en riktigt stor dröm och det var att en dag kunna betala tillbaka allt jag var skyldig.
Jag arbetade mer och mer, tidningskörning på natten städjobb på dagen, allt för att hålla näsan över vattnet. Lite pengar gick till fogden varje månad men så kom den dagen yngste sonen flyttade hemifrån, då gjorde jag nästa stora val och det var att jag skulle se till att bli skuldfri. Fortsatte att jobba som tidigare och levde på en lön, den andra gick oavkortat till kronofogden.
Nu till hösten är det två år sedan jag fick pappret från kronofogden att jag var fri från införsel för det fanns inte längre några skulder kvar. Det rörde sig om stora summor som betalts och jag kan säga att i vissa ärenden har jag betalt över 300% i räntor.
Att efter många långa slitsamma år med många tårar och tankar att jag orkar inte mer, nu gör jag som så många andra ger f....n i att betala, kändes det som om jag skulle kunnat rama in papperet jag fick.
Ja nu har jag slängt ur mig en del av min livshistoria och vill med den visa på att man har alltid val att göra i livet hela tiden , men valen är ens egna och konsekvenserna får man själv stå för.

Go for it!!!!!!!!! biggrin.gif biggrin.gif biggrin.gif biggrin.gif

Du är vad jag skulle kalla för en kämpe, hjälte och tuffing. Du har ALL min respekt. wub.gif
Magdis
Jag skulle ju inte vilja kalla en väl fungerande psykvård för att "jamsa med". Visst ställs det krav på patienterna men de har ett helt team av uppbackning. De erfarenheter jag har av psykvård har varit väldigt bra men det tycks ha hänt en hel del bara på den korta tid som förflutit sen dess. Varje patient hade en särskild kontaktperson och ett särskilt team med vårdare. Dagligen satt teamet och diskuterade hur man skulle gå vidare med patienten, vilka åtgärder man skulle ta och hur man skulle stötta och stärka självkänslan. Det handlade inte om att "bona om" och ta alla beslut åt dem, ingen Gökboet-vård där inte.

Jag håller med om att patienten också behöver en vilja att bli hjälpt och frisk och det tycker jag absolut att det verkar som att Avalon C har. Hon vill ju ha hjälp!

Ska väl tillägga att de erfarenheter som jag berättade om ovan var från vårdarhåll men att jag även har erfarenhet av det från andra sidan med både svåra livskriser och depression som behandlats med medicin och terapi. Jag hade en stor portion vilja som hjälpte mig men jag hade ändå inte klarat det utan människor som brydde sig. Jag är stark, men alla är inte lika starka.
Ophelia
CITAT (Norrbottens-Magdis @ 20-08-2005, 16:40)
Jag skulle ju inte vilja kalla en väl fungerande psykvård för att "jamsa med". Visst ställs det krav på patienterna men de har ett helt team av uppbackning. De erfarenheter jag har av psykvård har varit väldigt bra men det tycks ha hänt en hel del bara på den korta tid som förflutit sen dess. Varje patient hade en särskild kontaktperson och ett särskilt team med vårdare. Dagligen satt teamet och diskuterade hur man skulle gå vidare med patienten, vilka åtgärder man skulle ta och hur man skulle stötta och stärka självkänslan. Det handlade inte om att "bona om" och ta alla beslut åt dem, ingen Gökboet-vård där inte.

Jag håller med om att patienten också behöver en vilja att bli hjälpt och frisk och det tycker jag absolut att det verkar som att Avalon C har. Hon vill ju ha hjälp!

Ska väl tillägga att de erfarenheter som jag berättade om ovan var från vårdarhåll men att jag även har erfarenhet av det från andra sidan med både svåra livskriser och depression som behandlats med medicin och terapi. Jag hade en stor portion vilja som hjälpte mig men jag hade ändå inte klarat det utan människor som brydde sig. Jag är stark, men alla är inte lika starka.

Och förhoppningsvis ställde krav på dig....att du själv var den som fattade beslutet om att vilja gå vidare.

Av kärlek skulle jag aldrig låta bli att ställa krav. Det är mer arbetssamt att ställa kraven än att "klappa på handen och hålla med". Jag kan förstå att vissa väljer den vägen för det var jag med om.
Björken
Tack Ophelia för de värmande orden då gav mig. Håller med dig om att det är jobbigare att ställa krav än att klappa på huvudet. Det ser man väl allt för oftast när det gäller barn -vuxen. När man som vuxen tvingas ställa krav på sina barn, t ex vara inne en speciell tid, ha cykelhjälmen på, läsa läxorna mm mm, det vore ju mycket enklare att låta det vara, men av kärlek till våra älskade barn tvingas vi ställa krav på dem och lotsa dem varligt men bestämt genom åren tills de är vuxna och då får står för sina egna val.
Vis av erfarenhet vet jag hur jobbigt det kan vara men idag säger mina vuxna barn tack mamma för att du brydde dig om oss fast att vi var f-b många gånger på dig och du var världens dummaste mamma.
Magdis
CITAT (Ophelia @ 20-08-2005, 17:18)
Och förhoppningsvis ställde krav på dig....att du själv var den som fattade beslutet om att vilja gå vidare.

Av kärlek skulle jag aldrig låta bli att ställa krav. Det är mer arbetssamt att ställa kraven än att "klappa på handen och hålla med". Jag kan förstå att vissa väljer den vägen för det var jag med om.

På mig ställdes inte så mycket högre krav än att jag skulle infinna mig till terapin. På slutenavdelningen där jag jobbade däremot ställdes det höga krav på patienterna men de blev inte lämnade ensamma med besluten.
anncharlotte
Från en som är totalt ovetande om detta ämne igentligen, vad är borderline ?
Ophelia
CITAT (anncharlotte @ 21-08-2005, 00:39)
Från en som är totalt ovetande om detta ämne igentligen, vad är borderline ?

Det är en personlighetsstörning.

Här är en jättebra länk som jag har haft mycket med att göra:

http://www.psykiatrikarolinska.org/program.../diagnosis.html

Den här är oxå bra:

http://web4health.info/sv/answers/border-menu.htm
Detta är en "enklare" version av forumet. För att se forumet med formatering och bilder kan du klicka här.
       
Copyright © 2011 Odla.nu. All rights reserved.
          
Startsida    Frågor & svar    Bloggar    Kalender    Köp & sälj    Forum    Kontakt & Info    Länkar    Vykort
 
Inne   Ute   Balkong och uterum   Växthus   Växtlexikon