Tack för de orden pejori, de värmde gott och en tår rinner ner för kinden, så har jag inte tänkt själv.
Kram

Håller med!

Håller också med om det!

När jag läste ditt inlägg blev jag verkligen tagen. Jag tänkte hur orkar man igenom sådana händelser.

Man vill så gärna skriva men det är som om orden inte finns. Det känns som om de inte räcker till. Orden blir bara ord trots att man vill ge dem en innebörd. Jag tog verkligen ditt inlägg på allvar.

Jag är glad att ditt liv gått vidare och sänder dig varma tankar och kramar så här i årets slutskede och hoppas att du får ett Gott Nytt År.

Björken; Av hela mitt hjärta håller jag också med Pejori i vad hon säger. Du skriver alltid så att man förstår vad det är du säger, och det går ofta rakt in i hjärteroten. Då är det som redan sagts svårt att finna fler ord.

För övrigt skickar jag en stor kram till dig flaxss och hoppas på det bästa för dig och de dina







stavfel

Instämmer jag med, jag som tyckt det va´tidigt att mista sin livskamrat vid 50... tårarna kom hos mig med när jag läste ditt inlägg Björken, och jag visste inte va´jag skulle svara. En styrkekram till dig Linus också, känner med dig

usch vilken sorglig tråd
hur går det Linus???? vi är många som tänker på dig

Ja visst är det en sorglig tråd men tyvärr visar sig inte alltid livet från den ljusa sidan för oss. Samtidigt kan jag nog tycka att det är rätt skönt att vi kan skriva även om det som känns svårt för oss.

Känns i varje fall för mig lite mera verklighetsnära än mycket långa diskussioner i andra ämne som egentligen inte gagnar något annat än smutskastning.

Tackar alla er som sänt mig varma tankar och till dig Reserv kan jag bara säga att egentligen är det väl så att mista sin livskamrat känns nog alltid för tidigt när det än händer. Samtidigt är det så att när sorgen känns riktigt tung och det kan jag säga att den kan göra än idag för mig i vissa situationer så plockar jag fram de ljusa fina minnena vi hade tillsammans under några lyckliga år när barnen var riktigt små.
Önskar er alla ett gott slut på 2006.

En gammal tant sa en gång:
Döden kommer aldrig lägligt. Visst är det så. Man är aldrig beredd.

Ibland är det som att ord inte räcker till.

absolut håller jag med dig....man måste få prata och skriva av sig jo jag har haft min del av sorg och pga det har jag tyvärr utvecklat en dödsångest som jag försöker jobba med
i våran familj var det så mycket som hände att jag väntade på nästa sak(gör det tyvärr fortfarande) i 4 år i sträck dom någon i dec så jag satt bara och väntade och när de hände så sa jag till mig själv,ja där ser du

men peppar peppar så har det nu varit 2 dec utan att något har hänt

många gånger tror jag att det kan vara lättare att få skriva av sig för det är ju inte alla som kan prata om sin sorg....

lite underligt det där tycker jag.
glädjande saker har vi inga som helst problem att dela med oss av till andra, både live och här på nätet.
men sorg...då låser det sig för många, och trots att man vet att det är stor hjälp att få prata och skriva om sin sorg och känslan man upplever...så skriver vi inte om det i samma utsträckning..

skäms vi för att säga negativa saker?
ser vi det som ett nederlag att vara ledsen?
är sorg ett "svaghetstecken"?
depression och sorg är så negativt laddade ord, ändå tillhör båda känslorna livet....knepigt det där

jag tror att det kan vara så att många ser det som en svaghet...att när bubblan spricker så kan det ju vara så att man börjar att gråta...tyvärr tror jag att det är ett manligt fenomen
konstigt för jag säger alltid att jag ser det som mer manligt att visa känslor DET är en styrka...

men ja det är knepigt...tror också att man ibland väljer att inte visa tex sorg för andra för att många vet inte hur man ska "ta" det...att tex visa att det räcker med en kram, kan vara svårt för många att förstå....

mmm...det är samma fenomen som gör, att "vänner" undviker att besöka eller prata med någon som fått ett dödsbud .
"tänk om jag säger nått dumt, så h*n börjar gråta"?
jag brukar påpeka att tårar är inte dödliga, snarare tvärt om...många gånger räcker en kram som du säger...eller bara att man finns där, och kan slänga på en kanna kaffe att dela med den som sörjer.

Visst är det väl så... att det är mer OK att berätta om sin stukade fot
än att man mår psykiskt dåligt eller är ledsen.

Trist är det iaf att så många väljer att dölja sitt "mående" bara pga
de är rädda att stämplas som "svaga" (i negativ bemärkelse)

Jag kan gärna erkänna att jag verkligen "känner" mig svag när jag mår dåligt, det har vart för mycket så nu räcker det med lite för att.....inte vilja va´med längre. Att begråta en liten valp som jag hämtade i Boden under en av årets värsta dagar vädermässigt, nu när den lilla inte finns längre så känns alla andra saker större på nåt sätt, och ja, jag kan erkänna att jag gråter för den sakens skull

Så är det nog för många av oss... droppen är aldrig för liten för att orsaka översvämning.
Och visst känns alla "andra" saker större när man återigen råkar ut för ett bakslag.
vad jag menade med "svaga"... var att ofta är människor rädda för att berätta om t.ex depression.. pga att de då av många stämplas som "svaga" i bemärkelsen lite knäppa.

hade jag också gjort
ser inte det som ett svaghetstecken att gråta över en valps öde

håller med där...sorg=svag=knäpp=udda=avvikande....glädje =styrka.

det går inte för sig, så upp med hakorna...

japp precis så är det....jag har haft min stämpel i pannan i ett par år nu så.....
det behövs inte mycket för att jag ska tippa över kanten...
man finner en styrka i allt svårt men efter ett tag så...ja ni vet

när vi hittade våran älskade hund kvävd i vardagsrummet så knäcktes vi allihopa.... sorgen över henne är nästan värst(sjukt va) men det är så hemskt att tänka på hur hon dog...

så att man kan finnas för varandra och att man har någon att prata med som förstår är så väldigt viktigt..annars äts man upp innefrån

usch förlåt Linus att din tråd blev så här
hur mår du???? hur går det för din familj

helt sant
prata är både nyttigt och bra...och om flera vågade...kanske den negativa stämpeln försvinner så sakta

Håller med om att det viktigaste är att ha någon/några att prata med
vare sig det gäller egen sjukdom eller andras och sorg när man mister nära
osv.
Prata, prata ... gör att man får ut det jobbiga, som ibland är nära
att kväva en.

Svårt det här ... efter min mammas död ville jag tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt, ville tänka på något annat ... fick jag en kram så storgrät jag ... chasade undan medlidandet, vet att det var äkta och välment, men orkade inte med det ... rädd att börja gråta... på något sätt ville jag få distans och bearbeta vad som hänt innan jag kunde tala ...

Vet inte om det är fler än jag som reagerar så här, men så var det för mig och vill också säga att jag uppskattade väldigt mycket det som gjordes i "smyg", en kopp nybryggt kaffe och bulle på skrivbordet .... etc. mm.

Kanske är du av samma sort som jag.
Alltid vara stark och duktig
oavsett vad som....

Så är det nog ... inte tappa masken ... så dumt ...

ja...så är det...var stark oavsett...och tappa inte masken...

och visst är dom små osynliga sakerna viktiga?

Stark måste man vara för att orka bära en sorg, men man kan aldrig bli så stark att man inte vågar visa sin svaghet också. Låta alla känslor få komma fram, sorg, saknad, ilska, glädje mm mm. Jag glömmer aldrig vår 14 åriga dotter som råkade ut för att en vuxen sa till henne att inte kan du gå på bio redan, din pappa har ju nyss dött, det var väl en tre -fyra veckor efter. Hon kom till mig och sa: "Mamma får jag aldrig mer ha roligt och skratta i mitt liv nu?

Jag valde också att så snabbt som möjligt efter begravningen gå tillbaka till mina studier för att komma bort ett tag från det som hela tiden hängde över mig som en mara.

Det jag tyckte var allra svårast var när människor undvek att prata om min man med oss, låtsades som om han aldrig funnits. Med tanke på en annan tråd här där det diskuteras ibland riktigt livligt att man ska "ta hänsyn" och inte säga saker som kan tolkas fel hos en del så måste jag säga att för mig var det värsta som kunde hända när folk runt mig undvek att tala om sina män för att inte såra mig. Jag var i varje fall superkänslig för de nyanserna i snacket som blev då, det där att man kände att de höll inne bara för min skull. Jag ville många gånger skrika rätt ut till dem, att va f*en bara för att han inte finns bland oss mer, finns han hos oss varje dag i våra tankar.

precis det jag menar med missriktad hänsyn...
tänk om du skulle börja gråta när dom är där....vad skulle dom ta sig till då?
att bara låta någon gråta färdigt och lägga armarna runt, som tröst, är tydligen helt otänkbart....
man sörjer inte mer, genom att avskärma sig och barnen från livet för övrigt, sorgen bär man med sig, inom sig....man försöker bara låta livet gå vidare...ett steg i taget...

Du har sååå rätt
Visst finns de hos oss fastän...

Minns när syrrans make dog i unga år... vi satt och mindes,
pratade och skrattade och bara mindes
inte bara svåra stunder, utan också alla glada minnen
och plötsligt var det inte alls så "farligt" att prata om den bortgångne.
Så länge vi minns så finns de hos oss.

det är ingen fara med mig

har valt att inte vara så aktiv i denna längre . ni kanske förstår

jag mår faktiskt bra även allt som har hänt . hela familjen tar det bra .
det var ju ingen smärt fylld död utan han sovde igenom det kan man säga .
sen ska han begravas på en minnes sak vet inte riktigt vad det heter man begraver urnorna på en plats sen så tänder man ljuse där . ni vet säkert vad jag menar det var hans egen önskan . frågade mamma varför vi inte skulle begrava han med kista och gravsten men mamma sa han ville ha det på detta viset och då får han det .

men det är bra med alla . kanske blir värre just på begravningen men vi får se vad som händer

vad bra att ni tar det så bra...minneslund kallas det för....
det som kan vara bra med minneslund är att man sedan kan tända ljus var man än är på andra orter vid tex födelsedagar eller dödsdagen mm om man inte är hemma

ta det så lugnt du kan nu och låt det bara bli som det blir.
ta hand om varandra

Minneslund, är nog ordet du söker?

Det var tråkigt att höra att din morfar har gått bort. Men när man står inför faktum att det inte finns någon återvända så får man ändå se till det positiva. Han slapp lida, det var inga smärtsamma sjukdommar med i bilden.

Kanske fick ni också tid att vänja er vid som skulle komma så att ni klarar er rätt bra efteråt.

Jag tänker på dig Linus
Det är tufft att mista en anhörig, speciellt när det är mitt i helger. Du är så ung så det är kanske första gången någón nära dig gått bort.
Det blir inte lättare nästa gång, men kanske lite lättare att veta mer om rutiner och vad som ska hända. Det var ju bra att han talat om hur han ville ha det med minneslund. Annars är det en svår fråga för familjen att avgöra om man inte vet vad den avlidne hade för önskan.
Du verkar ändå ta det bra och lite tröst i det hela är ju att morfar slapp lida

KRAM till dig

Det är därför man som vän inte ska ge upp vid sådana tillfällen. Bara finnas där i bakgrunden.

Det är väl också viktigt att var och en får lov att sörja på sitt eget sätt. För någon kanske det bästa är att jobba, en annan kanske inte alls orkar på ett långt tag o.s.v. Och inte är det ena fel på något sätt.
Det viktiga är ju att man inte stoppar undan sorgen. Då kan det tänkas att den dyker upp i andra former senare i livet.

Jag har det sista året fått flera bevis på hur små, små bevis på omtanke kan upplevas som något väldigt positivt. Och som någon skrev, en kram,eller kanske bara en klapp på armen kan göra en svår dag ljusare.

Tråkigt med din morfar, Linus. Du kommer att ha bra dagar och dagar som känns tyngre, men det är ju också värdefullt att ha en familj eller vänner att dela sorgen med, någon som kände din morfar lika bra som du och som du kan prata minnen med.

Det du skriver här, är såååå mycket värt att tänka på. Men samtidigt så tror jag inte att det är den det gäller som skäms, det är omgivningen som sätter upp reglerna för om du får lov att prata om din sorg eller inte. Många gånger är det bara att öppna dörren aldrig så lite på glänt, för att den som sörjer ska spruta ur sig sin sorg och förtvivlan. Ett endaste litet ord från dig, kan göra mirakel för den som är drabbad. Här skulle man verkligen kunna tala om det där ordet som så livligt debatteras i en annan tråd?

Jag förstår fulllkomligt vad du menar Björken, när din man inte ens blev omnämnd, som om han aldrig funnits. Det måste ha gjort fruktansvärt ont.


Och sorg kan man ha även om en person inte har avlidit. Och precis samma behov av att få ösa ur sig ...............